Part 4

Vid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en oändlig ångest och han utropade passioneradt: "O! kunde jag jemna vägen med silfverrublar, Nadeschda, så vore vi snart i närmaste stad; der finge du hvila."

"Ack, inte i någon stad", svarade fruntimret, "jag är så rädd för upptäckt."

"Tyst! tala för Guds skull franska", hviskade Nikifor på detta språk, "karlen derborta förstår ju något ryska."

"De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn", mumlade skjutskarlen för sig sjelf.

En stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt, en flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring skjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade lurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog af, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt tilltagande stormens tjut:

"Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne trötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar för det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede. Jag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in derborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade -- och gripas kanske", tillade han med ängslig stämma -- "af kossackerna från Kivinebb. Jag känner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan en oskyldig smuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, _jag ber_."

"Smuglare", mumlade Nikifor för sig sjelf, "nå ja, om man så vill. Välan", fortfor han, "så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!"

"I natt", lugnade bonden, "förföljer oss ingen, och i morgon bittida skall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går resan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade."

"Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand", sade Nikifor, och tillade sedan: "Kör på kusk och Gud med oss alla." Han korsade sig.

Bonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en skogsväg, osynlig för andra än honom sjelf.

Omsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst.

Elden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en väggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det svärtade taket, inhöljande hela öfra delen af stugan i ett haf af rök. En gryta puttrade redan på härden, en spinnrock surrade, två barn snarkade i en vrå med en klunga grisar till hufvudgärd, hvilka, smått grymtande, drömmande måhända, ogillade sin förvandling till hufvudkuddar, men dock af lättjans makt tvingades att icke röra på sig. I pertblossets sken satt en äldre man, med en fårskinspels kastad öfver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot morgonen och gårdsfolket hade stigit upp. Det var en äkta tafla af östfinskt bondelif. Gårdshundens gälla skall vid de resandes inträde, stormen derute hade hittills förtagit hvarje ljud af deras annalkande, väckte grisarne, som reste på sig, barnens hufvuden föllo i golfvet, och en gång väckta, upphäfde ungarne en gräslig olåt. Om Nikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de här ha kunnat göra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, åtminstone för tillfället, ett par stelfrusna, snöhöljda varelser. Häpna stannade de dock på stugans tröskel.

"Stig in, stig in, godt folk", sade värden efter att betänksamt ha granskat de ankommande, "vädret derute har väl spelat herrskapet något fult spratt?" -- Detta sades på finska.

De resande förstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem inträdande körsven gick fram och vexlade ett handslag och några ord med värden, hvarpå denne, ej utan en viss nyfikenhet, närmade sig Nikifor och yttrade på ryska:

"Stigen fram och tagen af er de våta plaggen, de skola torka medan hustru min kokar upp litet mjölk; det värmer kroppen."

Mekaniskt började Nikifor afpelsa den hälft medvetslösa Nadeschda; omsider kom äfven bondhustrun fram och erbjöd sin hjelp. Under tiden hade också Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig anblick. Nadeschda, som endast haft på sig en räfskinskappa och en lätt kaschmirschal, stod nu der i -- full baldrägt, med bar hals och bara skuldror, men höljd i spetsar och blonder; den lätta balklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett asplöf -- och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo sig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af sådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke voro alldeles vanliga resande.

Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan ned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne, stödjande hennes hufvud emot sitt bröst.

Rådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken på elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng, medan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om hästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den erbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än ord och läto leda sig till den improviserade bädden.

"Sofva?" sade Nadeschda sakta, "det är ju oförsigtigt."

"Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början."

"Till Stockholm, ack ja!" utbrast Nadeschda passioneradt och med en talande blick på sin följeslagare.

Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid sängen.

Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade, trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom de blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fästes med ett innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen. Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin hvita hand under hans kind: "Hans hufvud skall hvila bättre så, än emot den hårda halmen", tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart sofvo båda.

Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt. "Tyst", hviskade gumman, "låt de stackars menniskorna sofva. De äro så fina och vackra."

Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln. Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde en butelj rom på bordet.

"Det kan duga i detta herrans väder, svåger", sade hon och räckte flaskan åt skjutsbonden.

Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger.

"Hör på", sporde omsider värden sakta den andre, "har du intet nytt frän Petersburg att förtälja?"

"Något har jag allt, och _icke så litet_ ändå."

"Låt höra."

Nu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga kommentarier historien om den stora saltstölden i Novgorod af fyra millioner lispund frän kronans förråder och dertill en god del af de tusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland pöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen -- blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i rigtning mot bädden.

"Hör på, svåger", afbröt han dennes svada, "du säger att din 'setakka' (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga kläder uti -- men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha afrest plötsligt, oförberedt -- man lurar inte så lätt en gammal lurendräjare -- -- vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du, Petter?"

Ett ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ.

"De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och herrn hyrde mina hästar ända till Pampala för femtio rubel, en god affär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt _litet_ mera, men det hör ej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa något pass vid finska gränsen."

"Ser du", mumlade värden, "deras händer och detta skrin lukta salt".

"Du tror att de äro stadda på flykt?"

Nu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med dämpad, men liflig röst.

Medan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm. Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska stranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af de goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med "salt och bröd", gästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man och bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem, men då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och han slungade saltet i ansigtet på honom och henne. "Se der ert salt", utbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt, hon trodde sig bli qväfd af ängslan.

Dunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig lukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd. Nadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp sina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid den slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster hennes öra och hon förnam tydligt orden "Petersburg" och "polis", som äro hvarandra lika i ryskan och finskan -- ty detta senare språk har lånat begge begreppen från det förra.

Var det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon blickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin hand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades med ljudlösa steg männen vid spiseln.

"I den evige Gudens namn", sade hon, mera hviskande än talande, och böjde knä för de råa männen, "o, hafven barmhertighet!"

Karlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt bröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn.

"Jesus välsigne oss!" stammade de häpne.

Då löste Nadeschda från sin hvita hals och sina blottade armar med darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och räckte dem med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som stigit upp.

Dessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig och värden utbrast vresigt: "I ären salttjufvarne från Nowgorod, man känner er."

Nikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse allt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några ögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år, ej utan en viss värdighet:

"Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik -- han har flera millioner rubel än kronan mistat lispund salt."

"Och hvem är ni då?" frågade värden.

Nikifor tvekade.

Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag -- då kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett anlete, likt en bedjande engels, såg upp I ill honom.

"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för -- --"

"För kejsarens vrede flyn I", röt bonden, som ville arbeta sig upp till häftighet.

"Kejsarens vrede!" utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:

"Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom, och dock", tillade hon i vekare ton, "hotar oss en stor fara. Förråd oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling."

Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet af deras innehåll, men han anade instinktmessigt, att då en tjuf rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom. Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och resan anträddes åter.

Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm, lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det vinterliga landskapet.

"Vi ha kommit mycket norrut", sade hon, "i Sverige är vintern lång, så lärdes i pensionen. Nikifor, äro vi snart vid svenska gränsen?"

Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.

2.

Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på "högöfverhetlig befallning" och allt var lif och rörelse i den prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen, det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på "Newsky-prospekten". Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques "Café restaurant", helsade på hvarandra och stego in. Efter andra glaset champagne -- ryska gardesofficerare dricka merändels champagne -- sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och sporde:

"Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag -- ja, du förstår mig. -- -- Nåå, låt höra!"

"Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var på balen i går, helt plötsligt försvunnit."

"Nå, än sedan?" sade Boris kallt.

"Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att han rymt."

"Ha, ha", utbrast Boris. "Det skulle icke passa så illa i mina planer om den der rike göken, som står mig i vägen, vore 'nowgorodiserad'."

"Det tror jag näppeligen", svarade Ivan gäckande, "hans far är ju så rik."

"Mycket vill mera ha", replikerade Boris, "och -- dessutom, blotta ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews affärer?"

"Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer -- äfven i juveler". Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens själ.

"I juveler?" frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.

"Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från hemmet 'Golkondas perla' såsom vi kalla henne."

"Hvad? Nadeschda?"

"Ja, hofjuvelerarens dotter", svarade Ivan lakoniskt.

"Farväl!" utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och störtade ut.

"Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, "vet mer om saken än jag är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han -- han är en karl och må stå sitt kast, men hon, -- stackars Nadeschda!" Löjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.

"Åh strunt!" tröstade han sig slutligen, "i morgon talar ingen mera om hela historien."

Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan förmodade; det var likväl helst i _slutna_ kretsar, man talade derom.

3.

Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda, föreslog han "herrn" att köpa densamma. Förr att underlätta resans besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone _en_ lugn natt.

Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: "Se, se, menniskoboningar!"

Snart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med trespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De erhöllo ett gemensamt rum -- emedan de generade sig att begära två skilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och herrskapet var på tu man hand.

"Hvad det är roligt", sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin trötthet att gå några slag öfver golfvet "hvad det är roligt, alla kalla mig fru -- men inte är jag din fru ännu, Nikifor?"

"Ack nej", svarade denne med en suck.

"Hvad är du otålig för, min älskling", skrattade Nadeschda rodnande, "nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder, är det icke så, Nikifor?"

Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde till pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af oadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men det enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta derom och det var -- ehuru det bibringats henne för att väcka afsky för ett sådant land -- att Sverige var ett fritt land, ett land der alla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett barn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma som frihet.

Nikifor var något mera bevandrad i geografien -- åtminstone för tillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste passera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste till och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af engelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga denna "borg" och att kejsaren således egde äfven denna _bropelare_ till Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf -- och sedan först kom Stockholm.

Allt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke utan en känsla af nationalhögfärd.

"O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt", menade Nadeschda, "men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland vore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och friheten."

"Men vet du hvad", afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af Nikifor, "inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig alldeles allena; då får jag ledsamt till och med der. Och säg mig nu, kan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?"

"Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra."

"Och kan han icke skicka mig i kloster?"

"Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige -- svenskarne äro icke rätt-trogna." Och Nikifor korsade sig åter.

"Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten", menade Nadeschda -- och hon talade af personlig erfarenhet -- "o! hvad jag redan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de fattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och du, Nikifor", fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar om hans hals, "du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med armband?"

Det knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg in.

"Ursäkta, mitt herrskap", sade han på temligen god franska, "men det är till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna er -- --"

Nikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft ett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade vid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande betraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar. "Så unga", tänkte han vid sig sjelf, "så sköna och så fallne redan! Det har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott i stort och -- englar nedlåta sig att med dom njuta de så vunna egodelarne." Så tänkte Wiborgaren.

"Min herre", sade ändtligen Nikifor sakta, "hvad önskar ni?"

"Varen lugna, mitt herrskap", svarade den unge mannen, "jag vill eder intet ondt."

"Det är bra tänkt af er", inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd ton, "ack ni ser så god ut -- får jag bjuda en kopp thé, så får herrn --"

"Min herre", utbrast Nikifor, "vän eller ovän, säg edert ärende fort, ni ser att min -- att -- fröken är högst altererad."

Wiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula litteratör och ville "samla erfarenheter", han hade derföre gerna velat förlänga samtalet men han hade icke hjerta dertill.

"Mitt råd är kort och godt", sade han med fast men mild ton: "res härifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och han vill naturligtvis ådagalägga sitt nit -- ni förstår mig kanske nu?"

"Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det straxt -- Nadeschda är så rädd."

"Kan jag göra herrskapet någon tjenst så -- meddela upplysningar eller dylikt -- så --"

"Ack ja", utropade Nadeschda, "säg åt, alla som fråga efter oss att Nikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de icke gissa att det varit, vi som varit här."

Den främmande log. "Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er väl, mitt herrskap, våren uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske jag med min erfarenhet --"

"Uppriktige, tala sanning, nej, nej!" utropade Nadeschda uppskrämd. "Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen, det våga vi icke. Herre Gud", tillade hon efter en stund, "är eders välborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?" Och den sköna qvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef rörd.

"Att icke allt står rätt till", tänkte denne, "är säkert." Han tillade derpå högt: "Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen uniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya, men jag upprepar mitt råd: res."

"Genast, min herre, och tack för ert råd", svarade Nikifor och räckte wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen, bugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick ut.

"Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?" frågade Nadeschda.

"Gud vet!" svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för att beställa hästar.

Men vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot Nikifor.

* * * * *

Några minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum å hotelet, hade värden inträdt i källarsalen och sett sig omkring med en spejande blick. Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett bord i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades dem med betydelsefull min.

"Rara resande, rara resande", sade han.

"Hvilka då?" frågades likgiltigt af någon i sällskapet.

"Åhå", menade värden, "det voro allt något för er tidning, det."

"Huru så?"

"Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här."

"Prat!"

"En ung herre och ett ungt fruntimmer utan saker, märk väl, utan effekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi -- och han i frack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade dessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden öfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör, hvad sägs om detta?" Värden tystnade andfådd.

"Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i glaset", blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt gapskratt.

Värden blef stött. "Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda på saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag", mumlade han.

"Den narren", sade någon, "är man för att tillställa spektakel."

"Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till", inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.

De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta; han saknades visserligen, men man fastade sig dock icke så mycket dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade, något echaufferad.

"Hvar har du dröjt hela tiden, bror?" var första frågan.

Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som nu åter begifvit sig ut i natt och köld.

4.