Part 11

"Kosackerna sjelfva äro nog farliga ibland, men så äro de också någon gång rätt bra att ha till hands, såsom till exempel mot andra röfvare. Det var säkert en erkeskälm, som de nu fångade, goda fröken."

Den unga fröken försjönk i tystnad, den gamla damen fortfor att stirra, men detta sätt att behandla denna intressanta fråga behagade alldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derföre i en bedjande ton:

"Herrskapet behöfver icke frukta någonting numera, kosackerna släppa icke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de föra honom. Jag vill köra litet raskare, så hinna vi kanske fram till Rajajoki gästgifvaregård, innan de få nya hästar spända för den stora slädan, som måtte vara öfverfull af rackare, eftersom åtta kosacker åtfölja densamma."

Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande, hvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar af.

I de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från den stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan tjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och hos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anförda, emellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig lätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket våra resande råkat ut.

Men vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken Lydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De voro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter samt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit en resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående julen. Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var nu en gång förnämt. Ofverste von Eberhardt, som var enkling, var svensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget 1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar på den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland.

Så mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes åldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet åt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för vår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren presentera hjelten i denna vår sannsaga.

2.

Morgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu af menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande menniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs nemligen ett "te deum" i stadens kyrkor, med anledning af det dagen förut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren, Alexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han hittills envist vägrat.

I festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var närvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan, till den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den högtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de af kostbara rökelseångor fyllda hvalfven. Den högreste storfursten stod der andäktig och korsade sig som alla de andra. "Te deums" toner måtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta.

Då, midt under högtidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen till storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom. Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.

I kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa medfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt undan.

"Hvad nytt från Taganrog?" frågar fursten häftigt. "Säg fort ut, löjtnant Sergejeff."

"Eders Majestät", svarade löjtnanten och böjde knä, "se här depeschen från furst Woronzow."

"Min broder?" frågade Nikolaus, nästan hviskande.

"Är hädangången den 1 december, Eders Majestät", ljöd svaret.

Då, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt, och han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han försänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med ett kallt:

"Stig upp, _kapten_ Sergejeff, och tig, du förstår", vände han sig om och inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till den officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den häpnande gamle.

Nikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och trädde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta korset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod hon dess tysta språk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet.

Församlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf sig till den i hast församlade senaten.

Här afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån för sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under Alexanders lifstid förmåtts att _skriftligen_ frånhända sig sin förstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs vara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde var också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var blott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen skulle ådagalägga.

Huru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå! Symptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt trodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl ett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som hade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver hela Ryssland en vidt utgrenad sammanvärjning, hvars medlemmar icke ryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon dag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig mån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en katastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om den, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift, så torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de sammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef den hårda Nikolaus en vida farligare stötesten.

3.

Det var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens armar glömt såväl förmiddagens afbrutna högtidlighet, som ock middagens politiska komedi.

Men alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa facad lyste ett svagt sken ur två fönster.

Låtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två vaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just ha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf!

"Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem i mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de arbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl". Härvid korsade sig don högreste mannen och steg upp. "Och de sjelfva skola falla blodiga offer för sina utopier."

Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en på bordet stående ringklocka och lät den klinga.

En officer inträdde ljudlöst.

"Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?"

"Ja, eders majestät."

Nikolaus teg en stund.

"Sergejeff", sade han slutligen, "är allt färdigt? De komma ju alla maskerade?"

"Alla", svarade den unge officeren, hvilken dock vågade tillägga: "Men har eders majestät besinnat faran?"

"Lyd!" var den blifvande lierrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte på honom en enkel militärkappa, tog ljusen från bordet och lyste förut. Sålunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som blott helt matt voro upplysta. Våra vandrare gåfvo öfverallt den riktiga lösen åt vakthafvande gardisterna. Sålunda smögo de sig ut och stodo nu på torget.

"Hvar?" frågade den längre af vandrarne.

"Hos furst Trubetskoj?"

"Lösen?"

"Tyrann eller frihet."

De fortsatte nu ljudlöst sin väg genom den mörka decembernatten.

* * * * *

Men den natten voro äfven andra personer i rörelse. Starka patruller genomtågade gatorna, men gåfvo efter en kort vexlad lösen hastigt plats åt våra nattvandrare. Dessa gingo uppför Newska-prospekten, men blott fram till gatan "Lilla Million", veko af åt densamma och stodo snart framför ett stort hus, liknande ett palats.

"Så nära mitt residens", mumlade den ene, "det är djerft. Låt oss stiga på."

Darrande öppnade den unge förrädaren af sina med-sammansvurna dörren.

"Ni kommer väl sent", sade en påtagligen till portvakt förklädd militärsperson.

"Tids nog att träffa värden", svarade Sergejeff hastigt. De fortsatte sin gång.

"Eör Guds moders skull", hviskade nu den sistnämnde, "vid den dörr, som vi nu komma till, måste hvarje person gifva den andra lösen."

En trappa upp möttes de af en mörk gestalt, insvept i en mantel:

"Hvad väntar ni?"

"Tyrann eller frihet?" svarade Sergejeff sakta.

Hans följeslagare mumlade blott några otydliga ord, hvilkas ljud försvann i maskens flor.

Eu hand lades tungt på hans skuldra.

"Hvad väntar ni?" ljöd åter frågan.

Det var ett kritiskt ögonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, sa att hans värja slamrade emot korridorens marmorvägg.

Hans följeslagare teg ännu ett ögonblick; han tycktes kämpa en svår inre kamp, men framstötte slutligen med häftig, pressad röst:

"Tyrann eller frihet."

"Stig in sakta", ljöd nu svaret, "presidenten har redan börjat."

I en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer, hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det dystra rummet.

"Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?" ljöd ordförandens röst från ena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande ogerna ha framställt sin fråga.

"Ja!" ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans granne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande votum: "att äfven för honom rätta tidpunkten var inne." -- Det var första uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella "mission" såsom Rysslands "sjelfherskare."

"Konstitutionel monarki?" sporde presidenten vidare med något vibrerande stämma samt tillade:

"Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina röster. Sekreterare, ropa upp numrorna."

En kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på något nummer åt sin följeslagare.

"Nummer 1", ljöd sekreterarens, den unge löjtnant Rylejews klara stämma. [Rylejew var namnet på furst Trubetskojs sekreterare i sammansvärjningskomitén. Han afrättades sedermera på Nikolai befallning.]

"Ja!" svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och sedan ställde sig till venster om ordföranden. Numrorna uppropades och samma svar följde från allas läppar.

Huru skulle det gå då den ende nummerlöse återstod? Förrädarens hufvud svindlade vid tanken derpå. Han blundade i en bäfvande förväntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han då afgifva för svar, han, som var medveten af den mans närvaro, hvilken frågan gällde så djupt? Lyckan räddade denna gång Sergejeff och hans följeslagare.

"Nummer tretton:" ljöd sekreterarens stämma och en ljusning tycktes gå öfver den ädle Rylejevs drag. Och ur en dunkel vrå af salen reste sig en hög gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned kapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte, öfver hvars ädla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet.

Då den omaskerade mannen stod framför ordföranden, rådde en dödlik tystnad i salen. Man hörde icke ens de närvarandes andedrägt.

Med klar och väljudande röst uttalade den stolta gestalten det enda ordet:

"Republik".

Upp rusade nu väl halfva antalet af församlingens medlemmar och ett kraftfullt utrop: "Republik!" ljöd genom salen.

Allmän förvirring rådde. Ordföranden lemnade sin plats och förklarade sig icke vilja eller kunna fortsätta nattens förhandlingar, utan bad de församlade att skingra sig innan oväsendet väckte polisens uppmärksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske på lämpligare tid och ställe. De flesta lydde och ilade hastigt bort, liksom fördrifna af onda andar.

"Jag känner dig väl", mumlade för sig sjelf den objudne gästen vid förrädarens sida; "jag känner dig väl... du _kan_ ej blifva Rysslands kejsare... och derföre vill du ha en republik. Men din framtidsbana går blott öfver mitt lik... min väg..."

"Släck ljusen!" ljöd nu furst Trubetskojs röst. Alla närvarande aflägsnade sig.

Vid utgåendet stötte den omaskerade mannen och den förklädde herrskaren tillsammans.

Det var dock icke sista gången dessa två råkades. Vår lilla berättelse skall försöka utreda en del af det öde, som jernhårdt drabbade den ene af dem.

4.

Natten var ännu icke slut, då en stor täcksläda stannade utanför ett elegant hus vid Litejnij-prospekten. Åtta beridna kosacker, stumma som bildstoder, höllo tätt bakom det hemlighetsfulla åkdonet. En man, insvept i en militärkapprock och åtföljd af en enda lika klädd person och hvilka tycktes ha inväntat den eskorterade täckslädan, framträdde nu till husets port. Tre som det tycktes öfverenskomna slag på densamma besvarades med den tunga portens öppnande, och de två männen trädde in.

En beqväm och prydlig trappa ledde dem upp till första våningen.

"Sofver hans durchlaucht?" sporde en oss välbekant röst och gjorde med detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt sätt.

"Nej", ljöd kammartjenarens svar, "hans durchlaucht läser. Skall jag anmäla er?"

Ett nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök.

"Se der", sade han och pekade på en dörr i salens fond.

Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick, men öppnade derefter dörren beslutsamt.

Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i schifferskrift.

Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.

Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den inträdande.

"Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?" sade han afmätt och lugnt.

"Jag vill icke taga ditt lif", svarade den blifvande sjelfherrskaren i nästan mild ton, "men du står mig och Rysslands lycka i vägen; _du måste blifva tyst; du måste resa_."

"Förrådd, alltså förrådd", genmälte den andre dystert och tillade sedan kallt: "du är allena och jag är beväpnad."

Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.

"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, -- men _du måste resa_. Se, allt är redo derute -- _res_!"

"Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?"

"För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty _tiga_ måste du", och Nikolaus tillade strängt: "_tiga_ för min familjs heders skull... eller dö."

"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära genom mig", svarade den andre stolt. "Men tag heldre mitt lif, du har makten, än du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag är ung och vill lefva... men ett verkligt lif... För min skull skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som försoningsoffer åt din herrsklystnad."

"Jag kan ej", svarade Nikolaus och räckte den namnlöse sin hand.

"Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en gång skall föra mitt fäderdesland i träldomens bojor?" sade den unge mannen stolt i tvekande ton.

"Jag skall göra Ryssland stort", sade Nikolaus nästan med värma.

"Ja, på ditt vis kanske", svarade den andre sorgset, och tillade sedan: "men jag viker, du har makten... mitt öde är afgjordt, farväl!"

Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke vidrört den...

Fem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta okdonet bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar.

Till vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han tillade för sig sjelf: "De andra skall jag lätt öfvervinna och de skola sannerligen dö."

5.

Vår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis ännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der vi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog. Det är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni någonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här. Tänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen så oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den föga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om huru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet. Sättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst "samovar", det sjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och Johan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å nämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft något emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte säkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar, hvilka dock bordt vara det "bestämmande momentet".

Då våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på morgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den hemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till, och i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta kosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de bortilande och tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel "forbauselse". Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna förvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet serverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på "en kopp" inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en biperson i vår berättelse.

I Ryssland drickes thé alltid på bit af menige man.

Den ryska gästgifverskan tog derföre en sockerbit emellan sina fingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en till vana blifven färdighet det återstående stycket tillbaka i sockerdosan, som var ganska väl fylld med dylika förut proberade bitar. Tant Agneta, med sina finska fördomar, valde länge innan hon lyckades bemäktiga sig en originalsockerbit.

Nu smuttades på théet.

"Kände ni de resande, hvilka som bäst begåfvo sig af; de måtte ha varit förnämt folk?" började gästgifverskan.

"Ack, herre Gnd, ja; och vet ni då icke hvem det var?" blef det ängsligt andäktiga svaret.

"En stor herre?" spordes nyfiket.

Tant Agnetas förvåning hade stigit, om detta varit möjligt, ännu högre, och hon framhviskade endast orden:

"Gud välsigne mig... den gamle kejsaren..."

Ryssinnan korsade sig och såg jemväl förvånad ut, men tillade efter en stund med ett hälft tviflande, men i alla fall vördnadsfullt uttryck i sitt ansigte:

"Och blott åtta kosacker?"

Men nu hade det värmande théet verkat och slussarne i tant Agnetas femtiofemåriga språklåda, dem förvåningen hittills hållit slutna, brötos upp. En djup suck inledde följande förklaring, den vi likväl till läsarens förmån betydligt afkorta. Vid alla de ställen, der vi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en ofrivillig paus nya thékoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfällen vexlade ytterst bestörta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena för det hon nu fick berätta, den andra för det hon skulle få göra det framdeles.

Sagan lydde så här:

"Vi bodde midtimot 'Gostinoi dvor' (en stadsdel i Petersburg, som innehåller blott försäljningsbodar) och det var så roligt att se den stora processionen till kyrkan, då alla skulle be för kejsarens (ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni... då sprängde plötsligt en kosack förbi och menniskorna började springa och stora hopar stannade och packade sig ihop och jag gick ut... Vet ni hvad jag då fick höra?... Jo, att kejsaren var död."

Ryssinnan korsade sig tre gånger och tant Agneta, så lutheran hon var, höll på att följa exemplet.

"Och så var han icke död ändå, men en ny kejsare skulle det bli och, och... herre Gud, det var honom de nu fÖrde bort."

"Till Kexholm?" utropade gästgifverskan.

"Herr Jess, skall kejsaren nu börja bo i Kexholm? Ack hvad min stackars svåger, som är kommendant, då får mycket att göra!" utbrast tant Agneta i högsta pathos. -- "Men huru är det möjligt, att en kejsare kommer till Kexholm?"

"För kejsaren", sade ryssinnan salvelsefullt, "är ingenting omöjligt."

Läsaren, som af det föregående kan bilda sig en ungefärlig föreställning om huru de två fruntimren uppfattat och uttydt händelserna af den 9 December, och i följd deraf kan sluta till de besynnerliga hypoteser, som de två matronorna uppställde, torde ursäkta att vi så länge dröjt vid tant Agneta och hennes uppfattning af hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstädes. Vi återvända nu till vår lilla fröken, den unga och vackra Lydia.

Hon hade alldeles andra föreställningar om den förnäme resanden.

Äfven hon antog att han var en förnäm herre. Men att det icke var den gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestämdt, ty hon hade ju sett honom öga i öga, och sett att han var ung. Hon hade bättre än tanten uppfattat de rykten, som den ödesdigra 9 December och de följande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga arresteringar af flere högt uppsatte män, om sammansvärjningar och dylikt.

Den intressante, bleke mannen kunde ju vara en förklädd prins? Lydia ryste vid tanken härpå. Ryste hon derföre att det var en prins, eller ryste hon af något annat skäl? Hvem är så djerf och förmäten, sköna läsarinna af denna lilla skizz, att han skulle våga att analysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berättaren af denna enkla men sannfärdiga dikt har dock lyckligtvis alltför mycken erfarenhet i hvad de lättsinniga menniskorna kalla "att känna qvinnan", för att ens försöka något dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tänkte och alldeles icke hvad hon kände vid detta tillfälle, och afbryter derföre nu talet om den lilla frökens känslor.

Men derinne i den rökiga hållstugan, der skjutskarlarne och fraktbönderna hade sitt tillhåll, sökte den fintlige Johan att reda dagens fråga på följande sätt:

"Nu ha vi en ny kejsare och det är en 'molodetz' (rask karl). Han heter Nikolaus. Tror ni han tål stråtröfvare? Ne-hej! Nu reste vi och hade pass, och ehuru vi åkte med egen häst, dessutom ännu en podoroschna [ett regeringens särskilda rekommendationspass vid resor i Ryssland], men si då kom en ryslig röfvare och öfverföll oss, men den nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade honom i den stora kibitkan, som nu med åtta kosacker far land och rike omkring för att taga reda på alla röfvare. Det gick så hastigt och lustigt till vid häktandet af den farliga mannen, skall jag säga er, att de i förseende höllo på att taga fröken Lydia med i kibitkan, för si röfvaren hade redan tag i henne..."

Ett utrop af förvåning gaf sig luft hos den tillstädesvarande, aktningsvärda publiken.

"Ja", sade Johan förnumstigt, "det skall icke förvåna er, ty tiderna äro underliga nu i Petersburg... och derifrån kom röfvaren, det är säkert; han hade alldeles sådana mustascher, som officerarne vid gardet, och si det skall jag säga er, att mången af dem numera gifvit sig till att vara qvinnoröfvare. Puh!"

De smutsiga glasen med en ljusgul vätska uti, som skulle föreställa thé, druckos ur under högtidlig tystnad och betänksam hufvudskakning, och Johan steg upp för att efterfråga sitt herrskaps önskningar med afseende å resans fortsättande. Denna fortsattes genast och vi beträda åter en ny skådeplats.

6.