Part 8

Det var ljus dag då Revistye, stående på altanen af sitt slott, tog afsked af bergsmannen. »Min unge vän», sade han, »ni skall ej försmå en liten gåfva, som jag bjuder er.» Men dessa ord räckte Revistye den unge tysken två turkiska, med silfver inlagda pistoler af sällsynt arbete. »De voro en tapper mans vapen; den fruktade Achmet Aga begagnade sig af dem innan han stupade för mitt ofelbara svärd; den sista kulan han ur dem afsköt gällde mig, men den snuddade blott vid mig, emedan min klinga sträckte honom död till marken.» Bergsmannen ville just taga afsked under många tacksägelser, då den unge kaptenen inträdde och tillkännagaf för sin herre ankomsten af en turkisk budbärare. »Dröj ännu ett ögonblick», sade Revistye; »kanske skall kammargrefven ej tycka illa om att erfara hvad turken åstundar af mig.»

Dörren öppnades, och en kraftig gestalt inträdde. På de breda skuldrorna, den korta halsen, det svarta, glänsande skägget och de djupt fårade dragen igenkände alla genast Moktar, en af de turkiske underbefälhafvarne i Levenz. Han framträdde trotsigt för Revistye.

»Herre», sade han, »Hassan, befälhafvare i Levenz, sänder mig till dig, den otrogne Revistye. Du har på ett listigt sätt beröfvat honom hans syster. Han har beslutat att tukta och straffa dig därför mod egen hand. Han nedlåter sig att i öppen tvekamp kämpa med dig, ehuru du icke är bättre än en gemen tjuf. I dag åtta dagar till är han redo att strida med dig. Zelmira är segrarens pris. Likasom en flicka gläder sig åt dansen, lika begärligt längtar Hassan efter striden. Hans klinga, som så ofta mättat sig med otroget, kristet blod, vill äfven färga sig med ditt.»

Revistyes kind glödde högre, hans ögon blixtrade af vrede, men han betvang sig, och sade lugnt och afmätt: »Godt, jag väntar din herre om åtta dagar, och om hans klinga också är aldrig så röd af kristet blod, så skall jag med så mycket större nöje svänga mitt svärd Zuniga; det skall ej svika mig, likasom det aldrig svikit mina förfäder. Ditt ärende är uträttadt, aflägsna dig. — Men ni», sade han till bergsmannen, »skall hälsa öfverkammargrefven att jag ifrigt uppmanar honom att ännu denna vecka komma hit, för att vara vittne till tvekampen.»

Moktar kastade en tveksam blick på Revistye, bergsmannen tryckte full af hänförelse magyarens hand, och de båda budbärarne gingo allvarsamma och tysta ut vid hvarandras sida.

Då de kommit ut på gården till sina hästar, trädde Zelmira just i detsamma ut ur kapellet.

»Moktar», utropade hon, »huru mår min bror, och hvad gör han?» Den tilltalade kastade sig i sin sadel. »I dag åtta dagar till skall han strida med er man om er.» I det han sade detta, sprängde han ut genom porten. Zelmira ilade genast till den älskade maken. »Dyre vän, du skall alltså strida med Hassan, min broder?» — »Jag måste», svarade Revistye, »jag vill ej släppa dig ifrån mig, och _kan_ jag det ens? Du ser att tvekampen är oundviklig.» — »O Gud», utropade hon, »och om du faller; min bror är en bepröfvad krigare.» — »Frukta intet», svarade han, »jag har ju redan bestått mången hård dust.» — »Om du faller, dör jag med dig eller hämnas jag din död», sade hon med förtviflans beslutsamhet. — »Jag skall ej falla», svarade Revistye; »Zuniga skyddar dig och mig.» — »Hvar är svärdet?» utropade Zelmira; »låt mig se det och anförtro mig hvarför du så fast litar på detsamma.» Revistye förde henne till vapenkammaren och omtalade för henne klingans hemlighetsfulla historia.

Under tiden hade Moktar återvändt till Hassan. Han hade aflagt sin berättelse och genast därpå aflägsnat sig, lämnande Hassan allena med Ibrahim, renegaten. »Herre», började denne, »du är förlorad om du strider med Revistye; svärdet Zuniga skall döda dig. O, jag känner denna klinga, ty jag har lefvat bland de kristna innan Mohammed upplyste mig» — »Hvad är det med klingan?» frågade Hassan. »Hvarför skulle jag denna gång vara mindre lycklig?»

Ibrahim svarade härpå: »Hör, o herre, detta svärds historia! När den store Soliman efter drabbningen vid Mohacs hotade det tyska riket, samlade sig kristna riddare från alla länder för att hejda den öfvermäktiges framträngande. Bland dessa befann sig äfven en spanior vid namn Alonzo de Zuniga. Denne ingick ett nära vänskapsförbund med en magyarisk adelsman, Andox Revistye, din fiendes anherre. När nu fälttåget var slutadt och de spanska hjälptrupperna hemkallades af kejsar Carl den femte, sade Zuniga till Revistye: »Vi träffas väl aldrig mer i lifvet; gif du mig ett minne, som i min familj kan gå i arf från barn till barn och som kan vara hvar och en af dem till nytta och värde; äfven jag skall gifva dig ett sådant minne. Om också våra släkter då aldrig mera mötas, så fortlefver dock minnet om vår vänskap, och våra senaste afkomlingar skola tänka på oss med aktning.» — Då framtog Revistye en ring, som han alltid burit under kläderna på sitt bröst, och sade: »Denna ring heter ’trohetens ring’; den som bär honom kan vara viss, att hans älskade aldrig vänder sitt sinne från honom. Tag den, och från släkte till släkte må han hvila vid en Zunigas bröst.» Men Zuniga tog fram en morisk sabel och gaf den åt sin vän med dessa ord: »I de moriska striderna eröfrade en af mina förfäder detta svärd; ett tänkespråk står ingraveradt på detsamma: ’Den som svingar denna sabel för att skydda eller hämnas sitt käraste i världen, kan vara viss, att hans motståndare faller’. Från barn till barn gånge den eden, att hvarje Revistye betjäne sig af detta svärd när det gäller hans hjärtas helgedom.» Andox lofvade detta: »Så sant mig Gud hjälpe, så skall det ske, och klingan skall till eviga tider heta ’Zuniga’.» Båda omfamnade hvarandra ännu en gång och redo sedan hvar sin väg, den ene åt öster, den andre åt väster. Men släkten Revistye har hållit ord, och mången fiende har sjunkit i stoftet för klingan Zuniga.»

Orolig gick Hassan af och an. Kärleken till lifvet stred med stoltheten. Men ondskefullt leende fortfor Ibrahim: »Du kan dock trösta dig därmed, att det är möjligt att du äfven dödar Revistye, ty inskriften säger blott att Revistyes motståndare måste falla, men icke att den, som svingar svärdet Zuniga segerrikt, bevarar sitt eget lif.» — »Eländige gäckare», vredgades Hassan, »om du ej vet något bättre skydd mot Zuniga, hvarför förlamar du vilja och kraft, i det du genom sagan om svärdets trolldomsförmåga beröfvar mig tillförsikten till mig själf?»

Efter en stund började Ibrahim å nyo: »Det finns ett medel, som kan rädda både din ära och ditt lif. Sedan jag svurit profeten trohet har jag ej underlåtit att underhålla mången vänskaplig förbindelse med både den ene och den andre på slottet Revistye. Därvid har jag haft stor nytta af kvinnoynnest, när jag smugit mig in i fiendens läger. Två nätter äro tillräckliga att i hemlighet dölja mig där så länge, tills jag utspanat tillfälle att blanda en tillräcklig dosis gift i Revistyes nattdryck. Detta skall ej blifva så svårt. När du sedan kommer till tvekampen, är han död, som du så djupt hatar. Då behöfver du ej strida med någon, och din ära är räddad.»

»Allah foge det så», sade Hassan, »men hvad du gör, gör snart!»

»Jag vågar mycket», svarade Ibrahim. »Ger du mig till lön hälften af dina skatter och Zelmira till hustru?» — »Jag ger dig henne, men skynda», lofvade Hassan. Ibrahim korsade händerna öfver sitt bröst och aflägsnade sig hastigt. Hassan såg länge efter honom. »Narr», mumlade han sakta för sig själf, »tror du verkligen att jag skulle lämna rykte och ära i dina händer? Mitt guld det kunde jag unna dig, men Zelmira? Nej, aldrig! Du skall själf dö — när din gärning lyckats.»

* * * * *

»Och du har säkert och med egna ögon sett att han tagit giftet?» frågade Hassan den återkomne renegaten några dagar senare. »Ja, herre, jag såg det», svarade denne. »När du vid den tid, som är bestämd till tvekampen, inträffar framför Revistyes murar, skall du möta din fiendes liktåg eller kunna bese hans graf. Under den allmänna förvirring, som då härskar där, skall det ej blifva dig svårt att storma fästet och bringa din syster tillbaka i ditt våld.»

Med stolt tillförsikt seende mot utgången af striden svingade sig Hassan på den för tvekampen utsatta dagen upp på sin häst och red längs stränderna af den brusande Gran mot sin fiendes borg.

Hans följe, en stridsrustad skara, höll sig i hans närhet. Fjällsnön började just nu att smälta i de högre Karpaterbergen, så att Grans vågor skummade och voro orena. I den fasta öfvertygelsen, att deras företagande skulle lyckas, anlände turkarnes skara på motsatta stranden af Gran gent emot Revistye. Framför bryggan höll en trupp magyariska ryttare. »Tänka de där att mäta sig med oss?» frågade paschan föraktligt. — »De hafva väl kommit för att underhandla om slottets uppgifvande», blef renegatens svar. — »Fråga dem hvad de vilja. Om de godvilligt utlämna min syster och sticka borgen i brand, må de obehindradt aftåga med sin herres lik och sin egen lösegendom.» Under tiden utbredde sig riddareskaran, och i dess midt visade sig öfverkammarherren, rikt prydd. I samma ögonblick som en turk trafvade fram, för att framställa frågorna, redo tvenne höga ämbetsmän honom till mötes ur skaran. Turken vände om med dem och ledsagade dem till Hassan.

Den ene började: »Öfverstekammargrefven skall af vänskap för vår herre själf ordna allt såsom en ridderlig tvekamp fordrar det och för att förekomma möjliga oordningar. Då allt är ordnadt som vanligt, ankommer vår herre till striden. Han hatar ditt ansikte alltför mycket för att vilja se det annat än döende. Förordna äfven du några af de dina, som gemensamt med oss förbereda allt till den allvarsamma leken.» Paschan kastade en vredgad blick på renegaten. Denne for synbart tillsammans, men han fattade sig genast och frågade en af riddarne från Revistye: »Befinner sig er herre väl? Min herre vill gärna unna honom tid om hans hälsa under tiden skulle hafva lidit något.» — »Han är frisk», svarade magyaren, »och hans klinga Zuniga skall ni snart se blixtra, och Hassan skall lära känna henne.»

Under det de båda magyarerna nu tillsammans med Moktar och två andra därtill utsedda turkar begåfvo sig till öfverstekammargrefven, för att ordna kampen och utmäta stridsplatsen, vände sig Hassan till renegatan. Misstroende, tvifvel, rädsla och ett nästan otämjeligt raseri uttalade sig i hans hårda drag. »Om du har bedragit mig, om han ännu lefver, om jag ser honom rida ut till striden, om jag ser honom svinga svärdet Zuniga, då, vid profeten, är du dödens. Ah, jag förstår det mycket väl, du arbetar på min undergång, för att intaga min plats, och därför har du invecklat mig i denna dödsbringande strid ... det är bäst att jag genast stöter ner dig, så att du dör före mig.» Och härmed fattade den falske mannen affällingen om armen med en vansinnigs styrka, så att denne ej kunde tänka på att undkomma. »Herre», svarade renegaten, »Revistye kan ej lefva, det är ej möjligt; jag har själf sett honom dricka giftdrycken.»

Under tiden hade man utstakat stridsplatsen. Enligt ömsesidig öfverenskommelse skulle Revistye från motsatta stranden spränga öfver bron mot Hassan, men kämparne skulle före fäktningen hvarken blotta sina ansikten eller tala till hvarandra, och dessutom skulle de endast betjäna sig af sina svärd. Öfverstekammargrefven ställde sig vid stranden; tre böss-skott, som på hans befallning afskötos, förkunnade att allt var i ordning. Ut ur slottet Revistyes portar framred en lysande ryttareskara. Hassan och renegaten skådade upp mot höjden. Deras öga föll på Revistye; det var otvifvelaktigt hans häst som stegrade sig af stridslust. Det gamla huset Revistyes färger började nu blifva för blotta ögat synliga på hans sköld. Det var hans hjälmbuske som de sågo fladdra; just så svängde han sitt svärd; intet tvifvel återstod mer. När han dånande sprängde öfver bron, utropade Hassan: »Han lefver — dö, din hund!» och med dessa ord stötte han sin dolk ända till fästet i den förrädiske renegatens hjärta. Förtviflan och raseri drefvo honom därefter mot motståndaren. Deras sablar korsades, turkens klinga sprang; säker på sin annalkande död slet Hassan sin dolk ur skidan och kastade den mot sin fiende. Järnet inträngde i motståndarens bröst, klingan sjönk ur hans händer, han föll ner på gräsmattan, och hästen, fri från sin börda, flydde öfver fältet. Hassan sprang ner från sin häst, upptog jublande svärdet Zuniga och framträdde till den fallne för att med vild glädje mätta sig vid åsynen af sin fiendes död. Men huru bäfvade ej hans hjärta tillsammans, när han i den öfvervunne motståndaren igenkände sin syster; den skyddande hjälmen, de falska lockarna och skägget hade fallit af henne, men hennes bristande öga hängde ännu fast vid honom.

Då vände han det eröfrade svärdet mot sitt eget bröst och föll död ner vid sin systers sida.

I samma ögonblick utgick liktåget ur borgen Revistyes murar. Den siste af den gamla släkten blef buren till grafven. Ögonblickets allvar grep båda partierna, de upptogo sina döde och skildes utan strid.

Efter borgherrens död förföll slottet, dess sista inbyggare flyttade ner i dalen. Ingen vet hvar den tappre borgherren och hans sköna gemål ligga begrafna. Hassans ben hvila under ruinerna af fästet Levenz, men den ödesdigra klingan skall hafva blifvit förd till Turkiet. Det går en saga, att hon ännu en gång blixtrat i turkarnes och venetianarnas krig mot hvarandra.

Den onde anden i flaskan.

Efter Fr. de la Motte-Fouqué.

Den unge tyske köpmannen Richard hade ärft en vacker egendom och mycket penningar efter sina föräldrar. Men då för tiden var det onda och hårda tider i Tyskland, ty ett långt krig förödde städer och byar, och så upphörde nästan helt och hållet all handel och vandel.

Därför begaf sig Richard till Italien, till den rika och praktfulla staden Venedig, som då för tiden ännu stod i handelsförbindelse med alla trakter på jorden och därigenom hade kommit till omätliga rikedomar. Under sådana omständigheter rådde där stor prakt och yppighet, och det fattades naturligtvis ej tillfällen att där förstöra penningar och genom slöseri råka i den största fattigdom.

Äfven Richard lefde yppigt och gladt i dogernas glänsande stad och tänkte icke på handel och arbete, utan blott på huru han skulle kunna roa sig. Intet var honom för dyrt, och på värdshuset, där hvarje afton stadens rika odågor samlade sig, saknades han aldrig. Där drack man, spelade, larmade och väsnades ända till morgonrodnadens inbrott; och ofta förstörde han femtio dukater och ännu mera på några få timmar. Richard såg tydligen huru flera af det lättsinniga sällskapet förslösade all sin förmögenhet och huru de, sedan de förlorat sina penningar och alldeles ruinerat sig, föraktades af alla sina dryckes- och spelbröder. Han såg allt detta, men blef dock ej vis däraf, och så tog det inom kort tid slut med all hans förmögenhet och med detsamma äfven med hans lustiga lif, ty hans kamrater kommo snart under fund med, huru illa det stod till med hans kassa.

Bland de larmande bröderna på värdshuset hade han i synnerhet observerat en spanior, som dock icke deltog i det vilda lifvet ända till dagens inbrott och gjorde natten till dag, utan som vanligen blott såg på de vilda uppträdena. Han förblef därvid nästan alltid tyst och sluten inom sig själf; på hans mörka och magra ansikte var en viss besynnerlig oro lägrad. Dock var han gärna sedd af det vilda sällskapet, ty han sparade alls icke på sina penningar, förlorade med samma lugn som han vann, och mången gång bjöd han de utsväfvande sällarne hela veckor på fri förtäring.

En afton satt Richard där ganska nedslagen, ty han måste tillstå för sig själf, att snart skulle detta lustiga och härliga lif taga en ände för honom. Midt emot honom satt spanioren och såg betydelsefullt på honom. Hvad kunde måntro den mörka karlen vilja honom, då han gaf honom en vink att följa sig? Vår tyske landsman lydde kallelsen och lät den hemlighetsfulle främlingen föra sig till en öde trakt utanför staden, där hans ledsagare gaf honom en vink att sätta sig vid hans sida på de kringspridda spillrorna af en gammal, förfallen mur. Richard kände sig ej särdeles väl till mods.

Men spanioren talade till honom: »Hör på, min gosse, med dina dukater lider det synbarligen mot slutet. Om du är klok, kan du blifva satt i tillfälle att hvarje ögonblick och hvarje timme af ditt lif förskaffa dig så mycket penningar du vill. Jag är i besittning af ett medel därtill, och skall sälja det åt dig för några få dukater.»

»Hvad», sade Richard, »ni kan verkligen hvarje ögonblick förskaffa er så mycket penningar ni vill; hvarför vill ni då nödvändigt ha några dukater, hvarför skall ni _sälja_ ert medel till mig och hvarför vill ni egentligen göra er af med detsamma? — Allt det där begriper jag icke.»

»Jag skall tala öppet med er», svarade spanioren. »Kanske har ni någon gång hört omtalas de små, fruktansvärda, men lyckligtvis sällsynta varelser, som man kallar _galgmän_? De äro små, svarta figurer med horn på hufvudet, och likna öfver hufvud taget sin mästare, satan själf. Man bär dem på sig, inneslutna i små glasflaskor. Om någon äger en sådan ande, så tillhör honom all lust och glädje och allt guld i världen så länge han lefver, men hans själ är förfallen åt den onde, om ägaren dör utan att först hafva skaffat den fruktansvärde anden i andra händer. Och detta kan blott ske genom köp, i det man alltid tager något mindre för anden än man själf gifvit. Min kostade mig 10 dukater; gif mig nio för honom, så tillhör han er. — Jag för min del har mot min vilja kommit i besittning af den farliga skatten, i det en skurk sålde den åt mig som en natursällsynthet.»

Richard hade stor åstundan att skaffa sig en sådan talisman. Då kunde han hoppas på att en lång tid få njuta af alla jordens fröjder; och när han blifvit mätt på dem, hoppades han att lätt kunna blifva fri från den onde gästen som han bar på sig. Men han hade redan så ofta blifvit bedragen i Venedig, att han fruktade att äfven denna gång blifva dragen vid näsan, hvilket han äfven öppet sade spanioren.

Mannen med galgmannen såg med besynnerliga blickar på sitt sällskap och frågade honom om det vore sannolikt, att en, som gåfve sådana fester som han, hade af nöden att bedraga en annan människa på några få dukater.

Richard ville dock våga så litet som möjligt och bjöd blott fem dukater. »Narr», ropade spanioren, »för min del kan ni gärna ge mig blott en dukat eller ett öre; jag bryr mig ej därom, blott jag blir fri från honom. Jag begärde nio dukater blott för ert eget bästa och deras bästa som efter er köpa den farlige talismanen, på det att icke allt för snart någon skall köpa den för det minsta mynt i världen och sålunda oåterkalleligen falla i djäfvulens klor. Ni vet ju att hvar och en måste sälja den för lägre pris än han köpt den.»

Men Richard stod fast vid sitt anbud af fem dukater, räknade upp dem och erhöll därför en glasflaska, hvari han vid stjärnornas sken såg ett litet väsende med vildhet hoppa upp och ner. Han gjorde genast ett prof med galgmannen, önskade sig köpesumman dubbelt tillbaka och — ögonblickligen hade han tio dukater i handen.

Båda kommo tillbaka till värdshuset gladare än de gått därifrån, den ene emedan han ägde en så värdefull skatt, den andre emedan han blifvit fri från en så farlig ägodel. De muntra spelarne förvånades, då de sågo dessa båda, som nyss förut varit så sorgsna, nu på en gång komma tillbaka med så förnöjdt utseende.

Richard kunde nu slösa med fulla händer. Värden fick befallning, att vid midnattstiden tillaga en präktig måltid, tillräcklig för att i flera dagar hålla supbröderna i sus och dus. Men spanioren tog ej mer någon del i allt detta. Redan vid midnattstiden sade han ett kort och godt »lef väl!» till kamraterna. Några trodde sig sedan veta, att han genast gått i kloster, för att i tagelskjorta och med ständiga böner försona den börda han bar på sitt samvete. Honom hade alltså den lille anden i flaskan ej gjort lycklig.

Huru nu Richard uppträdde och hvilket lif han förde, behöfva vi ej här utförligare berätta; han var tillsammans och förslösade sina rikedomar i sällskap med de mest illa beryktade personer, män och kvinnor, köpte sig slott och gods och gaf präktiga fester. Det härligaste och dyrbaraste som stod att få fick icke fattas. Men det låter äfven lätt tänka sig, att han härunder sjönk allt djupare, att han dagligen blef gudlösare, föraktligare och ärelösare.

Det var i synnerhet en kvinna, som vunnit stort inflytande öfver honom. Med henne satt han en dag vid stranden af en liten klar bäck, som slingrade sig genom parken på en af hans landtegendomar. En lång stund skämtade och rasade de båda med hvarandra. Då såg flickan en liten kedja, som låg omkring hans hals. Hon drog nyfiket fram densamma och fick nu se galgmannen i flaskan, som hängde vid kedjan. Figuren i flaskan gjorde tusende galna grimaser, hvaråt hon en lång stund hade ganska roligt; men när hon närmare betraktade anden och varseblef hur ful och otäck han såg ut, ropade hon förskräckt: »Fy då, det otäcktyget är ju fulare än den äckligaste padda!» Därmed kastade hon flaskan i vattnet.

Detta gick fortare än jag hunnit berätta det. Hvar och en kan föreställa sig den lättsinnige Richards förskräckelse. Venetianskan kunde ej begripa hvarför han var så utom sig. Richard sade henne dock ej orsaken hvarför han ej ville låta trösta sig. Han föregaf, att flaskan hade innehållit en natursällsynthet, som han hade fattat tycke för.

Sedan första skräcken var förbi, öfverlade Richard hvad som nu var att göra. Galg- och gulddjäfvulen var borta, men han hade ju ännu sitt slott, sina landtgods och egendomar och många dukater i sina fickor. Sedan hans dåliga väninna lämnat honom, ville han framför allt veta, huru många dukater han ännu ägde. Han stack därför handen i fickan och — se han grep fatt i flaskan med galgmannen. Nu först begrep han hvad hans egendom betydde — han kom ihåg, att det farliga väsendet aldrig skulle vika från honom eller lämna honom utan att han sålde det, och han jublade högt däröfver. — Ack, om han hade vetat huru mycken ångest han ännu hade att utstå innan han blefve fri från anden, hade han ej jublat, och han jublade ej heller mer, då han märkte, att den onde anden i glaset hade antagit ett om möjligt ännu gräsligare och vidrigare utseende än förut.

Hade Richard hittills lefvat högt, så fanns det nu inga gränser för hans slöseri. Venedig, det rika, yppiga Venedig, kunde ofta icke anskaffa det som hans fåfänga och oförnöjsamma sinne fordrade.

Så fortgick det lustigt en tid, tills vår man lades på sjukbädden, där hans tillstånd med hvarje dag blef allt sämre. Väl bad han sin galgman att bota honom, men denne brydde sig ej därom, och äfven läkarens konst förslog icke att så hastigt till hälsan återställa en genom lättsinnigt lefnadssätt förstörd natur. Själf skulle han kanske bäst kunnat göra det genom återhållsamhet och måttlighet, men han saknade allvarlig vilja.

Medan han låg där, hade han en natt en högst besynnerlig och upprörande dröm. Det föreföll honom, som om medikamentsflaskorna, som stodo på bordet framför hans säng, hade börjat röra sig; en af dem dansade och sprang klingande mot de andra flaskornas hals och mage. Det var just flaskan med galgmannen. Och vidare drömde han huru han bad och bönföll hos galgmannen, att denne måtte hjälpa honom, och att han, om han ej kunde det, åtminstone ej skulle slå sönder de andra flaskorna; men mannen endast dansade och sjöng i flaskan:

»Så lustigt det är att få pina min usla, eländiga slaf! En gång i ett svafvelhett haf du straffas för synderna dina. Ja, ligg där och sucka och stöna och flämta, med djäfvulen duger det inte att skämta!»