Part 4

Här är sannerligen ej fråga om att förneka, det ju vårt land i alla riktningar utvecklar sina af naturen förlänade hjelpmedel och att en ytterligare utveckling, är både tänkbar och sannolik; långt derifrån: vårt jordbruk har gått framåt med snabba steg, vår industri har skjutit än bättre fart, och de skola nog ännu länge så fortfara. Men om folkökningen samtidigt framrusar med ett iltågs hastighet, kunna de detta oaktadt ej följa med: att begära något sådant är att fordra ett upphäfvande af naturlagarne.

När ett land om knapt 4 millioner invånare, på 20 år har ökat sin folkmängd med mer än 600,000 personer, hvem inser ej, att flit och omtanke i det landet uträttat stora ting, hvem vill ej hoppas godt om dess framtid? Men påstår man utan vidare, att detta land då också med litet mera ansträngning bort kunna anskaffa föda för de 300,000, som under samma tid utvandrat, och deras afkomma, påminner i sanning detta resonnemang i alltför hög grad om den bekanta fabeln om bonden och hans åsna. Mannen pålassade sitt ök den ena bördan efter den andra, allt under den enkla, men ohållbara reflexionen: "rår du med _den _, så rår du med _den_". Såsom vi erinra oss, rådde åsnan lyckligt med alla bördorna--utom den sista, för hvilken hon stupade.

Det är ett välbekant faktum, att landsbygdens invånareantal tillväxer vida långsammare än städernas,[33] och detta, ehuru den förras naturliga folkökning (nativitetsöfverskottet) är långt större än de senares. Landsbygden frambringar nämligen alltjemt flera armar, än den sjelf behöfver eller kan bruka, och sänder öfverskottet till städerna. Orsaken härtill är tydlig. Den vigtigaste landtmannanäringen är jordbruket, men jordbruket är mäktigt endast en helt långsam och gradvis skeende utveckling, påskyndad blott någon gång af en eller annan epokgörande upptäckt, såsom då en ny kulturväxt (under förra seklet potatisen) införes, eller då ett nytt och förbättradt brukningssätt af vetenskapen uttänkes. Landtmannen må anstränga sig hur mycket som helst; det arbete han sjelf eller hans dragare nedlägga på jorden är och förblir dock en verklig småsak mot det, som gratis uträttas åt honom af hans stora allierade--solen och skyarne. Men med all sin konst, skall han likväl ej kunna aflocka skyarna mera regn eller solen mera värme, än de enligt sin natur kunna gifva; och att detta hos oss är en temligen begränsad qvantitet, beror derpå, att vårt land är beläget i polcirkelns omedelbara närhet. De som häröfver känna sig missnöjda, böra till sin tröst erinra sig, att det af geograferna nästan betraktas som ett naturunder, ett blott delvis förklaradt undantagsförhållande, att i så nordliga trakter, som de skandinaviska länderna, säd öfver hufvud taget kan trifvas.--Att den bofasta befolkningen endast helt långsamt ökas, är för öfrigt närmast en följd af, att en obegränsad jordafsöndring hvarken kan eller får ega rum; öfverskottet utgöres derför af den lösa--hemlösa, egendomslösa, tyvärr också i viss mån rättslösa--arbetarebefolkningen; och då denna fåfängt utbjudit sina armar åt jordbruket, har den ej någon annan utväg än att vända sig till industrien och handeln.[34] Då likväl jordbruket sysselsätter mångfaldigt flera armar än industri och handel tillsammantagna, är det klart, att ett tillskott, som på det förra vidsträcktare området endast visade sig som en obetydlig stigning, skall antaga karakteren af en verklig öfversvämning, när det måste sammanpressas mellan de trängre bräddarne af industri och handel.

Gynnade af ovanligt glänsande konjunkturer (såsom de hos oss i början af 1870-talet rådande) upptager likväl industrien (och till någon del äfven handeln) detta öfverflöd; men mera normala förhållanden inträda, och den förmår ej längre qvarhålla de krafter, den redan dragit till sig, än mindre finna bruk för nya. Hvart skola dessa då taga vägen? Till sina forna sysselsättningar kunna de ej återgå, ty några sådana ha för dem antingen ej existerat eller äro de redan besatta med nya sökande. Hvad kan häraf uppstå om ej brist och arbetslöshet? Man lär ej kunna förneka, att det förlopp, som här skildrats, temligen troget motsvarar vårt eget lands ekonomiska företeelser under det senast förflutna tiotalet år. När dåliga tider inträffa, får man gerna höra talas om, att "osunda spekulationer", frukterna af ett orättmätigt förvärfsbegär, skola hafva förorsakat olyckorna, ty medelst ett ganska vanligt, ehuru föga logiskt sätt att sluta, är man allmänt öfverens om att tillskrifva vinningslystnaden alla sådana företag, som ej lemna någon vinst. Att det egna intresset inom affärsverlden liksom på de flesta andra områden spelar en hufvudrol, lär väl vara obestridligt. Dock tror jag ej, att man om vår industris stormän skall kunna fälla det omdömet, att begäret efter förvärf hos dem utgör någon allt beherskande passion. Det är tillåtet att tro, det de lika ofta eller oftare ledas af en om ej alldeles oegennyttig dock i det hela berömvärd, patriotisk ärelystnad, att hafva varit de, som genom sin verksamhet bragt företag till stånd, hvilka lemna arbete och bröd åt tusenden. Om deras förväntningar ej gått i fullbordan, har detta kanske berott på, att de tänkt för högt om sitt land och dess förmåga af utveckling--eller, som en tysk författare uttrycker sig om ett liknande förhållande i sitt fosterland: "allt var väl uträknadt, endast en sak hade man glömt, att äfven Thomas Robert Malthus måste tagas med i räkningen".[35]

Slutsatsen af allt detta kan då icke blifva mer än en. Om vi vilja minska folkökningens olägenheter, finnes dertill intet bättre medel än att minska sjelfva folkökningen; om vi vilja för framtiden förebygga emigrationen eller åtminstone inskränka den till mindre oroväckande proportioner, måste vi sluta att uppföda emigranter.

Vårt land är icke det enda, ej heller vår tid den första, som haft en dylik, svår och grannlaga uppgift sig förelagd. För det förra af dessa påståenden skall jag snart anföra antagliga bevis; hvad det senare beträffar vill jag endast påminna om, hvad nationalekonomerna till fullo uppvisat, att många och må hända de flesta af de lagar och författningar, hvarigenom man i forna tider på så mångfaldigt sätt inskränkte den borgerliga friheten i handel och vandel, utgjorde lika många medel (om också ej alltid fullt medvetna sådana), att undvika en olycksbringande förökning af folkmängden inom vissa klasser och yrken, och derigenom slutligen af befolkningen i det hela. Sådant var förhållandet med skråväsendet, med förbuden mot hemmansklyfning, med stadgan om laga försvar; och det är en stor fråga, huruvida man ej, när dessa inskränkningar under tidernas lopp blefvo alltmer tryckande och outhärdliga och derför särdeles under innevarande århundrade delvis eller helt och hållet afskaffades, härvid glömde att på annat sätt bereda sig ersättning för det, som en gång utgjorde det gamla systemets själ och berättigande och nu genom dess öfvergifvande gick förloradt.

Såsom bevis på, huru klart och tillika fördomsfritt man fordom i vårt land tänkte och yttrade sig i detta ämne, vill jag här anföra ett kort utdrag ur ett af Wexiö konsistorium afgifvet utlåtande rörande pauperismens orsaker, tryckt år 1833 och af stilen att döma otvifvelaktigt författadt af konsistoriets dåvarande præses, Esaias Tegnér.[36]

"Orsakerna till fattigdomens tilltagande kunna vara mångahanda; men den närmaste och verksammaste tror konsistorium sig böra söka i en öfver höfvan lättad delning af jorden; i minskade anspråk på besutenhet hos allmogen, och framför allt i den omständighet, att man, helst på de sista tio åren, upphäft eller mildrat de gamla välbetänkta stadgarna om laga försvar. I sammanhang härmed har man äfven på allt sätt sökt uppmuntra och underlätta giftermålen, utan att kontrahenterna behöft eller kunnat lemna församlingen någon annan garanti för sin och de sinas försörjning i framtiden, än fattigvården. Med biträde af freden, vaccinen och potäterna, har man också i hög grad lyckats stegra folkmängden; men då man icke i samma mon kunde eller ville öppna nya näringskällor för en sålunda förökad och i drifhusväg tillkommen generation, så ha följderna af ett så ensidigt och illa beräknadt system, öfverallt börjat visa sig. Landet öfverfylles af backstugor, bebodda af ett slägte, som icke har någon annan förmögenhet än sin arbetskraft; och om denna äfven kan lifnära dem i goda år, då arbetsförtjenst ej saknas, så inträffar med hvarje missväxt för dem ovillkorligen näringslöshet och elände. Den vinst för landets odling, som man af denna befolkning tyckes ha påräknat, har äfven för det mesta uteblifvit; ty den inskränker sig naturligtvis till upphackning af några kappland för potatisodling, och skadar i allmänhet mer skogarne än den förbättrar jorden. På detta sätt har folkmängden stigit och stiger årligen, men i samma förhållande och i ett vida högre stiger äfven armodet, och tabellverket förvandlas efter hand till en fattiglista. Landets _numerära_ styrka tilltar, men dess _verkliga_, som ej kan tänkas utan välstånd, åtminstone ej utan belåtenhet, undergräfves derigenom att ett slägte uppväxer, hvars hela bergning beror på potatisafkastningen för året; och Sverige är i fara att få, hvad åtminstone på landsbygden hittills ej funnits, en pöbel; betänklig för hvarje samhälle, men i synnerhet för ett sådant som vårt, der lagstiftningen till en väsentlig del hvilar i allmogens händer."[37]

Alla dessa inskränkningar, hvilkas återupplifvande i deras ursprungliga form naturligtvis ej kan ifrågakomma,[38] egde emellertid det gemensamma draget, att folkmängdens alltför hastiga ökning af dem förebygdes genom ett tvunget försenande af giftermålen. Och under tider, då en högst betydligt starkare dödlighet än den nu rådande ej blott var vanlig utan ansågs naturlig och oundviklig, var detta medel också måhända i allmänhet tillräckligt. I närvarande tid deremot skulle ett ytterligare försenande af äktenskapen redan derför ej vara att tillråda, emedan vi i detta afseende, genom omständigheternas makt redan drifvits ut till det rimligas gräns, ja ett godt stycke derutöfver. Vårt land står lägst på skalan bland alla Europas länder med hänsyn till giftermålens talrikhet, det står högst, om man så vill, i fråga om medelåldern för äktenskapens ingående; i båda fallen är dess ställning sålunda lika dålig. Hos oss tillbringas numera (i olikhet mot fordom) hela den första tredjedelen--icke sällan äfven den andra--af den alstringskraftiga åldern i ett tvunget celibat. Och man skall fåfängt söka öfvertyga någon tänkande person, att ej detta föga önskvärda tillstånd utgör hufvudorsaken, vid sidan af hvilken ingen annan behöfver tagas i betraktande, till den tilltagande lösheten i sederna, hvaröfver man så ofta och med skäl beklagar sig, men hvilken hvarken kan sägas vara grundad i folklynnet, ej heller under forna tider af lättare tillgång till regelbundna förbindelser, varit bland oss rådande. Sämst beryktad i ofvannämda hänseende är såsom bekant sedan gammalt hufvudstaden.[39] Och ehuru äfven de flesta andra af våra samhällen, till och med på landsbygden, sannerligen hafva föga skäl till fariseiska beskärmelser, är det dock visst, att missförhållandena på det sedliga området breda en djup skugga öfver de många älskvärda och tilltalande sidor, som hufvudstadslifvet eljest erbjuder för betraktelsen. Hvar är väl orsaken härtill att söka? Icke kan det dock bokstafligen förhålla sig så, som man ofta får höra yttras, att sjelfva luften i Stockholm är bemängd med ett moraliskt smittämne, hvilket icke Saltsjöns och Mälarens brisar förmå bortsopa. Men saken vinner sin förklaring, då man får veta, att afstängdheten från det äktenskapliga lifvet af lätt insedda skäl med dubbel tyngd mot i rikets öfriga delar drabbar hufvudstadens befolkning.[40] Stockholms giftasvuxna ungkarlar utgöra redan en armé, lika stor som den indelta, men till lefnadsvilkoren äro de eljest närmast att jemföra med en värfvad och i garnison förlagd truppstyrka, och hvad slags uppförande man af en sådan kan vänta, visar erfarenheten. Huru anser man nu, att alla dessa män, af hvilka flertalet befinna sig i ungdomens och den första mannaålderns fulla kraft, böra inrätta sitt lif? Huru har man tänkt sig, att de efter slutadt dagsarbete skola tillbringa de stunder af dygnet, som af de lyckligare lottade pläga anslås åt familjelifvets vederqvickelser? Utan tvifvel vore det för alla, äfven för dem sjelfva bäst, om de i god tid ginge till hvila efter intagande af ett glas ölost eller annan lätt aftonmåltid. Men menniskonaturen är nu en gång icke sådan, att en lucka i tillvaron låter utfylla sig med det tomma intet. De skulle säkerligen underkasta sig en dylik lefnadsordning, ja måhända till och med hjelpa sig utan måltid, om de blott egde hoppet att i en skönjbar framtid få utbyta sin ensliga lott mot en mera lockande. Men när alla utsigter i denna riktning förblifva bortskymda, när den obevekliga verkligheten svarar ett kärft nej på, äfven den blygsammaste bön--då kan man visserligen fortfarande klandra (det kan man alltid) men svårligen längre förvåna sig öfver den unge, om han allt oftare längtar att utbyta aftonlampans svårmodiga skimmer mot gasljuset på schweizeriet eller utskänkningsstället, om han flyr ensamheten för att hos Fiken eller Amanda låta sig föregycklas, vore det blott en bedräglig skenbild af den sällhet, han aldrig skall ega hel och verklig. Men olyckan är, att äfven dessa stundens förströelser icke låta sig köpa utan till priset af andra menniskovarelsers förnedring.--

I en ytterligare minskning af äktenskapsfreqvensen ligger då för visso icke rätta skyddsmedlet mot folkökningens faror; tvärtom är ett återvinnande af den ståndpunkt, vårt folk i detta afseende för ett sekel sedan intog, det ögonmärke, som vi stadigt måste hafva i sigte, om vi vilja utrota det onda, som nu förgiftar samhällskroppen, och genom hvars undandöljande eller förtigande tillståndet ej kan förbättras men väl försämras. Men i sådant fall, hvad återstår? Tydligen ingenting annat (om eljest de matematiska axiomen ega någon tillämpning på frågor af denna natur) än att minska den _andra_ faktorn i nativitetens facit: familjernas storlek. Familjer med fyra till fem barn eller flera äro icke längre lämpliga för samhällets nuvarande förhållanden, än mindre förenliga med en utveckling af dem till ett bättre; såsom jag i ett par föregående skrifter sökt uppvisa, är ett medeltal af två till tre barn i hvarje äktenskap--och hellre två än tre--det mål, hvartill vi böra sträfva, och utan hvars närmelsevisa uppnående alla andra åtgärder till sociala förbättringar skola visa sig gagnlösa.

Huru en dylik begränsning kan åstadkommas, derom lär, efter allt hvad på de båda sista åren i ämnet blifvit taladt och skrifvet, knapt någon bildad person i vårt land vara alldeles okunnig,[41] ehuru visserligen föga är vunnet, så länge ej kännedomen härom fått tränga ned äfven till de obildade. För egen del har jag blifvit föranledd att i detta ämne yttra mig med större utförlighet, än på något sätt varit för mig behagligt, och då jag tills vidare fått behålla sista ordet[42] i den skriftvexling, som härom egt rum, utgör äfven detta för mig en anledning att icke onödigtvis på nytt taga till ordet i saken. En enda uppgift, rörande hvilken jag ej kan hänvisa till någon på svenska tryckt bok, anser jag mig likväl oförhindrad att här omnämna, då den, om den bekräftar sig, säkerligen är af stort intresse. Enligt en åsigt, som i nyare tid börjat göra sig gällande bland sakkunnige på detta område[43] lär, så har man sagt mig, större utsigt än någonsin förefinnas, att just det enklaste, det för finkänsligheten minst sårande bland de medel, som uttänkts för att möjliggöra familjernas begränsande, nämligen den af läkaren Raciborski föreslagna tidvisa afhållsamheten, skall med en ringa modifikation visa sig för ändamålet fullt tillräckligt. Det behöfver dock ej påpekas, huru mycket ännu återstår, innan någonting liknande visshet kan i denna fråga sägas vara uppnådt. Här föreligger ett vidsträckt och grannlaga, men också tacksamt fält för läkares forskning, och ehuru det tyvärr är sant, att för närvarande betänkligheter eller fördomar af hvarjehanda slag afhålla många bland dem från att anställa dylika forskningar och meddela deras resultat åt allmänheten, hyser jag dock den förhoppningen, att dessa betänkligheter mera allmänt än nu skola kunna öfvervinnas, och att de personer, som genom sin sakkunskap och samhällsställning äro mest skickade att gå i spetsen för dylika reformer skola med allvar taga sig an en sak, som ju obestridligen redan för den allmänna helsovården eger en vida större betydelse, än snart sagdt alla de åtgärder till ett förbättradt lefnadssätt, som af vetenskapen föreslås, men af brist på medel för iverksättandet vanligen förblifva förbättringar på papperet.[44]

Många finnas nu visserligen, hvilka i hvarje åtgärd af denna beskaffenhet vädra en förstucken evdaimonism, ett medgifvande åt menniskans lägre natur. Fanatikern skall fortfarande framdundra sitt "antingen--eller", allt eller intet!--och de, som för egen räkning hafva erhållit monopol på det rätta bruket af lifvets goda, skola framkasta antydningar om befarade missbruk. Men det är vida lättare att uttala dylika påståenden än att stödja dem med några antagliga grunder. Det ligger dock ett betydligt område mellan å ena sidan ett lif, hvars högsta mål är sinlig njutning, och å den andra ett lifstidslångt iakttagande af en botgörares späkningar. Den, som ej förmår se detta område, och se, att det är just på detta, som flertalet i vanlig mening hederliga, goda och ärbara menniskor befinna sig--och befinna sig bäst, hans synsinne är, fruktar jag, behäftadt med någon åkomma, som tyckes vara envis, men, vi vilja hoppas det, ej alldeles obotlig. Måhända är det helt enkelt en myopi, en närsynthet, förvärfvad genom ett allt för ensidigt sysslande med böcker...

På bottnen af allt motstånd mot malthusianismen, särdeles i dess moderna form ligger tvifvelsutan, om också ej alltid klart uttalad, den bland menniskorna så allmänna föreställningen, som hos många till och med eger alla karaktererna af en religiös trossats--föreställningen om den organiska naturens och i synnerhet den menskliga organismens _ändamålsenlighet_ i ordets strängaste mening. Och att här en verklig motsättning, ej en blott skenbar oförenlighet är för handen, derom är jag för min del öfvertygad. Men en dylik motsägelse eger för visso äfven rum mellan den sistnämda åsigten å ena sidan och å den andra det åskådningssätt, som inom naturforskningen dagligen vinner terräng, och hvars allmänna antagande ej tyckes kunna vara mer än en tidsfråga. Den beundransvärdt fruktbara hypotes, som bär Charles Darwin's namn, eger som bekant en af sina mest påtagliga bekräftelser i den märkvärdiga, men före honom föga påaktade företeelse, som benämnes rudimentära bildningar. För individen i dess nuvarande förrättningar fullt umbärliga och onyttiga organ, äro dessa bildningar synbarligen utan allt ändamål och blifva alldeles meningslösa, om man ej uppfattar dem såsom genom ärftligheten bevarade rester af organ, som under någon artens föregående utvecklingsform varit nödvändiga och haft sina bestämda funktioner.[45] Naturligtvis gäller något dylikt icke blott om de i egentlig mening synliga kroppsorganen utan äfven om de osynliga drifterna och anlagen, och det står då i full öfverensstämmelse med denna teori att uppfatta könsbegäret hos menniskan såsom en dylik onyttig qvarlefva, naturligtvis icke i och för sig, men med hänsyn till dess efter våra nuvarande sociala förhållanden högst olämpligt afpassade styrka och omfattning. Nödvändig i denna sin styrka under en period, då menniskoslägtet eller dess förfäder i striden med yttre och inre fiender endast genom en oaflåtlig fruktsamhet kunde betrygga sin existens, kan den sexuela driften i nutiden med rätta betecknas såsom ett af mensklighetens största plågoris, en sannskyldig "påle i köttet", som vi trots alla böner och ansträngningar ej skola varda qvitt. Men på samma gång står också, såsom den enklaste betraktelse lärer, detta begär i det innerligaste samband med äfven de ädlaste sidorna i vår natur, hvarför också dess våldsamma undertryckande, vore det än praktiskt utförbart, endast kunde ske på bekostnad af några bland de rikaste källorna för en harmonisk och lycklig tillvaro. Allt, hvad vi kunna göra, är att söka så reglera denna drift, att den ej blir ett hinder för menniskoslägtets välfärd; och detta blir då den förnuftiga sedlighetens mål.

Ett dylikt betraktelsesätt, huru otvunget det än ansluter sig till den exakta forskningens åskådningar, skall sannolikt förefalla de flesta såsom allt för litet upphöjdt, och med tron på en allgod försyn eger det, om man så vill, ej många beröringspunkter. Men det är å andra sidan fritt från de motsägelser som vidlåda nästan alla andra etiska system, och till sina konseqvenser afviker det icke från den moral, som omfattas af flertalet allvarliga och besinningsfulla personer, de må nu hysa hvilka teoretiska öfvertygelser som helst, ej heller från kristendomens praktiska grundsatser. Ty äfven denna lära predikar icke försakelsen för dess egen skull, eller såsom något i och för sig förtjenstfullt: flagellantens, pelarhelgonets, asketens moral, är, man kan trygt påstå det, främmande för kristendomen, sådan denna framstäldes af Jesus sjelf och Paulus.[46]

Alla sociala förändringar, och den här föreslagna säkerligen icke minst, kräfva tid och lång tid för sitt genomförande. Men äfven under det osannolika antagande, att nödvändigheten af familjernas begränsande kunde med ens blifva af alla erkänd och i lifvet tillämpad, skulle dermed ingalunda någon omedelbar förbättring af den nuvarande generationens ställning kunna åstadkommas. Dess öde är i sjelfva verket afgjordt, och låter sig väl äfven i allmänna drag om än ej i detalj förutsägas. Från den starka nativiteten under förra hälften af 1860-talet[47] framtågar bakom oss i ännu ej synnerligen glesnade led en oöfverskådlig skara unga män och qvinnor, hvilka snart skola tillhöra de fullväxta åldersklasserna. Vi må prisa oss lyckliga, om Amerikas jord fortfarande för dessa håller sin famn öppen, ty att de alla skulle kunna vinna sin bergning i hemlandet, dertill synes för närvarande ingen rimlig utsigt vara för handen. Det finnes således all anledning att tro, det emigrationen fortfarande under några år kommer att varda betydlig. Derefter torde dock en period af relativt lugn vara att motse, ty den stora fruktsamheten under 1860-talets förra hälft har sedermera lyckligtvis ej upprepats. Först på allra sista åren uppgå nativitetssiffrorna på nytt till lika höga (till och med något högre) belopp som under åren 1859-60 samt 1862-66--i absoluta tal nämligen, ty i förhållande till folkmängden står den nämda periodens fruktsamhet fortfarande ouppnådd, och i vårt folks välförstådda intresse må man hoppas, att så ännu länge skall blifva förhållandet. Finge man sluta af befolkningsförhållandena ensamt, synes derför en någorlunda god tid vara att förvänta mot slutet af innevarande årtionde, hvaremot det är möjligt, att under århundradets sista decennium nya svårigheter och nytt behof af emigration åter skola inträda.