Part 9

Till en beskrifning af Helsingfors hör vidare, att staden har förmånen af gaslysning och en statspostinrättning samt snart torde komma i åtnjutande af en allmän vattenledning. En jernväg förbinder staden med upplandet och genom ett öfver hela landet utspändt telegrafnät, tyvärr rysk statstillhörighet, står Helsingfors icke allenast i kommunikation med den civiliserade verlden (såväl öfver Torneå som ock S:t Petersburg) -- utan hvad nästan ännu mera är -- äfven med alla Finlands städer, en i många afseenden särdeles vigtig omständighet. Helsingfors telegrafstation är äfven ganska betydligt anlitad i det i medeltal dagligen något öfver 100 depescher expedieras, till största delen privata och affattade på svenska språket. Stadens ångbåtstrafik är icke obetydlig. Direkt förbindelse underhålles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lübeck samt alla finska kuststäder. I stadens omgifning röra sig flitigt flere af dessa små täcka ångslupar, som blifvit så moderna på senare tider.

Något som är särdeles betecknande för Helsingfors är mängden af privata föreningar, underhållna skolor och välgörenhetsanstalter. Detta vittnar om ett allvarligt sträfvande efter bildning och en uppoffrande menniskokärlek, något som i sanning i Finland är af behofvet påkalladt i dessa nödens år. Det är tillika anmärkningsvärdt huru hastigt och enigt Helsingfors' invånare beflita sig att i behofvets stund inrätta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem och barnträdgårdar, "soppkokningsanstalter" m.m. dylikt. Detta är ett talande bevis för en stigande allmän-anda, den bästa garanti för ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende föregår alltså hufvudstaden landet med ett berömvärdt -- och behöfligt godt exempel. Kommunallifvet kan således, för att gälla en finsk stad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke så obetydlig grad föreningar af den art som en "frivillig brandkår" och en "handtverkare-sångförening" m.fl. torde ha bidragit, äfvensom den uppmärksamhet, hvarmed den småningom sig allt mer och mer utvecklande periodiska pressen följt de kommunala frågorna. Komne på tal härom, må vi i förbigående nämna att i Helsingfors år 1865 utkommo tidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla på svenska språket, samt på finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den ena illustrerad. De senare åren uppvisa visserligen ett mindre antal tidningar i Helsingfors, men man kan äfven i många andra afseenden anse år 1867 såsom ett öfvergångsstadium. Det skulle dock föra oss för långt att här ingå i en relation om den periodiska pressens ställning i landet.

Hvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer står nu väl detta, i följd af landets ringa resurser, i allmänhet icke på någon glänsande fot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt förädlade skönhetskänslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis à vis teatern, uttalar sig i en stor förkärlek för en gedigen repertoar. Väl anslogo äfven här Orphei uppsluppna toner och den "Sköna Helenas" visor. Men medan Helsingfors med sina nära 30,000 invånare endast 13 gånger kunde "'fylla hus", och det till på den lilla Arkadiateatern, för */Evoe! Dessa gudinnor/*, så mäktade Stockholm med sin högst _fem_ gånger större befolkning _tio_ gånger oftare applådera dessa toner och det på den näst största af sina teatrar, de mindre scenerna att förtiga.

För allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar, står Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld till professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat för det sköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens och Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar af hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden och en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater åt sina landsmän: "en källa för vandraren i öknen, ett månsken på nattlig färd." -- Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det är Cygnaeus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för skön konst till en lefvande verklighet, I alla fall är det han som förstått att skaffa understöd af hvarjehanda slag åt nästan alla Finlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera emeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska ståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst, hvilket lätt kan betecknas med de få orden: "Kärlek till konsten -- ehuru landet tuggar barkbröd." Det är heroiskt att i en sådan situation ännu kunna svärma för idealer -- men se deri dokumenterar sig just kärleken till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat skrämma Cygnaeus; han är optimist -- så är Helsingfors också. Parallelt mod den "finska" konstföreningen har här derföre äfven uppstått ett "konstnärsgille"', som med sina atheniensiskt glada årsfester med skämt och löje söker dölja torftigheten i stadens konstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är, så eger den dock i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver. Det är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse, bildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul.

Kompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens sång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af stadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler. Frisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det nya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna _gåfva_ och hon tillföll alltså universitetet. Det är alltså nu från dettas galleri, som "Wäinämöinens sång" helsar en välkommen, då man inträder i vetenskapens allvarliga lärosalar.

Vi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande, icke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning. Akademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas, isynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver. Men en väsentlig skilnad, och det Helsingfors universitet till förmån, uppstår deraf att denna högskola är belägen i landets hufvudstad. Denna omständighet ger till och med den akademiska ungdomen en viss prägel af politisk betydelse.

Kort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig vid detsamma ett ganska friskt litterärt lif. Snellman m.fl. voro unga än. Af någon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott få, om några spår alls; likväl förmärktes äfven då redan en viss opposition emot de föråldrade teoriernas herravälde såsom nogsamt af Kunebergs "Morgonblad" kan ses; men till praktiskt ingripande i lifvet och omformning af allmänna opinionen hade tiden ännu icke mognat -- _då_.

De första åren af fyratiotalet gåfvo dock uppslag till ett nytt lif vid universitetet. Hela Europa jäste af de vaknande nationalitetsidéerna. Då slog stålet rätt i flintan och en gnista sprang upp -- ovärderlig för Finlands folk. Det var nemligen det klara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som då trädde fram i dagen. O, den som varit med om dessa första tider af ett vaknande högre lif! Huru svällda af ädla känslor voro icke de bröst, som fingo lifvas af den gryende morgonrodnadens förstlingsstrålar och huru skön log icke framtiden då för den finska ynglingens blickar. Det var en skön förhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika -- men icke blef det uppå ett haf af ljus som denna nya idés kämpar trädde ut. Tvärtom deras stig har varit ganska törnströdd.

Der gingo den tiden två rika andar fram, de gå för allan tid, som två ljusa trådar genom det finska folkets utvecklingsprocess: Lönnroth och Castrén. Med _Kalevalas_, den finska national-epopéns framträdande i dagsljuset inför en bildad verld, tillförsäkrade sig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och _vetenskapens_ intyg om de finska folkstammarnes forntida herravälde öfver större delen af gamla verldens nord, dref nationalkänslan upp ur sin dvallika slummer. Nu kände Finland sina anor -- framtiden låg i folkets egen hand. Som två väldiga strömmar, hvardera med sitt eget flodsystem, gingo Lönnroth och Castrén sina banor fram. Stundens, dagens lif och frågor med sina mera praktiska tendenser rörde dem föga. Men mäktigt verkade deras ädla föredöme på ungdomens öppna sinne och ett skönt lif sprang upp i de akademiska kretsarne. Studenterna anförda af den skarpsynte tänkaren Robert Tengström och den då ännu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en patriotism, som spridde sin verksamhet åt alla håll af allmännyttig art. Karakteristiskt för detta första uppvaknande af den finska nationalkänslan är dess synnerliga sympati för Sverige. -- Den tidens nationalitetsförfäktare hade höga vyer med en stark lutning åt en friare social utveckling och folkbildning. Språkfrågan, i all sin sedermera framträdande nakenhet, betraktades förnämligast såsom en häfstång för högre, allmänneligare idéer. Å s.k. "högre ort" väckte också dessa nationalitetssträfvanden föga sympati och de mest restriktiva åtgärder vidtogos emot deras utveckling. Man ville qväfva det uppspirande lifvet i sin brodd. "Heu vatum ignarae mentes!" Man kan krossa personer men icke idéer genom bullor och förordningar. Så gick det ock här. Censuren är icke den makt, som reglerar ett folks utveckling.

Sedan denna tid daterar sig egentligen universitetets sociala och nationella betydelse i Finland. Tengström och Kellgren slumra längesedan i sina förtidiga grafvar, nationalitetsidéen har genomgått många strider, varit underkastad många fluktuationer; men ungdomens riktiga takt, måhända då och då vilseledd för stunden, har dock vetat att segrande gå ur alla frestelser och öfvervinna allt motstånd.

Se der en svag teckning af universitetets apostlaverksamhet i Finland. Hvad under då om ett tacksamt folk anser denna ädla verksamhets hufvudsäte, Helsingfors, såsom sina förhoppningars Zion. När finska folket en gång väl hunnit växa till sig, då skall det nog veta att äfven i yttre måtto uppresa minnesstoder åt de män, som mest bidragit till dess seger öfver ett oblidt öde. Om derföre Helsingfors _ännu_ icke har några monument att uppvisa, så är det endast en _tidsfråga_ när sådana, i brons och marmor, skola pryda de vackra allmänna platserna i staden, bärande på sina piedestaler de för Finland evigt värderade namnen:

Runeberg. Lönnroth. Castrén.

Reseskizzer från Polen och Ryssland.

1. I Polen.

Jag ber till en början läsaren följa mig till den gamla, goda men oroliga staden Warschau, det vill säga _om_ han vill följa mig till det olyckliga Polens i alla fall ännu i så många afseenden ytterst eleganta hufvudstad. Till och med ännu den dag som är i dag, och efter alla de hemska händelser som i den senaste tiden ha öfvergått dettä den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans strand just denna egendomligt polska elegans, som utmärker och i ännu högre grad för några år sedan utmärkte det ädla polska folkets vackra hufvudstad.

Och hvari består då denna egendomliga, specifikt _polska_ elegans? Tvärtemot hvad vi här säga talar man ju, och detta tyvärr med rätta, tidt och ofta derom att de polska städerna se hvad man kallar -- sit venia verbo -- rätt snuskiga ut.

Den polska elegansen uppbäres i främsta rummet af de polska fruntimren. Och det är dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras inflytande på männen är stort och hela Europa beundrar de sköna, eleganta polskorna -- som nu så djupt sörja sitt Ilions fall. Men det är måhända just denna sorg, så värdigt buren, som förläner allt polskt en viss aristokratisk pregel.

Låtom oss beträda Warschaus förnämsta gata, den stora "Krakowskaja" (Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad, det intressanta gamla Krakau, numera österrikisk besittning. -- Jag måste här i förbigående nämna att den resa jag, återvändande från Tyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista revolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i görningen. Icke heller existerade då ännu en järnvägsförbindelse emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades medelst så kallad "mallpost", en jemförelsevis väl organiserad och snabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden för att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande går att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så föga trovärdigt det ibland än kan låta.

Nåväl, det är i December månad och vi befinna oss på "Krakowskaja". De djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt på gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen äro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats uti och åskåda lifvet på gatan.

Polackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina medlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka polackens medfödda höfviskhet och den _polska qvinnans anboora behag_ blott undantagsvis kunna anträffas.

Det var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau, hvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller måhända riktigare förmiddag, besöka "Krakowskaja", sätta mig i någon af de omtalta "nischerna" och mönstra de af- och tillgående personligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska elementet och jemväl lemnande åsido de "goda tyskarne", som till en stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så är den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den polska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det är att i later och skick skilja emellan den polskjudiska eller hamburger-bankiren och lika europeiserad som en sådan medlem af den israelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den genuint polska "schackerjuden", som i sin snuskighet och närgångenhet lifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer ett lika "futtigt" inre. Han "gör i allt" -- i lump, i smycken, i pengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna förtjenas.

Den dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som med hånlöjet på läppen gå omkring i den _stad de eröfrat_, och, militärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett lefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande går derföre också ut på att lysa som "fina" damer ur den stora verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se "fin" ut i jemnbredd med den verkliga polska "pannan" (damen). Den sistnämnda tillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt som det vore orätt att blott kalla _gång_, ty så lätt, så otvungen, så fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den polska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade verlden. I "_pannans_" hela väsende och skick uttalar sig en allt genomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt hela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför stolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon brinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller smälta i längtansfull vällust som Orientens dotters, de stråla en lugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare få skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft och uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt senast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet för fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat sig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som i främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning det höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras späda händer kunde den sköna lågan i de manliga brösten icke slockna, trotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten att uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.

Sådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste partier på historiens tafla -- och sådan förblir hon förvisst äfven i framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till Sibiriens snö-öknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans händer -- och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla slag vunna ära.

Den polska nationen är alltigenom en adelsnation, med _alla_ detta begrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de flesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga institutionen. Jag för min del såg i Polen nästan öfverallt blott fattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke -- och på klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns) boningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor ännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de polska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka jag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro, jemte sina billiga priser, ganska hyggliga.

Det hotell der jag bodde i Warscliau hette "Saxonski dom" (Hotel de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med korridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m.m. Om jag ej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit rasera detta "farliga" hus. Betjeningen på hotelet var klen men restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen "panna", som jemväl betjonade gästerna. Det var ett synnerligt nöje för mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon icke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och förvexlingar förekommo oss emellan.

Jag hade skaffat mig en biljett för näst afgående "mallpost" till Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget -- min plats blef derföre bredvid konduktören. Jag skulle således "summa diligentia", i fri skolpojksöfversättning: "på taket af diligensen", göra mitt intåg i Ryssland, liksom Caesar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla vintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver norra Polens och vestra Rysslands slätter.

Dagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet, en stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig, utom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid namn Minin, såsom jag sedermera erfor.

Farväl, du vackra Warschau, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina stolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor -- farväl! Och jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den ovilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt, hvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som med alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens krans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och jag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade sakta: "än är Polen ej förloradt!" -- Kamraten som trodde att jag tilltalade honom vände sig till mig.

"Vill ni veta", inföll han liksom till svar på någon af mig framställd fråga, "hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? -- Nåväl", fortfor han talträngd, "det är ingen mindre herre än en erkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) botpredikant derstädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning) och reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg till Moskwa. -- De två andra äro utländska fruntimmer", tillade han likgiltigt.

Färden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt i allmänhet inom det polska området bättre än sedermera då vi kommo inom det egentliga kejsarrikets gränser.

Stationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en stad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad restauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten och bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt rum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af vårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl om fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med ograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton à femton år och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse och kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och den ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två sistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo ett annat.

"Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att räcka?" tillsporde mig den äldre af damerna?

"Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet", var mitt nedslående svar.

De två fruntimren vexlade bestörta blickar.

"Ah!" inföll slutligen den yngre skrattande, "färden från Geneve hit har för oss räckt blott sex dygn -- men man får väl foga sig -- Ryssland är ett vidsträckt land."

De voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag, och så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor.

Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och dag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom sammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka, platsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här föreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande scen. Vår konduktör, en afskedad rysk korporal, som ständigt var berusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo vänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då erkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den bedröflige mannen på de polska bönderna som icke "ville fram med hästar."

Den vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att skildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af sådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga damerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne.

"De fördömda polska slafvarne", röt prelaten sedan han trädt ut på gatan, "må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. -- Och snart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!"

Det var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen.

"Polskije sabaki! polska hundar"! utbrast med skrikande röst biskopen, "hvad söken i här?"

Jag trodde ett ögonblick att en storm skulle bryta lös -- men skyggt vek folket undan och började skingra sig småningom. Konduktören hade gått tillbaka till posthuset. Han återkom nu med en bok, ett slags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vändande sig ödmjukt till den ännu rasande prelaten bad han denne förmå _alla sex_ resandena att under en anmärkning i boken teckna sina underskrifter. Anmärkningen skulle innehålla att de polska bönderna visat sig tredska. Presten gick jublande in på detta nedriga förslag och bad herr Minin nedskrifva anmärkningen. Pligtskyldigast gjorde denne sig redo härtill, då jag, som imellertid vidtalat de två damerna, förklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak. Prelaten såg ut som om han haft lust att befalla oss att göra honom till viljes. Jag lade dock lugnt min hand på hans axel och bad honom skynda sig att taga reda på sin dotter, som under tiden gått in på en restauration. Prosten blef blekblå i ansigtet af förargelse, skyndade hastigt in till restaurationen och framdrog derifrån sin dotter, släpande den olyckliga flickan vid håret?