Part 2

Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till härkomst och lynne -- på Åland talar nämligen ingen menniska finska utom en och annan herreman -- äro de dock trots sin likhet i seder och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande. De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata "ryssen", men icke Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne, men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som -- _hine illae lacrimae_ -- lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm. De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.

Men -- jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt, men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig ruin.

Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga murarne.

Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld; eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne, ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få. "Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar, drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.

Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också de gamla svenska minnesmärkena -- i det eröfrade landet! Jag gick långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu längre tillbaka i Ålands historia.

Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården, flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig storhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig. Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna -- henne beundrade jag icke _då_.

Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage, i taflan af mitt inre lif!

Då foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte af naturen ha goda nerver, fy jag skrämdes icke af det obehagliga flaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda af alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask yngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter en stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar. Omedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof tungt.

Hon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna borgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en uppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en fé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk bonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet icke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna öfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom menniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så nära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. "Är hon död?", tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den kommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon sig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: "Nej, herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er hand igen? Hvad skall Bengt säga derom?"

Detta var då ett alldeles menskligt språk och till på köpet lät det som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva bondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra menniskor en handtryckning.

I min poetiska själ, _sit venia verbo_, började redan ett till sina orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande. Tänk om detta vore Kallista -- men nej, huru skulle denna sköna, nästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla för mig hittills gällande begrepp om qvinlighetens väsende -- ehuru jag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst, som öfvertygade mig om att just denna underligt vackra flicka var Kallista.

Imellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna flickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina långa flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former. Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft och obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon var nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets uttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att den der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon föresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara? Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller voro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart gå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte mig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och började rulla. Väckt af bullret blickade jag upp -- ett ögonblick till och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne var för sent -- en rask handling blott kunde rädda henne -- och inom ett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina armar och ilade några steg undan. Stenen slog ned sekunden derpå, just på det ställe der flickan sutit.

Hon vaknade -- sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod hon framför mig -- en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det yppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick. Detta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga ansigtet ovillkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och detta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning. Hon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så innerligt goda ut.

"Tack, herre, för hjelpen", sade hon. "Jag hade annars visst blifvit träffad af stenen?"

"Ja!" stammade jag, smått förlägen.

I detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne, böjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet fotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick.

Ett stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt -- jo, det var Kallista -- och porträttet, det var den unge engelsmannes bild.

"Såg herrn hvad det var?" frågade flickan förvirrad.

Nu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade nästan i gäckande ton:

"Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt."

Då stego ett par stora tårar upp i den sköna ungmöns ögon, rodnaden försvann hastigt, som den kommit, och i en låg men underligt hjertlig ton sade hon, i det hon räckte mig handen: "Ja, så är det, det är hans bild, hans, som skjöts ihjäl vid Wiborg -- och han var så ung och snäll och vacker."

Jag ångrade min bitterhet, jag skämdes inför detta naturbarn.

"Men", återtog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i sådana situationer väl torde göra i stället för att dra ut dem tills de bli tråkiga, "huru har herrn fått reda på mitt namn och allt det andra?"

"Jag kom öfver från Stockholm med Falkens Erik och -- --"

"Bengt", inföll Kallista gladt, "de äro då, Gud ske lof, väl hemma igen! Tack för den underrättelsen, men säg mig nu, huru kom herrn just hit till det gamla slottet?"

Vi satte oss på ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag, så godt sig göra lät, berättade min resa och sökte förklara dess ändamål.

"Jaså", afbröt Kallista något försagd, "kaffesäckar igen och en herre utan pass -- akta sig för länsmannen i Jomala, herr målare. Men", tillade hon efter ett ögonblicks betänkande, "jag måste skynda till prestgården med svaret från prosten i Sund, dit jag skickades redan i går med ett bref. Jag satte mig här blott för att hvila litet och nu har jag hvilat länge nog."

"Hvar är då prestgården dit du skall?" sporde jag.

"Der bortom fjärden, inåt landet, men jag kan allt med båt ro ett godt stycke väg."

"Får jag följa med, lilla Kallista?" frågade jag och erhöll ett äkta allmogelikt svar.

"Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och mycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram innan qvällsvarden."

Vi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för bra i mitt superestetiska tycke. Sedan vi rott öfver fjärden, förde ett stycke landsväg oss fram till prestgården.

Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och föreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar, häradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på ett besök hos den vördige prosten. Te dracks och en toddy serverades. Kallista passade upp.

3.

Det gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster visste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska lifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen och dess seder.

Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge länsmannen anledning till följande utfall:

"De åländska qvinnorna äro förb-- herrsjuka."

"Det har jag icke kunnat märka", genmälte jag.

"Åhjo men", återtog länsmannen med en min à la Don Juan. Han hade förut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en qvinnotjusare: "till exempel den der lilla ungen, som gick här genom rummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga hvems barn hon egentligen är -- och", tillade han, "hennes namn i och för sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget."

"Den saken känner jag bättre", inföll prosten, "och jag ber bror icke vidare tala derom."

Men länsmannen vände sig med en obehaglig förtrolighet till mig och hviskade: "Icke är hon precis för hvar man -- men jag har på tu man hand mer än en gång fått --"

"Herrn ljuger", utbrast jag högt.

"Hvad", utropade länsmannen, "hvad skall detta betyda?"

"Att herrn ljuger och det till på köpet som en narr", sade jag helt lugnt.

"Mina herrar, mina herrar!" inföll prosten medlande.

"Herra mig hit och herra mig dit, farbror", skrek kronans ombudsman, "men jag skall lära den der gunstig herrn att respektera min person och mina ord."

"Er person känner jag lyckligtvis föga", genmälte jag kallt, "och, med ert sätt att föra ordet, undviker jag helst all bekantskap."

"Herre, vet ni hvem jag är?"

"En lögnare åtminstone i ett fall", sade jag och steg upp för att aflägsna mig.

"En lögnare", röt den af toddyn något upprymde länsmannen och som sannolikt kände sig angripen på sin ömmaste punkt, "hvad har jag då ljugit på er?"

"Ni har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni på tu man hand mer än en gång fått --"

"En örfil af mig, när han var närgången", bifogade Kallistas klara stämma i dörren, der hon stått en stund.

Länsmannen rodnade och bleknade ömsom.

"Gå bort, mitt barn", sade prosten strängt, "och blanda dig ej i samtalet."

"Men hvarför", inföll Kallista sorgset, "skall herr länsman alltid tala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att --"

"Tig, snärta!" utfor länsmannen häftigt, "och ni, min herre, huru känner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?"

Jag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:

"Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?"

"Den lokala administrationens rätt", svarade länsmannen hånande.

"Jaså", inföll jag, "då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka ledsagat mig hit från Kastelholms ruiner."

"Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby?"

"Nej, jag kom öfver Hammarudda". -- Kallista bleknade synbarligen.

"Hammarudda? Aha!" utropade lagens tjenare triumferande, "då får visst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go' herrar, jag måste ovilkorligen hem", och han tillade med gäckande höflighet: "Adjö, herr utländing, _som kommer öfver Hammarudda!"'_ samt gick sin väg.

Prosten uttryckte sin förtrytelse öfver hela uppträdet och sökte, genom flitiga uppmaningar att "klinga", blanda bort saken.

Efter snart intagen supé skiljdes sällskapet åt och jag erhöll mig af den gästfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag resa bort ännu.

Inkommen i min sofkammare, hvilken låg på andra sidan gården, i den så kallade adjunktsbyggnaden, som för tillfället stod ledig, tände jag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke ännu hunnit långt i mina drömmerier, i hvilka den vackra Kallista intog ett framstående rum, innan jag stördes af en sakta knackning på fönstret, som vette ut åt parken.

Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, hvilket jag öppnade, och blickade ut.

Der stod i den nordiska vårnattens skymningsdager en gestalt tätt under fönstret.

"Förlåt, herr Arthur, men ni måste genast följa mig bort härifrån", hviskade en behaglig röst.

"Kallista?" sade jag förvånad, "hvad söker du här?"

En ful tanke kastade för ett ögonblick sin svarta skugga öfver min själ, det var misstänksamhetens: "Kanske voro länsmannens insinuationer om flickan --"

"Först ville jag tacka er, och sedan", hördes Kallistas röst åter, "sedan vill jag be att ni aktar er för länsman -- det är en hämndgirig karl. Men kom ut", tillade hon ängsligt, "på vägen skall jag förklara hela saken för er."

Ater kändes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det vara möjligt att hon vore så fräck? Jag rodnade öfver min egen elaka tanke.

"Hoppa ut, genom fönstret; på gården skulle de måhända se er", hviskade rösten ånyo.

Med ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida.

"Kom, kom!" sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka skogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret pikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett stycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes bröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde mig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor.

Hon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: "Herr Arthur, länsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han sjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det af hans egna drängar."

Jag stod der till en början något "forbaused".

"Hvad är att göra?" frågade jag slutligen, litet modstulen.

"Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram; jag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart herrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta."

"Men huru verkställa en flykt?"

"Derfor har jag sörjt, snälla herre", sade Kallista med lugn ton. "En fjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och", tillade hon med lägre röst, "med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt och så ge vi oss i väg till svenska sidan."

"Men min hulda flicka", utbrast jag, "hvarför vågar du allt detta för mig?" Och jag fattade hennes hand. "Jag tror mig nog snart kunna reda mig här -- jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken klar. Låtom oss afvakta hvad som kommer."

"Ack, herre! Men Falkens Erik då -- och -- och Bengt, som voro med om att hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?"

Jag släppte flickans hand. Jag käude liksom en kall nattflägt slå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis smått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville undanskaffa mig såsom varande ett _corpus delicti_ -- och detta var allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig och jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att hämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna verldsåskådningen hos fashionabla unga män.

"Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt", sade jag vresigt, "de må sköta sig sjelfva, jag sköter mig."

Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.

"Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne -- det är hemligheten. -- Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig, men för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han aldrig ha tänkt på Falkens Erik."

Jag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting särdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att det var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens parti var ju blott en naturlig pligt. -- De andra vittnena, Bengt och den gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den ende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock rörande min egen öfverfart.

"Jag kommer", utropade jag derför plötsligt, "kom, kom, Kallista och förlåt mig, -- du gör det väl?"

"För hvad då, herre? Herrn gör oss ju en stor tjenst, lemnar den vänliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt hvad."

Hon tänkte då icke alls på att det tillika besparade mig sjelf en hel räcka af trakasserier med myndigheterna både på Åland och i Abo, under hvars guvernör öarne lyda.

Det var en förtrollande naiveté, som rentaf sans facon tog min ridderlighet i anspråk. Jag var förtjust i mitt äfventyr.

Vi skyndade igenom skogen och kommo till en liten fiskarstuga vid stranden, der Kallista gick in. Vi erhöllo en båt och snart voro vi ute på sjön.

Kallista ville ro, men det tillät icke jag utan förmådde henne att taga plats vid rodret. Det var ett litet nötskal vi sutto uti men det hade segel ändå. Vi rodde först söderut, ungefär en mil, i svag motvind, under nästan fullkomlig tystnad, då hissades segel och det bar af åt vestnordvest, åt Hammarudda till. Jag styrde efter flickans vägledande upplysningar.

4.

"Hör på, Kallista", började jag efter en längre paus, "är det icke ängsligt att lefva så der under jemn fruktan för tulltjenstemän och länsman; kan ej Falkens Erik låta bli med sitt lurendräjeri?"

"Herre Gud, ja visst är det ängsligt ibland, men karlarne säga att det inbringar pengar och tiderna äro så svåra", blef svaret. "Dessutom är det numera högst sällan Erik tager någonting med sig från Stockholm, han har mest börjat handla på Reval nu."

"Nå, tycker du så mycket om den der Bengt då?" sporde jag vidare.

"Ja då", sade Kallista naivt, "ja visst, men inte blir det något utaf, ty jag är så fattig. Men det vore så roligt ändå, för si såsom hans hustru skulle jag en gång få följa med till Wiborg och" -- hon tvärtystnade och böjde sig ned öfver skotet, liksom hon skulle ändra något i dess läge -- --

"Till Wiborg", inföll jag förvånad, "och hvarför längtar du just dit?"

"Det skall vara", stammade flickan rodnande och förlägen, "det skall vara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år."

Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans längtan till Wiborg och jag inföll derför:

"Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?"

"Hvarför vill herrn se det då?" frågade Kallista blygt.

"Jag ville se huru han såg ut?"

"Kan herrn engelska?"

"Ja, min vän."

"Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra sida; lofvar herrn det?"

Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm, hvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog nedögonen.

"Herrn lofvar ju mig att icke tala om det för någon?"

"Icke ens för Bengt?" frågade jag leende.

"Nej, nej -- för ingen!"

Jag betraktade den unge engelsmannens porträtt. Det var ett själfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaåldern. På åtsidan voro med blyerts flyktigt tecknade följande ord:

"_To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her Majestys Navy, Åland, Juni 1854_."

"Hvad står der?" hviskade flickan skyggt.

"Till min dyra Kallista, min älskling, af Edmund Sutter, kadett vid hennes maj:ts flotta, Åland i Juni 1854."

"Tack, herre!" sade hon sakta och räckte ut handen efter porträttet.

"Hvarför håller du denna bild så kär?" frågade jag deltagande.

"Han räddade ju med fara för sitt eget lif Bengts far och mig den der svåra natten under kriget?"

"Är det för intet annat, Kallista?"

Hon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och suckade.