Part 3

"Du suckar, Kallista?"

"Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag icke sucka öfver honom?" -- och hon såg upp till mig med en tindrande blick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en framqvällande tår.

Vi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet. Jag sysslade med rodret.

"Hör på, min snälla vän", sade jag slutligen efter en lång paus, "huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?"

Flickan rodnade djupt. "Det kan jag visst säga herrn. Det var så, sade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket om det att hon lät döpa mig så -- far var då redan borta -- ack, och jag", tillade hon med en suck, "har lidit mycken begabbelse för det namnet."

"Det var då alldeles onödigt", invände jag.

"Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har aldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock inte."

"Kallista", svarade jag, "det betyder på grekiska språket _den allra vackraste."_

"Nå, det är väl icke så illa det", sade flickan nästan skälmskt, "då behöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre hade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det är icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var det just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det engelska skeppet i fjor."

"Huru gick det till då?" frågade jag så mycket mera nyfiken, som den unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes berättelse derom hade förekommit mig besynnerlig.

"Nå ja, herr Arthur", sade Kallista, "herrn har sett porträttet, herrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få höra detta -- men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom för prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det gör visst icke ni" -- och hon lyfte sina strålande ögon med ett egendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som sade: "Jag vill meddela mig". Jag räckte henne min hand och sade allvarligt att jag visst inte skulle skratta.

Efter en stunds tystnad började hon sin lilla roman.

"Se, herr Arthur, då den unge engelsmannen hörde Falkens Erik nämna mitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade karlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg så snäll ut, 'Kallista, my Idol!' utropade han och såg så vackert in i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan jag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och herrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att skratta, men si _den_ lusten kom icke på oss, så sade han sakta: 'Du heta Kallista och vara Ålands dotter?' Då drog jag visst smått på mun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: 'Ja visst, unge herre, och var god hjelp oss härifrån.' -- 'Jag knappt dig funnit, my Idol, och du vilja lemna mig', sade Edmund sorgset, men inte förstår jag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så bad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss -- och det är hela historien."

"Och porträttet, Kallista, hur fick du det?" frågade jag.

"Bilden", svarade Kallista, "den gaf han mig i vredesmod."

"Och hvarför var han vred?"

"Sade jag vred? -- nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga mig" -- och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och -- jag tror hon bad en bön.

Jag störde henne icke.

Imellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt en ypperlig fart. Mot middagen voro vi vid Bågskär, en klippa, belägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Beugt ganska riktigt väntade oss med en "skötbåt", min kappsäck och matförråd.

Han såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften surmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista, hvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn.

"Det var visst", tänkte jag något egenkärt, "en fråga om huru hon betett sig emot mig." Denna tanke fick imellertid icke mycken tid på sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes alldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast skulle ge oss af -- "ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore säkert för längese'n i rörelse." Jag hade intet häremot att invända och vi gåfvo oss af.

"Skall Kallista följa med ända till Stockholm!" sporde jag förvånad, "och skolen I sedan återvända på tu man hand?"

"Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand", menade Bengt.

"Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder _på tu man hand?"_

"Han då?" svarade Bengt skrattande. "Ah, han vet nog huru vi hålla af hvaraudra -- så inte sker det något farligt oss emellan."

Sådan är naturens, den "enfaldige" bondens åsigt om kärleken och dess frestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända inom mig något smålog åt Bengts "blinda förtröstan" till flickan. Den enkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor för den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven vid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men oftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att Kallista skulle _sörja_ öfver engelsmannen, då det deremot aldrig föll honom in att hon skulle _älska_ en skugga, när hon i honom hade en ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af saken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann och derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles annorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till dessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror, oförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad och pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt att berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens Erik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan långt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin, samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska fogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i "staden" så den skulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. "Men", hade Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: "om han kom öfver utan pass, något som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården min, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och då rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och icke tillbaka till Sverige." Skallfogden hade skakat sitt skalliga hufvud och mumlat något om "länsmannens fjosk". Det skrattades hjertligt åt historien, men då tillade Bengt, "att far efteråt svurit att sjelfva ryssen må ta'n om han någonsin mera lägger sig in i sådana affärer -- han vore nu för gammal dertill". Häråt gladde sig i synnerhet den snälla Kallista.

Under tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne, lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg ovilkorligen gårdagens minne af vårt första möte i Kastelholms ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa mig.

Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande tafla "Ragnars och Aslögs första möte", men jag hade hittills icke funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet. Nu hade jag en förträfflig Kraka -- om hon nämligen ville sitta för mig, donna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm några dagar längre än vanligt.

Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men hvarvid jag stod fast.

Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i "minnen från Åland", korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och Kallista stego in, kaffe serverades ooli jag började mitt andragande med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke, och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles å propos till henne -- jag kände mig nu endast vara konstnär -- och gjorde mitt förslag.

Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig. Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda "hvarken klädd eller oklädd", men jag lyckades häfva hennes skrupler, derigenom att jag icke skulle vara _så_ nogräknad som Ragnar hvad det "oklädda" vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet, hvars like jag möjligen kunnat finna äfven på annat håll, utan hennes särdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville ha för mig, att dermed kläda min Aslög.

"Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig", svarade hon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande "nätdraperier", och seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid närvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty det talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min Aslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den senare -- isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så öfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig.

Så hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och jag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag ämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma bort en stund.

På samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt herrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att vilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts med att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas. Bekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på diner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet.

Efter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska meddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i Finland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af denna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en mycket älsklig och svärmisk yngling.

Jag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor:

"Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?"

Jag måtte ha sett "meget forbaused" ut, ty den sörjande fadern återtog med ett sorgset leende:

"Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son talar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt befintligt porträtt, som har till underskrift: '_Kallista, my Idol_'. Det är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf, den för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många resor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek -- ja, och jag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde dock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i lifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och svärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt '_My Idol_.' -- Jag skulle aldrig", fortfor den gamle efter en liten paus, "ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag behöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man, som är kunnig i landets språk -- säg vill ni hjelpa en sörjande familj?"

Jag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes lofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min atelier.

Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var något sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle tillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan han gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt arbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och bad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar, tigande men något förvånad öfver den korta seancen.

Det engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog artigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på väggen hängande skizzer.

"Och denna pågående skapelse", sade lorden förbindligt, "får man kasta en blick på den?"

"En halffärdig tafla blott", inföll jag och afhöljde min Aslög.

Skulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan de tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade som de nu stodo framför min tafla.

"_My Idol_!" var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras läppar -- de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg fremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt hjerta börja slå i trefjerdedels takt.

Då lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras förvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig räkning på af denna effektfulla scen.

"Kallista, my Idol!" utropade slutligen den gamla damen, och utbredde -- måhända omedvetet -- sina armar, och Kallista -- sjönk snyftande till den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några ögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och innan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till sin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i vördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: "Förlåt!"

Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen, med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:

"Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni söker".

"Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter -- ty jag har alltid hållit den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som -- i följd af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna flicka, för min brorsdotter".

"Hon är skön!" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och räckte henne hjertligt handen.

"Min stackars son", fortfor lorden upprörd, "har i sin dagbok besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista".

Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot den talande.

"Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds beslutsamhet -- ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter".

"Vi skola tillsammans tala om Edmund", sade ladyn och tryckte en kyss på den förlägna Kallistas panna.

Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva hvad som tilldragit sig omkring och med henne.

Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon afbröt min sermon med ett vemodigt:

"Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta".

I detta ögonblick inträdde Bengt.

"Se så", sade han glädtigt, "nu är det väl slut med måleverket och vi kunna ge oss af -- men kors" -- och han bockade sig (allt något bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.

Jag kastade en forskande blick på Kallista. Hade de meddelade nyheterna redan -- ehuru icke ens fullt konstaterade -- väckt högmod i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade "när de skulle ge sig af".

Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista troligen icke mera skulle -- återvända till Åland.

"Jo hin ock! det skall hon min själ" utbrast Bengi, "om än hon fått aldrig så förnäma slägtinger?-- säg, Kallista -- följer du med hem?"

"Ja visst", svarade flickan, alldeles naivt, "huru kan du fråga så?"

Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.

Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt, måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut -- Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem, "detta var det naturligaste och rättaste -- och prosten skulle sedan råda vidare". Öfver sin gryende "lycka", som verlden kallar en sådan förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar, hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:

"Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?"

Ett förvånadt "ah!" -- det första tecken hon hittills visat till förvåning -- och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i väg, och bort gick han -- -- Kallista märkte icke ens att han gått.

* * * * *

Det var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord Lowelonds dotter. -- Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand, -- men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.

Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela sommaren.

Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig. Efter besöket i Wiborg, talade nämligen Kallista aldrig mer om att hon ville bli Bengts hustru -- och den stackars gossen förstod vinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom oöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.

Men jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska kedja -- jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och att jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.

* * * * *

Någon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag från London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns innehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tafla, med underskrift: _Kallista my Idol_. Porträttet liknade på ett slående sätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande bref:

"Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet hon sjelf, att ni må ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslög' har jag köpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors dagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond".

Kanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr på Åland. Men ännu känner jag det icke.

Ett mystiskt par.

Sann händelse från år 1867.

Väl spelar äfven i vårt gamla, glada land vinningslystnaden månget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens tillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter i denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner. I Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt reglerade och vinsten delas "i mån af rang och förtjenst" emellan alla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste skrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår senaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så spännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast draga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora stölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867. Huru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att köpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i godo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro komprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna rörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt talades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan i gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade att de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land. Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss -- till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af lurendräjeri.

Här tager vår historia sin början.

1.

Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna sannfärdiga berättelse.

Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en förskräcklig snöstorm öfver trakten.

I en tarflig "kibitka" (en släda med kur af bastmattor) sutto två personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande "trojkan", trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke, ehuru de fre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram genom den djupa snön.

Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?

Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att resa; djur och menniskor borde unnasskydd för de vilda elementernas gäckande hån.

"Nikifor!" hviskade en mild stämma.

"Nadeschda" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet], svarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall: "Nadeschda, hoppas!" Och omedelbart derpå ljöd ett strängt: "pascholl framåt!" Men körsvännen stannade sina hästar tvärt.

"Vi äro icke mera i Ryssland, herre", sade han på dålig, men begriplig ryska, "utan i Finland, och der finnes lag och rätt för herrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej taga lifvet af dem."

"Hundra rubel i drickspengar", var den unge herr Nikifors svar, ty ung var han, det hördes på rösten.

Skjutsbonden vände sig om, fastade sina sluga, plirande ögon en stund på "herrn" och svarade slutligen tvekande!

"Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem om jag kör ännu fortare."

"Godt, du får trehundra rubel", sade Nikifor otåligt, ty hästarne stodo alltjemt stilla.

"Handpengar", ljöd det trumpna svaret.

"Durak", röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra tjugufemrubelssedlar.

"Nu skall herrn få åka!" utropade den ändtligen förnöjde gränsboen. Piskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett pansar kring körsvennens hjerta -- nu fanns det för honom icke mera någon "lag för djuren i Finland".

"Nikifor, jag fryser", sade Nadeschda rysande.