Part 6

Här afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund och skulle bestiga färjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska lynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande komiska, men sanna historia.

Å Pungaharju-"hotelet" finnes nemligen en "anteckningsbok för besökande", der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å andra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte "icke opassande" anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det var till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles anmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många verkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga känslautgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels origtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar samling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola Alexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skrifna med samma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner intog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en _egenhändig_ anteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens annaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens, i svensk öfversättning så lydande:

"O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur, du borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den allsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår Allernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet och en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens bibehållande inom dina landamären!" -- Anteckningen var gjord kort efter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring landet, En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland.

Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af Kerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala, med sin trefliga insjö Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare, hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens. Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora vattenfall _Imatra_, dit vi anlände följande dag.

Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves försökt att på duken _fästa_ en bild af detta väldiga och i sitt slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70 fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya, "dånande rök"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis, ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer: en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af vattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta rummet af den kolossala _kraften_, som de blixtsnabbt framilande, öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid fallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt. Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning; det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har sitt majestät. -- Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.

Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några "historier" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till sist undfägnades vi med historien om "grottan". Denna är enligt all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka denna "grotta". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af fallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå, men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot lägre. Man står således bokstafligen _under_ fallet och skiljes från detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån. Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud. Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock de två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse -- på sådane finnes alltid god tillgång vid Imatra -- upptäckte slutligen deras förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu befordrades till dagsljuset -- ganska lefvande, men något våta af de högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo sedermera ett par.

"_Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt_", inföll min reskamrat.

Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök. Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall vid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd, ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande hånskratt.

Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. -- Till Lauritsala, den "bestämmande slussen", vid Saima kanal anlände vi tidigt följande morgon.

Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under istäcket i åtta månader. -- Den prydligt byggda kanalen med sina dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina terrasser och planteringar och sin "första sluss" ger en egendomlig relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland, har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig dess första storverk i modern kultur.

Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot. Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning på ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå upp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens kust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar något högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat åstadkomma ett sådant storverk.

Under sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens inflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på exporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar ("lodjor") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och fyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande. De omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi, Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000 invånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning af trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig nu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan uteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att det var en ganska helsosam förändring.

En kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half fjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida försök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af "Puntuksen Kaivanto", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro af förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel.

Från Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra strandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. -- Willmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck stad. Det har en gammal fästning och ett "spinnhus", en asyl för mindre välfrejdade fruntimmer.

Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.

Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors' tornspiror höja sig mot den klara himmelen -- och vi åkte in i Finlands unga hufvudstad.

2. Wiborg.

Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra år gamla borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses "Wiborgska smäll", en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. -- Wiborg är ju icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden omtvistade, blodbestänkta land!

Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått tvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det 150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla vördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år derefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak af jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till tornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta fönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af festen för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda tornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny eldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo äfven denna gång profvet.

Slottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med staden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets östra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen till ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget dominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett afstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru betviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som sjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt stycke på djupet.

Af öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt skick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och förhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska området. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda förvandlades af Gustaf Wasa till "finska" församlingens kyrka, och de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt "S:t Mariae kapell", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga klocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka begagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer; men för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om att genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna aktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin verksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så högt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande från en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557.

Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland folket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång var en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers "af en olärder munk", såsom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit inristad:

M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno. Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.

Inskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till den fantastiska sägnen att kyrkan var en "evärdelig byggnad", som först då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som hvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också kyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller munkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf Wasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till byggandet af Wiborgs vallar.

I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna reparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som innehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter _lefvande_ inmurade qvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen.

Detta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d. fästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings stenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och utjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt sydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt. Vatten kringflyter densamma på tre sidor.

Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.

Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller aflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs handel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna "saltstaden". Exporten höjde sig imellertid småningom och importen tog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda konjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler årligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen deremot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och kanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till större delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg.

Af denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är merkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden inom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857-1861 för en kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan af staden, der liflig rörelse råder. Wiborgs egentliga hamn är i Trångsund, 1 1/5 mil åt sydvest, emedan endast fartyg af under 12 fots djupgång kunna komma upp till staden. I Trångsund ligga ofta 50 à 60, till större delen utländska, fartyg på en gång under lastning, och stadens hamnar besökas årligen af ungefär 500-600 skepp, utom skärgårdsfartyg, hvilkas antal torde uppgå till öfver 1000.

Wiborg är öfver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig stad. Den räknar på sina ungefär 15,000 invånare ett gymnasium, en högre och lägre elementarskola, tre folkskolor, söndagsskola, landtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum samt dessutom talrika privata större och mindre skolor. Antalet allmänna välgörenhetsinrättningar och sjukvårdsanstalter är stort i förhållande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en svensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska.

Större fabriker saknar staden väl icke alldeles, men deras antal är ringa. Nämnas må dock Havis stearinljusfabrik med ungefär 200 arbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derföre i allmänhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfällen åt de från landets nordöstra trakter tillströmmande hjelpbehöfvande, utan går strömmen tyvärr åt öster, der de flesta af de stackars arbetssökande jemmerligen gå under. Vallarnes nedbrytning beredde dock en god arbetsförtjenst åt flera hundrade personer, men detta arbete torde nu till någon del ha afstannat. Deremot har man på stadens sydöstra sida, åren 1865-67, uppfört en mängd batterier, hvarigenom jemväl något arbetsförtjenst beredts åtminstone för grus- och sandsläpare.

Wiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmänna trädgårdsanläggningar som rätt väl fylla sin plats. Men stadsboernes mest älskade samlingsställe är den s.k. "långa bron", hvilken, isynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska behaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet på den ena och den lifliga hamnen på den andra sidan.

Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna "Monrepos", en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som erhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en fjerdingsväg från staden, vid stranden af "det finska vattnets botten", en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina skönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P. Nicolay, f.d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver sin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; -- man har nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning.

Monrepos, på hvars närmare beskrifning utrymmet ej tillåter oss att ingå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på ängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens förädlande hand. Det är ett stycke "Finland i ädlaste stil".