Part 12

»Ännu kan allt åter blifva godt!» tröstade en djup stämma. Det var den fromme fader Anselm, som hade spelat orgeln och nu närmade sig och välsignande utbredde sina händer öfver brudparet. »Förliten eder i allt uppå Herren och han skall föra allt till ett godt slut.» Därpå bröt han en gren af vild myrten och gaf den åt den unga jungfrun som en brudgåfva från hennes faderlige vän, som han sade. »Dessa myrtnar äro invigda», tillade han, »och skydda mot fara och olycka.»

Det unga paret gick nu stilla hemåt. Agatha var så öfverlycklig, att hon ej ville falla sin vän besvärlig med många frågor. Max däremot kände sig upprörd af stridande tankar och känslor. Rysande tänkte han på de sju frikulor han förskaffat sig; han skulle hafva velat slunga dem långt ifrån sig, och dock höll han krampaktigt fast dem, emedan han trodde, att hela hans förhoppning berodde på dem. Nu framträdde de båda ur den gröna skogen, och framför dem låg vid skogens kant en daggbesprängd, fredlig dal, som på andra sidan skarpt begränsades af högt uppstigande klippväggar. Smekande strök ängsmarken ända fram till foten af den nakna klippan och omgjordade den med ett band, genomväfdt af blommor. Och det var nästan som om den hårda klippan kände längtan till den späda grönskan och dess doft, den nedsände nämligen en muntert porlande bäck i dalen. Denna hälsade blommor och gräs, lägrade sig en stund som en liten sjö i den klara solglansen, för att på andra sidan hoppande och dansande åter rusa framåt till ett ställe, där han slutligen slingrade sig omkring skogsslottet, som här låg i skogens bryn. I dess skugga smög sig den förut öfvermodiga bäcken, lik en sedig, välberest vandrare, långsamt bort, tills Elbens vågor upptogo honom och förde honom som en droppe ut i det omätliga världshafvet.

Brudparet hade följt stranden af bäcken ända till skogsslottet, och där förde Agatha med gladt hjärta sin trolofvade till sina föräldrar. Men Max fruktade, att den gamle, hederlige jägmästarens skarpa öga skulle kunna intränga i hans skäl och där läsa hans hemlighetsfulla förehafvande.

»Nå Max», ropade den gamle muntert till honom, »det har varit en förskräcklig natt; fruntimmerna hafva för din skull varit mycket oroliga, ty de visste ej om du kommit hem. Men jag, för min del, tror alltid att den käre Guden öfver allt vakar öfver en from jägare; han har alltid varit i din närhet och i dag skall han äfven stå dig bi vid profskjutningen. Var alltså vid godt mod och skaffa dig ett annat utseende, sådant det anstår en duktig jägare och en glad brudgum. Eller skulle det möjligen vara sant? Man har på senare tider sett dig ofta umgås med den röde Kasper. Skulle min aning hafva någon grund?» tillade han med djupt allvar, »skulle dina vägar ej alltid varit de rätta?»

»Fader!» ropade Max, djupt skakad, och fattade den gamles hand.

»Nå», fortfor denne, »jag hoppas och tror ju det bästa om dig, eljest skulle visserligen ej — dock», fortfor han, afbrytande sig själf, »hören I ej valthornet?»

Trara! trara! klingade det i detta ögonblick genom skogen.

»Skynda dig att fatta din bössa, Max», ropade den gamle; »gör dig hastigt i ordning och kom efter; jag går ut i skogen att hälsa vår nådige herre!»

Max tog ett hastigt farväl af moder och brud. »Var vid godt mod, min älskade», sade han, i det han gick. »Jag skall nog träffa målet, och ännu denna dag för jag dig till altaret.» Men hon kunde ej vara glad; dock samlade bon allt sitt mod för att visa sin fästman ett muntert ansikte.

Det var en lycka att hon ännu jämte sin mor hade mycket att ordna för mottagandet af de många gästerna, så att hon ej kunde sysselsätta sig med sina sorgliga tankar. Ändtligen var allt i ordning, och nu borde det väl äfven börja taga slut med jakten. Då inträdde med lätta steg en skara unga flickor på skogsslottets gård, och Anna, den kära lekkamraten, omfamnade leende den sköna bruden. »Men, kära Agatha», ropade hon, »hvad betyder detta? Ännu ej brudklädd! — Och jakten är redan slut, gästerna samla sig till profskjutningen, och här står bruden och funderar och tänker på världens undergång ... Nej, hvad ser jag, tårar falla ur dina älskliga ögon! ... När du borde jubla ... Brudtärnorna, nästan hvarenda flicka i byn, vänta på dig därute för att följa dig till kyrkan. Och se här är hufvudsaken!» — Med dessa ord framräckte hon åt sin väninna en sidenkudde, på hvilken låg brudslöjan och under densamma — invecklad i ett vackert omslag — brudkransen. »Sköna, grönskande jungfrukrans, kom fram», sade hon och framräckte skämtande sin väldoftande gåfva. Men, o, fasa! Hvad betydde väl detta? — I stället för brudkransen låg där en likkrans.

»Nej, detta är då alldeles för tokigt!» ropade Anna bestört; »nu har den gamla Greta bortbytt kransar. Hvad skola vi nu göra? Hvarifrån skola vi i hast få en brudkrans?» — »Här finnas blomstrande myrtengrenar», sade Agatha sedan hon hämtat sig från sin förskräckelse. »De äro invigda; fader Anselm gaf mig dem i morse, fläta in dem i mitt hår, måhända skola de bevara mig för vidare olyckshändelser.»

»Så präktigt!» utropade den lätt tröstade Anna, och gömde den hemska begrafningskransen; »det passar sig alldeles utomordentligt bra. Men skynda nu på. Nu komma alla flickorna!» och i detsamma inträdde tärnorna och sjöngo:

»Vi binda dig här en jungfrukrans och fläta därin blå band. Med sång vi föra dig och med dans till kärlekens lyckostrand.»

Anna instämde gladt i den muntra sången, hon pladdrade, skämtade och skrattade, och därunder prydde hon med skicklig hand sin väninna, och när man slutligen var färdig att draga i väg, hade hon ändtligen lyckats framkalla ett leende på Agathas lappar.

»Så skall det vara», ropade hon. »Nu kan Max hafva sin glädje af dig, när han ser dig så vackert smyckad; och så mycket lättare skall han träffa målet vid profskjutningen. Men låt oss nu skynda ut i skogen!»

Så var då afgörandets stund kommen. Agathas hjärta klappade af rädd bäfvan och sväfvade mellan hopp och fruktan för det som komma skulle.

Max delade visserligen icke den allmänna oron; han hade ju sina frikulor. En af dem var tillräcklig till profskjutningen. Landsherren var själf tillstädes vid jakten och observerade honom. Men äfven denna gång förfelade den eljest så säkre skytten sitt mål. Fursten skakade på hufvudet, och fader Kuno visste ej hvad han skulle säga om en sådan oskicklighet. Kasper, den förste jägaren vid skogvakteriet, vek ej från Max’ sida. Huru gärna skulle ej denne undvikit den obehagliga människan, som vid hvarje felskott från Max’ sida utbrast i ett högt hånskratt.

»Du är ju en väldig skytt och på köpet en modig gosse», sade den röde hånande. »Du bär din lycka i väskan och vågar ej gripa efter henne. Hvad tror du väl din fästmö skall säga, när hon på sådant sätt mister sin fästman?» Dessa och dylika ord af den röde gjorde ändtligen slut på Max alla goda föresatser. Han grep hastigt efter sina kulor och gjorde de underbaraste skott.

»Sådant där tycker jag om», sade fursten tillfredsställd vid jaktens slut; »välan, unge jägare, ännu blott ett skott sådant som det sista, och brud och jägmästartjänst tillhöra dig.»

Max laddade sitt gevär. »För sista gången», sade han sakta, »och så aldrig mer. Måtte Gud nådeligen förlåta mig min synd!» Kulan kändes tung, det var nästan som om hon bränt i hans hand, då han släppte ner henne i gevärspipan. Det var den sjunde. Ett hest skratt hördes. Max vände sig förskräckt om, men han varseblef blott den röde, som stod i hans närhet och som hade följt honom såsom hans skugga.

»Sex träffa, den sjunde fäller», sade han med ett hånfullt grin, i det han klättrade upp i ett träd, för att, som han sade, se sig om efter bruden.

»Ser du den hvita dufvan där uppe i trädet?» sade fursten i detta ögonblick; »skjut ner henne. Det är ingen trollkonst. Skynda dig innan din fästmö kommer, eljest darrar du på handen.» — Den unge skytten lade an och — —

»Max, skjut icke», ropade en bekant stämma, men skottet gick af, dufvan flög sin väg — Agatha, som obemärkt närmat sig sjönk likblek ner.

Men äfven Kasper störtade blödande ner ifrån den gren, på hvilken han suttit. »Helvetet ropar efter sitt offer!» utropade han med förtviflan, och samtidigt hörde äfven de närvarande ett rysansvärdt och hemskt hånskratt, utan att någon kunde säga hvarifrån det kom. I fasansväckande toner upprepades det af ekot bakom trebrödraklippan, liksom hade det kommit från vargklyftan. Och upp ur marken sträckte sig en svart jättehand, den öppnade sig, den utbredde sina klor — —

»Han eller du!» ropade en förskräcklig stämma, och den röde var försvunnen.

»Gud vare lofvad, hon är räddad!» sade fader Anselm, som hade upplyft den bleka bruden. En svag rodnad började åter färga den hulda flickans kinder, hennes ögon öppnade sig, hon lefde. Blott förskräckelse, ångest och bäfvan hade kastat henne till marken. Max knäböjde uppskakad bredvid henne och fattade hennes ännu kalla hand. Stum fasa målade sig på allas ansikten.

Nu vände sig fursten med vredgad uppsyn till den unge jägaren. »Ett svårt brott är här begånget ... blott du förmår lämna upplysning om detsamma. Tala alltså, unge man! hvad har skett?»

»Ädle herre», svarade Max, »jag har begått en svår synd och är värd eder onåd. Redan sedan flera veckor tillbaka var jag ett rof för förtviflan. — Man hade förtrollat min bössa — — jag träffade aldrig mer mitt mål, och då lyssnade jag till de förföriska orden af en, som i själfva verket var min fiende, och som nu har fått sin förskräckliga lön. De sista kulorna, som jag afskjutit ur min bössa, vore frikulor — jag har i hans sällskap stöpt dem — i natt, i vargklyftan.»

Frikulor! — en rysning lopp genom alla de närvarande.

»Sådan skälm — en friskytt!» ropade fursten hotande. »Den som drifver djäfvulskonster, den som med den onde sluter förbund, har förverkat sitt lif. Så lyder lagen och den må hafva sin gång. Bort med den gudsförgätne mannen!»

Fader Kuno hörde med djup bedröfvelse sin furstlige gynnares domslut. Han kastade en bedjande blick på sin härskare, men denne vände sig bort, mörk till sinnes. Agatha omfattade snyftande hans knän och bad om nåd för sin älskare, alla dennes jaktkamrater förenade sig i böner om nåd för den olycklige, som hittills varit en from och duktig jägare och omtyckt af alla. Men fursten sade allvarligt och fast: »Genom mig talar lagen, den får ej vrängas.» Dock skimrade något i hans öga, det var en tår.

Då framträdde den ärevördige eremiten, och alla, fursten främst, böjde sig ödmjukt för honom. »Nådigste herre», sade han, »låt mig säga ett ord, som gäller mer än lagen. Det är den eviga kärlekens lifsord, som vill rädda det som är förloradt och ej låta något hemfalla åt olyckan. En gång framställde man en synderska för världens frälsare och frågade honom, hvilken dom han fällde öfver henne; efter lagarna skulle hon ljuta döden genom stening. Men Herren sade: ’Den utan synd är, han kaste första stenen.’ Då bleknade alla syndarne och drogo sig tillbaka. Men Herren sade: ’Hafva de ej dömt dig, så dömer jag dig ej heller; gack i frid och synda ej härefter!’ Och denne här, som nu står inför dig som en förbrytare, har hittills ansetts som en from jägare. Se dig omkring på de bedjande; han har förvärfvat sig deras aktning och kärlek, och blott i högsta nöd har han gifvit vika för frestelsen; men hvem är väl den som vågar kasta första stenen? Gud har lagt härskaremakten i din hand, min furstlige herre, men ej för att uttala dödsdomen öfver den förhörde utan för att gifva nåd och lif!»

»Icke för att döda — utan för att benåda», sade fursten eftertänksamt. Därpå upplyfte han sitt hufvud, vredens moln hade försvunnit från hans panna. »För att benåda», sade han, »har Gud förlänat mig härskaremakten; alltså förlåter jag dig, unge, bedårade man. Därför må du tacka honom, den fromme förbedjaren, som med den gudomliga sanningens ord rört mitt hjärta. Men på det du hädanefter så mycket kraftigare må kunna motstå förförelsen, vill jag sätta en skyddsängel vid din sida, som kan bevara dig för det ondas snaror.» — Och när han sagt detta, fattade han Agathas hand och lade den i hennes älskares. Och i det han vände sig till spelmännen, fortfor han: »Se så, spelen upp bröllopsmarschen; jag skall själf föra brudparet till altaret.»

Han ville fatta Agathas hand, men djupt upprörd föll hon på knä för fursten jämte sin trolofvade och framstammade innerliga tacksägelser. Äfven den gamle jägmästaren fattade den gode furstens hand och knäböjde för honom, men tala kunde han ej. Dock, den tår som långsamt rullade utför hans kind, föll som en gnistrande diamant på den milde landsfaderns hand.

Nu klingade hornen som inbjödo till bröllopståget, klockorna ljödo från det angränsande kyrktornet och kallade de närvarande till kyrkan. Fader Anselm utbredde välsignande sina händer öfver den ädle fursten och hans folk och blickade under en innerlig bön tacksamt upp till himmelen.

Om den röde har man aldrig mer förnummit något, men fru Saga berättar, att nattetid uppstiger han ur en bergspringa i vargklyftan, och hon förtäljer, att det hemskt dansande, röda irrblosset är hans eldröda hår.

Klas Törnpåk eller ”Gå på”.

En gammal historia från Nedersachsen.

I Westphalen, ej långt från Minden, där det är godt om duktiga bönder, lefde för många, många år sedan en byfogde i Dümmelshofen, som hette Petter Törnpåk och som var en tålmodig och mild man, och därför älskad af grannar och vänner; men för öfrigt var han af stor och jättelik växt och så stark, att han vidt och bredt endast kallades starke Petter. Och när han blef vred, gingo människorna 100 steg ur vägen för honom. Denne byfogde i Dümmelshofen hade ett älsklingsuttryck, som han ofta begagnade sig af och som var mycket gammalt inom hans familj; ty gamla hederliga bondsläkter brukade där i trakten hålla lika mycket på vissa uttryck, tanke- och ordspråk som adelsmän, hvilka förde fanor och sköld; och de voro dessutom äfven mycket stolta öfver sin släkts ålder. Detta uttryck var »gå på»; och som han så ofta förde det på läpparna, plägade äfven många människor kalla honom »Petter gå på». Men det var äfven en vidskepelse fäst vid ordet, som sedan flera århundraden fortplantat sig hos Törnpåkarnes familj; de trodde nämligen, att det af deras barn, som företrädesvis framför de andra begagnade sig af detta ord, skulle blifva det duktigaste och lyckligaste. Men sitt ursprung hade ordet från historien om ett gammalt äfventyr, som hade händt familjens grundläggare. Denne var en skomakargesäll vid namn Klas, bördig från den lilla staden Korbach i Waldeck. Då han en gång i sällskap med en annan kamrat befann sig på vandring, och de längs efter floden Weser ginge genom den djupa skogen till Minden, rusade en hungrig varg emot dem. Klas’ kamrat inväntade ej odjuret utan sprang sin väg. Men Klas stannade med beslutsamma blickar och åtbörder, tog sin vandringsstaf och inväntade vargen; och när denne rusade på honom, körde han med en sådan styrka in sin käpp i vargens öppna gap, att den gick tvärt igenom vargens kropp och ut på andra sidan, hvarpå odjuret sträckte alla fyra benen i vädret. Nu infann sig åter hans kamrat hos honom; men Klas gaf honom ett duktigt kok stryk, emedan han var en feg och usel storskräflare, och i sällskap med ett par kolare, som likaledes hade åsett äfventyret, drog han vidare fram genom skogen och hvilade öfver natten i närmaste by. Vargens päls hade han afdragit och bar nu denna som ett segertecken på sin käpp för att sälja den till någon buntmakare i närmaste stad. När Klas hade anländt till byhärberget, berättade kolarne om hans strid med vargen, och alla bönder, drängar och flickor lupo dit för att se på den unge skomakaren, som dödat en varg med sin vandringsstaf, liksom konung David dödade Goliat med sin slunga. Och de förundrade sig mycket, ty ynglingen såg ej så stark ut som han verkligen var, och alla ville de se och känna på käppen; men flickorna togo i honom endast med rysning. Det var för öfrigt en vanlig käpp, gjord af en grof törnstam, som en bagare i Korbach hade skänkt den unge Klas, när han började sin vandring. Men så mycket mer berömde man Klas, som dessutom intog alla genom sitt angenäma väsende.

Följande morgon då solen gick upp tog Klas sin käpp och sin varghud och kom till Minden, där han stannade, ty han fann där arbete hos en skomakarmästare. Dock var det hans lycka att han kommit i sällskap med kolarne och hvilat sig i byn öfver natten, ty en vacker bondflicka hade där förälskat sig i honom till den grad, att hon dag och natt ej såg något annat än den unge skomakargesällen Klas och nästan borttvinade af trånad och kärlek. Föräldrarne försökte förgäfves att plåna Klas ur hennes tankar och måste ändtligen foga sig i det oundvikliga. De foro själfva till Minden, uppsökte Klas från Korbach och förde den modige gesällen till sin vackra dotter. Klas lät ej länge bedja sig, ty han fann behag i den vackra flickan; han flyttade in till byn, lade bort syl och läst och tog i stället till plog och spade och lefde som en rättskaffens bonde samt blef efter några år byfogde. Och efter hans käpp kallade alla människor honom Törnpåk; men han vande sig vid det ordspråk, som andra människor begagnade om honom: »gå på», ty de brukade säga: »Gå på, säger Klas Törnpåk.» Och hans afkomlingar in i senaste led behöllo detta uttryck efter honom som ett, hvilket betydde lycka och mod.

Fru Greta Tibbeke hade redan födt sin man Petter i Dümmelshofen många söner och döttrar, och Greta hade redan länge legat öfver sin man, att han skulle låta döpa en af sina söner med det gamla släktnamnet Klas; men han hade alltid gifvit sina gossar andra namn. Nu tilldrog det sig, att en gosse åter blef född och att Petter nödvändigt ville att denne skulle heta Klas, hvaremot Greta dock gjorde de lifligaste invändningar, ty hon och hennes släktingar ville, att han skulle heta Johannes, emedan hennes lille son hade kommit till världen på midsommardagen. Hon sade också, i det hon betraktade sitt lilla barn, där det låg i vaggan: »Se, käre man, så beskedlig och from den lille gossen ser ut; af honom blir det minsann inte någon Klas, som kan taga nappatag med en varg.» Men Petter svarade: »Sliddersladder, just därför skall han heta Klas; de fromma och beskedliga hafva alltid varit de bästa hjältarne; och de som se ut som riktiga människoätare, våga mången gång ej göra en myra något för när.» Korteligen: Gretas alla böner och föreställningar tjänade till ingenting. Petter stod denna gång omöjligen att öfvertala och sade: »Just därför att han är född på en så stor dag, som midsommardagen är, skall han heta Klas.» Och med dessa ord tog han ner sin mössa från spiken och satte den på sned på hufvudet, som han brukade göra, här han blef förargad. Därpå gick han ut utan att bry sig om sin Gretas tårar, ehuru hela hennes kvinnliga släkt och alla hennes goda vänner deltogo i hennes gråt. Och prästen måste döpa gossen till Klas.

Den lille Klas gjorde mycken heder åt sitt namn; han tog oförskräckt sin mors bröst och lät sig väl smaka. Då han var två månader gammal, hade han redan fått sin första tand; när han var fyra månader, hade han sex tänder och åt hvarjehanda slags mat och dryck. Sju månader gammal stod han redan på sina egna ben. Då tog Petter, hans far, honom på sina armar, log förnöjd af hjärtans grund, visade honom för Greta och sade: »Ser du, Greta, det är en riktig Klas!» Men Greta svarade, till hälften förargad, till hälften godmodigt: »Din Klas har ännu många hinder att klättra öfver; jag skulle tycka mycket mer om att han hette Johannes.» Och Petter ställde åter ner pojken på golfvet, såg förargad ut och gick ut, utan att säga ett ord, för att promenera bort sin förtret. Sådana där små strider om pojken inträffade ofta mellan de båda makarne, som för öfrigt älskade hvarandra af uppriktigt hjärta. Men de skadade ingalunda den lille Klas, utan denne trifdes väl, blef axelbred och stark, och vid brottningar slog han omkull alla kamrater, som voro af samma ålder som han, ja, t. o. m. dem som voro ett år äldre.

Så hade han under ätande, drickande, sofvande och lekande blifvit fem år gammal. Nu skickade hans far honom vår och sommar ut att vakta gässen, och om vintern måste han gå i skolan för att lära sig a, b, c, d och bedja. Vid sju års ålder befordrades han till svinaherde, och då han blef nio år, måste han sköta oxarna och hästarna. Och allt detta gjorde han så bra, att fadern hade sin glädje däråt. Det enda hvaröfver man ofta klagade på honom var alla de bulor han slog i pannan på grannbarnen; och dessutom klagade fru Greta äfven ofta öfver de sönderrifna jackor och byxor, som han hade då han kom hem, eller snarare, som han ej alltid hade med sig hem, utan stundom lät hänga kvar på träd och buskar. Stundom klagade hon äfven för fadern, att han gifvit sina äldre bröder ett blått öga, ty då han blef ond, rådde han på alla pojkarna, t. o. m. dem som voro fem år äldre än han. Men den gamle Petter fröjdade sig alltid häröfver, och slutet på visan blef nästan alltid det att Petter helt belåten sade: »Jag gjorde alldeles på samma sätt i mina pojkår. Är det kanske Klas som börjat grälet? Är det inte alltid de andra som retas med honom? Det är inte mer än rätt om han ger dem ett duktigt kok stryk.» Och så brukade han vanligen lyfta upp Klas i sitt knä, smeka honom och uppmana honom till fridsamhet. Men det var en uppmaning som Klas verkligen ej behöfde. Han var en af de stillaste och vänligaste pojkar, som aldrig gjorde en mask för när, och allra minst skulle han kunnat vara elak mot mindre och svagare gossar; men när han blef uppretad, förstod han att med särdeles eftertryck begagna sig af sina knytnäfvar.

På skolmästarens bänk gick det ej så bra för Klas som bakom gässen, grisarna och oxarna. Han hade föga lust och fallenhet för att lära sig något, och behöfde fyra år för att lära sig läsa innantill; ty det som han pluggat i sig om vintern, det svettades han om sommaren ganska riktigt ut på fält och i skog, så att hans bröder och grannbarnen alltid finge mycket mer beröm i skolan än han. Men oaktadt allt detta tyckte den gamle skolmästaren bra om honom och berömde honom för hans lydnad och fromma sinnelag.

Hemma förorsakade han de gamla mången förtret. Petter, som tyckte mest om honom af alla sina barn, hvilket han dock aldrig ville låta någon märka, satte sig ofta ensam med honom. Men därmed kommo de båda ej särdeles långt. Greta kallade vanligtvis Klas för sitt dumhufvud, och Petter måste höra därpå och på köpet tiga därtill; ja, han måste tåla, att Jörgen, Joakim och Kristoffer, Klas’ bröder, och Trina och Teresa, hans systrar, af alla människor ansågos för artigare och klokare barn än Klas. Och så brukade Greta, ehuru hon eljest var en hjärtegod hustru, stundom säga: »Vi få väl se, Petter, hvad det blir för något af din Klas; hade jag fått kalla honom Johannes, som jag ville, skulle det nog blifvit en helt annan människa af honom!» Men detta kom bägaren att rinna öfver. Petter tog sin mössa och gick ut på gården och i stallet för att få förarga sig riktigt och sedan lugna sig. Och när han hade lugnat sig och åter kommit in, brummade han för sig själf: »Klas blir i alla fall den bäste.» Klas gaf nämligen ett annat stort kännetecken om sig, hvarpå fader Petter byggde; ända sedan han varit fyra år gammal, ropade han nämligen »gå på!» så snart han blef uppretad. Detta gjorde ingen annan af Petter Törnpåks barn, ehuru de ofta nog hade hört ordet ur sin fars mun. Och Petter fick upplefva den stora glädjen, att Klas från sitt nionde år af gammal och ung i hela byn aldrig kallades annorlunda än »Klas Gå på», och att folket i Dümmelshofen sade »Gå på, säger Klas Törnpåk».