Part 3

Emigrationen till Amerika, utgör, såsom förut är nämdt, den ojemförligt största delen af den svenska utvandringen. Vid sidan af den pågår likväl äfven en annan utvandring, som, om än till antalet mindre betydande och äfven i öfrigt företeende vida anspråkslösare former, dock på grund af de sorgliga eller rent af ruskiga förhållanden, hvarmed den står i samband, måhända i lika hög grad som den amerikanska är förtjent af en allvarlig uppmärksamhet. Jag menar den beryktade utvandringen och den kanske ännu mer beryktade återinvandringen af svenskt tjenstfolk, som från de södra provinserna af vårt land begifva sig ut att söka arbete i Danmark och Nordtyskland.[18] Offentliga myndigheter och enskilda personer hafva ofta och med eftertryck ifrat mot denna utvandring, som genom sina följder onekligen närmar sig till en riksskandal, men i de bortresandes hemtrakter betraktas den, efter hvad man försäkrat mig, ej med oblida ögon, emedan kommunerna på detta sätt för en tid befrias från några af sina sämsta element. Det är nämligen, såsom man lätt förstår, icke förmögna hemmansegares söner och döttrar, som låta locka sig ut i främmande land att der tjena mot en lön, som föga om ens något öfverstiger, hvad som erbjudes här hemma. Utan det är gemenligen socknarnes värsta afskrap, barn uppväxta i de sämsta hem, och af hvilka ej annat kan väntas, än att de skola träda i sina fäders och mödrars fotspår; och man är glad att tills vidare varda dem qvitt. Vanligen återkomma de dock efter några år, och nu blir gerna den sista villan värre än den första. Ynglingarna hafva under sitt kringstrykande lefnadssätt oftast insupit råa och förderfvade seder, och, hvad de unga qvinnorna beträffar, heter det i en embetsberättelse rörande denna angelägenhet, att de "vanligen återvända hem, häfdade och vanärade".[19] Under de senare åren har det upprepade gånger händt, att återresan skett medelst fångskjuts och under de mest hjertslitande omständigheter. Om vi i tankarne följa en dylik ung qvinnas lefnadsbana, upprullar sig för våra blickar en sådan följd af dystra och förtviflade taflor, att inbillningen svårligen kan skapa något mera upprörande. Uppfödd i ett hem, som knappast i något afseende motsvarar de föreställningar, vi äro vana att förbinda med detta ord, i ett hem, der torftigheten i den andliga omvårdnaden endast kan jemföras med den materiela bristen,--sjelf måhända frukten af en af dessa lösliga förbindelser, som äfven på landsbygden numera äro så sorgligt allmänna, omfattar hon med ifver hvarje tillfälle, lika godt hvilket, att komma bort från en trakt, der hon under hela sin uppväxt öfverallt mötts af ovilja och förakt. Om några äregiriga förhoppningar lär föga kunna vara tal; om hon gjort sig några sådana, skola de blott alltför snart komma på skam. Hennes arbete är på det ställe, dit hon kommer, hvarken mindre tungt eller mera ansedt, än hvad hon förut varit van vid; dertill kommer det nedtryckande i att nödgas lik en döfstum färdas i en omgifning, af hvars språk, vore det blott genom en ringa dialektolikhet skildt från hennes eget, hon länge ej förstår en stafvelse. Småningom, vi vilja antaga det, repar hon dock mod, menniskorna äro vänliga mot henne, troligen långt mer än fallet varit i hennes hembygd; af det främmande tungomålet har hon omsider lärt sig åtminstone hvad "hübsches Mädchen" betyder--och har hon på sin lott erhållit något af den stolta nordiska skönhet, hvilken särdeles i de här ifrågavarande trakterna ej sällan påträffas bland vår allmoges döttrar, slår det ej fel, att hon skall få höra detta uttryck ofta. Till sist inbillar hon sig måhända, att någon, som använder det, dermed menar något mera eller bättre än en tom artighet--och från detta ögonblick är hennes öde besegladt. Ty hon befinner sig, det är öfverflödigt att påminna derom, ej i alldeles samma belägenhet, som hennes systrar bland de lyckligare lottade: dessa kunna, om de få lust dertill, utan fara låna sitt öra åt smickrets alla retelser, låta utströ för sina fötter den beundrande vältalighetens blomster, vissa att alltid i rätta ögonblicket kunna draga sig tillbaka inom sköldborgen af sin hägnande familj--men om en dylik stackare endast "räcker djefvulen ett finger, griper han strax efter hela handen". Hon blir mor. Moderskärlekens fröjder äro, påstår man, äfven under de gynsammaste yttre förhållanden blandade med mångfaldig bitterhet; med hvilka känslor skall då den afvakta sin stund, som befinner sig ensam bland främlingar, utan tillgångar, utan att en vänlig hand räckes henne till hjelp i det ömmaste ögonblick?--Att vid domstolarne utkräfva de rättigheter, som lagen i de flesta länder ännu tillerkänner henne, dertill saknar hon måhända mod eller förmåga, och sedan hon en tid med ringa framgång försökt sig på det konststycket att jemte sitt eget lif uppehålla ännu ett annat, möter henne slutligen samhället, till hvars barmhertighet hon ser sig hänvisad, i skepnaden af en gendarm, som med fångtransport skall forsla henne till det ställe, som hon under nuvarande omständigheter, sist bland alla på jorden ville återse, nämligen hembygden. Ej osannolikt är hennes belägenhet vid ankomsten till fäderneslandet af det uppseendeväckande slag, som på sista tiden stundom gifvit anledning till tidningsartiklar, i hvilka det ljungas mot "tyskarnes hänsynslöshet", hvilka ej finna sin räkning vid att med oss dela en fattigbörda, hvaraf åtminstone halfparten, så kan det tyckas, rätteligen borde tillkomma dem. Häraf har hon dock begripligtvis ingen fördel: det är ej mycket troligt, att diplomaternas pennor för hennes skull skola sättas i rörelse; resan fortsattes till hemmet, och dermed är hennes korta saga slut. Ty resten deraf eger ej mycket intresse: huru hon med sitt barn, eller sina barn inqvarteras i fattigstugan, ett mål för sina olyckskamraters gäckeri, för allt hvad småsinnet och elakheten eger mest kränkande och nedsättande; huru hennes lif, derest hon ej, hvilket är troligast, snart sjunker än djupare, förflyter under ett hopplöst släparbete och ett lika hopplöst grubbel, öfver hvad hon dock i grunden förskyllat, efter en så oerhördt grym lott, ett så outsägligt elände drabbat henne, henne framför andra. Fåfäng fråga! Skrifver icke apostelen Paulus, att "en krukomakare har makt att skapa ett kar till heder, ett annat till vanheder"?--Mycket mer måste då detta vara fallet med den upphöjda rättvisa, hvars synliga representant på jorden är samhället...

Det är ej blott till vårt medlidande, som en ur verkligheten hemtad bild, sådan som den här tecknade vill tala. Den vill också komma oss att besinna, det vi äro på väg att förlora något, som borde vara oss alla lika dyrbart, jag menar vår nations goda namn och rykte. Om vi anse oss ha skäl att klaga, att våra grannländer på ett orättmätigt sätt pålägga oss något af sin egen fattigbörda, med hvilka ögon skola väl dessa betrakta ett land, och hur skulle vi sjelfva bedöma ett sådant, som årligen i hundratal utsänder sina döttrar för att hos grannarne låta bruka sig till skörlefnad? Här om någonsin borde vår patriotiska känsla finna sig berörd, om denna känsla eljest är mottaglig för något annat än smicker. Af våra landsmän befinna sig i främmande land ett antal, som rätt snart torde uppgå till en half million. Hvad veta vi om dessa mer, än att de allesamman af en eller annan anledning funnit sig öfverflödiga i hemmet? Är här ingen risk å färde? Om än de flesta--och bästa--af dessa äro undangömda i Amerikas ödemarker, lefva dock bland våra närmaste grannfolk, hvilkas aktning i främsta rummet borde vara oss dyrbar, tillräckligt många för att både genom sitt antal och än mer genom sin beskaffenhet uppväcka verkliga farhågor. Hos svenskt arbetsfolk i Danmark hör man just inga andra egenskaper prisas än deras villighet att fördraga äfven den uslaste kost--en förmåga hos svenskarne, som ännu liksom under medeltiden, sätter våra danska bröder i förvåning; under det att familjära uttryck sådana som "svenska visiter", användt för att beteckna inbrottsstölder eller ficktjufnad, begångna af svenska äfventyrare i Danmark, tillräckligt vittna om de känslor, som man på andra sidan sundet hyser för oss. Äfven från Norge, der svenskarne äro lika talrika som i Danmark,[20] förspörjes tid efter annan ryktet om råa ogerningar, för hvilka svenska landstrykare anklagas eller hållas misstänkta. Den tid är törhända icke aflägsen, då det att vara svensk skall i Norge och Danmark anses för en lika dålig rekommendation, som det att vara irländare nu är i England. Man får ej, sällan höra det framhållas såsom ett bevis på "spänstighet" hos vårt folk, att det vid första (?) motgång tänker på utvandring. På förskönande benämningar är modersmålet rikt. Mig vill det synas, som om ett folk ådagalade en långt mera berömvärd spänstighet, om det förmådde att i onda som goda år anständigt lifnära sina medborgare utan att nödgas utsända dem i skaror för att söka sitt uppehälle vid främmandes dörrar.

Vårt slutomdöme om utvandringen kan således ej gerna blifva obetingadt fördelaktigt. Väl kan den under tider af ekonomiskt trångmål och arbetslöshet utgöra ett värdefullt, om än i allmänhet otillräckligt medel att förbättra ställningen, hvarför det också vore högst oklokt att, såsom i forna tider skett och ännu någon gång föreslås, söka med tvångsmedel hämma eller inskränka utvandringen. Men å andra sidan eger denna rörelse derjemte, särdeles om den betraktas som ett fortlöpande fenomen, så många betänkliga sidor, att det utan tvifvel vore till verklig fromma för vårt land, om den kunde genom naturliga, tvångsfria medel för framtiden förebyggas eller åtminstone inskränkas. Men att söka utfinna dylika medel utan att först hafva bildat sig ett klart begrepp om utvandringens allmännaste orsaker, vore lika hopplöst som för en läkare att söka bota en sjukdom, hvars diagnos är honom obekant. Frågan om utvandringens orsaker skall derför bli föremålet för återstoden af denna lilla uppsats.

II.

Finge man tro allt som talas och skrifves, vore utvandringens orsaker lika talrika som sanden i hafvet.[21] Knappast har under de senaste åren någon allmän angelägenhet stått på dagordningen, utan att den af än det ena än det andra partiet blifvit stäld i ett förment orsakssammanhang med utvandringen. Riksdagen kan ej fatta ett beslut, regeringen icke utfärda en förordning, utan att den missnöjda fraktionen strax framkommer med dystra spådomar om, "att följderna af detta okloka steg snart skola visa sig i en ökad emigration". Dylika påståenden, vanligen anförda utan skymten af en motivering, kunna väl stundom te sig lustiga nog men äro dock i grunden ett sorgligt tecken, ty det händer lätt, att en i sig sjelf vigtig fråga, på detta sätt använd som en käpphäst i partistriden, snart nog uppväcker leda och afsmak, utan att någonsin hafva varit på allvar diskuterad. Dock skall ej nekas, att mycket af hvad man sålunda påstår, kan ega sin riktighet, om nämligen betraktelsen öfver emigrationens orsaker utsträckes till enskilda fall; ty allt, som kan skapa missnöjda, kan väl äfven skapa emigranter, åtminstone när bandet som sammanknyter den enskilde vid fosterjorden förut af andra orsaker blifvit tillräckligt försvagadt. Hvad särskildt de ofta påpekade missförhållandena på det kyrkliga och religiösa området beträffar, är det ej blott en sannolik förmodan, utan låter sig verkligen till en del med statistiska uppgifter bestyrka,[22] att dessa på sina ställen utgöra en mäktigt bidragande orsak till utvandringen. Det är derför att hoppas, att när den ofördragsamhet eller snarare bristande liberalitet hos vår statskyrka, hvarigenom den väl tillåter sina bekännare att öfvergå till främmande läror, men endast så att säga mot särskild betalning, en gång försvunnit--en fråga, som ju för närvarande står på dagordningen,[23] denna åtgärd skall åt landet bevara åtskilliga aktningsvärda medborgare, hvilka nu hellre utvandra, än de underkasta sig att nödgas lemna materielt understöd åt en kyrka, hvars lärosatser de icke kunna gilla.

Med tillgripande af dylika förklaringar skulle vi likväl endast kunna göra oss reda för tio- och hundratalen i utvandringens facit. Gå vi åter till siffrorna af högre rang, betrakta vi företeelsen i dess helhet, då är en annan förklaringsgrund så i ögonen fallande, att, så vidt jag vet, alla de, som å embetets vägnar eller eljest efter sorgfälligt öfvervägande yttrat sig om utvandringen, alltid i främsta rummet påpekat denna såsom den vigtigaste orsaken; nämligen de mindre bemedlades önskan att åt sig och de sina bereda en i ekonomiskt och derigenom i socialt afseende bättre och mera betryggad ställning. Om och till hvilken grad denna önskan är berättigad eller oberättigad är en fråga, som här gerna kunde lemnas å sido.[24] Att den _kan_ vara det senare, bör väl ej förnekas, och det är tillåtet att tro, om deri kan ligga någon tröst, att den i sådant fall oftast straffar sig sjelf. Men det är å andra sidan blott allt för påtagligt, att de, hvilka strängast klandra utvandraren samt beskylla honom för "materialistisk njutningslystnad" eller "förgätenhet af psalmistens ord: blif i landet och föd dig redliga",[25] derför att han iakttager ett handlingssätt, som de, om de påträffa det hos personer af sin egen klass, pläga anse vittna om duglighet, företagsamhet och ett ädelt uppåtsträfvande sinnelag--det är allt för klart, att dessa å sin sida hafva förgätit det första vilkoret för ett opartiskt omdöme, som är att i tanken sätta sig sjelf i den persons ställning, hvars uppförande man vill bedöma och med sitt samvete afgöra, huru man i hans ställe skulle hafva handlat. För de flesta är en dylik tankeoperation helt enkelt outförbar, emedan de från barndomen blifvit vana att betrakta sig sjelfva såsom varelser af ett annat, och naturligtvis högre slag, än de personer, som stå under dem på samhällsordningens skala. Det går med dem som med "Lejonet" i August Blanche's komedi, hvilken helt käckt förmenade, att handtverkare och deras vederlikar af naturen äro ämnade att "lefva ett uselt lif".[26] Så öppenhjertiga äro väl icke många, men tankegången, som ligger till grund för detta nobla uttalande, lära vi väl tyvärr litet hvar få vidkännas. Begäret att herska, fåfängan att se andra under sig, att smickras af deras krypande ödmjukhet, känna sin storhet fördubblad vid åsynen af deras ringhet--hör sannolikt till de djupast rotade känslorna i vår menskliga natur. Men djupt rotade eller ej måste dessa känslor bort; ty de äro samhällsfiendtliga (såvida samhället ej längre befinner sig i det mest primitiva tillstånd), de äro "samhällsupplösande" i en helt annan grad än alla vare sig positivistiska eller till och med kommunistiska _teorier_, emedan de reta till vrede, emedan de uppväcka den blindaste, den mest våldsamma bland alla lidelser, och detta hos menniskor, hvilka genom sin otillräckliga uppfostran äro minst i stånd att beherska sina lidelser.--Vår svenska arbetarebefolkning har flera gånger och vid kritiska tillfällen aflagt prof på en besinningsfullhet, ett ordningsälskande sinnelag, som hos hvarje opartisk åskådare måste uppväcka den största beundran. Men det är troligt, att äfven dess tålamod har en gräns. Och när en gång den social-revolutionära stormflod bryter fram, hvars anryckande af de mest framsynta män i Europa betraktas som en blott tidsfråga, är väl knapt annat tänkbart än att en svallvåg deraf skall slå in äfven öfver våra skär. "Kapitalistens beqvämliga hvila efter väl förrättadt jordiskt förvärf är icke mensklighetens mål. Mot en klass, som skulle våga att så anse det, kastar hopen bort sitt lif i förtviflade uppror, vore det också blott för att emot den betyga sitt förakt." Orden tillhöra Geijer,[27] och de utgöra säkerligen en varning för mången äfven i vårt land. De, som ej vilja gifva akt på tidens tecken, må skylla sig sjelfva. De, som göra allt för att påskynda, ingenting för att fördröja revolutionens inbrott eller förmildra dess verkningar, måste taga följderna. Om de kallblodigt samtycka till att låta arbetarebefolkningen förvandlas till en utarmad, derigenom rå och okunnig pöbel, skola de få erfara, att dessa egenskaper, alltid farliga, äro farligast, när pöbeln en gång blir herre.--

På helt annat sätt dömer en man, som sjelf lefvat bland folket och hyser medkänsla derför, om dess sträfvande efter materiel förkofran. "Äfven för den såsom penningsniken ansedda Värendsbon", säger i den förut anförda berättelsen kyrkoherden Kronblad i Linnaryd, "är penningen icke ändamål utan blott medel. Ändamålet, det eftersträfvade idealet är _att förbättra och höja sin samhällsställning_. Kan han vinna detta mål på annat sätt t. ex. genom studier, är han i allmänhet strax villig att lemna å sido sträfvandet att samla penningar. Men eljest är han för detta måls vinnande beredd att underkasta sig de största försakelser, det ihärdigaste arbete. Han är beredd att resa till jernvägarne och der arbeta hur mycket som helst, att resa till Amerika, Kalifornien, Australien eller hvart som helst. Men han älskar innerligt sitt fosterland, samt längtar oupphörligt tillbaka hem igen." Detta omdöme, som sannolikt skulle kunna utsträckas att gälla om en långt större del af vår befolkning än den, som det närmast afser, kan ej gerna frånkännas vitsord, och det talar om ett folk, hvilket är godt som guld--i alla händelser för godt att skymfas...

Vore nu förhållandena i Amerika eller annorstädes i utlandet alldeles ovanligt lysande och gynsamma, behöfdes i sjelfva verket ingen annan förklaring af utvandringens faktum; ty det bättre är ju äfven det godas fiende. Men efter allt, hvad man har sig bekant, är det icke så, utan den högsta ärelystnad, utvandraren må kunna hysa, så framt hans förhoppningar ej strax af verkligheten skola bringas på skam, är att med träget arbete kunna förskaffa sig en tarflig bergning. Om han för att vinna detta mål måste resa öfver hafven, återstår ju till sist ingen annan möjlighet, än att äfven denna anspråkslösa lott här hemma ej kan komma alla till del. Att så åtminstone till sina tider varit händelsen, skall väl ingen på allvar kunna förneka. Då man vet, att de svåra missväxtåren mot slutet af 1860-talet omedelbart efterföljdes af den största dittills kända utvandringen, hvem tvekar väl att sätta dessa båda tilldragelser i förhållande af orsak och verkan? Och äfven den än större emigration, som vi nu senast upplefvat, skulle väl knapt hafva blifvit så omfattande, om den ej stått under inflytande af de ekonomiskt tryckta förhållandena under slutet af sistlidna årtionde. Men det är af yttersta vigt att här besinna--och hufvudafsigten med dessa blad är att söka inskärpa--att dylika tillfälliga omständigheter ej ensamma äro tillräckliga för att förklara utvandringens företeelse, sådan den faktiskt framträder. Vårt land lider dock ej ständigt af ogynsamma konjunkturer, och missväxtåren omvexla lyckligtvis äfven hos oss i regeln med ett långt större antal goda eller medelmåttiga år. Hur kan det då komma sig, att, under det de dåliga åren utdrifva skaror af emigranter, gifva de goda åren alldeles icke anledning till någon motsvarande återinvandring eller inflyttning från andra länder? Jemte och under de tillfälliga orsakerna måste finnas en konstant, alltjemt verkande dylik. Och för att finna denna behöfva vi ej söka länge; svaret ligger uttryckt i sjelfva den framstälda frågan, endast vi gifva denna en annan form. Om vi nämligen ofta hafva öfverflöd på folk, men deremot aldrig en motsvarande brist, så vill ju detta, blott med andra ord uttryckt, säga, att vi i det hela hafva för mycket. Orsaken till utvandringen måste med ett ord sökas i en alltför hastig folkökning.[28]

Man hyser ofta, såsom det blifvit anmärkt, de mest oriktiga föreställningar om, hvad det innebär, då ett lands folkmängd uppgifves under året hafva blifvit ökad med, till exempel 50,000 personer. Många menniskor få härvid den föreställningen, att landet nu eger 50,000 _nyfödda barn_ mer än året förut. Men detta är naturligtvis sällan eller aldrig fallet. Under tiden hafva ju samtliga invånare i landet blifvit ett år äldre: hvarje åldersklass har under året, för att så säga, uppflyttat i en högre klass, hvilken dervid i regeln blifvit till antalet starkare än året förut; folkökningen utgör derför i allmänhet en samtidigt försiggående tillväxt af befolkningens _alla_ lager. En svensk författare[29] har i en synnerligen åskådlig bild återgifvit detta förhållande, då han betecknar de under året födda såsom "de nya skotten" på befolkningens träd, folkökningen i dess helhet åter såsom "den årsring, hvarmed trädet i sin helhet tillväxer, och som ställer ökade anspråk på den mark, hvarå trädet har sin plats".

När särskildt fråga uppstår, om det inflytande folkökningen kan anses hafva utöfvat på emigrationen, är det häraf klart, att man icke så mycket har att sysselsätta sig med de senast förflutna årens nativitet, som ej mera med ökningen inom den särskilda åldersgrupp, hvarur utvandrarnes led hufvudsakligen rekryteras, hvilken, såsom förut visats, utgöres af befolkningen mellan 21 och 30 år. Man föranledes häraf till den frågan: har inom åldersklasserna 21-30 år sedan tiden för den sista massutvandringen någon betydligare ökning egt rum? En blick på de statistiska tabellerna visar, att detta i högsta grad varit fallet. Vid slutet af år 1871 utgjorde antalet personer i åldern 21-30 år omkring 630,000,[30] och för detta antal, som skulle ha varit ansenligt större, om ej de nästföregående årens utvandring egt rum, saknades under de följande goda åren ej tillfälle till utkomst och bosättning. Gå vi åter för samma år 1871 till uppgifterna för den närmast föregående åldersgruppen 11-20 år, d. v. s. den, som innefattar de personer, hvilka nu, om de lefva, befinna sig i åldern 21-30 år, finna vi der det betydligt större antalet af omkring 830,000. Den anmärkningsvärda skilnaden förklaras till någon del deraf, att den förra åldersgruppen mer än den senare decimerats af föregående årens utvandring. Men hufvudorsaken ligger i den stora nativiteten under årtiondet 1851-1860 (hvarifrån ju den senare åldersgruppen härstammar) hvilken med ett verkligt jättesprång höjer sig öfver 1840-talets nativitet och endast öfverträffas af den än starkare fruktsamheten under förra hälften af 1860-talet.

Nu är som bekant åldern 11-20 år af alla den lifskraftigaste, och med tillhjelp af de tillgängliga dödlighetstabellerna är det lätt att dels konstatera, dels beräkna, att på sin höjd 40,000 af det sistnämda antalet under nu förflutna årtionde skördats af döden; återstår följaktligen 790,000; eller med andra ord: _derest utvandringen ej trädt emellan, skulle antalet af Sveriges invånare i åldern 21-30 år, som vid slutet af 1871 utgjorde 630,000, vid slutet af år 1881 hafva uppgått till 790,000,[31] hvilket utgör en ökning af mer än 25 procent._

Här hafva vi då, såsom jag tror, funnit lösningen af gåtan: antalet invånare i den giftasvuxna åldern, den ålder, då hvar och en begär en plats, der han kan nedsätta sig såsom fast medborgare, har tillvuxit starkare, än att landets hjelpkällor dermed förmått hålla jemna steg; ty hvilken föreställning man än må göra sig om utvecklingen af vårt jordbruk och vår industri, lär dock ingen på allvar tro, att de på ett årtionde hafva förökat sig så, att öfverallt der för tio år sedan tillfälle till bosättning fans för fyra nya familjer, der skulle nu dylikt tillfälle finnas för fem.

Det var med förutseende af denna svårighet, som följande ord för sex år sedan yttrades af en af vårt lands förnämsta statskunnige: "När man betraktar den mängd af unga menniskor, som tränges på alla lefnadsbanor, dessa ständigt växande barnskaror, som göra alla skolhus för trånga, har man svårt att undvika en orolig fruktan, ty man vet intet svar på den frågan: hvarest skola alla dessa finna sitt bröd?"[32]