Part 6
Hon bjöd därför den vackra staden farväl och begynte stiga uppför bärgsvägarna, som ledde fram till den plats, öfver hvilken det väldiga rosenröda skenet hvilade. Genomträngande voro solens strålar och oländig den svindlande stigen och hon öfverfölls af ökentörst och trötthet. Efter att ha hunnit halfva vägen uppför bärget, slog hon sig ned för att hvila och läska sig vid ett källsprång, klart och genomskinligt som diamant, hvilket holkat sig en underbart skön bassin midt i hjärtat af klippan. Men då bajadären böjde sig ned för att dricka, uppfångade hon i den silfverklara spegeln bilden af sitt böljande, svarta hår, de lotusmjuka silkesskuggade ögonen, den rosenknoppande, honungsljufva munnen och hyn, guldskiftande som solskenet, och den välformade, smärta midjan, och de smidiga lemmarna, som voro rundare än elefantens betar, och fotlederna i deras guldomslingrade grace. En slöja af tårar drog sig öfver hennes syn. "Skall jag då verkligen kasta ifrån mig all denna fägring?" mumlade hon. "Skall jag verkligen under en eremits dräkt skyla alla dessa behag, som bedårat Rajaher och Maharajaher? Skall jag låta min ungdom och skönhet förvissna i ensamhet, under drömmar om det förflutna? Hvarför har jag då födts så skön? Nej, må de som sakna ungdom och skönhet öfvergifva allt för att söka de Fem Vägarna." Och hon vände åter sitt ansikte mot det hvitskimrande Rajagriha, därifrån det uppsteg blomdoft och flöjters smekande toner och dansande flickors ystra skratt...
Men högst däruppe i det röda skimret blickade den allvetande Buddha ned i hennes hjärta, och i medlidande med hennes svaghet förvandlade han sig själf, genom att uttala Ordet, till en ungmö, som var långt fagrare och smidigare än till och med bajadären Pundari. Sålunda varseblef Pundari, medan hon vandrade nedför bärget, helt plötsligt en ledsagarinna vid sin sida. Hon tilltalade henne och frågade: "O du undersköna, hvarifrån kommer du? I hvilken släkt har en så fager varelse kunnat födas?"
Den älskliga främlingen svarade med en röst, mer smekande än guldflöjtens toner: "Äfven jag, du sköna, vänder tillbaka till Rajagriha; låt oss vandra tillsammans, så kunna vi hjälpa och bistå hvarann under färden."
Och Pundari svarade: "Javisst, du vänaste bland jungfrur, din skönhet drar mig till sig, som blomman drar biet, och ditt hjärta måste helt visst vara lika ädelt som ditt oförlikneliga ansikte."
Så färdades de vidare tillsammans. Men den vackra främlingen tröttnade till slut, och då satte sig Pundari ned vid vägen och formade af sina runda knän ett stöd för det täcka hufvudet och kysste sin kamrat till sömns och strök hennes praktfulla silkesglänsande hår och smekte det slumrande, guldhyllta, fulländadt sköna ansiktet, ända tills en stor kärlek till den främmande mognade inom henne och kom hennes hjärta att svälla.
Men medan hon fortfarande betraktade det sköna ansiktet, som hvilade mot hennes runda knän, förvandlade det sig plötsligt. De fylliga kinderna skrumpnade bort på samma sätt, som en gyllene frukt vissnar och torkar. Underliga hålor mörknade och djupnade kring ögonen; de silkeslena ögonhåren försvunno med sina skuggor; de praktfulla lockarna hvitnade som altareidens aska; läpparna blefvo vissna och insjunkna, tandlös gapade den engång så rosiga munnen och ansiktets framskjutande ben förebådade en dödskalles grinande linjer. All doft af ungdomlighet var borta, men i stället uppsteg dödens outhärdliga lukt, och med den de ohyggliga, krypande ting, som döden ger näring åt, samt de blygrå färger och fläckar, som äro dödens hemska fingrars insegel. Skrikande flydde Pundari till Buddhas närhet, och berättade för honom allt det hon sett.
Och den af hela världen dyrkade tröstade henne och sade:
"O Pundari, lifvet är endast en frukt och skönheten endast en blomma! Hvad värde har äfven den vackraste kropp, då den ligger och förmultnar på Ganges stränder. Ålderdom och död kan ingen undgå; likväl är detta icke det värsta, — utan de nya födelserna, hvilka stå i samma förhållande till detta lifvet, som ekot till rösten i en håla, som de stora fotspåren till elefantens steg.
"All sorg har sin rot i begären; ur begären framaflas allt ondt. Själfva kroppen är endast en skapelse af själen, af hjärtats dåraktiga nöjestörst. Liksom drömmarnas skugg-gestalter skingras, då den sofvande uppvaknar, så skall ock sorg och ondska försvinna ur deras sinnen, som lära sig att öfvervinna begären och kväfva hjärtats törst. Och på samma sätt skall kroppen själf försvinna för dem, som dygdigt vandra längs de Fem Vägarna.
"O Pundari, ingen eld bränner hetare än begärens; ingen glädje är större än den att öfvervinna kroppen. På samma sätt som den hvita storken står ensam invid den uttorkade liljedammen, så skall det gå dem, hvilkas ungdom förrunnit under dåraktiga passioners vilda brand. Och då den stora förvandlingen kommer, skola de födas på nytt till dårskaper och tårar.
"Endast de, som funnit sin glädje i den vildmark, för hvilken andra fasa; de som lyckats utsläcka all sin längtan; de som, öfvertänkande lifvet och döden, gjort sig själfva fria från lidelser, endast dessa nå lyckan och kunna, jämte det de undvika en andra födelse, inträda i Nirvanas sällhet"...
Och bajadären afklippte sitt hår, bortkastade sina smycken och juveler och öfvergaf allt för att beträda de Fem Vägarna. Och i sin glädje däröfver läto Deva gudinnorna bärgen stråla öfver den hvita staden, och fyllde luften med ett rägn af sällsamma blommor. Och eho det vara må, som önskar få veta mer om Buddha, han läse den underbara boken "Fah-Khev-King", — kapitlen om Dhammapada.
YAMARAJAH
Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den underbara boken Dhammapada... En berättelse om den Buddha, vid hvars födelse stjärnorna stannade i sitt lopp...
* * * * *
Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen, medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.
Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust, uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna, de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja; men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son." Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud, de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen. Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.
* * * * *
Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig..." Och danserskor, som sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra hjärtan; utandas din själ i en kyss..." Och de skrattade gällt, såsom tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.
* * * * *
Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar, sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.
Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg. Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna Yamarajah.
* * * * *
Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars musik.
Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer, att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman, och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats, där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min son!"
* * * * *
Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst, såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse. Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver tillvaron... Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd. Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats, där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte. Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande skall hända dig... Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra betraktelser."
* * * * *
Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, — en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser, utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna; hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler, rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten. Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt bjödo honom stiga in.
Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande, som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet... Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud... och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön...
Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom..."
* * * * *
Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom, under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde, känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"
Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med undrande ögon: "Jag känner dig ej..."
Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är densamma i dina ögon?..."
Men barnet svarade om och om igen: "Jag känner dig ej."
Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt, att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser. Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap..."
Så drog då Brahminen bort förstummad af sorg.
Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:
"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och din dårskap."
"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är dess gäst, efter det han rest vidare."
"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."
"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek klänger sig vid."
"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att hålla vakt öfver en brinnande lampa."
"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."
"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."
"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."
"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den undsluppit från hjorden..."
Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att följa i Lärarens fotspår...
TRONS LOTUSBLOMMA
Eller "Den glödande ugnen", hvilken saga finnes omtalad i Buddhas Jatakas... Vid hans födelse blefvo hafvens vatten söta och de Sju Helvetenas djup blefvo upplysta. De blinda återfingo sin syn, så att de kunde skåda världens härlighet; de döfva återfingo sin hörsel, så att de kunde höra det glada budskapet; klipporna sprängdes i sär af sjudubbla lotusblommor; och en omätlig härlighets ljus fyllde världsalltet med tio tusen solar...
* * * * *
Under de år, då Brahmadatta härskade öfver Benares, — den heliga staden, — apornas och påfåglarnas stad, — den stad som ägde de sju kostbara tingen och återskallade af de tio ljuden, af elefanternas trumpetläte, hästarnas gnäggande, instrumentens melodier och sjungande flickröster, — blef Buddha den utkorade, efter att hafva genomgått oräkneliga födelser _koti_, född såsom son till den kungliga skattmästaren.
Men en _koti_ räcker tio millioner år.
Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.
På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.
Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.
Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand, begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete, likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.
Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot, som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.
Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst, som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har kommit... Min är elden mellan dig och honom."
Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.
Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke gifvits makt att trotsa plikten!... Min Herre Buddha, jag nalkas dig, fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."
Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "_Det är bättre att frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en uppsåtlig synd_!"...
Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans skål.