Part 11

»Käre skogsman min Nämn de trenne tingen, Du bör ha i ägo din För att träffa vingen? Skynda, säg mig det!»

Max hostade sakta och svarade:

»Ho, hallå, kär’ skogsman min. Lätt jag gissar gåtan din: Kunskap, godt gevär och hund Jägarn skaffe sig på stund, Om i skogen han vill lycka ha; Eljest må han genast hemåt dra.»

»Det är bra», afbröt jägmästaren sin gunstling; »med dessa trenne saker kan man lösa hvarje trolldom, och min stamfader betjänade sig ej af någon bättre trolldom, när han först gjorde mästerskottet. Skulle det då misslyckas för min måg?»

Mor och dotter sågo med kärleksfulla och glänsande ögon på den sålunda uppmuntrade, och Max tryckte händerna på dem alla tre.

»Ja, ja, det är Guds skickelse att det har gått så», fortfor herr Kuno efter en stunds tystnad; »och huru illa skulle ej vi ... eller snarare huru illa skulle ej Agatha vara däran, om hon älskade dig och du ej vore ett äkta jägarämne. Ty den som här vill blifva arfjägmästare måste vara mera förtrogen med sitt vapen än någon annan; det är en gammal historia och alla människor i trakten tala om den. Ännu har jag dock aldrig kommit mig för att berätta dig huru det hänger tillsammans med den saken. Men i dag passar det sig bra; tag dig därför en stol och hör på!»

Alla fyra slogo sig ner omkring familjebordet, och jägmästaren började: »Vår nådige furstes stamfar anställde en gång en stor jakt. Likasom vid dess början så ginge äfven vid dess slut bägarna lustigt laget om och däremellan klingade valthornets trara, trara! — Därpå började man åter jaga: Piff, paff! öfver äng och genom skog, genom dalar och klyftor drog sig det muntra, lifliga följet allt djupare in bland bergen ... Ur den täta skogen framrusade plötsligt en hvit hjort längs efter jägarnes led, och på dess rygg var en naken man fastbunden. Det var en krypskytt, som skogvaktaren i grannskapet och hans medhjälpare länge lurat på och som nu råkat i sina fienders händer. — Men fursten var en medlidsam och ädelmodig herre, som önskade att rädda den olycklige, och han lofvade den som nedlade djuret till belöning denna jägmästaretjänst och skogsslottet på köpet, där vi nu sitta så förtroligt tillsamman. Hej, så de unga jägare sprungo upp!»

»Ja, jag lofvar det», upprepade fursten; »men vid min onåd», tillade han, »förbjuder jag, att den olycklige mannen såras.» Detta kom mången att studsa, som förut hade jublat. Men furstens raske lifskytt, som var full af medlidande med den olycklige, besinnade sig ej länge. »Jag tror, att jag med Guds hjälp vågar det, min nådige herre», sade han, i det han anropade sitt skyddshelgon om hjälp — och sköt. Hjorten störtade och krypskytten var räddad, ehuru hela hans kropp var illa medfaren af törnbuskarna. — Den modige skytten var min stamfader. Han hette Kuno liksom jag, och där på väggen hänger hans porträtt. Fursten höll sitt ord. Men likasom det ofta sker här i världen, så uppstod också här snart efteråt mycket ondt prat bland människorna, först hemligt, sedan allt högljuddare, och slutligen hviskade bakdantarne i den nådige herrens öra, att bössan varit laddad med en frikula, och en sådan frikula måste ju träffa, äfven om man siktar i vädret ...»

»Frikulor!» afbröt Max orolig, »hvad tror ni om sådana, kan man lita på dem?»

»Jag upprepar det ännu en gång för dig», svarade jägmästaren, »det är satans snaror, min son, och på sådana syndiga saker skall en from jägare icke ens tänka ... Men min stamfader var emellertid en from jägare, och fursten visste, att han var det; dock, på det att en rättskaffens jägare alltid måtte bo på slottet och vårda den furstliga skogen, fogade han det villkoret vid sysslans erhållande, att hvar och en af min stamfars efterträdare före tillträdet af sitt ämbete skulle göra sitt mästerskott. När jag tillträdde platsen måste jag skjuta en ring ur näbben på en målad träfågel, som gungade på ett tunnband. Nå — utom det skottet har jag äfven gjort många andra lyckliga träffar. Men nu är jag gammal och behöfver hvila. Därför har jag tidigt i dag uppvaktat min nådige herre och sagt honom mina önskningar, och att min goda hustru ej gifvit mig någon son men väl en vacker dotter. Och så sade jag, att jag trodde vår herre skulle göra väl, om han snart utsåge en efterträdare åt mig, och att jag ej visste någon bättre att föreslå honom än den, som en gång hos mig skulle företräda en sons ställe — och så nämnde jag dig.»

Vid dessa ord lyssnade de båda unga ifrigt. Fader Kuno låtsade som om han ej märkte något och fortfor:

»Vår nådige herre lät mig den gunsten vederfaras att bevilja mig min begäran. Nu, min Max — nu gäller det. — Brud och arfjägmästarsyssla! Ingendera utan den andra! — Som ni veta, äger just i dessa dagar en stor skyttefest rum i närheten, och som det fogar sig så bra, så kommer på vår nådige furstes föranstaltande vid detta tillfälle äfven ditt profskott att afläggas. Om detta lyckas, så får Max på aftonen föra sin fästmö som tillkommande fru arfjägmästarinna i dansen. Så fordrar gammal sed, och den skola vi följa. Nå, barn, ären I nöjda härmed?»

Jublande omfamnade de trolofvade den gamle och firade denna afton för andra gången sin förlofningsfest.

Men utanför fönstret stod en man i grön jaktdräkt och lyssnade med blekt och förvridet ansikte, och han mumlade i sitt skägg: »Är det redan så nära till profskjutningen! Nu gäller det att taga hämnd på den lycklige! ... Blifve det så ... och därtill hjälpe _Samiel_ — Samiel, hjälp!»

III.

En tidig afton följde på den svala dagen. Månen började förmörkas. Grå moln drogo öfver den stundom ännu synbara skifvan och lägrade sig öfver trakten, som snart efteråt för ett ögonblick upplystes af en blixtstråle vid yttersta kanten af horisonten. Rågskäran hade upphört med sitt knarrande och orrhönan hade dragit sig tillbaka i löfskogen. Vid ytterkanten af skogen på bergen visade sig den evigt vakna korpen, hvars hesa toner tjäna den kloke räfven och det ädlare villebrådet som ett varningstecken, så snart människosteg förnimmas. Men ur de fuktiga dalarna och ur klyftorna stego oupphörliga moln af dimmor och sväfvade bort som hvita klot öfver den mörka furuskogen. Allvarliga böjde tallar och björkar sina hufvuden öfver klyftan, och de senares hvita stammar liknade spöken i skogen, medan det susade som ett aflägset strängaspel genom silfverpopplarnas blad, när de rördes hit och dit af vinden.

Men icke klingade det som strängaspel i bröstet på den som från bergets höjd tankfullt skådade ner i den hemska klyftan. Tunga tankar och djup fruktan genombäfvade hans själ. Han tänkte ej på de bortflyende minuterna, han hörde ej klockslagen från bykyrkan där nere. Nu slog klockan 11, och klagande trängde sig skogskapellets klocktoner till hans öra. Den gamle eremiten vakade ännu, ty hvarje afton klämtade han själf den elfte timmen.

Jägaren satte sig på en trädstam och stirrade framför sig. »Nog går det an för fader Kuno att tala», sade han för sig själf; »han har fått sin hustru utan att behöfva pinas som jag. Men jag — hvad skall det väl bli af mig, af Agatha, om förtrollningen ej löses! Sedan flera veckor förföljer mig en olycklig stjärna. Huru full var ej eljest alltid min jaktväska. — Nu bär jag henne alltid tom hem. Har jag ej vid fågelskjutningen undersökt hvarje skruf på min bössa, var ej allt blankt och rent — och dock träffade jag blott fågelstången; och senast i förgår, när hjorten rusade fram ur snåret och gick mig riktigt inom skotthåll, då sköt jag bom på honom på tjugo stegs afstånd. Ännu hör jag den röde Kaspers hånskratt, och hans gäckande ord klinga ännu i mitt öra: »Din bössa är förtrollad», sade han, »och du måste lösa förtrollningen, kamrat. Gå därför, när dagen börjar aftaga, till en korsväg och drag med laddstocken eller en blodig värja en krets omkring dig och ropa tre gånger på Samiel, den svarte jägaren. Innan du gjort detta, träffar du intet lif, så noga du än undersöker ditt skjutgevär. Och är förtrollningen riktigt god, så träffar du ej heller med något annat gevär. Tro mig, du, här hjälper blott en frikula!» — Och nu är jag på väg hit att skaffa mig frikulor.

Med dofva slag började tornuret just nu att förkunna den tolfte timmen. »Fort till handling», ropade det inom honom, »jag står ju ej att hjälpa; jag har ju lofvat Kasper att i natt, då fullständig månförmörkelse inträffar, vara där nere i klyftan. — Ack, ännu hör jag hans hesa stämma», fortfor han att tala för sig själf, »och huru han kallade mig en kruka, som var rädd för spöken och det rysliga besöket i vargklyftan. Ännu hör jag hur hans gälla skratt återljöd i skogen, när jag med hans bössa i skymningen sköt den väldige bergsörnen ... och en frikula var det likaledes med hvilken jag fällde den präktiga hjorten ... O, hvilken fasa! ... jag har redan gått alltför långt på det ondas väg ... af kärlek till Agatha heter det nu framåt!»

Och med snabba steg ilade han framåt. Han tänkte ej på att man alltid kommer för tidigt men _aldrig_ för sent till att göra det onda.

IV.

Den låga, som han hittills hade sett brinna djupt nere i klyftan, syntes hafva slocknat för ett ögonblick. Men snart framtog den, som där nere dref sin syndiga sysselsättning, ett halster och ställde det öfver kolelden. Därpå blåste han äfven upp denna. Strax därpå belyste lågan å nyo afgrunden med ett spökaktigt sken och visade den röde Kasper i midten af trollkretsen.

Max steg under tiden ner utför den branta klippväggen. Allehanda slags dimbilder döko upp, först till en början orediga och oklara, men så småningom antagande tydligare former. Nu framsväfvade en skuggestalt och stirrade, blek och vridande händerna, på jägaren, liksom ville den besvärja honom att vända om och fly denna farliga omgifning.

Uppskakad vände sig grönrocken bort, ty från den dystra uppenbarelsen syntes hans döda moders ansikte med klagande sorg i sitt uttryck stirra mot honom. I detta ögonblick varseblef den röde nere mellan klipporna den obeslutsamt dröjande. »Samiel vare prisad!» sade han för sig själf, »Max kommer och jag får förlängd fritid.» Och uppåt höjden ropade han: »Hallå, kamrat, hvarför dröjer du?»

Men denne stod där liksom förlamad af sin moders ande. »Se dit», stönade han. »Jag kan ej komma längre!»

»Samiel, hjälp!» ljöd det nu djupt ner ur klyftan — och åter igen ropade han till Max: »Din narr, se hit, ej dit!»

Skuggestalten var försvunnen, och en älsklig flicka sväfvade fram ur dimman. Hon utsträckte först sina armar längtande mot jägaren och syntes därpå vilja störta sig i vattenfallet. Nu upphörde försteningen, som gripit Max. »Stanna, Agatha!» ropade han. »Se, jag kommer ju!» och nu ilade han — men när han åter kastade sin blick mot höjden, var skuggbilden försvunnen.

Under tiden var den röde Kasper ifrigt sysselsatt där nere i djupet med att göra alla förberedelserna till den hemska handlingen. Och på marken gick det ej mindre lifligt till. Öfver den yppiga mossan och gräset, som växte på marken och klippblocken, kröpo ormslår och ödlor; lo och hiller kommo och sågo sig nyfiket omkring med sina gröngnistrande ögon och försvunno strax därpå. Men långt ifrån fjärran ljöd ett brusande och ett hallå, hå! såsom när en stor och mäktig jägare drager fram med ett talrikt jaktfölje. Emellanåt mullrade åskan, och tid efter annan for en lysande blixt genom himmelens mörka moln. Det började blifva lif i skogen; ugglor, flädermöss och andra ljusskygga djur flögo omkring, bländade af eldskenet. De fladdrade ner från trädgrenarna och samlade sig slutligen utanför trollkretsen, där de under hemska tjut tycktes hviskande samspråka med de där liggande människobenen. Och när den röde blåste på elden i trollkretsen just i detsamma som midnattstimmens sista klockslag förklingade från det fjärran tornet, då hördes förskräckliga rop ur klippornas remnor.

Nu uppritade den hemske mannen en dödskalle i kretsen med sin hirschfängare, och doft ljöd hans besvärjelse under uggletjuten:

»Samiel, Samiel, kom, o kom! Vid alla mörka andar, Samiel, Samiel, kom, o kom!»

Då bäfvade och suckade de hårda klipporna och ur underjordens rike uppsteg Samiel, den svarte jägaren, hemsk att skåda.

Och Kasper störtade ner på jorden och stammade bäfvande: »Stå mig bi, Samiel, vid kulstöpningen ... Ännu i denna stund öfverlämnar jag åt dig min jaktkamrat, på det du må förlänga min fritid under tre år!» — »Vare det så!» ljöd svaret, som gick genom märg och ben. »Vare det så. _Han_ eller _du_!»

Och en stark knall dundrade såsom om bergväggarna rundt omkring brustit, ett hemskt och gällt skratt skallade och gaf återljud från de hårda klipporna. — Men den fruktansvärde var försvunnen, såsom om han i samma ögonblick hade sjunkit ner i jorden. Kasper förlorade både syn och hörsel.

I detta ögonblick framträdde den bedårade Max på det sista klipputsprånget öfver klyftan, belyst af trollkretsens rödt fladdrande ljus. Han blickade med rysning ner på Kaspers syndiga arbete, ty denne uppfriskade just nu elden under trefoten genom att på densamma lägga klorna af den bergsörn, som Kasper för några dagar sedan skjutit. Några sekunder stirrade han orörlig ner i den gapande afgrunden. Nattfåglarna slogo vildare med sina vingar, och mellan och omkring dem smögo sig spöklika skuggor.

Kasper varseblef sin kamrat högt öfver sitt hufvud. »Haf tack, Samiel», hviskade han, »jag har nu vunnit fritid; du skrämde mig just duktigt. — Hör på, kamrat», ropade han därpå högt, »hvad tusan dröjer du så länge för?» — Max skyndade ner öfver skarpa stenar och bedrägliga rullblock, öfver klyftor fyllda af förmultnade ämnen, där hvarje steg var en lifsfara, öfver klippblock och sönderslagna skogens jättar. »Hvad skall jag göra?» frågade han beslutsamt, när han stod ofvanför den röde. Men denne drog in honom i den af dödskallar och människoben bildade trollkretsen. »En sådan där krets är ett godt skydd mot allt djäfvulstyg», försäkrade han. »Och gif nu noga akt, kamrat, på hvad jag slår i stöpslefven för att gjuta lyckokulorna, så att du äfven lär dig det. Först bly blandadt med vismut och kvicksilfver, därpå vax och kol och sönderstött glas af kyrkfönster och slutligen tre kulor, som en gång förut träffat målet, högra ögat af en härfågel och det vänstra af ett lodjur. _Probatum est!_» Nu kunde gjutningen börja; under tiden blef det allt hemskare och rysligare i vargklyftan. Det såg ut som om basalt- och skifferklipporna rest sig allt brantare och spetsigare. Lågorna under trefoten slingrade sig upp i höjden efter de branta klippväggarna och dansade upp och ner på dem, och ett klingande ljud hördes som när metall stöter mot metall. Kasper grep efter en flaska »med en god dryck att styrka sig med», som han uttryckte sig. Han bjöd äfven sin kamrat att dricka, och medan han å nyo tog sig en duktig klunk sade han: »Nu kan det svåra arbetet börja! Den, som har något af den här blandningen i kroppen, kan djärft ställa sig framför ett batteri i samma ögonblick det ger eld. Visserligen», tillade han för sig själf, »är det i alla fall inte så hett som att stå inför den svarte!» Och högt tillade han: »Det är tid att uttala trollformeln!» Därpå började han att ropa högt och tydligt inåt klyftan: »Samiel, Samiel, stå mig bi i natt; signa min trolldom, signa mitt bly med sju och nio och tre! Samiel, Samiel, stå mig bi!»

Trollsoppan bubblade högt upp, blå och röda lågor slogo upp ur densamma. Kasper böjde sig ner. Han göt frikulorna.

»En!» ropade han. Den första kulan föll ur formen. »En», återgaf ekot hans ord. Ugglorna stirrade på hans förehafvande utan att röra sig. Men månen hade helt och hållet dragit sig bakom molnen, vinden började tjuta och åskan mullrade.

»Två!» ljöd nu Kaspers rop, och »två» skallade det åter ur bergen. Då hördes en spöklik och hemsk prassling i buskarna. En grinande och torr gammal gumma, hvars alla lemmar darrade, närmade sig trollkretsen. Spöket var helt och hållet behängdt med ben och knotor af lik. Hvarthän än ögat spanande vände sig, såg det endast andespökerier, och örat fylldes oupphörligt af ljudet af dödas ben, som slogo mot hvarandra. Dödsfåglarna hälsade den gamla med ett hest tjut och smekte henne med sina vingar. Men hon böjde sig ner till knotorna, och lågorna sträckte sig emot henne under det hon mumlade:

»Till bröllopsdansen, till bröllopsdansen kär brudgum min!»

Max skådade med fasa på henne, men Kasper fattade stöpslefven. »Tre!» ropade han. Den tredje kulan föll. »Tre», klingade det bland klipporna. »En, två, tre!» ropade den gamle och kastade kulorna skramlande till Max fötter.

Men på samma sätt som det kommit, försvann äfven detta spökeri bakom klipporna. »Fyra», hördes nu Kaspers stämma. »Fyra, fyra, fyra, fyra!» klingade det, som om ekot växte med hvarje rop. Det brakade i buskarna, grufliga djäfvuls- och djurgestalter visade sig och försvunno åter. Flåsande, gnäggande och larmande närmade sig i luften den vilda jägarskaran, hundar skällde, hästar gnäggade, jakthornets gälla ton var redan tydligen förnimbar, och uppskrämdt af jägarens närhet framilade ett ondskefullt och illistigt vildsvin ur snåret och sprang rakt på trollkretsen. Max drog sin hirschfängare, men det borstbeklädda djuret reste sig på bakbenen och drog upp genom luften öfver de tvenne friskyttarne.

»Fem!» ropade nu den nattlige arbetaren. »Fem, fem, fem, fem, fem», upprepades det hemska ljudet i klyftorna. Ugglorna fladdrade å nyo med sina vingar och tjöto sitt »uhuhu», människobenen rasslade, hundar skällde, piskor smällde, hästhofslag hördes och gnäggandet af motspänstiga hästar träffade å nyo örat. En skock vargar störtade med uppspärrade gap mot kretsen. Mekaniskt drog Max åter sin klinga, hans enda vapen, medan den röde hånfullt skrattade; men stormen brusade bort öfver de två kulstöparnes hufvuden. Piskade af hvirfvelvinden vältrade sig de ovädersdigra molnen mot hvarandra.

Kasper bäfvade men fortsatte sitt fruktansvärda arbete. »Sex», klingade hans stämma genom åskans buller. Med fasaväckande och hemskt skratt återgaf ekot ropet sexfaldigt. Nu var den vilda jakten framme och drog öfver friskyttarne, skakande luften med fruktansvärdt larm och tumult som blef allt vildare och galnare. Klippväggarna bäfvade.

»Darra — det är den vilde jägaren och hans följe!» ropade Kasper, och af förskräckelse tappade han stöpslefven. Luftandarna tjöto en sång genom åska och storm, när de drogo förbi, som kom själen att bäfva och skar igenom märg och ben. Den lössläppta stormen instämde i deras hemska sång och rasade som om han ville lyfta jorden från sina grundfästen. Den brusande vinden ryckte upp de största träd, klippstycken störtade ner från höjderna i dalen, åskan dundrade utan uppehåll, lysande blixtrar slingrade sig som ormar kring årtusenden gamla trädjättar och slogo dem till marken, de darrade omkring Kaspers hufvud, jorden bäfvade och öppnade sitt inre, nattgestalter uppstego, och öfver allt fladdrade blå lågor upp.

Och under alla dessa nattliga fasor och allt detta buller ropade Kasper med förtviflans stämma: »Sju, ve! — Samiel! Samiel, hjälp! — Sju, ve!» — »Ve, ve», återskallade det tusenfaldigt ur klipporna. Max tumlade halfdöd af förskräckelse ut ur trollkretsen. »Samiel, hjälp!» stönade Kasper och störtade lik en död till marken.

»Här är jag», dånade genom klyftan ett ljud likt åskans — och han visade sig, den fruktansvärde jägaranden, i fladdrande, rödflammande kappa, sittande på en hög, svart häst, som frustade eld och lågor. I detta ögonblick ljöd ettslaget från ett aflägset kyrktorn.

När den första timmens slag hade förklingat, försvann äfven hela spökeriet som med ett trollslag. Med sina vingar förstörde nattfåglarna trollkretsen, de glödande kolen slocknade, vinden stillnade af, åskan dog bort i fjärran och snart rådde dödstystnad öfver allt.

V.

Med blekt sken framträdde månen; dess mörka timme var förbi. Men inom Max såg det mörkare och dystrare ut än någonsin. Han flög som jagad af furier uppför klipporna från den hemska bergsklyftan och djupare in i skogarnas natt. Han tänkte ej på den väg han tillryggalade, tills han ändtligen uttröttad sjönk ner under ett träd på en mossbädd. De förflutna timmarnas intryck lät honom ej hvila; han skulle hafva velat springa vidare, men hans krafter nekade honom sin tjänst. Ljudet af paddorna från det angränsande träsket, susandet af träden, hvilka föreföllo honom som långa spöken, när en månstråle plötsligt belyste dem; allt detta förskräckte honom. Ack, fordom hade han ju så lätt och glad både dag och natt vandrat genom den vidsträckta skogen! Och nu?

Småningom blef det litet lugnare i hans själ; en bild af hans forna lyckliga lif dök upp i hans inre. Han tänkte på den tid, då han som gosse dragit ut från föräldrahyddan och funnit sitt hem i det trofasta skogsslottet på andra sidan om trebrödraklippan. Och på en den härligaste vårdag hade den gamle jägmästaren lagt sin dotters hand i hans. Men nu hade det blifvit annorlunda, mycket annorlunda. En förbannelse hvilade öfver allt hvad han företog sig; han, som eljest var den bäste skytten, träffade nu aldrig mer målet. »Nu har jag hvad jag behöfver; jag är säker på profskottet», ropade han, i det han djupt drog efter andan, »men tänk om de visste hvad de sju kulorna kostade mig! Och dock — om jag ej vågat försöket, skulle jag ju gått miste om både brud och jägmästaretjänst. Intet annat val återstod mig ju, och så gick jag till vargklyftan!»

Med namnet på detta förfärliga ställe öfverföll honom å nyo minnet af de fasor han där upplefvat, han darrade liksom af feberdrömmar. Utmattad stödde han sig mot en björkstam och tillslöt sina ögon för att ej se de gestalter, som hans upphetsade fantasi skapade omkring honom. Men de drogo dock förbi den olyckliges inre öga, och hans samvete plågade honom å nyo. Så satt han där länge, länge utan att röra sig; måhända förbarmade sig en lätt slummer öfver den olycklige.

Då väcktes han ur sin dvala af aflägsen sång, afbruten af orgeltoner. Han lyssnade, han såg sig omkring, det var ej längre natt, morgonsolens första strålar smögo sig genom det gröna löfhvalfvet och afspeglade sig på det lilla skogskapellets fönster. O, han kände så väl denna fridens ort; strax där invid hade den fromme eremiten Anselm sin cell. Hör! — Nu ljöd sången högre, han förstod orden, han igenkände rösten, det var Agathas röst. Liksom ett himlabud klingade den fromma psalmen ut genom skogens ensamhet och ropade tröst åt den beklämdes hjärta.

Han reste sig och närmade sig beslutsamt detta ställe för from andakt och såg genom fönstret in i helgedomen. Agatha knäböjde vid altaret; hon hade just slutat sin sång, men hon bad ännu. Han ville bedja med henne, men orden dogo på hans läppar. När han upplyfte sina händer vidrörde han jaktväskan — hon var tung. De sju frikulorna lågo därinne. Och åter vaknade hos honom minnet af den förflutna natten, han vågade ej beträda det heliga rummet, han stannade utanför, försjunken i sorgliga tankar.

Ett sakta glädjerop kom honom att skåda upp; Agatha stod framför honom med kinder rosiga af den friska morgonluften och den glada öfverraskningen.

»Max», ropade hon, »är det du? — Du lefver! Tänk dig, tvenne gånger i natt har vår gamle stamfaders bild fallit ner från väggen därhemma i gästkammaren — andra gången just då klockan slog tolf. Jag ansåg det vara af en elak betydelse, men Anna har pratat bort mina sorgliga tankar. Men jag är ännu fortfarande mycket ängslig till mods ... Ack, jag vågar knappast tänka därpå, att det i dag är vår bröllopsdag och att du i dag skall göra profskjutningen. Därför steg jag upp så tidigt och tog vägen till kapellet för att bedja för dig, för mig, för vår lycka. Och nu har jag funnit dig här på samma ställe! Men huru blek du är, och dina kläder äro ju alldeles genomvåta. Har du tillbringat hela natten i skogen under det förskräckliga ovädret? Tala då! ... Men emellertid lefver du, och något ondt har ej skett dig, och då kan ju allt åter blifva godt!»