Part 10

"Återigen hos officerarne!" skrek han och makade henne utan vidare krus i vagnen dit han sjelf följde efter. Det var en sorglig syn. De unga schweitziskorna rodnade och stego, ögonskenligen förlägna öfver ett sådant handlingssätt emot fruntimmer, tysta upp i diligensen, herr Minin intog sin plats och jag min. Vid konduktörens hesa "pascholl!" bar det åter af, allt mera åt norr, allt närmare det "heliga fäderneslandets" riksgräns. Snart voro vi vid den punkt der floden Wilia sammanflyter med den väldiga Niemen. Midt emot på den ryska stranden ligger Kowno, en icke alldeles obetydlig, men illa bygd ort. Sedan vissa "nödvändiga gränsformaliteter" voro undangjorda satte vi med färja öfver floden samt begåfvo oss till "gostinnitzan", en restaurationslokal. Det roade de unga fruntimren mycket då jag för dem uppläste de ryska skylttarne på bodor och värdshus m.m. De orientaliska ljuden och de främmande typerna gåfvo anledning till mången löjlig fråga.

"Ah", utropade fröken Agues, den yngre af damerna, "se der" -- hon stafvade -- "pectorazia, det är ett apothek för bröstlidande --"

"Nej, nej", inföll jag, "de ryska bokstäfverna böra läsas: restorazia och det betyder att vi skola vika in här".

Men erkebiskopen tyckte icke om vår "otidiga munterhet" och tillrättavisade mig med de betydelsefulla orden: "betänk, nu äro vi i sjelfva Ryssland -- och här är allt bra."

Kort efter oss inträdde ett sällskap franska jernvägsingeniörer, sysselsatte vid den då under arbete varande jernvägen Petersburg-Warschau. De beställde några flaskor vin och efter att ha tömt dessa, jemförelsevis raskt, fortsatte de sin resa "med extra post".

Detta gaf nu anledning åt den gallsjuke biskopen att uttömma sin vredes skålar öfver "de förbannade utländingarne" och deras slöseri med _ryska pengar_.

"Bygg sjelfa era vägar", inföll jag.

"Vi förstå det icke", sade han med sammanbitna tänder -- "och derföre kalasera dessa 'fördömda fransmän', nu på vår bekostnad."

Jag beställde en butelj franskt vin och bjöd damerna på ett glas. Vi skrattade hjertligt åt prestens raseri. Emellertid tycktes denna qvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemötande från den höge herrens sida.

2. I Ryssland.

Från Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dünaburg, en gammal fästning, belägen vid Dünafloden och i provinsen Kurlands yttersta hörn åt sydost. Vi voro alltså nu i Ryssland, eller riktigare Lithauen. Det var en sanning som på ett påtagligt sätt gjorde sig gällande för hvarje verst (1/16 mil) som vi framskredo. Det var natt då vi började vår färd, och det kalla, ödsliga vinterlandskapet ingaf mig den underliga föreställningen att vi nalkades Sibiriens tundror. Så var dock lyckligtvis icke fallet, men vi skulle i alla fall snart nog få erfara att vi voro i icke blott ett nordligt, utan äfven ett nordostligt, ett ryskt land.

Snöstormen hade tilltagit och spår till någon väg syntes icke till. Fot för fot framskredo de trötta hästarne framför det tunga åkdonet. Trögt hvälfde hjulen i den alnsdjupa snön. En liten backe och de tvärstannade. Intet kunde förmå dem, att såsom det heter, röra sig ur fläcken. Vinden hven kall öfver den ödsliga slätten, intet ljud hördes, om icke då och då tjutet af en ströfvande varg. Vår konduktör sof blytungt, lidande af de obotfärdigas förhinder, sitt vanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn läderskärm från mig. Vi försökte ruska upp honom. Omöjligt. Då tilltalade vi kusken, skjutsbonden, som i en jemmerlig ton förklarade att åtminstone icke hans sex hästar skulle förmå draga vagnen uppför sluttningen. Vi svoro, herr Minin och jag. Förgäfves hade vi i Kowno bedt om att få en "mallpost-diligens" på medar. Det hade icke "gått an", ty den vagn vi sutto uti (eller uppå) hade nu engång blifvit destinerad till S:t Petersburg -- en ändring var icke möjlig. Vår konduktör sof fortfarande.

"Oh boschje moj! Ack herre Gud!" utropade nu skjutsbonden, "vargarne skola äta upp mina hästar!"

Minin och jag gåfvo konduktören en duktig skuff. "Volki, vargar!" skreko vi. Då for han upp.

På det nordliga Lithauens slätter och i dess skogar äro vargar ingalunda sällsynta. Konduktören vaknade, gned sina ögon och sporde barskt: "hvad behagas?"

"Vi ha fastnat i snön -- och bli offer för vargarne om icke flera hästar anskaffas", ljöd svaret.

Nu blef det oroligt äfven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut och frågade: "Hvad står på, hvarföre går det icke framåt?"

Minin förklarade förhållandet -- hans tänder skallrade af köld.

Kort och bestämdt, och denna gång på sin rätta plats, befallde biskopen konduktören att genast anskaffa flera hästar. I följd häraf begåfvo sig konduktören och körsvennen ut i natten för att leta rätt på någon by, derifrån succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena på den öde, snöbetäckta slätten med våra hästar framför oss. -- Ej ett träd syntes på det vida slättlandet -- det var alltigenom en dyster situation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes hesa skall i fjerran. Närvaron af menniskor afhöll dock de vilda bestarne, hvilka annars skola vara ganska närgångna, att nalkas våra hästar, som imellertid skälfde af fruktan. Derinne sofvo alla, men Minin och jag vi kunde icke sofva af köld. Jag hoppade ned och började motionera mig tills jag åter blef varm. Då klef jag åter upp på min plats, der jag fann kamraten nästan öfvergifven af förtviflan. "Rör på er, karl!", sade jag, "så fryser ni ej ihjäl". Och Minin lydde mekaniskt. Han steg ner och började gå af och an, men snart hörde jag honom i bevekande toner be presten att släppa honom in i den värmande vagnen. Jag var allena.

Mina tankar irrade då långt bort i tiden. Jag var så elak att jag i mitt inre hånlog åt den frusne ryssen, som dagarne i ända uppvaktat mig med skrytsamma historier om huru "fransmännen år 1812 fröso ihjäl i Ryssland". Han hade nu sjelf, den arme, varit på väg att duka under för det "heliga" Rysslands klimat och sitt fäderneslands ypperliga kommunikationer. -- Ur den kantin, min näpna "panna" på hotel de Saxe varit nog klok att råda mig medtaga, men icke anlita förr än i Ryssland, "der ju intet kunde fås", framtog jag nu en halfbutelj kognac och en liten läderbägare, fyllde densamma vid en tändstickas snart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var bra. Jag tilldrog nu läderskärmarne så godt det kunde gå för sig, tände en cigarr och satte mig att meditera. Så förgingo väl fyra timmar ute på den ödsliga heden. Hvad hästarne gjorde under tiden kan jag omöjligen begripa -- de stackars kräken. Derinne i vagnen fingo de snälla schweitziskorna säkert icke heller någon ro, ty jag hörde presten och Minin pladdra hela tiden.

Ändtligen hördes ljud af menskliga röster nalkas vårt ekipage. Var det kanske plundrare? Nej, det var verkligen för mycket "vargaväder", till och med för röfvare, att vara ute den natten. De som nalkades voro vår konduktör, körsvennen och några karlar med spadar samt fyra hästar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy åtföljande anropanden af diverse helgons bistånd, voro vi slutligen åter i rörelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupén och satt åter hos mig. Han tyckte icke vara belåten med sin vistelse derinne, ty han beklagade sig öfver de utländska fruntimrens opassande glädtighet i närvaro af en så helig man som arkierejen.

Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som fingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men jag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man med de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga kunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den religiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla sårande deri att två unga flickor "vågade vara muntra i närvaro af en arkierej." Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag, jernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas vestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på sig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den "ortodoxa" kyrkans presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger sakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven de sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar -- men derinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det religiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom -- --

Vagnen stannade, min tankegång äfbröts också. "Isvolte, stantzia!" (om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma och tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn och i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med cigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att här dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att värma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i stationshuset.

O, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den frusne resandens, som under sin vinterliga färd med ljufva aningar om en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i ett kallt, ehuru elegant möbleradt rum. Så gick det imellertid oss. I sanning, jag svor en nordisk ed, ett äkta "må f--n ta' alla ryska gästgifverier!" Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den väldiga ugnen och theköket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god lust att servera, men öfverlemnade detta likväl åt Minin, som med högtidlig min förrättade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans, så godt sig göra lät, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade likväl biskopen skjutsat undan för att sjelf intaga hennes plats. Då jag nu uppsteg för att be den stackars flickan intaga min plats, utropade han förargad: "ah ni, låt bli att vara artig, hon är nog galen i karlar ändå! För det felet har jag pryglat tre af mina döttrar förut till dess de miste förståndet -- och den här skall väl gå samma väg!" [Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.]

Till och med Minin såg förlägen ut. Jag nödgade likväl den unga flickan att taga plats emellan de båda schvveitziskorna som med ett visst deltagande omhuldade den öfvergifna varelsen. Theet dracks imellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dünaburg.

Sjelfva staden är ett snuskigt näste, uppfyldt af rusiga ryssar, snuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif på platsen, ty jernvägen härifrån till S:t Petersburg var färdig ehuru ännu icke upplåten till trafik. Efter några timmars uppehåll fortsatte vi vår färd genom det enformiga nordlithauiska landskapet, Vid Ostrowsk passerade vi likväl en öfverraskande ståtlig hängbro öfver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjön Peipus. Från denna sistnämnda stad var jernvägen till Petersburg redan i full gång och alla mina reskamrater hade blott köpt mallpostbiljett ända hit. Endast jag hade löst en biljett till S:t Petersburg. Det oaktadt lät jag öfvertala mig att åtfölja det öfriga sällskapet. Jag förklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Härimot opponerade sig väl biskopen, men då jag sade honom att jag, för att åtminstone i någon mån få kasta en blick på det så kallade folkets sätt att vara och föra sig, föredrog tredje klassens träbänkar framför andra klassens resårsoffor, och att ju han gerna kunde ha en annan smak, förklarade han sig likväl beredd att på det "sällskapet icke skulle åtskiljas" jemväl fara i samma klass som jag. Vi stego alltså följande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje klassen på denna linie bestå af flera från hvarandra blott genom ett alnshögt skrank skilda "kupeer", hvilka sistnämnda dock hvar för sig ha skilda ingångar. Vi upptogo en kupé för oss och konduktörerna, som alla nästan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vår kupé inpacka flera passagerare.

Dessa tyska talande konduktörer utgjorde nu åter en förargelseklippa för vår lättretlige och strängt rysktsinnade biskop, hvars uppträdande, i förbigående nämndt, ej väckte ringa sensation hos de redan förut i vagnen befintliga resandena. Det var också en ganska egendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten i sällskap med rusiga, fårskinnsbeklädda estniska bönder, tyska handtverksgesäller m.m. samt några israelitiska krämare. Af de sistnämnda hade en grupp intagit en af våra grann-kupeer. Ibland dem befann sig en bokstafligen i trasor höljd gammal man.

"Ser ni", berättade i den andra af våra grannkupeer en tysk talande ung man sin kamrat, "den der galgfågeln derborta; han har efter att ha tillbringat natten i en vrå å perronen, nu smugit sig in i kupeen utan biljett. Jag känner honom; det är en entreprenör, som nyligen med regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp af 70,000 rubel (ungefär 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till en gratisplats."

Det sistnämnda var sannt, såsom snart framgick af en tragikomisk scen emellan ifrågavarande personnage och den biljettaffordrande konduktören. Men huru nu gubben bönföll och konduktören skrattade, slutades tvisten dermed att den trasige leverantören af linne till ryska regeringen erhöll sin passage för halfva afgiften, hvilken en af hans reskamrater erlade för honom.

Imellertid sattes tåget i gång. Den israelitiske gubben började förrätta sin morgonandakt inför allas blickar. Nu följde en så upprörande scen att pennan nästan vägrar mig sin tjenst för att beskrifva densamma; jag vill också fatta mig helt kort, men anser mig likväl sanningen skyldig den rättvisa att jag påpekar på hvilken usel ståndpunkt af bildning och humanitet befolkningen i denna del af Ryssland (södra delen af det S:t Petersburgska guvernementet) då stod och ännu står.

Midt under den gamles andaktsförrättning, måhända verkställd med alltför stor ostentation, uppkom i de andra kupeema buller och skrik. Skrattsalfvor omvexlade med grofva svordomar och snart haglade ett regn af ruttna äplen, gurkor med flera dylika projektiler på den beklagansvärda gubben. Det var afskyvärdt i högsta grad. Mina schweitziskor betäckte sina ansigten. Jag bad på tyska mobben att för Guds skull hålla upp. Förgäfves. Skrattet och begabberiet tilltogo blott. Den ryska biskopen satt tyst och sluten, hans dumma dotter skrattade öfverljudt, herr Minin såg på presten. Då vände jag mig till denne i det jag bad honom nu göra sin andliga värdighet gällande samt få ett slut på detta skändliga skådespel.

Han reste sig hög, den ryska prelaten, slog upp sin pels så att de tre guldkorsen på hans bröst blefvo synliga och sade ett enda strängt:

"Tiho! (Tyst!)"

Och det blef tyst -- alldeles tyst. Blott en af de israelitiska köpmännen i den förorättades kupé böjde sig fram till biskopen och uttalade ett ödmjukt: "Tack, eders helighet!"

Sedan denna obehagliga episod var glömd, kom jag i resonnement med de medföljande tysk-esterna öfver det ryska presterskapets proselytmakeri och öfver "herrarnes" förtryck. Det vore dock alltför vidlyftigt att här ingå i ett utförligt skärskådande af dessa förhållanden, som i de senaste dagarne erhållit så mycken vigt och under titel af den "baltiska frågan" hota med en vidt utseende politisk konflikt.

Vår resa nalkades sitt slut. Två minuters uppehåll vid det kejserliga lustslottet "Czarskoje Selo", nuvarande, kejsarens mest omtyckta sommarresidens, ännu en kort tids färd och vi ha uppnått S:t Petersburg. Der skildes vårt lilla ressällskap åt; mina schweitziskor gingo till Moskva såsom guvernanter; de medförde icke de gladaste föreställningar om lifvet i det "heliga Ryssland."

Jag derimot stålsatte mitt hjerta mot kommande ödens slag. Den fanatiske prestens dystra hot i Ostrolenka bådade intet godt -- och 1863 års hemska scener ha besannat farhågorna.

Borgfröken.

Skizz från kejsar Nicolai regering.

[Denna lilla berättelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk grund. Den är naturligtvis något romantiserad; dock äro såväl den intressante fången å slottet i det gamla Kexholm, den så kallade "namnlöse", en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai offentliga uppträdande vid sin broders frånfälle är historiskt riktigt; äfven furst Trubetskoj och den ädle Rylejeff äro som bekant historiska personligheter.]

1.

Den bleka, kalla decembersolen hade nyss gått upp. Dess strålar belyste matt det ödsliga landskap, som vid gränsen emellan sydöstra Finland och Ryssland sträcker sig utmed Rajajoki-åns höga stränder. Naken och skoglös höjer sig en brant backe vid åbrädden på den ryska sidan och bjuder den från vester kommande resanden en ogästvänlig helsning. Det enformiga hvita snödoket, i hvilket hela naturen nu var inhöljd, liksom i en liksvepning, gaf den föga inbjudande nejden en ännu mera frånstötande karakter.

Den frågan tränger sig på hvarje resande: står man här verkligen vid gränsen af det civiliserade lifvet, vid tröskeln till en främmande verld, med främmande, mot den öfriga verlden fiendtliga intressen? Så tro många ännu den dag som är i dag, och många voro äfven de skäl som talade för denna bedröfliga åsigt, åtminstone vid den tidpunkt, om hvilken vår berättelse handlar.

Det är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda året 1825, då kejsar Alexander, "den välsignade", som det ryska folket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är också att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och idétom militärregering. -- Men skulle vi låta våra tankar dröja vid detta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna af den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här upprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så mycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och annan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina kalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte smeka läsarens vekare känslor.

Vi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra läsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden för att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda decembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande Finland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra gränstrakten.

I en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga slaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon två fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde synbarligen de så kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena var bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram under mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och hållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de resande hade just anländt till den backe, som på sjelfva riksgränsen från ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver Rajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp sitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring sig. Ett glädtigt utrop: "Gudskelof åter hemma", undföll hennes läppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då finnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta tillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid äro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram och kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af pelsbrämets mörka rand, ett litet näpet "förlofvadt land"', vi möttes nämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd af skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den vackra resenärens ungdomsfriska anlete. Det var en glad syn, dessa vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna tysta vildmark af snö och köld.

Men länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen galopperandet af talrika hästar. Förskräckt vände sig körsvennen om. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo ett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför de framtill anbragta glasfönstren. Det var en så kallad "vosock". Ekipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar och brokiga drägter utvisade att de voro militärer.

"Kosacker!" utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt, var Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så mycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade våra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det också, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande kosackerna. Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop af förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref också alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig vid dess hastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid sin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt unga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna uppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den ofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten, ty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades hastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man. Med blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade lätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De hunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke. Allt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste förskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan, som imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla läderförhängena.

Lilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden, och ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något förskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid riddaren och hans följe försvunna.

Tanten hade undergifvit fogat sig i sitt öde, och den förbluffade Johan, som, sedan han krafsat sig fram ur snön, under häpnadsfull tystnad åsett tilldragelsen, bragte nu åter slädan i ordning, skakade snön från den gamla damens pels samt bäddade fallarne omkring sin unga fröken, hvilken tigande återtagit sin plats i slädan. Först sedan färden fortsatts en stund tittade körsvennen sig om och uttalade sin bestörtning för den unga damen i följande ordalag:

"Såg fröken Lydia den rysliga röfvaren, som öfverföll oss? Men de modiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fånga".

Fröken Lydia blickade något förvånad upp, men hon gaf den enfaldiga Johan intet svar, måhända emedan hon icke förstod huru man kunde uppfatta saken sålunda.

"Såg fröken hvarifrån han kom", fortsatte Johan, som legat med hufvudet i snön medan den obekante riddaren hoppat ur "vosocken", "och såg fröken hans läsliga mustascher? De sågo ut som två svarta djefvulshorn, utvuxna från hans näsa. Ja, han var ryslig att åse och det öfriga af hans ansigte var så hvitt som hvita snön här på marken".

Fröken Lydia såg upp med en drömmande blick, men besvarade icke den pratsjuke Johans frågor.

"Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?" frågade hon, vänd till sin tant.

Men tant besvarade hennes fråga blott med ett stelt stirrande. Johan deremot inföll i en tvärsäker ton: