Part 8

"Ser du någonstädes ett gladt anlete?" Ingalunda. Med skygga, misstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna -- hela befolkningen vidtomkring Kexholm består af s.k. donations- eller frälsebönder -- in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden; underbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid -- i varor. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som i förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm allena utför af denna vara öfver hufvud taget årligen för ungefär 200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den användes vid garfverierna. Ryskt mjöl utgör det förnämsta bytesmedlet.

Der kommer ett slags herreman åkande i flygande fart och vid ljudet af en väldig "Waldai-klocka". Hans trespann -- den ryska "troikan" -- stannar ångande utanför en salubod. Det är förvaltaren från något af de stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta ödmjukt sina hufvuden -- det är ju en af deras värsta busar som de skåda framför sig -- en påminnelse för oss om det feodala ok som hvilar öfver hela denna landsträcka.

Och språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska öfverväga hos mängden af invånare; -- svenska hör man sällan och alltid rysligt rådbråkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrån siden." Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska. Bröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse och böjning etc. etc., som här strömma emot en.

Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada slaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags statsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta finska "Pustosersk". Underliga historier äro i omlopp i den lilla staden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom särdeles märkvärdig den "namnlöse" ("besimennij" på ryska). Denne man anlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt vagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste celler i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte "ingen fick se", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg. På slottet kallades fången "den namnlöse". Icke nog med att han i sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke ens få hafva lefvat -- han hade intet namn. Hans cell var trång. Så satt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre från Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra sig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl, vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. "Den namnlöse" var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några "hus" i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som "namnlös" efter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty äfven den "namnlöse" ansågs stå den regerande familjen alltför nära, utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra "politiska fångar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå desamma.

4. En vacker hufvudstad i ett litet land.

Liksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens ljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer -- så helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af nöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en regnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks historia, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens ofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk icke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod.

En sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda himmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande och förhoppningsfulla, glada Helsingfors.

Få städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska, sociala och merkantila förhållandena, så hastigt blomstrat upp, som det visserligen bland storstäder icke stora Helsingfors, men hvilken dock på intet vis numera kan rubriceras såsom en stor _småstad_. I de europeiskt-nordiska länderna har det öfver hufvud taget visat sig att det ingalunda är invånarantalet i en stad, som betingar dess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hänseende. Folkkarakteren i nordens civiliserade länder är i allmänhet i förhållande till det yttre lifvets vilkor intensivare än söderns.

I det sociala lifvet göra sig i norden i allmänhet samma driffjedrar gällande som i det politiska, nämligen öfvertygelse och ihärdighet. Utan ett lugnt medvetande om sin sändning, vore nordens folk icke mäktige nog att upprätthålla sin frihet. Utan ihärdighet i viljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemförelsevis fattige på materiella hjelpmedel, kunna uthärda täflan med mera lyckligt lottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog löst dessa uppgifter, på några få undantag när, hvilka mera betingats af vissa tryckande yttre förhållanden, än haft sin grund i någon framstående svaghet i folk-karakteren. En på sådant skäl delvis hämmad snabbare utvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand, när lyckligare omständigheter inträda, godtgöras inom ganska kort tid. Emellertid bär de nordiska städernas utvecklingshistoria en tydlig prägel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De nordiska folken ha icke sträfvat och äflats med att lysa genom praktfulla städers anläggning. För dem voro och äro städerna medel, häfstänger, att höja sjelfva folkets välstånd och befrämja dess bildning, icke blott skapelser af nationel fåfänga eller herrskarenyck. Vi undantaga här S:t Peterburg, skapelsen af Peter den förstes för Sverige så olycksbringande snille, men vi anse icke heller ryssarne för ett nordiskt, utan för ett orientaliskt folk.

Hvad nu särskildt Finland, hvarom frågan gäller, vidkommer, så bör man först taga i betraktande, att i våra dagar städernas ställning till folkens sociala lif öfver hela verlden undergått en stor förändring, som i betydlig mån närmar sig nordens ursprungliga uppfattning. Det är som skulle en flägt af amerikansk verldsåskådning ha inverkat på de europeiska folken. Städerna betyda på långt när icke så mycket, i och för sig sjelfva, som fordom. Utvecklade förbindelser och en större internationel rörelse och inverkan ha fastmera, om vi få begagna oss af ett handelsuttryck, gjort städerna till agenter folken emellan. Då det gäller att bedömma en orts vigt och betydelse för sitt land, frågas det i allmänhet numera icke om den är stor, folkrik m.m., utan frågan gäller i hvilken mån representerar denna stad sitt folks allmänna lif i det ena eller andra afseendet. Vår tid utmärker sig nämligen å ena sidan lika mycket genom sitt sträfvande att decentralisera det allmänna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, såsom af den öfverhandtagande _selvgovernments_-principen och de moderna nationalitetsidéerna nogsamt framgår, som den å andra sidan af alla krafter arbetar uppå att å vissa lämpliga platser _centralisera_ vissa facer af nationernas inre framåtskridande.

Vidare bör man taga i beräkning, att i nordens vidtutsträckta och glest befolkade länder sällan någon stad kan i sig förena alla vilkor för att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De merkantila intressena uppsöka vanligtvis en annan plats för sin verksamhet i stort än de vetenskapliga, åtminstone bestämmes deras centralisation å någon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent politiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i främsta rummet i ett lands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena träda gerna i dettas fotspår. Isynnerhet gäller detta i länder med ännu outvecklade kommunikationer och till dessas natur hör Finland utan gensägelse.

Helsingfors' fysionomi saknar, ty staden är hvad handeln vidkommer den tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af merkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stämpel på Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel. Helsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora hela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg). Dess handel består förnämligast af en stor import. En främling som kommer till Helsingfors vet i början icke hvad han skall tänka om staden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att den är väl byggd och ser särdeles ung ut -- kanske man till och med märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets bestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i de flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer, något militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men intet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart orienterar man sig dock -- och staden vinner, ju förtrognare man blir med dess lif och seder.

Helsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa vid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin nuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde århundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda uppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från början favoriserad och ämnad att bli sitt vis à vis Rewals konkurrent i handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon större betydelse inom detta gebit -- och något annat kom tillsvidare icke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som Helsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd till säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819. Icke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte ifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från "Minnenas stad", till det då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också universitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk ståndpunkt betraktadt, ty det är längre från Helsingfors än från Åbo till Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vårt tidehvarf trädt i ett alldeles nytt stadium hvad afstånd vidkommer, och dessa följaktligen icke mera betyda så mycket som fordom, så kan likväl icke nekas, att Helsingfors är mindre svenskt än Åbo: det är deremot mera finskt än Aurastaden och detta i mera än ett afseende, ehuru allmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning är också i jemt tilltagande, och medan man ännu på fyratiotalet högst sällan hörde ett finskt ord på gatorna eller af den tjenande klassen, hör detta deremot nu till de allra vanligaste företeelser. Man bör härvid besinna att Helsingfors är omslutet af idel svenska talande socknar, men inflyttningarne från det inre landet äro ganska talrika.

Att staden efter de nämnde stora förändringarne till sin förmån snart skulle erhålla ett nytt utseende var gifvet, och 25 år efter styrelseverkets flyttning stod Helsingfors der såsom en vacker och aktningsbjudande stad, räknade då redan (1845) 17,000 invånare, medan den 1820 icke ännu egt mera än c:a 7,000. Men det är först under de två senaste årtionden, från 1846-1866, som Helsingfors blifvit hvad det nu är samt erhållit sin egendomliga karakter såsom Finlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid ökat sin befolkning till inemot 30,000 invånarne, alltså nära nog fördubblat densamma, utan inom dessa år utvecklar den också sin egentliga betydelse såsom den moderna intelligensens, bildningens och rättvisans stamort i Finland. Den finska historien stod någorlunda stilla från 1809 till 1840-talet; men från denna tidpunkt började skönjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihärdigt kulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i ljusets tjenst hade sin källa och utgångspunkt i Helsingfors. Det är sitt universitet Finland har att tacka härför. Den vaknande nationalitetskänslans "heliga flamma" underhölls här renast och klarast midt under hotande faror och för dess utveckling framställda hinder. Om någonsin ett universitet inför sitt folk har gjort skäl för sin titel af intelligensens och ljusets härd, så är detta fallet med det finska under de senaste 20 åren. Mycket har till dess stora inflytande, hvartill vi längre fram skola återkomma, äfven den omständigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina bopålar i landets hufvudstad. Akademien har sålunda blifvit det allmänna lifvet i Finlands hjerta, hvars högre eller svagare pulsering bäst återgifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet så länge ännu inga landtdagar fingo ega rum på andra sidan Bottenhafvet.

Här kunde det kanske vara lämpligt att i bredd med universitetets blott medelbara inflytande egna ett flyktigt ögonkast åt styrelsens eller, såsom man i Ryssland uttrycker sig, "de lokala myndigheternas" omedelbara betydelse i Helsingfors. Den är icke ringa. Helsingfors är i många afseenden en byråkratisk stad; men denna byråkrati är _tillsvidare_ ännu så nationel, att den nära nog är det bästa Finland eger i praktisktpolitisk väg. Den älskar att stödja sig på de gamla _svenska grundlagarne_. Universitetsungdomen, ur hvars leder _alla_ Finlands embetsmän, utom dess guvernörer och generalguvernörer, i tiden utgått, utöfvar dessutom ett egendomligt inflytande på allt offentligt lif i Helsingfors. Ehuru man väl i högre kretsar ler åt ungdomens omdömen, så -- skäms man dock för dess tadel.

Men låtom oss kasta en blick på stadens yttre företeelse.

Från hvilken sida man än nalkas densamma framställer sig alltid en vacker vy. Bäst presenterar sig dock staden från sjösidan sedan man passerat det ryktbara Sveaborg, denna förförda jungfrufästning, som 1808, utan något slags bombardement, gaf sig till fånga och 1853, oaktadt en 30 timmars härjande eld ur nutidens förfärliga kanonor, ej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, öppnar sig för det tjusta ögat panoramat af det vackra Helsingfors. Här ha vi till venster Ulrikasborgs på klippor anlagda, med talrika och smakfulla "villor" utsirade park, äfvensom astronomiska observatoriet samt katolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s.k. Skatudden, f.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och den nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför oss -- hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta:

"Jag ser dina torn, dina stolta fasader Sig ordna i hvita och glänsande rader",

sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om denna vackra "lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas". Det första ögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta förmånen att kunna få se det "lyckliga" Estlands kust och den gamla staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl vackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss utbreder sig ett torg, "Salutorget", 275 alnar långt och 195 alnar bredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i modern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med vackra träd planterad "esplanad", en grön, frisk oas i detta kaos af sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart till vattnet. Det är morgon. Båt vid båt i flera rader trängas vid kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se också alla dessa menniskor ut. Det är nämligen "torgdags" nu och hela Helsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödtorft hörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från träskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den nämnda "Esplanaden", en särdeles täck anläggning, som, så snart träden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste ställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen förefallande större eldsvådor, en hemsökelse, hvaraf Helsingfors före sin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är i dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som fallet är i Helsingfors. De vackra "esplanaderna" äro derföre icke blott "til lyst" för den finska hufvudstaden.

Man kan tryggt jemföra denna promenad med "Unter den Linden" i Berlin, och om äfven någon son af den tyska konungastaden skulle harmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors' "Esplanader" med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna se vida _friskare_ ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand byggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden, som för kommunikationens skull gcnomskäres af några tvärgator, reser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden verkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter restaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens tempel i den skönhetsälskande, flärdfria Norden. Kostnaderna för denna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande efter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000 rdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en "kejserlig loge", vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m.m. och en större restaurationslokal -- en "opris" i Helsingfors också. I allmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors i det så kallade "Kapellet", beläget i "första esplanaden", ett litet, men mycket litet, motstycke till den berömda "Strömparterren" i Sveriges residensstad. Det lilla näpna "Kapellet", (i parentes kostar detsamma staden ungefär 24,000 rdr) är allmänna mötesplatsen för hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden. Restaurationslokalen, som jemväl kan begagnas vintertid, är prydd med fresker af den finske målaren A. v. Becker. Talriga statyetter samt en äfven i öfrigt prydlig inredning, bidraga att göra denna lokal ganska inbjudande. Restauratören på stället betalar också ett årligt arrende till staden af icke mindre än 8,000 finska mark, 5,400 rdr, -- mycket nog i Helsingfors, då, om vi icke missminna oss, för Strömparterren i Stockholm årligen erlägges endast 6,050 rdr! Af allt detta kan nu väl äfven främlingen se att stadens fysionomi i allmänhet är glad. Föga prakt möter ögat, men en viss estetisk smak nästan öfverallt. Hvad som dock i väsentlig mån ger Helsingfors prägeln af endast hufvudstaden i ett litet och till på köpet fattigt land, det är butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad t.ex. Stockholm har att uppvisa i denna väg. Väl räknar Helsingfors icke mindre än ungefär 200 handlande och måhända öfver 100 butiker, och detta tyckes nog bevisa en stor omsättning, men man är nöjd med mindre ståt, då -- man icke kan hafva det bättre.

Totalintrycket af det hela är imellertid behagligt, och man glömmer kanske för lätt att man befinner sig i det "fattiga Finland", men man glömmer också vid anblicken af den lifliga rörelsen omkring sig -- och detta hedrar såväl stad som land -- att man promenerar norr om sextionde graden nordlig bredd, i ett land så föga kändt, och tyvärr ännu mindre erkändt af utländingar, -- och dock väl förtjent såväl af att kännas som ock erkännas t.ex. framför några små tyska furstendömen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk socken, dock ofta göra så mycket buller i verlden, -- men ett buller som egentligast kan jemföras med de tomma tunnornas. Den nämnda ringa kunskapen om Finland skall dock med tiden något ge sig och håller redan på att undergå en förändring. I annat fall hade t.ex. finska statsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme Finland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke fallet och nu cirkulera och "paradera" de finska "statspapperen" (sic!) på nästan alla Europas börser -- också ett egendomligt steg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff på verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt samhälle -- med sjelfbeskattningsrätt. "Hony soit qui mal y pense."

Men vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden. I monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke såsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det ställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833, satte foten på finsk jord.

Om nu också det helsingforska monumentet, trots alla sina delars mångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade Helsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra offentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den kärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt att, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra detsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk sammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors' raska framsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i följd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med redskap, inqvarteringstungan m.m. icke något synnerligt öfverskott kan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata bolag som utfört dessa.

Ibland Helsingfors' publika byggnader utmärka sig, utom den redan nämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan deremot, senatshuset och kejserliga palatset äro icke särdeles framstående genom sin formskönhet.

Helsingfors' vackra läge blir ännu vackrare genom de talrika trädgårdsanläggningar, som af enskilta bolag företagits i stadens omedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina höga klippstränder, mot hvilka Finska vikens vågor, obehindrade af någon skärgård, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade också fordom talrika brunnsgäster, isynnerhet från Petersburg, hitöfver. Dessa orientaliska sommarbesök ha nu, i följd af de ryska pengarnes dåliga kurs i Finland, nästan alldeles upphört, till stor afsaknad för stadens galanterihandlare. Men den vackra, från år till år i fägring tilltagande parken står derföre ingalunda öde och tom. Ungefär hvad Djurgården är för Stockholm det är Ulrikasborg för Helsingfors, och den öfver sommaren i staden qvarstannande allmänheten fyller, de blida Juli- och Augustiqvällarne, icke allenast gångarne i denna vackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins udde) och det trefliga Thölö lottlösa.