Part 7

Men grefven var envis, och då bägarna klingade vid banketten, så ropade han: »Rikman och Skönherre! hvilket hus har så stolta namn som dessa?» — Och efter ett år låg för tredje gången ett barn i grefvens vagga; men denna gång redo inga bud ut i landet att bjuda till kristning, ty med barnet hade äfven sorgen dragit in i slottet, där grefvinnan låg dödssjuk.

Men barnet var en flicka, till sitt utseende så fin och mild som en tillsluten snöklockblomma; hon var en blek, fager varelse.

»Låt mig gifva barnet namn», bad grefvinnan, och grefven tillät det. — »Dotter, du skall heta ’Ödmjuk’», sade hon och lade sin hand på det slumrande barnets panna.

Detta motsade grefven ifrigt. »Det är intet adligt namn», sade han, »och svarar inte till Rikman och Skönherre».

»Låt henne behålla detta namn», sade grefvinnan, »ty vet att Rikman och Skönherre ej utan henne kunna bestå.»

Därpå afsomnade hon, och det blef stor sorg i slottet och i de fattigas hyddor, ty hon hade gjort mycket godt.

Under sju veckors tid svajade sorgfanorna från slottets torn, och under sju dagar upphörde ej klockorna att ringa och nedbrunno ej ljusen omkring den med svart sammet öfverdragna katafalken, på hvilken grefvinnan låg. Men när de sju dagarnas, de sju veckornas och de sju månadernas djupa sorg var förbi, gick allt sin jämna gång som förut.

Rikman och Skönherre uppväxte till stolta, ridderliga junkrar, och Ödmjuk uppväxte stilla och tyst, som en blygsam skogsblomma. Men huru många grefvar och herrar än hälsade på i slottet, var det dock ingen som friade till Ödmjuk, och således förblef hon i hemmet.

Då dog den gamle grefven och Rikman blef slottsherre; Skönherre hade redan för flera år sedan dragit som adelig page till konungens gård och stod nu som riddare i hofvets tjänst. — Rikman var stolt och kraftfull, och det milda regemente, som hans åldrige fader fört, hade för länge sedan blifvit honom en förargelse. Åkrar och ängar buro honom ej nog skördar, bönderna voro för långsamma i fullgörandet af räntor och dagsverken, och folket för lättjefullt vid arbetet. Därför ärnade han ändra om allt detta och draga tyglarna till. När nu den första sorgen var förbi, gick han en morgon tidigt till systerns rum och ropade: »Upp, syster Ödmjuk, och omgjorda dig och tag befälet öfver drängarne och pigorna och drif dem till arbete.»

Lydigt gjorde sig Ödmjuk i ordning och gick genom kök och kammare, i trädgårdar och lador, och för hvar och en af arbetsfolket hade hon ett godt ord och en vänlig blick. Hon tröttnade aldrig; från morgonen till aftonen var hon öfver allt, där det behöfdes, med goda råd och hjälp.

Men detta tackade henne Rikman aldrig för. — »Syster Ödmjuk», sade han, »hvad behöfver jag en piga bland pigorna! Du skall vara grefvinna; var sträng och befall!» — Då bad Ödmjuk: »Broder Rikman, låt mig behålla mitt sätt; se, de göra det villigt och gärna om jag beder dem, men stränga befallningar göra dem knotande och trotsiga.»

Då sade Rikman: »Hvad bekymrar jag mig om packets knorr eller glädje? De skola veta, att jag är herre och att de måste lyda mig, emedan de äro mina undersåtar. Det passar sig ej för min syster, att hon nedlåter sig till de ringa och till det folk, öfver hvilket hon skall stå som befallande härskarinna.»

Men Ödmjuk sade: »Äro vi ej alla lika, och äro ej alla människor bröder?» — Då blef Rikman vred och ropade: »Jag vill ej vara mina drängars broder, jag vill vara deras herre, och en sträng herre, som de med bäfvan lyda och åt hvilken de skola göra dubbelt och tredubbelt arbete. Om ej detta behagar dig, syster Ödmjuk, så behöfver du ej längre stanna här, utan får du då uppsöka dig en annan plats.»

Då gjorde Ödmjuk dubbelt så mycket, för att tillfredsställa den stränge brodern; men ju mer hon arbetade, ju mer begärde Rikman. Mjölnarne lämnade dubbelt så mycket som förut; han fordrade tre gånger så mycket. Bönderna gjorde en dags öfverdagsverke; han fordrade två, och så var det öfver allt. — Men emedan Ödmjuk bad för de plågade och uppmanade den fordrande brodern att ej begära så mycket, blef han vred, och ropade: »Med din mildhet förför du mitt folk och arbetar på min undergång; bort med dig, du får ej längre stanna här!»

Ödmjuk grät och bad, men Rikman gaf henne hårda ord och bad henne draga därifrån. — Då drog Ödmjuk med bedröfvadt hjärta till konungastaden, där Skönherre vistades vid hofvet.

Då hon kom till staden, såg hon med förvåning huru mattor och glänsande fanor hängde från alla hörn och altaner, hon såg prydligt klädda fruar och jungfrur med pärlsnören omkring hals och nacke och med rosenkransar inflätade i sitt hår, hon såg skaror af riddare och adelsmän på gatorna och såg skråen tåga fram i långa rader under sina fanor.

När hon nu frågade hvad allt detta betydde, så hörde hon, att det skulle gifvas en stor tornering till ära för hertigen af Brabant, som hade kommit att fria till konungens dotter. Men då så mycket folk var på gatorna, så måste hon stanna där hon stod och kunde ej komma vidare. Då hördes på en gång ett rop: »Där kommer Skönherre! Välkommen, du sköne riddare, du segrare i torneringen», och fruarna och jungfrurna lutade sig ner ifrån altanerna och togo kransarna från sitt hufvud och buketterna från sin barm och tillkastade honom dem huldrikt.

Då såg Ödmjuk, som stod i folkträngseln, sin broder Skönherre rida förbi, klädd i himmelsblå sammet med puffar af hvit atlas och silfverbroderier. Hon såg hans sköna ansikte leende af lust och glädje, såg hans gyllne lockar fladdra, när han aftog den fjäderprydda baretten för att hälsa; hon såg hur vänligt han tackade folket ifrån sin höga häst, och huru gladt han log emot damerna, som kastade blommor och bandrosetter öfver honom. Det var Skönherre, som hon sedan många år ej sett och som nu visade sig för henne, uppburen af hofvets gunst och mängdens bifall.

Hon frågade sig väg till hans hem; men när hon kom dit, började det redan skymma och ljusen voro tända i salarna och musik skallade nu ofvanifrån, ty Skönherre gaf en bankett för de främmande gästerna.

Tjänare lupo af och an, och pager skyndade genom korridorerna, men alla hade brådtom, och ingen aktade på Ödmjuks ord. Ändtligen förbarmade sig en gammal betjänt öfver henne, och då han hörde, att hon var hans herres syster, så förde han in henne i ett rum och gick till Skönherre i salen.

»Riddar Skönherre, käre herre», sade han, »behagar ni för ett ögonblick träda in i rummet bredvid; en ädel jungfru begär att få tala med er».

Då satte Skönherre den gyllene pokalen på bordet och inträdde i sidorummet, där han såg sin syster stå i en grå klädning, med håret doldt under slöjan. Han visste ej hvem hon var, och när hon hade upptäckt sig för honom och med tårar hälsat honom, så sade han: »Käraste, hvad vill du här? Det hade varit bättre, att du stannat därute på landet. Men eftersom du nu är här, kan du stanna; vi skola väl göra råd för ett rum åt dig i mitt hus. Var inte rädd; jag behöfver dig inte så mycket och skall ej hafva så stora fordringar som Rikman.» — Därmed gick han, och man anvisade Ödmjuk ett rum, där hon kunde gå in och ut, utan att någon frågade efter henne eller saknade henne, allra minst Skönherre, hennes broder, som alltid kom sent hem, ty om dagarna var han vid hofvet, där han blifvit den mest omtyckte och förste bland alla riddare.

Men Ödmjuk hade han alldeles glömt.

Då hände det en dag, att han höll en bal i sitt hus, till hvilken han hade inbjudit de förnämsta vid hofvet, bland dem den unga hertiginnan af Brabant, som han mottog vid porten och sirligt förde uppför trappan, just då Ödmjuk skulle gå till aftonbönen. — Hertiginnans blick föll på Ödmjuk, som i sin ringa klädnad så illa passade till prakten omkring henne, och hon frågade riddaren hvilken jungfrun var.

Då sade Skönherre: »Det är väl någon af pigorna, som ej är värd att ers höghets blick faller på henne — jag känner henne ej!» — och han skyndade förbi med hertiginnan. Men Ödmjuk sjönk ner på marmortrappan och snyftade. »Ack, broder Skönherre, broder Skönherre, gifve Gud jag aldrig hade hört detta! Rikman har gifvit mig hårda ord och stött ut mig ur sitt hus, men han glömde aldrig att vi voro af _samma_ familj och att vi legat i _samma_ vagga; _du_ har förnekat mig.»

Då nu detta hade händt henne, så insåg Ödmjuk, att hon omöjligen kunde stanna i sin broders hus, och hon beredde sig att uppsöka något annat ställe. Vid hofvet, tänkte hon, där så många lefde och blefvo mätta, där torde det äfven finnas en plats för henne, och hon framträdde för konungens slott och ropade: »Jag är Ödmjuk, som är förskjuten af sina bröder; upptagen mig!»

Då skrattade kammartjänarne och tallrikslickarne, och kammarjungfrurna flinade och hånade: »Hå, hå, har riddar Skönherre sådana präktiga släktingar? Goda Ödmjuk, gå några hus längre fram; här behöfva vi dig icke.»

Då gick Ödmjuk vidare från hus till hus, men hvarhelst hon klappade på, fanns det ingen, som behöfde henne.

Så kom hon äfven till ett stort kloster, där flera nunnor sjöngo aftonsången till Guds ära. Ödmjuk hade sargade fötter och var trött och uppgifven, men hon hoppades att få hvila hos nunnorna och stanna där för alltid. — Därför drog hon med godt mod på portklockan och framställde sin begäran för syster portvakterskan. Men portvakterskan svarade: »Jag skall framställa er begäran för fru abbedissan.»

Snart visade sig äfven fru abbedissan med ett stort kors på sin nunnekåpa, ett kors vid en gyllene kedja om halsen, med lång, fladdrande slöja och långt släp, och frågade: »Jungfru, hvad vill du och hvad bringar du?»

Ödmjuk svarade: »Mig själf, ärevördiga fru», och nu trodde hon att abbedissan skulle säga: »Kom i frid, du uttröttade; här är en ort för ödmjukheten!»

Men abbedissan sade: »Goda Ödmjuk, detta är ett adeligt stift, och himlabrudarna draga aldrig in här utan en rik morgongåfva och hemgift; uppsök ett blygsammare kloster; här behöfva vi dig icke.»

Men Ödmjuk var så trött och hjärtesjuk, att hon ej frågade sig för vid något annat kloster. Hon gick ända tills hon kom till sin moders vraf. Här kastade hon sig ner och bad: »Moder, kära moder, tag mig till dig!»

Då syntes en hög gestalt i förklaradt sken och frågade: »Dotter Ödmjuk, hvarför ropar du mig?» — Ödmjuk sade: »Jag är ovärdig och förskjuten; haf förbarmande och tag mig till dig!»

Då sade gestalten: »Hvarför har du lämnat dina bröder, du, som skulle blifva dem trogen?»

Ödmjuk svarade: »Ack, kära moder, jag har ej lämnat dem; de hafva lämnat mig.»

Då böjde sig den ljusa gestalten ner och berörde den knäböjandes panna med en helig, himmelsk kyss och sade: »Dotter Ödmjuk, förtröttas icke, din blifver segern; men du måste vinna dem, som fara vilse och tro, att de kunna umbära dig, du måste vinna dem med saktmod och tålamod. Var stark, dotter Ödmjuk, och gör dig i ordning, så att dina bröder ej måtte behöfva fråga hvar deras syster Ödmjuk är, när de behöfva henne.»

»Moder, moder», ropade Ödmjuk, »gör mig stark!»

»Ödmjuk, du är det redan», ljöd det tillbaka, och gestalten försvann som dimma.

Nu stod Ödmjuk vid sin moders graf stärkt och tröstad. Då tänkte hon först på sin broder Rikman och begaf sig på väg till honom.

Då hon drog bort ifrån honom, logo ängarna, och mycken ståtlig boskap gick på bete; då arbetade hans kvarnar dag och natt, och hans mejerier voro att förlikna vid små herregårdar. När hon nu återkom, trodde hon nästan, att hon gått vilse, ty ängarna lågo förödda, säden var nertrampad och förstörd, boskapen var bortdrifven eller irrade förströdd i skogarna, kvarndammarna voro fulla med sand och mejerierna förödda.

Ödmjuk skred med fruktande, dock starkt hjärta framåt, tills hon kom fram till sin broders slott. Där såg hon sönderbrutna vårdtorn och nerrifna murar, och i salarna spann spindeln och drömde flädermusen, och vinden, den susande vinden, drog genom gångarna; sol och måne lyste genom det söndriga taket och de söndersplittrade sparrarna.

Då blef Ödmjuk sorgsen till sinnes, och hon utropade klagande: »Broder Rikman, ack, käre broder Rikman, hvar är du?»

Då framträdde Rikmans böjda gestalt ur en sal och frågade: »Hvem ropar mig?» — »Det är jag, din syster Ödmjuk», svarade hon.

»Hvad fordrar du af mig?» frågade han. »Jag har visat bort dig under de goda dagarna; hvad kan du vänta under de onda? Mina bönder hafva gjort uppror mot mig med mord och brand och mina grannar hafva med väpnad hand infallit i mitt land och förstört mina borgar och dödat mina krigare!» — Men han sade ej huru hårdt han hade förtryckt sina bönder, och huru mycket han retat och skadat sina grannar genom sitt öfvermod, ty han hade alltid tänkt: »Jag är Rikman och kan göra hvad jag vill.»

»Gå härifrån, syster», sade Rikman; »sök dig någon bättre platts; hos mig är det sorg och brist.» — Men Ödmjuk sade: »Käre broder, låt mig stanna; om alla öfvergifva dig, vill jag dock vara hos dig; jag skall gå till bönderna, till mjölnarne och till grannarna och vänligt bedja dem, att de åter blifva dina vänner, så att du ännu en gång kan komma till din rätt.»

Rikman sade: »Försök det, jag vill ej hindra dig.»

Då drog Ödmjuk ut och klappade i Rikmans namn på alla dörrar och sade: »Gör det för min skull, ty jag är åter hos honom!» Och för hennes skull visade sig de människor åter hjälpsamma, som förut varit fientligt sinnade. — Då började åter kvarnvattnen falla öfver hjulen, säden spirade å nyo upp, och borgen reste sig åter ur gruset.

Rikman gick med Ödmjuk hand i hand öfver fälten och ängarna och såg på arbetsfolket, och om det tycktes honom, att de ej arbetade nog, och de hårda, elaka orden återkommo på hans tunga, då fattade Ödmjuk mildt hans hand och sade: »Måste jag åter skiljas från dig, nu, då vi knappast hafva funnit hvarandra!»

Och då lador och förrådshus åter fylldes och grannarna åter vände tillbaka till huset, då tänkte ofta Rikman: »Jag är åter den rikaste och förste!»

Men när Ödmjuk såg detta, sade hon kärleksfullt: »Broder Rikman, det kunde ännu en gång blifva helt annorlunda och vännerna förvandla sig till fiender; låt oss hellre lefva i frid!» — Då sade Rikman: »Syster Ödmjuk, du har rätt; hjälp du mig att behålla hvad jag äger, eljest är det förloradt.»

Så lefde de tillsammans i endräkt och frid, och Rikmans ängar voro åter vidt och bredt de mest fruktbärande.

Då hände det en dag, att en man trädde inför slottet, med grånadt hår, trött och nedslagen, och ropade: »Släpp in mig, jag har fordom varit Skönherre, och nu är jag blott en skugga af mig själf.»

Vänligt trädde Ödmjuk honom till mötes och hälsade honom välkommen. — Då sade han: »Hvarför vänder du dig ej från mig, då jag dock förnekat dig för skönhetens skull. Se, jag är nu en bannlyst man, öfvergifven af hofvet och af hopen, mitt hjärta blöder ur tusende sår, min panna är fårad och mitt leende förvandladt till hat och hån.»

Ödmjuk sade: »Då gjorde du väl, att du uppsökte mig; se, jag har en god balsam för dina sår, och våra ängar bära blommor nog till kransar. Låt mig jämna vecken på din panna och taga skärpan från ditt leende. Käre, ännu finnes så mycket godt i världen; hvarför förtvifla?»

Då sade Skönherre: »Syster Ödmjuk, om jag behållit dig hos mig, hade mycket varit annorlunda än det är.» — Ödmjuk svarade: »Välan, låt oss börja på nytt; det är aldrig för sent att bättra sig.»

Så stannade Skönherre, och fårorna på hans panna jämnades åter ut, hans själ blef glad och de blomsterkransar, som Ödmjuk band honom, blefvo honom snart lika kära som de gyllene kedjor, hvilka stolthet och öfvermod gifvit och fråntagit honom.

De trenne stannade tillsammans, och berömmande sade man i landet: »Se, Rikman och Skönherre förenade med Ödmjuk, hvilken lycklig familj de nu utgöra.»

Svärdet Zuniga.

Magyarisk saga.

Grandalen är en af de skönaste trakter i Ungern. Bergen, som icke äro tillräckligt stora för att vara öfverväldigande, resa sig dock till en ansenlig höjd, och hela dalen är så rymlig, berggrupperna hafva antagit så mångahanda former, skogarna äro så gröna och den klara floden flyter så behagligt fram i sina många krökningar, att ingen så lätt kan förglömma den sköna natur han här ser. Därtill skådar den gamla borgen Revistye så allvarligt och eftertänksamt ner på strömmen, påminnande om gamla tider; korteligen: här förenar sig allt för att innerligt fröjda ett fosterländskt, ja t. o. m. en främlings hjärta.

Visserligen ligger den gamla borgen i spillror, och en lycklig fredstid utspänner en blå och klar himlapell öfver dessa trakter — men helt annorlunda gick det till då Ungern, hotadt af österlandets blodgiriga vargar, med döende kraft men med obesegradt mod, kämpade mot de otrognas härar.

På den tiden sutto här en gång en gammal krigare och tvenne unge män tillsammans, belysta af den nedgående solens strålar. De skådade ut öfver slätten från den gamla borgen Revistyes port. Den gamle och den ene af de yngre vore kaptener vid slottsbesättningen, den tredje var en tysk bergsman ifrån Schemnitz, där det alltid fanns främlingar för att lära sig bergsbruk. »Månntro er herre återvänder i dag?» började bergsmannen. »Öfverste kammargrefven ålade mig den största skyndsamhet, och tidigt i morgon väntar han mig tillbaka med svar.» — »Är du rädd för att rida om natten?» inföll den gamle. — »Visst icke», svarade budbäraren med någon retlighet, »men jag är van att vara punktlig.» — »Det är månsken», sade den förre lugnande, »vägen är ej lång, och du kan med första morgongryningen vara tillbaka, äfven om du stannar och äter aftonmåltiden med oss. När vår herre lämnade oss, lofvade han att vara tillbaka om tre dagar, och han håller alltid ord. Se dig under tiden omkring ibland oss; du synes ej länge hafva varit i det heliga Ungern. Det som du ser rundt omkring borgen skall blifva dig ett vänligt minne för hela ditt lif.» Bergsmannen lydde det gifna rådet. Tigande och allvarsamma följde de trenne flodens krökningar, och så djupt är intrycket af denna trakt, att till och med den gamle blef vekare om hjärtat, och den yngre utropade i hänförelse: »Jag har rest mycket omkring i mitt fädernesland, men ingenstädes har jag funnit mig så väl som här, och gärna skulle jag vilja lefva här för alltid, lefva och dö här. Huru ljuft måste man ej hvila i denna sköna jord!» — Den gamle svarade: »En krigare skall tacka Gud om han låter honom dö på sitt fäderneslands jord och för en rättvis sak. Nåväl, för en rättvis sak kämpa vi ungrare alltid, vare sig det nu är för vårt fädernesland eller för vår sköna härskarinna.» — »Säg mig», började budbäraren, »hvarifrån är hon, och hvarför strider man för hennes skull?» — Den yngre svarade: »Vår härskarinna är syster till Hassan, den turkiske befälhafvaren där borta i det befästa Levenz. Ryktet om hennes underbara skönhet utbredde sig vidt och bredt, ehuruväl intet manligt öga dittills hade sett henne. Men hennes skönhet gaf sig till känna liksom den förborgade rosen yppar sig genom sin älskliga doft. Äfven till vår herre trängde ryktet om den hulda otrognas skönhet, men han brydde sig ej därom. Det finnes ju älskliga och sköna kvinnor i tillräcklig mängd äfven hos oss. Men då tilldrog sig en besynnerlig händelse. En gammal tjänare här på slottet blef tillfångatagen af Hassan. Förgäfves erbjöd vår herre rika lösepenningar för honom; turken släppte honom ej, emedan han visste, att han tjänade på slottet Revistye. Zelmira, Hassans syster, nu vår härskarinna, fick veta allt detta af sin broder. Hon bad honom nu att skänka henne fången. Och han gjorde det, ty han håller mycket af Zelmira och kan ej neka henne något. Nu lät den sköna turkinnan sin slaf berätta henne om sin herres bedrifter. Det var visserligen underbart — men hon visste det alltsammans förut. Därpå återgaf hon den gamle sin frihet. När vår herre förnam allt detta ur mannens mun, blef han högligen rörd. Han funderade hit och dit huru han skulle kunna närma sig sin sköna fiende, och ändtligen hittade han på en utväg. Hassan hade uppbudat flera hundra arbetare för att iståndsätta fästningsvallen och förskansningarna kring Levenz. Bland dessa blandade sig vår herre. Hur det nu lyckades honom att träffa Zelmira och tala med henne, det vet jag icke. Men det måtte ändå hafva skett snart nog. Korteligen, de förstodo hvarandra och beslöto att fly med hvarandra. En bondflicka befann sig bland dem som arbetade på fältet, och hon medförde till de båda den underrättelsen, att två af de våra på utsatt tid skulle hålla sig dolda i slottets närhet med snabbfotade hästar. Midt i natten ditkommo vår herre och Zelmira i bondkläder. De kastade sig upp på hästarna och ilade hit. — Två månader äro sedan dess förgångna. Under tiden har hon gått öfver till kristendomen och blifvit gift med vår herre. Hennes kristliga namn är Rosa, men herrn tycker mer om hennes forna namn, Zelmira, och därför kalla vi henne fru Zelmira.» — »Är hon då verkligen så underskön som ryktet påstår henne vara?» frågade budbäraren. — »Ja, i sanning, det är hon», ljöd svaret. »Skåda dit, där månen nu uppgår öfver skogen. Han försilfrar bergspetsarna, hans ljus fyller den vidsträckta dalen, och till och med vår borgs gamla murar se föryngrade ut. Så växlar äfven allt färg eller röres i sitt innersta öfver allt, där den älskliga kvinnan visar sig.» — »Och Hassan har ej företagit något fientligt emot borgen?» afbröt bergsmannen den gamle. — »Ännu icke», svarade denne, »men tvifla ej på, att turken skall hämna sig och åter vilja slita vår sköna fru ifrån oss.» — »Ack, om han blott snart komme», ropade den unge kaptenen; »den skönaste striden är dock den till försvar för en skön kvinna.» — »Nå, hvad försvaret beträffar», menade den gamle, »så är vårt säkraste försvar vår herres svärd »Zuniga»; den som för det är alltid segerrik.» — »O, berätta om trollsvärdet», ropade den yngre. — »En annan gång därom, ty det synes mig som om herrn kommer. Hören I ej någon sång ur djupet?» frågade den gamle.

Närmare och närmare trängde tonerna; redan sprängde borgherren af Revistye in på gården, beledsagad af två beväpnade män, då Zelmira i sin glädje skyndade honom till mötes. De möttes just vid porten. Revistye sprang ur sadeln. Hon omfamnade honom med sina sköna armar. Men blygsamt drog hon sig tillbaka när efter hand borgfolket samlade sig; ty alla älskade sin herre och trängde sig omkring honom att hälsa honom välkommen.

Han skakade hand med de närmast stående och nickade vänligt åt de andra; men den gamle kaptenen förde bergsmannen till honom. Medan Revistye läste kammargrefvens bref, hade tysken tid nog att beundra Zelmiras skönhet. Han måste tillstå, att naturen ej förglömt något för att göra henne rätt skön.

»Jag har redan ifrån Neuhsohl gifvit kammargrefven underrättelse om allt som han önskar veta. Det är därför alldeles tillräckligt tidigt om ni reser härifrån först i morgon bittida», sade Revistye. Därpå sade han ännu några ord till den gamle kaptenen, och vid Zelmiras arm drog han sig tillbaka till sina egna rum.

»Nu, barn», började den gamle, »vilja vi göra oss muntra, och du», sade han till bergsmannen, »visa om det är sant att tyskarne kunna dricka så tappert som man påstår.» Därpå fördes fat upp ur källaren, muntra eldar brunno rundt omkring, fiolen spelade upp, och de yngre förlustade sig med dans; de allvarsamme äldre uppstämde fosterländska sånger, som ljödo genom den klara, blå luften, medan andra, lägrade i gräset, tänkte på forna strider med turkarne och prisade magyarernas tapperhet. Redan började det dagas i öster innan jublet helt och hållet tystnade.