Part 8
Mäktigt var den store Rabbas vetande, han, som var så inkommen i Jetzirah Bokens mysterier, att då han engång önskade pröfva sin broder, Rabbi Zira, skapade han ur stoft en lefvande man, och sände mannen med ett skrifvet budskap till Zira. Men emedan mannen icke var af kvinna född och Guds heliga anda icke inblåsts i honom, kunde han ej tala. Då därför Rabbi Zira tilltalade honom och märkte att han icke svarade, hviskade han i hans öra: "Med trolldom blef du skapad; återvänd därför till stoft igen!" Då upplöste sig mannen inför hans ögon och vinden bar bort stoftet, så som röken förskingras genom stormens andedräkt. Men Rabbi Zira förvånade sig högeligen öfver den store Rabbas makt.
Likväl var Rabba ej lika skicklig som BarHedia i att uttyda drömmar, och otaliga voro de, som rådfrågade Bar-Hedia i dessa angelägenheter. Men han gaf dem goda eller onda uttydningar, beroende på huru mycket eller huru litet man betalade honom. Enligt de flesta Rabbiner betyder det fred att drömma om en källa; att dömma om en kamel betyder förlåtelse af någon oförrätt; att drömma om getter betyder ett bördigt år, att drömma om något lefvande djur, med undantag af apan och elefanten, är lyckobringande, och äfven apan och elefanten båda godt om de visa sig tjudrade eller iförda seldon. Men Bar-Hedia uttydde dylika lyckobringande drömmar i motsatt anda, såvida han icke erhöll en rundlig betalning för tydningen. Och det ansågs i hög grad egendomligt, att de olyckor han förutspådde alltid gingo i fullbordan.
Nu gingo Rabbinerna Abayi och Rabba samtidigt en dag till Bar-Hedia, drömtydaren, efter det de märkt att de båda drömt samma dröm. Abayi betalade honom en sus men Rabba betalade ingenting alls.
Och de frågade gemensamt Bar-Hedia sägande: "Uttolka denna vår dröm. Vi tyckte oss i sömnen se en pergamentsrulle, upplyst af ett starkt ljussken, på hvilken vi tyckte oss kunna läsa dessa ord, hvilka återfinnas i femte Mose bok: '_Din oxe skall inför dina ögon slaktad varda, men du skall intet få äta af honom. Dina söner och döttrar skola åt annat folk gifne varda. Du skall mycken säd föra ut på marken och litet införa_'..."
Då sade Bar-Hedia, drömtydaren, till Abayi, som betalade honom en sus: "För dig bådar denna dröm godt. Versen, som handlar om oxen, betyder att du skall få sådan framgång, att du af idel glädje blir oförmögen att äta. Dina söner och döttrar skola gifta sig i främmande land, och utan sorg skall du skiljas från dem, i medvetandet om att de äro dygdiga och lyckliga.
"Men för dig, Rabba, som ingenting betalade mig, bådar drömmen ondt. Du skall bli till den grad hemsökt, att du icke kan äta för sorg; dina döttrar och söner skola bortföras i fångenskap. Abayi _skall föra mycken säd ut på marken_, men den senare delen af värsen, _du skall litet införa_, hänför sig till dig."
Därpå frågade de honom åter, sägande: "Men i vår dröm läste vi äfven dessa verser: _Du skall hafva oljoträd i alla dina landsändar men du skall icke smörja dig med oljan... Alla folk på jorden skola se att du nämnd är efter Herrens namn och skola frukta dig_."
Då sade Bar-Hedia: "För dig, Rabbi Abayi, innebära orden att du skall bli förmögen och högaktad; men för dig, Rabba, som ingenting gifvit mig, båda de endast ondt. Ditt arbete skall icke ge dig någon afkastning och du skall bli falskeligen anklagad och i följd däraf skydd såsom en, den där gjort sig skyldig till ett brott."
Åter talade Rabba, men nu endast på sina egna vägnar: "Men jag drömde äfven att jag såg min hyddas yttre dörr falla omkull, och mina tänder föllo ut ur min mun. Och jag drömde att jag såg två dufvor flyga bort, och två rädisor växa upp vid min fot."
Och igen svarade Bar-Hedia, sägande: "För dig, Rabba, som ingenting betalade, bådar allt detta endast ondt. Att din yttre dörr föll omkull bådar din hustrus död, och dina tänders utfallande betyder att dina söner och döttrar äfven skola dö i blomman af sin ungdom. Dufvornas flykt innebär, att du skall bli skild från ytterligare två hustrur, och de två rädisorna att du skall få mottaga tvänne slag, hvilka du icke kan återgälda."
Och allt det som förebådats af Bar-Hedia gick i uppfyllelse. Rabbas hustru dog, och han själf tillfångatogs, misstänkt för att ha bestulit konungens skattkammare, och folket skydde honom, som om han varit brottslig. Och under det han sökte åtskilja två blinda män, som råkat i slagsmål, slogo dessa honom två gånger, utan att veta däraf och utan att han kunde återgälda dem slagen. Olyckorna störtade öfver Rabba, som om han varit en sannskyldig Job. Han fann sig likväl undergifvet i allt, utom i förlusten af sin unga hustru, Rabbi Hisdas dotter.
* * * * *
Slutligen betalade Rabba en stor summa penningar åt Bar-Hedia, och bad honom uttyda flere obehagliga drömmar, som han drömt. Denna gång förutsade Bar-Hedia honom endast lycka, rikedom och ära, hvilket allt, till Rabbas stora förundran, tilldelades honom i enlighet med drömtydarens förutsägelser. Men en dag, då Rabba och Bar-Hedia gjorde en resa tillsammans, föll den bok, med hvars hjälp Bar-Hedia afgaf sina drömtydningar, ur hans händer. Och Rabba, som skyndade sig att taga upp boken, lyckades dechiffrera dessa ord på den första sidan: Alla drömmar skola gå i uppfyllelse i enlighet med drömtydarens uttolkning. Då Rabba sålunda uppdagat mannens ondskefulla trolldomsförmåga, förbannade han honom, sägande: "Raca! Allt det onda du gjort mig kunde jag förlåta dig, utom min älskade hustrus, Rabbi Hisdas dotters död. O du gudlösa trollkarl, min förbannelse ger jag dig!..."
Hvarpå Bar-Hedia, skräckslagen, drog sig undan till romarena i frivillig landsflykt, i hopp om att dymedelst försona sin synd och undfly den förtärande makten af Rabbas förbannelser.
Efter det han anländt till Rom, tolkade han dagligen drömmar, stående framför ingången till konungens skattkammare, och han åstadkom mycket ondt, såsom hans vana var. En dag kom konungens skattmästare till honom och sade: "Jag drömde att en nål hade trängt in i mitt finger. Uttyd denna min dröm."
Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!" Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.
Och en annan dag kom skattmästaren och sade: "Jag drömde att maskar uppåto två af mina fingrar. Uttyd denna min dröm."
Men Bar-Hedia sade endast, "Gif mig en _sus_!"
Och då skattmästaren vägrade, svarade BarHedia honom intet.
Likväl kom skattmästaren ännu en tredje gång, och sade:
"Jag drömde att maskar uppåto hela min högra hand. Uttyd denna min dröm."
Då hånade Bar-Hedia honom, sägande: "Gå och se hur det står till i konungens silkesförrådsrum, som anförtrotts i din vård, ty maskarna ha vid detta lag helt och hållet förstört allt silket."... Och det, som Bar-Hedia sagt, var sant.
Hvarpå konungen vredgades och befallde att skattmästaren skulle halshuggas. Men denne protesterade, sägande: "Hvarför döda endast mig, då juden, som till först varseblef maskarnas därvaro, ingenting nämnde därom?"
Då hämtade de Bar-Hedia och förhörde honom. Men han hånade skattmästaren, sägande: "Det var emedan du var alltför girig, för att betala mig en sus, som konungens silke blef förstördt."
Hvarpå romarena, ursinniga af vrede, böjde topparna af två unga cederträn mot hvarandra och bundo fast dem med ett rep. Och de fäste Bar-Hedias högra ben vid den ena trädtoppen, och det vänstra benet vid den andra och afhöggo därefter repet med ett svärd. Och de två cedrarna, som plötsligt återtogo sin naturliga ställning, söndersleto Bar-Hedias kropp i två lika delar, så att hans inälfvor runno ut och till och med hans hufvud, klufvet i två hälfter, gaf hjärnan ifrån sig.
Ty den store Rabbas förbannelse låg öfver honom.
BEGABBARENA
... En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra räknas bespottarena...
* * * * *
Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud, som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.
Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena, emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige — välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan, så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting, och försumma evigheten!"
Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst — tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den Babyloniska Talmud.
* * * * *
Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade honom.
Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött där sedan Israels tider.
Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!" Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det orena liket, under det han skrattade i mjugg.
Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:
"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande, utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och näsborrar maskar utträngde.
Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket lärd man.
"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."
Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds vrede skall ryka!"...
ESTHERS VAL
En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren vår Gud är En!...
* * * * *
På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit, som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom, ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.
Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"... Men det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett straff för hennes fåfänga.
Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade den helige mannen med orden, _Salem aleikum_! Rabbinen såg icke på kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel. Och Rabbinen märkte att hon grät.
Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år, han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.
"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig, och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp, hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.
"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."
* * * * *
Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel deras öron... Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom, tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva intyget redo."
* * * * *
Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld eller juveler af omätligt värde."
* * * * *
Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt, och en djup sömn föll öfver dem alla.
Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven honom dit, medan han sofver."
* * * * *
Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"
Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst: "Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till min faders hus,... dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."...
Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen, framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.
"_Schmah Israel_ — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti Herrens hus."
Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet: "Han skall höra den hjälplösas bön."
ETT HALACHA-SPÖRSMÅL
... Omtaladt i Baba-Mezia, eller "Den Mellersta Ingången" till den Heliga Shas... Herren älskar högre de ingångsdörrar, som äro märkta med Halacha, än han älskar synagogor och skolor.
* * * * *
På den tiden pågick det en tvist mellan Mishna lärarena och Rabbi Eliezer angående en viss bakugns lagenliga renhet, om hvilken det står skrifvet i Baba-Mezia i den babyloniska Talmud. Ty medan alla de andra ansågo att ugnen enligt Halacha borde förklaras oren, påstod Rabbi Eliezer att den var ren; och han kullkastade alla deras argument och bemötte alla deras invändningar, ehuru de icke ville erkänna sig öfverbevisade. Slutligen uppmanade Rabbi Eliezer ett johannisskidträd att bära vittnesbörd om hans tolkning af lagen. Och trädet lösgjorde sig från marken, höjde sig i luften med mulldrypande rötter och rörde sig fyra hundra yards framåt, samt planterade sig därpå, skälfvande, åter ned i jorden.
Men Mishna lärarena, som voro vana vid underbara ting, blefvo föga imponerade, och de sade endast: "Vi kunna väl icke fästa afseende vid ett johannisskidträds vittnesbörd. Skulle ett johannisskidträd undervisa oss om Halacha? Skulle ett johannisskidträd lära oss lagen?"
Då vände sig Rabbi Eliezer till bäcken, som därutanför oupphörligt frammumlade samma sång, "Bär vittnesbörd för mig, o du rinnande vatten". Och strömmen ändrade sitt lopp; dess vatten drog sig tillbaka och flöt ånyo in i urkällan och lämnade de nakna kiselstenarna i flodbrädden att torka i solskenet.
Men de vise männen vidhöllo fortfarande sin åsikt, sägande: "Skulle en bäck pladdra för oss om lagen? Skulle vi hällre lyssna till ett rinnande vattens röst, än till Den Helige — välsignad vare han — och Hans tjänare, Moses?"
Då blickade Rabbi Eliezer upp mot murarna, som buro heliga inskrifter, och utropade: "Så vittnen då äfven ni, I heliga murar, att jag dömt riktigt." Och murarna darrade, böjde sig inåt och buktade sig som spända segel, då vinden kastar om, samt hängde hotande öfver Rabbinernas hufvuden. De skulle äfven nedstörtat, om icke Rabbi Josua kväst dem, sägande: "Hvad angår det er, om Rabbinerna träta om Halacha? Viljen I krossa oss? Hållen er i styr!" Då lydde murarna Rabbi Josua och störtade ej ned, men de återtogo icke häller sin ursprungliga plats, ty de lydde äfven Rabbi Eliezer, — hvarför de ännu i denna dag stå fallfärdiga.
Då Rabbi Eliezer sålunda insåg att deras hjärtan voro hårdare mot honom, än själfva husets stenar, utropade han: "_Må Bath Kol döma mellan oss_." Hvarpå byggnaden skakade ända till grundmurarna, och en Röst från himlen svarade, sägande: "Huru vågen I uppresa eder mot Rabbi Eliezer, ty Halacha samstämmer i alla afseenden med hans utslag."