Part 12

Den väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäktigt fram, och midt ur deras svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var Kexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro byggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men ännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det var vår gemensamma vän Lydia.

Det var qväll.

Tant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.

Ja, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall.

Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg på bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset af elfvens vågor var ett förtroget ljud för alla slottets invånare -- äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars menniskorna i sömnens ro?

På Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde _han_?

Tänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi veta det.

En god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den snälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång.

Marie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets tjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste försigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin leksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan hviskade hon: "Marie!"

Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja och en ros, ömt slutna till hvarandra.

Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt omkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna kysste hvarandra. "Såg du honom?" frågade Lydia blygt. "Han har icke varit här i dag", svarade Marie, samt tillade: "och det var högst besynnerligt."

Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en vacker, men skygg blick frågade: "Hvar bor han?" Hon sade "bor", ty hon ville icke säga hvar "sitter han?"

Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade sedan smått och svarade:

"I 'Lydien', som egendomen framdeles skall heta."

Då bleknade Maries väninna... och icke ens det verkliga Lydiens sol hade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans kinder, så blek var hon... ty hon märkte nu först att hon varit otrogen ett gifvet löfte.

Hvem har lyckats loda oceanernas största djup... och hvem har vågat säga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet, som olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja, intet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande qvinnas läppar förlänar.

Men Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, "någonting på hjertat".

Den enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:

"Goda fröken, säg hvad är det?"

"Marie, du får ej säga fröken", afbröt Lydia henne, och nästan i samma andedrag tillade hon plötsligt:

"O, du vet väl hvem jag menar... inte menar jag nu Hugo... honom går det ju väl i alla fall, utan den andre, du vet."

"Den andre?" frågade Marie något mer än naivt, "hvilken annan? inte finns det väl mer än en Hugo?"

"Ja, det är nog säkert", svarade Lydia och en djnp rodnad purprade hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, "men det är alldeles icke fråga om honom nu, utan om... den store namnlöse."

Och den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och framhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas sanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän.

Hvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog klingande orden: en blommas bekännelse.

Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?

_Hvem_ det var veta vi icke, men _kvar_ han var, det hade Marie förtrott sin väninna.

Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: "Hugo var glömd." -- Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de förlofvades möte utvisa.

7.

Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor som diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se utveckla sig för våra ögon.

Vår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå.

Då Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till staden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta var otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar kaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt skrifrum. Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men de få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst, uttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående garnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm, prononciation.

Hvad hade då händt, hvad hade då timat?

Med fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i botten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade försökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var riktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och fadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte; Lydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin fantasis ädla drömbild och sin vän Marie.

Och trösterskan kom.

Har ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det gäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder sig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla borgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina vackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med darrande stämma sporde:

"Huru mår han?"

Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan förlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen medgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskaude ton:

"Huru mår han?"

Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:

"Jag får ju icke se honom."

"Men huru för du maten till honom?"

"Genom gluggen", blef det nedslående svaret.

"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?"

"Jaså, du är uppe, nå det var bra", ljöd tant Agnetas röst i dörren, "då får väl Hugo stiga in?"

Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.

O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?

Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sätt. Sin fästmö hade han aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara fåfänga.

Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för honom i Lydias hjerta.

"Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!"

Då mötte han Lydias blick.

Han var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket romaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl blott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka som hotade honom.

Och hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke tyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin hand och sade lugnt:

"Jag är trött, Hugo, -- herr Forstadius, menade jag."

Hugo bleknade, så godt han kunde.

Marie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn.

Lydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af det föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att hon var afkyld.

En underlig förändring hade försiggått med den unga flickan.

"Herr Forstadius", fortfor hon blidt, "ni har väl redan länge sett att jag icke kan älska er?"

Det var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka.

"Lydia... fröken Eberhardt... herre Gud! Lydia, hvad skall detta betyda?" utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.

"Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?" svarade Lydia lugnt, "det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty", och hon suckade djupt, "jag lefver för en annan."

Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut,

"Alltså", utbrast han till svar, "har tant Agneta rätt ändå. Du... fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse."

"Gode Hugo", genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende, "icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor idé."

Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om, så att han litet uppbragt svarade:

"Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att lemna mig så här."

"Kors!" inföll Marie, "ni har ju kammarjungfrun qvar."

Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande förebråelse:

"Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår mina händer, och sitt ni der ni sitter!"

Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak mera låg åt den smultronröda Maries svällande former äu åt den något finare sammansatta fröken Lydias behag.

Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt, det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle öfversten hvarje qväll drack tre "toddar" i stället för de förut vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins (den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med litet godt, såsom vi snart skola få se.

8.

Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt; - ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida vingar. Men lilla Lydia -- skön och stolt som Maria och älsklig som den blyga blomman från Tours, -- hvad hade hon felat?

Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som verkligen helighållit sin qvinlighet.

Men nu till den episka sidan af vår uppgift.

Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.

Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma på sina poster om förbisväfvande englar -- det är Lydia som tyst smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort korridor och böjer knä på det kalla stengolfvet.

"Monseigneur, je suis ici", hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva golfvet. "J'ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg."

"Ah, merci, mon ange!" ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.

Gluggen stod öppen och Lydia började läsa ur don franska tidningen.

Hon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära gluggen, på det fången skulle höra bättre.

"Ma celeste amie!" afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi återgifva likväl samtalet på svenska): "Min hulda vän, nu har du i tre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska; men jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst tyder derpå."

"Jag är tjugutre år", svarade Lydia sakta.

"Och jag är tjugufem, ma chère Lydia! Om du kan, så fortsätt läsningen, jag ber."

Och Lydia återupptog läsningen:

"Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa härifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige Cyrilli fest i klostret å Walamo..."

"O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?" utbrast fången. "Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta sitt lidande? Min unga vän, ma chère Lydia, läs icke mera", fortfor han efter en stunds uppehåll, "tunga minnen lägra sig öfver min trötta själ... tala hellre... berätta mig om det är vackert derute; det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver blommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som näktergalen i vårens lund?... O, säg mig, är allt ännu såsom det var förut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa på de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig musik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne herrskareson."

En droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på fångens panna.

"Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull... den glömde, den namnlöses skull!" utropade fången. "Lydia, lemna mig allena... gå! Jag ber dig."

"Adieu, mouseigneur", hviskade flickan.

"Adieu, mon coeur!" svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det dystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell.

9.

Det var den 9 Juli, den "helige" Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde "rättroget" eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo, hvars grekiskkatolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt många åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och äfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret.

Tusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne, alléerna och -- de ensliga "erimitagen" å den parklika ön. Rådjuren tittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya fysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt den helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke, men hvad vi veta är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och resande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, ty _han_ hade kommit, czaren, och hedrat _helgonets_ graf med sitt höga besök.

Men den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare öfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde att få vara allena. Hans önskan var en befallning... och ensam gick kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla undan. Liksom närvaron af en haj i hafvet bortskrämmer alla småfiskar ur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska -- -- och det äro vi ju alla -- störa den väldige i hans tanke- och spatsergång.

Han tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus.

Men nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den väldiges åsyn.

Det var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet, Det var Lydia. Nu stod hon framför honom. Sjelfherrskarens blick hvilade en stund på den vackragestalten, men de hårda dragen veknade småningom och han frågade slutligen nästan deltagande: "Hvad vill du, mitt barn?"

"Nåd" hviskade den unga flickan, "nåd, Eders Majestät, för Alexej Alexandrowitsch."

Då -- så sägs det -- blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i ansigtet och han utropade tvärt: "Huru känner du Alexej?"

"Jag är hans fångvaktares dotter", sade Lydia och böjde knä för den man, för hvars vink jorden då darrade.

Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och bad henne stiga upp.

"Mitt barn", sade kejsaren, "du känner ju ej den, för hvilken du begär nåd?"

Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde att slå och molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå -- de lyddes alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt kort:

"Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år."

Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som Maria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet Holyroods terrass.

Nikolaus var en handlingens man.

"Han är fri", sade kejsaren, "men kom ihåg, min fröken, att ni nu framdeles är vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant med _er_, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att tiga... ni vet... så må han gå fritt omkring inom den stads murar der ni bor... nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg... han skall tiga... och ni jemväl... Speransky! kom hit!" ropade den mäktige mannen högt.

Och fram skyndade en smallifvad adjutant.

"Er venstra epålett lutar för mycket framåt", sade Nikolaus kallt och fortfor sedan: "sätt genast upp en skrift att fången 'den namnlöse' i Kexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er här inom femton minuter."

Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med tårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren.

"Tack för rättvisan", sade hon saktmodigt men stolt.

"Du är en djerf flicka", svarade envåldsherrskaren, "men du behagar mig. Är din fader adelsman?"

"Öfverste von Eberhardt!" svarade Lydia lugnt.

"Du skall bli hoffröken vid vårt hof."

Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och hon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den "gode kejsaren" om halsen.

"Farväl, mitt barn", sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den vår Lydia verkligen kysste, "der kommer folk. Jag skall tillsända dig benådningspapperen inom dagens lopp." Och han mumlade sakta för sig sjelf: "Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid ditt bröst än du varit om du sute på min plats!"

Några minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert, adresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning, "konfidentielt".

Vår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud.

10.

När en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig, och modig är en qvinna aldrig med mindre hon älskar, ty kärleken är qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade "den namnlöse" veta vi icke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro staden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt förälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga att fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som tyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat Lydias förmenta skuld.

Klockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och lade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den gamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad mossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler öfver ett vinterligt fruset landskap.

"Pappa... nu är det bra... se här", sade den rodnande flickan.

Gubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors skimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade:

"Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg, hvarföre är du nu så glad?"

"Han är fri, pappa, han är fri", utropade flickan och räckte gubben det kejserliga brefvet. Och der stod _Nikolaus_ under ordern med förgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning förgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående.

Öfverste von Eberhardt såg upp. "Det har du gjort, min flicka, o, ja! du är ändock, ta' mej tusan dj--r, de må säga hvad de vilja, de småkräken, en äkta svensk fröken och..."

En dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att afbryta sin sats, men han fortfor snart:

"Det var förb-dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke jag längre ett lejon i bur."

Lydias ögon lyste.

Den gamle reste sig ocih gick fram till ett skåp, ur hvilket han framtog en nyckelknippa.

"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr, numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask flicka ändå, och jag är din far."

Men Lydia stod tyst och blek framför sin far.

"Hvad felas dig, flicka?" frågade gubben.

"_Jag_", sade Lydia, "öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta hans blick."

"Men han skall fråga efter dig", sade gubben brydd, "du är ju den enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag glömt... blif min tolk."

Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?

Lydia lydde.

Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset; tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in. Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.

Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af sinnesrörelse.

"Namnlöse fånge", började gubben på ryska.

Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste sig bokstafligen från marken.

"Hvad behagas?" sade fången stolt.

"Lydia, säg honom att han är fri."

"Monseigneur", sade vår fröken, med dallrande stämma, "monseigneur, ni är fri."

"Fri", svarade den fallne storheten, "jag är icke fri, jag kan aldrig bli fri. Säg", fortfor han efter ett kort uppehåll: "är det icke frisk luft som strömmar in till mig?"

"Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för... 'herr namnlös'."

"Lydia", sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den icke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna. "Lydia vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm. Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är mörkt... det är en lögn, en äkta kejserlig lögn."

Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket. Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.

"Ja, jag känner Nikolai nåd... Jag känner den... men Gud vare lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning... men hvar är du... kunna vi icke gå längre fram i dagern... jag ser inte... Lydia, -- förlåt, er hand, min fröken, om jag får be", sade främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia räckte honom sin hand.

"Lydia, ser ni mig?" frågade den befriade fången.

"Ja, herre", svarade vår väninna nästan skyggt.

"Så besynnerligt!" återtog fången, "jag ser icke dig... ah!" och han strök med den afmagrade handen öfver ögonen, "jag är blind."

Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.

Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den "namnlöses" knä.