Part 2

Vore nu utvandringens konto--nämligen hvad dess inflytande på landet beträffar--afslutadt med denna sista post, så kunde man ju tycka, att "credit"-sidan i det hela ställer sig ganska fördelaktig. Den förlust, som tillskyndas landet genom de summor, hvilka utvandrarne föra med sig, är icke större, än att den åtminstone under vissa år fullkomligt uppväges af de hemsända penning-remissorna, och den förlust af arbetskraft, hvaröfver man klagar, visar sig vid närmare påseende innebära en bestämd fördel för de talrika klasser i samhället, hvilkas ekonomiska utsigter stiga och falla med arbetslönerna.

Men saken har beklagligtvis äfven en annan sida. Det gifves ännu ett "debet", och innan vi granskat detta, kunna vi ej säga oss ega en klar öfverblick af den verkliga ställningen. Det är sant, att, om vi hafva ett öfverflöd af arbetskraft, kunna vi utan skada afvara en del deraf; men å andra sidan: hafva vi, eller har landet denna arbetskraft _gratis_, efter det så liberalt kan dela med sig deraf åt andra nationer? Detta skulle vara händelsen, om den arbetare, som lemnar oss i dag, i fjor hade kommit till oss direkt från himlen eller från utlandet. Visar det sig åter, att landet icke utan stora och måhända oerhörda kostnader har kunnat åt sig uppfostra denna arbetskraft, hvaraf det nu ej har behof, då är det tydligen hit, som frågans ekonomiska tyngdpunkt förflyttar sig, och det betyder härvid litet eller intet, att utvandringen vid den tidpunkt, då den af omständigheterna framkallas, kan innebära en verklig lättnad för landet. Ett exempel skall tydliggöra detta förhållande. Antagom, att en person har användt ett stort kapital, eget eller andras, på uppbyggandet af ett industrielt etablissemang, t. ex. en ångqvarn, och det visar sig, att när qvarnen är färdig och skall sättas i gång, finnes i trakten ej tillräcklig mäld för dess drifvande; då blir det ju i det hela en temligen underordnad fråga, huruvida han nu gör klokare i att nedrifva verket och försälja maskinerna eller att fortsätta att drifva rörelsen, men då utan vinst--den hufvudsakliga skadan är redan skedd och kan ej afhjelpas; den bestod deri, att han utan tillräckligt förutseende nedlade kostnader på ett företag, som till sist visade sig vara af ingen nytta.

Menniskan är, såsom naturfilosoferna ofta anmärkt, vid sin födelse den svagaste af alla skapade varelser. Många år förgå--och dessa blifva med en stigande civilisation allt flera--innan ynglingen eller flickan sjelf förmår att förvärfva sitt uppehälle, och under hvilka de helt och hållet eller delvis äro beroende af den föregående generationens omsorger. Den uppfostran och vård, som sålunda kommer det uppväxande slägtet till godo, är att betrakta såsom ett förskotteradt kapital, som det en gång måste återbetala, hufvudsakligen genom att i sin tur sörja för en följande generation. För hvarje individ, som lemnar riket (eller ock afgår med döden) innan han ännu hunnit gälda sin andel i denna skuld, tillskyndas uppenbarligen landet en förlust genom det kapital, som på honom blifvit nedlagdt men ej återbetaldt.

Det är ej lätt att skaffa sig ens en ungefärlig föreställning om, hvad en persons uppfostran i medeltal har kostat, då han är fullkomligt i stånd att försörja sig sjelf, hvilket inom den klass, hvarom här alltjemt är fråga, nämligen kroppsarbetarnes, i synnerhet på landet, kan anses inträffa vid fylda 15 år. På grund af frågans stora intresse har jag likväl sökt uppställa en öfverslagsberäkning i denna riktning, hvars enda anspråk är att ej öfverdrifva det verkliga förhållandet.

I en af den danska nationalekonomen W. Scharling författad uppsats, hvarur ett utdrag för någon tid sedan fans infördt i flera svenska tidningar, anföres bland annat, att i en familj i Danmark, som utan att lida verklig nöd dock befinner sig i torftiga vilkor, underhållskostnaden för hvarje barn kan anses stiga till omkring 100 kr. årligen. Hur obetydlig denna summa än kan synas, är den dock sannolikt mycket för hög för att kunna läggas till grund för en beräkning, som afser våra egna förhållanden. Då nämligen, såsom förut är nämdt, äfven under goda år hela årsinkomsten (lön och stat) för en arbetare på landet endast uppgår till omkring 400 kr., och för en piga i bästa fall till omkring 225 kr., är det tydligt, att i en arbetarefamilj på landsbygden sammanlagda värdet af mannens och hustruns arbete ej kan uppskattas högre än till mellan 6- och 700 kr.[11] Men under sådana omständigheter vore det ju för dem en ren omöjlighet att utan bistånd af fattigvården uppföda en skara af fem eller sex barn, derest hvarje barn droge en årlig medelkostnad af 100 kr.--och fem eller sex barn i den fattiges hem är i många trakter af vårt land snarare regel än undantag. Nedsätta vi deremot strax kostnaden till hälften eller 50 kr., så skall ingen längre kunna påstå, att denna summa är för hög; om man besinnar, att i fall utgiften för kläder och skodon häri får anses ingå med 10 kr. om året, återstår för bekostande af födan endast 11 öre om dagen. I sjelfva verket torde dessa belopp vara alltför små, men om de betraktas som medeltal, utjemnas förhållandet något deraf, att barnen åtminstone efter 10 eller 12 års ålder få i ej obetydlig mån sjelfva bidraga till sitt uppehälle. Vid sidan af detta mer än torftiga underhåll, hvilket dock är allt, hvad fattiga föräldrar i vårt land hafva att gifva sina barn, derest de ega ett tillräckligt antal sådana, förefalla de summor, som af staten och kommunerna utgifvas för det uppväxande slägtet, såsom jemförelsevis frikostigt tilltagna. Om man nämligen för de senaste åren dividerar utgiftsstaten för landets samtliga folkskolor med antalet barn i skolåldern, befinnes, att staten och församlingarna gemensamt utgifva omkring 13 kr. årligen för hvarje skolbarn. Antaga vi för att få en rund summa, att äfven föräldrarna bidraga med ett par kronor årligen till hvarje barns undervisning, så skulle följaktligen 65 kr. utgöra årskostnaden för ett barn i skolåldern, uppfödt på landsbygden och i de tarfligaste förhållanden.

Man kunde tycka, att omkostnaden för ett barn i spädare år borde vara mindre, men detta torde knapt vara fallet. Här tillkommer nämligen en annan faktor: skötsel och vård, hvars värde ej får underskattas, då man vet, hur stor del af modrens arbetstid tages i anspråk för det omsorgsfulla skötandet af ett spädt barn; något som äfven indirekt bekräftas genom den stora dödligheten i fabriksdistrikter, der mödrarna genom att sjelfva nödgas arbeta i fabrikerna ej kunna egna sina små erforderlig omsorg. Antaga vi således 65 kr. såsom årlig medelkostnad för en persons fysiska och andliga uppfostran inom de fattigaste klasserna,[12] så har vid fylda 15 år en summa af i rundt tal 1,000 kr. blifvit honom påkostad, och detta är följaktligen det minsta belopp, som han har att utöfver sitt eget uppehälle förtjena genom sitt arbete, derest ej hans existens skall anses innebära en förlust för det allmänna.[13]

För att nu finna det uppfostringskapital, som genom de två sista årens utvandring kan anses ha gått förloradt, vore det ännu ej rätt att multiplicera de nämda 1,000 kronorna med hela antalet utvandrare. Detta skulle vara berättigadt, derest alla utvandrarne befunne sig i åldern 15-25 år, ty personer i denna ålder hafva i allmänhet ännu ej börjat att arbeta för andras uppehälle, om ej genom för framtiden afsedda besparingar (hvilka de naturligtvis medtaga vid afresan) och deras egen uppfostran är afslutad. För alla andra åter måste ett afdrag göras: för barn under 15 år derför, att på dem ännu ej hela uppfostringskapitalet blifvit användt; för personer öfver 25 år, derför att dessa kunna anses hafva till större eller mindre del återbetalt samma kapital. Under förutsättning att fördelningen i åldersklasser bland emigranterna under de sista två åren varit densamma, som de föregående decenniernas utvandrarstatistik angifver, visar en enkel beräkning,[14] att, om utvandraren mellan 15 och 25 år tages till värdeenhet i ofvan antydda mening, motsvarar en utvandring af 100,000 personer omkring 70,000 dylika värdeenheter, eller med andra ord: 70 millioner kronor utgör efter en synnerligen låg uppskattning det kapital, som har gått för landet förloradt genom 1880 och 1881 års utvandring.

Naturligtvis är en dylik förlust icke att uppfatta på alldeles samma sätt som de, hvilka drabba ett land genom felslående af dess skörd eller dermed jemförliga olyckor. De utgifter, hvarom här är fråga, ligga ju i allmänhet temligen långt tillbaka i tiden; återbetalandet skulle efterhand hafva försiggått i den närmaste framtiden, men att ett sådant återbetalande i verkligheten komme att ega rum, äfven om utvandrarne stannat hemma, är långt ifrån gifvet. Motsatsen är snarare att förmoda, ty, derest utvandringen har sin orsak i ett öfverflöd på arbetskraft, skulle följden af de nu emigrerades qvarstannande i hemmet antagligen blifva, att ett motsvarande antal af landets invånare finge inskränka sig till att med sitt arbete förvärfva blott sitt eget uppehälle och följaktligen ända till sin död qvarstå såsom samhällets gäldenärer i ofvan antydda mening. Genom sjelfva utvandringen förlorar landet i sådant fall egentligen ingenting, utan denna är då i verkligheten blott att betrakta såsom konstaterandet af en redan liden förlust, afskrifningen af en rent nominel tillgång, hvilken en gång blifvit bokförd till ett värde motsvarande kostnaden, men som, när den skall realiseras, visar sig mer eller mindre värdelös.

Vore derför den nu försiggångna utvandringen ett enstaka fenomen, hvars upprepande man ej behöfde befara, så kunde det väl med skäl sägas, att de nu antydda förhållandena icke förtjena större uppmärksamhet, än man i allmänhet är böjd att skänka ett redan öfverståndet lidande; men beklagligen rättfärdigar ingenting en dylik förhoppning. Om än utvandringen för ögonblicket torde hafva kulminerat, har den dock säkerligen ej afstannat för alltid; med ledning af de senaste decenniernas erfarenhet torde vi snarare få göra oss beredda på en fortsatt emigration af i medeltal åtminstone 20,000 personer årligen. Är denna förmodan grundad, leder en betraktelse af samma slag som den nyss genomförda till det resultat, att vi äfven för närvarande årligen utgifva en summa af allraminst 14 millioner kr. för intet annat ändamål än att åstadkomma en framtida emigration.

Man är nu sannolikt trött på siffror och skall måhända till och med förebrå mig att hafva velat inskränka spörsmålet om utvandringens betydelse för vårt land till en naken penningfråga, under förgätande af alla högre, ideela synpunkter. Enligt mångens påstående ligger det ju något för vår patriotiska stolthet i hög grad tilltalande i den föreställningen, att vårt lilla folk tager en så betydande del i det storartade kulturarbete, som i våra dagar försiggår på det vestra halfklotet. Härvid synes man likväl ej betänka, huru föga de personer, som utvandra från vårt land, i allmänhet äro egnade att föra civilisationen framåt. Med frånräknande af ett enda lysande undantag har man just icke sport, att någon till Amerika utvandrad svensk derstädes lyckats förvärfva, hvad man plägar kalla ett namn. Dock, hvad som icke sker i första generationen kan möjligen inträffa i den nästa[15] och man skall måhända tycka, det dessa förmodade frukter af emigrationen väl uppväga de pekuniera uppoffringar derför, som vi nu få vidkännas. Men hvilka "vi"? Beklagligtvis utgår, såsom ofvan antydts, endast en mindre del af utgifterna för emigranternas uppfostran ur det allmännas kassor, under det större delen af denna egendomliga pålaga, såsom det ofta plägar ske, drabbar just dem, hvilka minst äro i stånd att bära den. Det är genom tusentals fattiga föräldrars mödor och försakelse,--försakelse, märk väl, ej blott af beqvämlighet och vällefnad, men af snart sagdt alla lifvets ädlare sysselsättningar och intressen, som utvandrarkontingenten åvägabringas, och om dessa föräldrar äro mindre känsliga för den ära de tillskynda sitt fädernesland genom att bidraga till Amerikas civiliserande, bör detta måhända ej räknas dem till last, då de ju just för den sakens skull få eftersätta så mycket af sin egen civilisation. Om ett träd sätter alltför rikligt med frukt, utmattas det lätt sjelft dervid; på samma sätt torde utvandringen eller rättare de sociala vanor, som föranleda den, vara att anse som en af de mäktigast bidragande orsakerna till det sorgliga, men påtagliga förhållandet i nutiden, att de fattigaste klasserna i samhället så föga eller alls intet varda delaktiga af det framåtskridande i odling och lefnadssätt, hvaraf vår tidsålder berömmer sig. Verlden går framåt, men de blifva efter, de ha ej tid att taga del i civilisationens vare sig arbeten eller fröjder: de hafva så brådt med att uppföda nya varelser, åt hvilka de ej ens skola kunna bereda en lott, jemförlig med sin egen. De äro proletärer, de förblifva proletärer, och de anstränga sig ända till blods för att framalstra nya proletärer eller--när det vill sig väl--emigranter.

* * * * *

I ordningen följer nu, att för ett ögonblick ledsaga utvandraren till hans nya hemland och tillse, huru det går honom der. Beklagligtvis äro de underrättelser man eger om de svenske utvandrarnes ställning i Amerika, i allmänhet både knapphändiga och hvarandra temligen motsägande. Till någon del torde väl detta bero på svårigheten att inhemta noggranna underrättelser om en hand full menniskor, kringströdda öfver en vidsträckt yta och uppblandade, äfven der de mest hålla sig tillsamman, med en mängd folk af andra nationaliteter samt infödda. Men i det hela torde dock berättelsernas bristande öfverensstämmelse häntyda på, att emigranternas lif i verkligheten företer stora motsatser och stora vexlingar, att den invandrade främlingens ställning, om än under normala förhållanden långtifrån dålig, dock vida mer än den infödde amerikanarens är blottstäld för de konjunkturernas vindkast, som ej i något land helt och hållet uteblifva. Detta är för öfrigt nästan sjelfklart. De platser inom industrien, som en för ögonblicket stegrad spekulation framkallat, och hvilka man, när minskning blir nödvändig, först indrager; en tillfällig arbetsförtjenst vid jordbruket, hvilken upphör, när skörden är afslutad: dylikt skall i allmänhet varda den nykomnes lott. Vill han sjelf nedsätta sig som jordbrukare, kan han med sina ringa tillgångar ofta endast komma i besittning af de längst ute i ödemarken belägna "homestead"-landen, der jordbruket äfven under goda år nätt och jemt bär de dryga transportkostnaderna: ett prisfall på landtmannaprodukter eller en förhöjning af jernvägstaxorna, och vinsten förvandlas i förlust.[16] För honom återstår då endast att öfvergifva den farm, på hvilken han redan nedlagt penningar och arbete för att om möjligt söka skaffa sig en bättre, hvartill han dock har så mycket mindre utsigt att lyckas, som lagen, sedan nybyggaren lemnat den jord han först förvärfvat, icke längre på lika billiga vilkor medgifver honom upptagandet af nytt land. Att stanna qvar är emellertid ogörligt; han måste på nytt sätta ut "prärieskonerten", begifva sig af med familj och husgeråd instufvade i en af dessa med soltält öfverdragna vagnar, hvilka i ofvannämda ärende stadda så ofta möta den resande på hans väg öfver prärien, hvar och en gömmande i sitt inre en myckenhet af svikna förväntningar och en liten rest af ovisst hopp.--Så gästfri är naturligen icke amerikanaren, att hän skulle medgifva den sjelfbjudne främlingen företräde framför husets egna barn; utan längst nere vid bordet får denna taga plats, och är maten rikligt tilltagen, får nog äfven han sin del, men inträffar förknappning, händer det lätt, att när turen kommer till honom att taga, äro faten redan tomma.

Rätt betecknande i detta afseende äro ett par uppsatser rörande utvandrarnes ställning i Amerika, som finnas intagna i en för några år sedan utgifven svensk tidskrift.[17] I den förra af dessa uppsatser, som skrefs år 1873, skildras emigrantens ställning såsom i det hela mycket gynsam, han hade endast att förfara med försigtighet och omtanke, taga sig till vara för svekfulla agenter och värfvare, och allt skulle gå väl; det heter till och med att "de fall, när någon, som utvandrat utan öfverdrifna förväntningar, men med frisk vilja och någorlunda arbetsduglighet, haft grundad anledning att klaga öfver sitt öde, äro lätt räknade". Men mot slutet af nämda år inträffade, som bekant, i Amerika en ekonomisk kris, hvars verkningar med dubbel våldsamhet måste ha drabbat de element i befolkningen, som ännu ej fått fast fot i det nya hemlandet; och i den tidskriftsuppsats, hvari ämnet följande år återupptages är allt som med ett trollslag förändradt. De färger, hvari den olycklige emigrantens öde nu skildras, äro i sanning så mörka, att man måste fråga sig, huruvida det ej för det lyckligtvis ej synnerligen betydliga antal utvandrare, som detta år lemnade vårt land för att begifva sig öfver Atlanten, hade varit bättre, om de förgåtts i öppna hafvet i stället för att landa på en kust, der endast en snabb undergång väntade dem. Ty af hvad förut blifvit sagdt om utvandrarnes medförda kapitalförmögenhet, lär vara klart, att, om det för mången är svårt nog att komma åstad till Amerika, varder det för än flera en ren omöjlighet att återvända hem. Men hurudan en mans och ännu mer en qvinnas lott under dylika omständigheter måste blifva, derom är ej af nöden att orda; då jag ej har till uppgift att söka anslå känslosamhetens strängar, så framt de ej vid blotta omnämnandet af så sorgliga förhållanden af sig sjelfva vibrera.--Man skall måhända säga, att utvandraren har sin egen sorglöshet, sin dumdristighet att tacka för utgången. Men äfven om detta utan all inskränkning vore sant, minskar det tydligen på intet sätt det svåra i hans belägenhet; ej heller borde det kunna förringa vårt medlidande, eller kanske hellre vår känsla af ansvar, om vi blott besinna, huru litet af förutseende och klok beräkning, man har rätt att vänta hos personer, tillhörande en samhällsklass, som af den hårda nödvändigheten ständigt tvangs att lefva ur hand i mun. Liksom gamla soldater blifva de likgiltiga för faran genom att ständigt hafva den för ögonen.--För öfrigt ligger också i denna naiva sorglöshet något ädelt och rörande. En person, som för ej länge sedan vid ett besök i Liverpool sammanträffat med några svenska emigranter, berättade för mig åtskilliga rätt betecknande drag, bland hvilka ett par, trots sin obetydlighet här må anföras. De ifrågavarande utvandrarne voro ett antal män, simpla arbetskarlar från olika delar af landet, hvilka på resan slagit följe. Ingen af dem kunde ett ord engelska, men denna bekymmersamma omständighet vållade dem ej den ringaste oro. De reste ju till Amerika för att arbeta, ej för att hålla tal, och hvartill behöfdes då kunskap i främmande språk? Sitt resgods hade de aflemnat i Göteborg; hvart det sedan tagit vägen, derom egde de ingen aning. De litade i detta afseende på agenten, hvilket antagligen var det klokaste, då sannolikt intet val förefans. Den ekipering de sjelfva medförde var också af enklaste slag; det mest anmärkningsvärda deribland utgjordes af en blomkruka med en halft förvissnad Calla uti, hvilken en af dem bar på armen. Denna hade han medfört hemifrån och skulle nu i dess sällskap anträda resan öfver verldshafvet. Det är ej godt att veta, i hvilken afsigt han belastat sig med en så föga nödvändig artikel--min sagesman förmodade skämtsamt, att han ämnade rikta det nya landets flora med en derstädes okänd art--men mera sannolikt synes, att han vid afresan ej kunnat förmå sig till att låta blomman hemma borttvina af brist på skötsel; och är denna förmodan riktig, torde denna utvandrare åtminstone ej hört till det slaget, som lemna hustru och barn efter sig i elände. Vi önska honom lycka med sin Calla; under resan torde den väl komma att vålla honom åtskilligt besvär, men när han slutligen efter talrika vedermödor fört den oskadd fram till sitt nya hem i Kansas eller Minnesota, kan han ju berömma sig af att i blomman och i den mull, som omger dess rötter, hafva medfört ett stycke af fosterjorden! Ett mycket litet stycke visserligen, men, äfven om han stannat hemma, är det just ej troligt, att han någonsin skulle hafva lyckats förvärfva ett större...