Part 13

Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.

"Durak! (lurk!)" röt han till soldaten, som stod bredvid honom och räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet förskräckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: "för upp fröken till hennes rum... och... och fången upp till mig."

Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben Eberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.

11.

Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå. Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt, fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska kamratlikt. [Faktiskt.]

Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg; hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes promenad.

Förtalet växte då den namnlöse insjuknade oeh Lydia började tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.

Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull, som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen af sitt hemma brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.

Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt, gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:

"Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!"

Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.

Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet, knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.

Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så ofta som mera förfinade organismer.

"Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här igen", utbrast herr Hugo, "goddag, min Marie."

Marie neg.

"Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du bli min hustru?"

En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela väsende. Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta, i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glädje af annat slag som i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli en _hustru_, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes hemlighetsfulla tillvaro beror.

Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och Marie slut.

* * * * *

De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra, väcktes aldrig till verkligt lif i Lydias bröst. Väl torde naturen i denna ädla uppenbarelse af det menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof, samma ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp stående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår Lydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka den svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i denna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva qvinliga behofvens mäktigt manande röst.

Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta, som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden, hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser, hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne.

Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord, hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.

Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif -- hon och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju dagligen -- skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet för det ridderliga, olyckliga polska folket.

Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.

"Lydia", sade den namnlöse matt, "doktorn har i går bekant för mig, att jag icke har många dagar qvar att lefva."

En sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja, svepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne, hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade, hon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och med tåren i hennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke.

"Lydia", återtog sjuklingen efter en liten paus, "Lydia, din hand är så sval, den gör mitt brännande hufvud så godt."

Öfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig ljufhet. Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett ögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden -- men dock icke dödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet -- försakelsens färglösa blomma.

Hon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande blick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förtärda drag... det var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte.

"Lydia, min vän", sade fången, "jag har intet att erbjuda dig... för din kärlek; icke ens ett namn... men jag ber ändå, Lydia, innan jag dör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar."

Då måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den sjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo midt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor upp... och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde blygt men varmt hans bleka panna med sina läppar.

Ett svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta lif, besvarades af henne blott med en handtryckning.

"Om jag dör, hvad gör du då?" frågade den namnlöse.

Nu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon svarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade den blindes vissnande läppar.

Då fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen kraft att omfatta den sköna qvinnans lif... och Lydia hvilade ett ögonblick... ett ögonblick, ett enda... i sin Alexis' famn.

Den ädla flickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk bibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth. Men då hon kom till orden: "dit du går, dit vill jag gå", afbröt den sjuke läsningen och sade:

"Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska visor."

Och Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna sången:

"Fjerran du dröjer i grönskande dalar", etc.

Då hon slutat var den sjuke inslumrad.

12.

Såsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre fram på hösten -- och underrättelsen om den polska insurrektionens... eller riktigare frihetskrigets -- utbrott hade just qvällen förut anländt till den värda staden Kexholm.

Då Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon med strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad nyhet.

Den sjuke log.

"Du är så vänlig, Lydia", sade han, "men glädjen dödar sällan och om den äfven härvidlag skulle döda, hvadmer... i dag eller i morgon det är ju detsamma... dig kan jag ju ändock icke göra lycklig."

Entusiasmens heliga låga lifvade hela den unga qvinnans väsende.

"Alexej Alexandrowitsch", -- sade hon med sakta men fast ton, "om Adam Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp... skall ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva dess lydiga tjenare?"

Flickans kinder glödde.

"Min fordne vän, ja, du hulda engel... min ende verklige vän", hviskade fången, "huru skulle han ha fått veta hvar jag är... och hvarföre skulle han just nu kalla mig?"

"Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot tyrannen Nikolaus." Och den vackra inspirerade flickan berättade nu utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.

"Då Lydia, vill jag dö", inföll den sjuke, "och i himlen bedja för den goda sakens framgång. -- Farväl, Lydia", tillade han matt, "min stund har slagit... ja, jag är glad... helsa min vän Adam... godnatt Lydia... men det är morgon... det nästan ljusnar för mina ögon... Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga saken..." Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.

Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd.

Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:

"Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski."

13.

Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad och den ädle furst Adam Czartoryski var dess president.

Det var den 2 Februari.

I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg ännu rask och liflig ut. [Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.]

Det var fursten sjelf.

Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.

I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.

"Af den skrift", sade fursten på franska, "som ni inlemnat till mig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra anbud och det i fosterlandets namn, men... jag antager det icke... ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner som ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en liknande gärd af andra nationer."

"Men", svarade den unge mannen med lågande blickar, "jag har också åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en kär vän till er."

"Och hvem är det?" frågade fursten leende.

"Från Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.

"O, haf tack, unge man, -- numera mitt barn" utropade den ädle fursten rörd, "den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch' ögon i hans sista stund... han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla kärlek... Kom", tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke genast i elden."

Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne frihetshjeltens bröst.

En lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin chef.

"Ja, jag känner dig... jag känner dig, Nikolaus!" mumlade Polens president. "Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett sådant öde som du nu låtit honom vederfaras." Och en tår stod i den noble menniskovännens vackra ögon.

"Hvad heter du, min son?" frågade han vidare.

"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heter Eberhardt."

"Eberhardt... och vidare?"

"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med återvunnet lugn.

"Löjtnant von Eberhardt", sade nu fursten vänligt, "för mig behöfver ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för det. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här imellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne major Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i resningen], en riktig bjesse, han jemväl", tillade han leende. "Och nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af er skritvelse till mig", tillade han.

"Jag har gått i en god skola" svarade den unge mannen med ett egendomligt sorgligt leende.

"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?" sporde fursten vidare.

"Fullkomligt, ers durchlaucht", svarade den unge adjutanten med en nästan komisk blick.

"Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan", fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en plats och framlade några papper för honom.

* * * * *

Vår berättelse nalkas sitt slut.

Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti 1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel soldat i den sedermera så beryktade general Ramorinos armékår. [Historiskt.] Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen der Ramorinos alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter. Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste bragder.

Vid Ramorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk i sin äldre kamrats armar.

"Är du svårt sårad?" frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta uniformen för att åtminstone kunna stilla blodflödet.

"Herre Gud", utropade han, "det är en qvinna!"

Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots den lidna blodförlusten.

Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin börda, den han noga öfvervakade.

* * * * *

Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde sin sårade adjutant.

Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp ögonen.

"Gud välsigne dig, min dotter" sade fursten glädtigt, "och hvilket namn får jag nu ge dig?"

"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljöd det blyga svaret.

"Då skall du", sade fursten faderligt ömt, "hädanefter vara min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna fädernesland."