Part 7

Men Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnogrofiska profkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett stort antal _tyska_ familjer i tiden bosatt sig i den goda staden och synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet vidkommer. Den "stora handeln" ha de helt och hållet lagt under sig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta affärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet utan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket intresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda existerar i Wiborg en folkskola -- oss veterligen den enda i Finland -- som grundar sin tillvaro på _blott privata bidrag_. Dessa bidrag flyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan af bilden. Låtom oss nu kasta en blick på don afviga sidan. Dessa samma "tyskar i Wiborg" äro ändock icke riktiga finnar. De ämna, tror jag, visserligen aldrig flytta bort från nämnda land, ty deras fördel manar dem att stanna qvar och de äro allaredan för mycket sammanvuxne med de förhållanden under hvilka de förtjenat och sammansparat sin förmögenhet, för att kunna lösslita sig ifrån denna deras sjelfvalda hembygd. Men de förbli tyskar i många afseenden ändå -- och deri ligger det onda. Någon lifaktighet i finskt-nationel riktning kan svårligen uppspåras hos dem -- om icke en sådan som är konstlad. Deremot äro de stora kosmopoliter, dock icke så mycket af öfvertygelse som icke fastmera drifna till denna ståndpunkt af sin egendomliga ställning inom det uppspirande finska lifvet och handelsverksamhetens öfver hufvud taget alla åtskillnader utjemnande karakter. Emellertid undandrages härigenom mycken intelligens det offentliga lifvet i Finland.

Den nästföljande gruppen är den svenska talande befolkningen. Den är ovedersägligen intelligensens banerförare i den lilla, men ingalunda betydelselösa staden. Till antalet är den "svenska församlingen" också i jemn och stadig tillväxt. Det är egentligen sedan hofrättens inrättande, år 1839, som det svenska elementet börjat få insteg i och äfven vunnit mycken terräng i Wiborg samt i allmänhet i hela sydöstra, det så kallade, "Gamla" Finland, en besynnerlig benämning på de delar af nämnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira. Såsom jäfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren af dessa rader dock icke vidare inlåta sig i omdömen rörande denna fråga; han har blott velat påpeka tillvaron af äfven denna grupp ibland de många andra.

Nu följa _finnar_ och -- _ryssar_.

_Finnarne_ äro naturligtvis talrikast och deras nationalitet är i hastig tillväxt. Men som densamma till större och största delen representeras af tjenstefolk och lägre handelsbetjening, åkare m.m. dylikt, så kan man icke förvånas öfver dess jemförelsevis ringa betydelse i såväl socialt som till och med kommunalt afseende.

_Ryssarne_ -- militären undantagen -- idel köpmän och deras så kallade bokhållare -- äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket mera finnar än ryssar -- åtminstone till sina politiska tänkesätt. De "gamla, goda svenska lagarne", som ju äfven gälla i Finland, förläna dem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands "Svod sakonoff" (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan denna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen inga skolor för sin "församling".

Det är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som gör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende. Man saknar icke anledning att tro sig vara i en "förstad" till S:t Petersburg, detta östra Europas Babylon.

Föröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i allmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att dryckenskapslasten -- med undantag af de ryska soldaterna -- räknar få anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget utmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande från någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke utesluter tillvaron af åtskilliga "millionärer" i den lilla, goda staden.

3. Från Ladogas strand.

1.

Vi be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till det sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga gränsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns vidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder, bo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga _borde_ således kunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta nämnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk sjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön _Walamo_, fullkomligt ryskt; der har sedan urminnestider (år 992) ett grekiskt-katolskt munkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt inflytande öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig del jemväl dessas befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag, belägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men sköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I tidernas lopp har häraf uppstått ett mäktigt och rikt kloster, det förnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret invid Moskwa.

Låtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön. Dess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än tre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora systersjön _Onega_ (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig hafsarm som fordom förenade Hvitahafvet med Finska viken; sålunda i forntiden utgörande en "naturlig" gräns emellan de skandinaviska länderna och Rysslands landmassa. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan, endast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela den vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm och Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård, hvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vara. Den östra stranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig hamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande vikar är ganska rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa i det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å "hafvet", som den kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas, naturligtvis söta, vatten är mycket lätt upprördt och de ostliga vindarne, som icke hejdas af några landhöjningar på den ryska sidan, åstadkomma en kort och hög sjögång, som är vida mera fruktansvärd än det verkliga hafvets långsträckta vågor.

Ehuru Ladoga upplager flera floder (Swir, Wolchow) så utgöres dess förnämsta tillflöde dock af den finska elfven _Wuoksen_, genom hvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttömmer sig i denna reservoir. Ladogas enda utflöde är den storartade Newa-floden, vid hvars utträdande ur Ladogan den fordom vigtiga fästningen Nöteborg, nu Schlüsselburg, är belägen. Men det var icke Sverige förbehållet att kunna skydda dess mynning eller förhindra czaren att bemäktiga sig denna vigtiga förbindelsekanal med det inre af sitt land. De finska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbäcken förhöja nu, inklämda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta residensets glans. Hvad vore väl Petersburg utan Newan!

Men vi återgå till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret, som är beläget på den största af öarne i den lilla arkipelagen, är en ståtlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla möjliga grekisktkatolska helgon, hvilkas namn äro något svåra att begripligt återge i svensk skrift; och som deras välsignelse troligen blott kommer "rättrogna" ryssar till godo, så kunna de här med skäl förbigås. Deremot kunde vi ha allt skäl att reklamera om icke ett helgon, så dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den ryska lokallegenden låter passera på Walamo, naturligtvis med den saliggörande påföljd att herr Magnus Smek inträdde i den rättrogna kyrkans sköte, döptes _Gregorij_, dog och blef ett helgon. Hans föregifna grafsten eger följande inskription:

"På detta ställe är liket begrafvet efter -- det öfverlemnades åt jorden år 1431 -- den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga dopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han föddes i Sverige år 1336, besteg år 1360 thronen. Han hade mycken kraft och kämpade två gånger mot Ryssland. Han aflade en ed att sluta kriget, men bröt eden och rustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick under i Ladoga sjö och af hans flotta nyntes intetspår; sjelf dref han omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och i tre nätter uppehöll Gud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret: han erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för konungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter att ha burit kronan blef han belönad med botgörardrägten."

Sådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt att de goda fäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af de svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanchera sig i sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung handgripligt ådagalägga den "rättrogna" kyrkans seger.

Utom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne talrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma själar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag som är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka till den s.k. "ödemarken". Denna ödemark är dock icke synnerligen hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga, men till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas af halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga djur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats och de äro ganska litet skygga.

Klostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i synnerhet Petersburg, och rika skänker hembäras helgonen för vinnande af deras förböner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha här nedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att klosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m.m., skall uppgå till 40 millioner rubel, det utgör ungefär 120 millioner svenska riksdaler. Klostrets inkomster i öfrigt äro ofantliga. Till och med i Finland egde munkarne ansenliga donationer. Sålunda tillhörde det inbringande laxfisket i Kymmene- och Wuoksen-elfvarne uteslutande Walamo kloster samt inlöstes för en betydlig penningesumma för några år sedan af finska staten.

Klostrets gästfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rättrogen eller icke, erhåller hvarje besökande i tre dagars tid fritt logis och uppehälle. De flesta resande af stånd begagna sig dock endast af det förstnämnda, som anvisas i ett enkom för detta ändamål uppfördt stort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en så betydande roll, torde icke anstå ovana gomar. Deremot bespisas på klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska pilgrimerne som sommartiden besöka de heliga orterna. I Juli månad inträffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. Då infinna sig flera tusen besökande och såväl hufvudön som ock de vackra fjerdarne i ögruppen hvimla af promenerande, ridande, åkande och roende menniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans och högtidliga genom koristernas sånger, illustrera den inemot en hel vecka varande festen. Under denna tid förmedla flera ångbåtar kommunikationen med Petersburg. -- En finsk ångare, "Walamo", gör sedan några år reguliera turer på linien Sordavala, Walamo, Kexholm, Petersburg. -- Talrika småaffärer kunna göras vid denna festlighet, ty den besökande massans materiella behof äro icke lätt tillfredsställda. Spirituösa få icke förtäras; men detta, liksom alla andra förbud i Ryssland -- ty "i Ryssland" må man väl kunna säga om Walamo -- kringgås med tillhjelp af rublarnes oemotståndliga tjusarspråk; och skälmska personer ha mer än en gång förmått till och med sina egna munkciceroner att deltaga i öfverträdelsen emot detta förbud. -- Högste styresmannen af klostret är en s.k. egumen, en ganska hög kyrklig funktionär. Den nuvarande egumen heter fader Damaskin och är en ärevördig gubbe.

2.

Utom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat att på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en klosteranläggning. Det är ön _Konevits_, jemväl belägen i Ladoga sjö, ungefär 4 à 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta landet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande för detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags nunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka från verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt mindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig rikekom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar som Walamo. Man råkar ofta munkar från Konevits iklädda en fattig botgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor till sitt kloster, förebärande någon begången synd, hvilken på detta sätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd, ett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro icke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna oss ha hört omtalas något extrakraftigt helgon på Konevits, hvaremot _Waldam_ (som ryssarue falskt uttala namnet) är bekant för sina "undergörande helgon".

Numera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men så har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att kristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver Sverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf varit? Får man dömma af det "andliga öde", som drabbat de inom storfurstendömet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan omdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja sig åt kristendomens ankomst österifrån. Utom att öfver allt i de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett större antal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets förnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den finska nationalkarakteren: ärlighet, rättframhet, pålitlighet och gästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser, eller: oärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos befolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo, nordost om Ladoga, vidare Suojärvi samt ej obetydliga delar af Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell), Pyhäjärvi, Rautus, Walkjärvi m.fl.

Det fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, då den ryska religionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta tillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som ville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde icke ske med mindre han kunde läsa i bok. Om nu en ung bondgosse eller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat med sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de på hinder från presterkapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare än att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan afsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna riktning. Följden har blifvit en talrik icke läskunnig befolkning i flera af de nämnde socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de icke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfva de icke för att utöfva sin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om religion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till lutherska läran, men detta är helt enkelt - förbjudet. Hvilken uppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutöfning kan man redan sluta deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af dessa förstår ryska. Hela kyrkogången är således för dem inskränkt till iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet m.m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars betydelse de fatta.

En tafla af detta sorgliga slag företer det "andliga lifvet" i en icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar -- ett verk af ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis grekiska föräldrars barn -- äfven om blott den ene maken är af grekisk trosbekännelse -- icke få döpas till den lutherska trosläran. Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare tider torde under den nu rådande "förryskningsregimen" föga stå att förvänta.

Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom, så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter tår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i Walatnos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella odling, man skådar omkring sig -- ett verk af munkarnes trägna arbete -- djupt ned till Ladogas botten -- ty hvilket sorgligt öde har icke just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland?

Och att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt -- det är fåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste juveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger den "rätta tron", uppburen af czar och folk i fast förening.

3.

Vi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet i denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på dessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende tillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att Finland jemväl härför har att tacka Ryssland.

Det är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande om medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen har densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt motstycke i Rysslands förfaringssätt emot de "eröfrade folken." För lagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. -- Hvad vi här vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades czarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt sina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, "urbefolkningen", så godt som lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett enahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg deri att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre olyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke till uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande trakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden, men vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den sorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För att koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa vi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning.

Aflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om Borgå landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, på hvilken civilisationen skulle bana sig en väg till Ryssland, var en snillrik tanke -- men hvilken icke förverkligats. Sjelfva tanken kom för sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur brädet, åtminstone i de trakter om hvilka här närmast är fråga.

Hvarje tänkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen varit särdeles väl egnad till utgångspunkt för spridandet af kultur till Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen vittnar nogsamt härom. Men Iwan "den förskräckliges" hemska bragd vid eröfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevånare dränktes i för tillfället i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska elementets första seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i dessa trakter af verlden fört ett tynande lif och betydelsen af ett framtidsland för kulturen har vikit från Ladogas vackra kuster. Men betraktelser af detta slag skulle leda oss för långt ifrån vår vida mindre uppgift. Alltså _retour_ till Kexholm.

Hvad det är lämpligt att säga "retour" då man talar om den staden, Kexholm! Det är verkligen en bakåtgående stad, isynnerhet om man i tanken går tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all sin litenhet och sitt afsides läge.

Det finnes tusentals småstäder på jorden, hvilka dock hvar för sig ega någon betydelse för det land de tillhöra. Brackenburg i Tyskland och Rottenborough i England betyda något, om än aldrig så litet, i och för sitt land, men Kexholm betyder platt intet för Finland, -- det är en rysk stad. Då ministerstatssekreteraren för Finland, grefve Rehbinder, i tiden gjorde det dystra förslaget att för alltid från "storfurstedömet Finland" skilja den del af "Gamla Finland", hvarom här är fråga -- då anade han kanske att denna landsdel var en social och politisk kräfta för det öfriga landet. Få orter i Finland äro så passande som Kexholm att afge en profbit på den sociala disharmoni som åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre fysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den lycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i de ryska Östersjöprovinserna lyder: "Dit ryssar komma, der blir det tyst." Och tyst har det i sanning blifvit här.

Kexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i trettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit omkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens utlopp uppfördt fäste, det nu så kallade "slottet". Stadens läge är flackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta aflopp förbi densamma. Men sedan denna elf fällts genom Suvanto sjö (år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid Kexholm blott ett "grundt vatten". Det ypperliga laxfisket har upphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi. Ett vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider, uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat sin anborna kraft och motstått seklernas påtryckning, det nya har deremot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för ett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig, men hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en russifierad finne.