Part 7

Mörkret försvann; afgrunden utplånades; Buddhan höjde sig i luften och skred öfver en bro af rosenröda moln till Himalayabärgens höjder. Men Bodisat stod fortfarande på den gyllne lotusblomman och förklarade de heliga tingen för folket.

ISLAMITISKA BERÄTTELSER

BUTIMAR, DUFVAN

Bortom det haf, som vi känna, brusa vågorna från den dystra ocean, som är okänd för de dödliga. Där sjunga de långa brottsjöarna en evig hymn i toner, som icke likna andra hafs röster. Och i det hafvet finnes en ö, och på ön väller Ungdomens Källa oafbrutet upp ur de hemlighetsfulla djupen, — och det var den källan kung Alexander, den Två-hornade, förgäfves sökte. Men hans höfvitsman, profeten Khadu, lyckades finna källan och blef därigenom odödlig. Bland alla andra dödliga har Salomo ensam fatt skåda vattnet i denna källa, i enlighet med hvad det berättas i en persisk legend, som nedskrefs i det niohundrade året af Hegira af ordens guldsmed, Hussein ben Ali, äfven kallad El Vaez e’l Kashifi. Och legenden återfinnes i _Anvari Soheili_, hvilket namn betyder "Himlahvalfvets Ljus".

* * * * *

I den barmhärtiga Gudens namn!... "Jag har hört denna sägen om Salomo, den yppersta bland konungar, för hvilken alla genier och alfer, alla människor och djur på jorden, alla fåglar i luften, och alla djupens väsen omgjordade sina själars länder med lydnadens gördel, och hvars makts omfång endast kunde uppmätas af Zephyrs häst, hvilkens morgonfärd är lika lång som en månadslång resa, och hvilkens aftonfärd motsvarar en månadslång resa på den snabbaste jordiska springare."

... Då Salomo en gång satt på den högsta af alla bärgstoppar, hvilken allt fortfarande bär hans namn, — det bärg som behärskar Irans slätter och Indiens konungariken, — samlades världens alla skapade varelser kring hans tron för att betyga honom sin vördnad. Himmelens fåglar bildade en lefvande baldakin ofvanom hans hufvud, och luftens andar betjänade honom. Och så som en dimma höjer sig från jorden, så formade sig en doftande sky inför honom; och ut ur skyn sträckte sig en hand, skönare än månskenet, bärande en diamantskål, uti hvilken ett sällsamt vatten blixtrade som juveler. Samtidigt talade en röst, ljufligare än musik, till honom ur skyn, sägande: "Alla tings Skapare — må Hans väsen bli för evigt förhärligadt och Hans makt för evigt ärad — har sändt mig till dig, o Salomo, med denna skål, som innehåller den eviga ungdomens och det eviga lifvets vatten. Han önskar att du själf må afgöra om du vill, eller icke vill, dricka en dryck ur Ungdomens Källa. Betänk dig därför väl, o Salomo, önskar du dricka härur och lefva gudomligt odödlig genom oändliga tidsåldrar, eller önskar du hällre kvarstanna i de mänskliga fängslena... Jag bidar."

Då sänkte sig en djup tystnad öfver nejden, ty Salomo försjönk i betraktelser öfver de ord han hört, medan den doftande skyn stod orörlig och den hvita handen utan att darra framsträckte sin diamantskål. Och försjunken i drömmar talade konungen sålunda till sitt eget hjärta: "Visserligen förmår man med lifvets guld förvärfva sig många ting på återuppståndelsens stora marknad; och visserligen är lifvets slätt en bördig jordmån för den eviga lycksalighetens träd; och glädjelös är dödens svarta hvila... Likväl måste jag, innan jag fattar mitt beslut, rådföra mig med genierna och alferna och de visaste männen och jordens djur och luftens fåglar."

Fortfarande framsträckte den månhvita handen den skimrande drycken, och den doftande skyn förändrade sig ej. Då talade genierna och alferna och de visaste männen och jordens djur och himmelens fåglar alla med en enda, bifallande röst och bådo honom dricka, då ju all världens väl berodde på hans lefvande visdom och då alla varelsers lycka hade sitt stöd i hans lefnadslopp, på samma sätt som en juvel omslutes och stödes af en guldrings infattning.

Hvarpå Salomo sträckte ut sin hand och mottog skålen ur de lysande fingrarna, som därpå drogo sig tillbaka till den doftande skyn. Underbart var ljusets spel i vattnet, och en rosenröd glöd stod rundtorn skålen, lik den eviga morgonrodnaden på de öar, som ligga bortom Skuggornas Haf, där solen aldrig höjer sig i öster och där det finnes hvarken natt eller dag. Men konungen betänkte sig ytterligare, innan han drack, och vände sig ännu en gång till de skapade varelserna och frågade dem: "O ni genier och alfer, som utöfven rättvisa, ni visaste bland vise män och ni luftens och markens djur, sägen mig om någon enda af de varelser, öfver hvilka jag härskar, är frånvarande från denna församling."

Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."

Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh, guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba, förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat: "O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten af jordisk odödlighet?"

Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen, sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa, huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet? Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem, åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"

Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt andra."

"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva, då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva, ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"

Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka, hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats diamantklara dagg, — som kallas tårar.

EN RÖFVARES SON

... En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl, Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar... Under Konungarnas Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden... I den Barmhärtigaste Guds namn.

* * * * *

På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att därefter helt och hållet förgöra dem.

Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.

Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants rygg... Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt, som vår lag föreskrifver."

Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp, den Högste Gudens Skugga på jorden... Detta barn har aldrig smakat lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning... O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till tacksamhet genom att skona detta barns lif"...

Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"...

Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet, men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro, att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra... Den profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn, som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra honom till jude, kristen, eller elddyrkare... Och till och med hunden Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga dräkter, förmögen att inträda i paradiset"...

Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf. O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel. Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."...

Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom. Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga önskningar."

Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."

* * * * *

Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande låga... Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner, plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta omtalades för konungen.

Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."

EN LEGEND OM KÄRLEK

Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga på andra sidan grafven."...

* * * * *

Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt honom, som aldrig sofver."

Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft, och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en, hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter, — vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban, medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor hölja platsen i sommarnattens dunkel.

* * * * *

... Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick, såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!... Äfven han var i sin ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon bekänna sig till profetens lära!... Blott genom fönstrets gallerverk vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.

Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade", skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn, äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."

Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att, om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa. Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.

Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans profet!"

Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon förvånade sig storligen, men svarade endast: "_Bär mig till det ställe, där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag_!"

KONUNGENS RÄTTVISA

Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!... Om firmamentet skulle öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..

* * * * *

I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till döden.

Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet, tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk: "Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt det han bär på hjärtat."

Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande: "Hvad sade den hunden?"

Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."

Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras; vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom fri.

Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man, som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck, likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin konung."

Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir, än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull, än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"

TRADITIONER UR TALMUD

EN SÄGEN OM RABBA

Som återfinnes i en Gemara text i traktaten Berachot i den babyloniska Talmud... Rabbi Benaa har i fråga om drömtydningar uttalat sig på följande sätt: "Det fans tjugufyra drömtydare i Jerusalem, och efter det jag drömt en dröm, bad jag hvar och en af dem förklara den; och oaktadt hvar och en af dem gaf mig en olika tydning, gingo de alla i fullbordan, i öfverensstämmelse med det gamla ordstäfvet 'Alla drömmar gå i uppfyllelse enligt deras uttydning'... Vi äro dina, O allas vår Konung; Dina äro äfven våra drömmar."

* * * * *