Part 5

Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa, kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?" Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset, samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes dräkt på samma sätt som förut.

Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig boken och flydde tillbaka till sin hemstad.

Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"

Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda." Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag återge henne lif."

Och efter det de åtlydt hans uppmaning framtog Madhusudam boken och uppläste en besvärjelse därur. Och askan och de brända benen lydde befallningen, bytte färg, fingo lif och blefvo till en underskön kvinna, ljuflig som jasminblomman, — Madhumalati sådan hon var, innan hon blef stungen af ormen!

Men de tre ynglingarna, som fingo skåda hennes småleende, blefvo så förblindade af kärlek, att de råkade i våldsam tvist för hennes skull...

* * * * *

Därpå sade Demonen: "O Vikramaditaya, hvems hustru borde hon rätteligen ha blifvit? Om du ej afger ett riktigt svar, så uppslukar jag dig."

Konungen svarade: "Visserligen bör hon ha blifvit den mannens maka, som samlat ihop hennes aska, fört den med sig till ett gömsle i skogen, byggt upp en hydda och lefvat där ensam med minnet af henne."

"Nej", sade Demonen, "huru skulle hon kunnat bli återuppväckt, om ej den andre äfven bevarat benen? Och huru skulle hon, i trots af dessa bådas hängifvenhet, kunnat bli återuppväckt, om icke den tredje varit?"

Hvarpå konungen gentog: "Enär det är en sons plikt att tillvarataga sina föräldrars ben, så var också den mannen, som tillvaratog Madhumalatis ben, endast som en son i förhållande till henne. På samma sätt som en fader ger lif åt sitt barn, så var han, som återkallade Madhumalati till lif, som en fader i förhållande till henne. Men han, som samlade hennes aska och förde den med sig till ett gömsle i skogen, där han byggde en hydda och lefde ensam med minnet af henne, han var i sanning hennes älskare och rättmätige make."

* * * * *

... Demonen framställde många andra svårlösta frågor, angående män, som genom trolldom förvandlats till kvinnor och om lik, som besjälats af onda andar. Men konungen afgaf riktiga svar på dem alla, med undantag af en fråga, som sannerligen icke medgaf något svar. —

"O Vikramaditaya, då Mahabal var Rajah öfver Dharmpur bekämpades han af en annan monark, som i en stor siaktning förintade hans här och slutligen dödade honom själf. Men den fallne konungens hustru och dotter flydde till skogen och drefvo där omkring. På den tiden jagade Rajahn Chandrasen och hans son i samma skog, och de upptäckte på marken aftrycken af kvinnliga fötter. Då sade Chandrasen: 'De människor, som vandrat här, måste hafva små och vackra fötter, sådana som kvinnors pläga vara det. Likväl undrar jag storligen, om det värkligen kan finnas kvinnor på ett så öfvergifvet ställe. Låt oss följa spåren åt, och om kvinnorna äro sköna, så tar jag den till hustru, hvars fötter lämnat de mindre spåren, och du får äkta den andra'."

Och de hunno upp kvinnorna och blefvo lifligt intagna af deras skönhet. Rajahn Chandrasen äktade den döde Mahabels dotter, medan Chandrasens son tog Mahabels enka till hustru. Sålunda gifte sig fadern med dottern till modern, och sonen med dotterns mor...

Och Demonen frågade: "O Vikramaditaya, på hvilket sätt voro Chandrasens och han sons barn besläktade genom dessa giftermål?" Men konungen teg. Och Demonen var så belåten öfver hans tystnad, att han helt oväntadt slöt vänskap med konungen, såsom det står skrifvet i Vetala Pantchavinsati.

LEJONET

Klokhet är förmer än stora kunskaper; klokhet är förmer än lärdom; den okloke skall förgås liksom de, hvilka till sin egen förstörelse manade fram ett lejon... Och detta är berättelsen om lejonet, sådan den omtalas af den helige Brahminen Vishnu-sarman i Pantchopakhyana.

* * * * *

Det fanns i forna tider fyra Brahminynglingar — bröder, som älskade hvarandra med stor hängifvenhet och som beslutit att tillsammans bege sig till ett närbeläget konungarike, för att där söka sig förmögenhet och ryktbarhet.

Af dessa fyra bröder hade tre gjort djupa och omfattande studier, samt voro hemmastadda i magi, astronomi, alkemi och de svåraste ockulta vetenskaperna, medan den fjärde ingenting lärt utan endast ägde ett godt förstånd.

Medan de nu vandrade tillsammans framkastade en af de lärda bröderna: "Hvarför skall vår okunnige broder få fördel af all vår lärdom? Han kan ej annat än bli oss en börda på vår färd. Aldrig kan han tillvinna sig furstars och konungars aktning, och kommer därför alltid att bli en skam för oss. Vore det icke bättre att låta honom vända hem igen?"

Men den äldsta brodern svarade: "Nej, låt honom dela vår framgång; han är ju vår afhållne broder, och vi kunna måhända finna en plats för honom, som han kan fylla utan att göra oss skam."

Så fortsatte de då sin väg tillsammans. Medan de kort därpå färdades genom en skog, sågo de benen af ett lejon ligga utströdda på vägen. Dessa ben voro mjölkhvita och flinthårda, så hade solen torkat och blekt dem.

Då sade den af bröderna, som tidigare fördömt den yngstes okunnighet: "Låtom oss nu visa vår broder hvad lärdom förmår, genom att ge lif åt dessa ben och skapa ett nytt lejon af dem, så att han får skämmas för sin okunnighet. Med några få trolldomsord kan jag foga ihop dessa förtorkade ben och komma hvart och ett att intaga sin rätta plats." Hvarpå han strax uttalade dessa ord, och de torra benen sökte sig samman med ett rasslande ljud, hvart och ett passande sig in på sin rätta plats, — tills dess skelettet fullständigt fogat ihop sig.

"Jag", sade den andra brodern, "kan med några ord låta senor sträcka sig ut öfver benen, — hvar och en på dessa rätta plats, — och låta mellanrummen fyllas af muskler och färgas röda af blod; jag kan skapa vätskor, ådror, körtlar och märg, de inre organen och det yttre skinnet." Till detta ändamål uttalade han några ord. Och på marken invid deras fötter framträdde lejonets kropp, fulländad, luden och väldig.

"Och jag", sade den tredje brodern, "kan genom ett enda ord ge värme åt blodet och rörelse åt hjärtat, så att djuret begynner lefva och andas och uppslukar andra djur. Och ni skola få höra hur det ryter."

Men innan han fick tid att uttala dessa ord lade den fjärde brodern sin hand öfver hans mun. "Nej", utropade han, "uttala icke det ordet. Detta är ett lejon. Om du ger det lif, så uppslukar det oss."

Men de andra gjorde narr af honom, sägande: "Gå hem, du dåre, hvad känner du om vetenskapen?"

Då svarade han dem: "Vänta åtminstone med att ge lejonet lif, tills er broder hunnit klättra upp i detta träd." Och det gjorde de.

Knappast hade han klättrat upp i trädet innan ordet uttalades, och lejonet rörde sig, och öppnade sina stora, gula ögon. Så sträckte det på sig, och reste sig, och röt. Därpå vände det sig mot de tre vise männen och slukade upp dem.

Men efter det lejonet gått sin väg klättrade den unge mannen, som intet visste om vetenskaperna, oskadd ned från trädet och återvände till sitt hem.

SAGAN OM OLYCKSVIDUNDRET

Den som äger hundra, önskar sig tusen; den som äger tusen, önskar sig hundratusen; den som äger hundratusen, fikar efter ett konungadöme; den som äger ett konungadöme, längtar efter att behärska himlarna. Och vilseledda af sitt begär begå äfven de, som besitta både rikedomar och vishet, handlingar, som aldrig bordt begås och eftersträfva ting, som aldrig bordt eftersträfvas. Hvarför denna saga — tagen ur fyrtiosjätte boken af Fa-youen-tchou-lin, blifvit nedskrifven till gagn för dem, som ge näring åt sina egna dåliga önskningar.

* * * * *

På den tiden, då solen sken klarare än nu, då blommornas doft var Ijufligare, då världens färger voro skönare att skåda, och då gudarna plägade vandra omkring på jorden, fanns det ett visst lyckligt konungarike, uti hvilket det icke existerade någon olycka. Guld och juveler öfverflödade där, skördarna voro outtömliga som oceaner, städerna mer befolkade än myrstackar. Så många år hade gått förbi utan något krig, att gräset begynt växa högt på de stora städernas murar, och åtskilde deras stenar med sina sega, snärjande rötter. Och utöfver hela landet tonade ett dämpadt sus af musik, lika oaflåtligt, som bruset af den Gula Flodens vågor. Endast sömnen gjorde afbrott i räckan af fröjder och nöjen, och icke ens de sofvandes drömmar förmörkades någonsin af inbillade sorger. Ty där fanns ingen sjukdom och inga slags umbäranden, utan hvarje människa lefde sina hundra år, och döden lade henne till ro utan plågor, såsom då man söker hvila efter fröjder, — söker sömnens frid efter berusande glädje.

* * * * *

En dag sammankallade detta lands konung alla sina rådgifvare och ministrar och främsta mandariner och frågade dem, sägande: "I några gamla annaler, som bevaras i vårt förnämsta tempel, har jag läst dessa ord: _I forna dagar hemsöktes landet af Olyckan_. Finnes det någon bland eder, som kan säga mig hvad slags djur Olyckan är? Hvilket djur kan Olyckan likna?"

Men alla rådgifvarena och ministrarna och mandarinerna svarade: "O konung, vi ha aldrig sett det djuret, och kunna icke säga hvad slags varelse det är."

Hvarpå konungen befallde en af sina ministrar att besöka alla främmande konungadömen för att göra förfrågningar om djuret Olycka och söka skaffa sig det till hvilket pris som hälst — ifall det alls stod att köpa, — ja, till och med om det pris som begärdes därför skulle motsvara värdet af en hel provins.

Nu fanns det en af gudarna, som, då han säg och hörde allt detta, iklädde sig människogestalt och begaf sig till det närmaste konungarikets största marknadsplats, medtagande Olyckan, fjättrad vid en ked af järn. Och Olyckan liknade till sin skapnad en jättestor sugga. Då nu ministern besökte denna utländska marknad, varseblef han kräket, som stod tjudradt vid en påle, och frågade hvad slags djur det var.

"Det är Olyckan", svarade guden.

"Står det till salu?" frågade ministern.

"Visserligen", svarade guden.

"Och priset?"

"En million guldmynt."

"Och hvarmed skall man föda det?"

"Med en skeppa nålar dagligen."

* * * * *

Efter det han betalat en million goda, röda guldmynt för odjuret, var ministern tvungen att förse det med föda. Han sände därför ut budbärare till alla marknadsplatser, och till skräddarenas och väfvarenas butiker, och till alla mandariner i konungadömets alla olika distrikt, för att söka nålar. Detta orsakade oro i landet, ej blott emedan nålar voro sällsynta, utan äfven för de lidanden folket utsattes för. Ty de, som icke ägde nålar, blefvo slagna med bambukäppar; och mandarinerna, som önskade lyda konungens ministers befallning, utöfvade mycken stränghet. Skräddare och andra, som lifnärde sig med nålens hjälp, befunno sig snart i en beklagansvärd belägenhet; och nålmakarena kunde aldrig, de må ha stretat och sträfvat huru mycket som hälst, tillvärka tillräckligt nålar för att tillfredsställa odjurets hunger, och det fastän många dogo endast till följd af öfveransträngning. Och priset på nålar blef lika högt uppdrifvet, som priset på smaragder och diamanter, och de rika gåfvo ifrån sig alla sina ägodelar för att skaffa föda åt odjuret, hvars gap var lika omöjligt att mätta, som helvetets afgrund. Utpinadt af hunger och mandarinernas stränghet reste sig folket i många provinser till uppror och påbörjade ett krig, som kostade många tiotusendes lif. Floderna färgades röda af blod, och likväl kunde ministern ej föra djuret till palatset, i brist på nålar att föda det med.

Därför skref han slutligen till konungen, sägande: "Jag har i sanning lyckats finna och inköpa ett hondjur af Olyckan; men hanen har jag ej funnit och vill, med Ers Majestäts tillåtelse, icke häller söka finna den. Ty lyssna, honan har redan uppslukat hela detta lands välstånd, och jag vågar icke föra ett slikt odjur med mig till palatset. Jag ber därför Ers Majestät, att Ers Majestät ville i nåder tillåta mig att förgöra detta ohyggliga vidunder; och jag litar på att Ers Majestät bevarat i minnet de vise indiske männens ord: 'Äfven om en konung icke vill lyssna till andras mening, så är det en trofast rådgifvares plikt att ge honom råd'."

Då sände konungen, som redan oroats genom rykten om hungersnöd och uppror, befallning om att odjuret skulle förgöras.

* * * * *

I enlighet därmed leddes Olyckan till en öfvergifven plats utanför staden, samt fjättrades med starka järnkedjor. Därpå befallde ministern slaktarena att döda det. Men så ogenomtränglig var dess hud, att hvarken yxa eller knif kunde såra det. Hvarpå soldaterna fingo befallning om att döda djuret. Men bågskyttarnas stålpilspetsar plattades till mot Olyckan, äfven om de riktades mot dess ögon, hvilka voro klara och hårda som diamanter; medan oräkneliga svärd och spjut kastades och brötos i resultatlösa försök att döda den.

Då befallde ministern att det skulle byggas ett stort bål; och vidundret stod fastbundet midt ibland lågorna, medan hela floder af beck och olja götos ut och kommo flammorna att stiga, ända tills dess elden blef så het, att människor icke kunde närma sig den på en li’s afstånd. Men i stället för att brinna blef odjuret först illande rödt och sedan glödande hvitt och skinande som en måne. Dess kedjor smulto som vax, så att det till slut ryckte sig lös och lopp ut bland folket som en brinnande drake. Många blefvo därvid uppbrända. Och odjuret sprang in till städerna och förstörde dem, hvarpå det fortsatte sin färd med sådan snabbhet, att hettan endast tilltog under dess lopp. Snart nådde det hufvudstaden, samt sprang genom den och öfver den på husens tak och brände upp till och med konungen i hans palats.

På detta sätt blef, tack vare konungens dårskap, hela konungadömet fullkomligt ödelagdt och förstördt, så att det liknade en öken, bebodd endast af ormar och ödlor och demoner.

_Anmärkning_. Denna och den följande fabeln ingå i den egendomliga samling, som öfversatts ur en kinesisk encyklopedi af Stanislas Julien och publicerats i Paris år 1860 under titeln "Les Avadânas", — eller "Likheterna", — en sanskritterm, motsvarande det kinesiska _Pi-yu_ och hänsyftande till ursprunget för historierna, hvilka öfversatts, eller åtminstone bearbetats, efter gamla sanskrittexter. Jag har likväl vågat pointera den lätt kinesiska färgläggningen i denna groteska saga. _L.H._

EN BUDDHISTISK PARABEL

... Liksom lerkärl, som tillverkats på krukomakarnes drejskifva, så äro ock människornas lif. Huru omsorgsfullt de än formats, så äro de alla dömda att förintas. Intet existerande skall fortvara; lifvet är likt vattnet i en flod, som flyter förbi för att aldrig återvända. Därför kan lyckan uppnås endast genom att man söker undertrycka de Sex Önskningarna, på samma sätt som sköldpaddan drar in sina sex extremiteter i sitt skal — genom att man afstänger sina tankar från begär och sorg, på samma sätt som en stad är afstängd genom vallar och löpgrafvar.

* * * * *

Så talade Sakya-Muni i sina Gathas. Och denna parabel, som tvifvelsutan författats af honom själf, och som öfversatts från ett förloradt indiskt manuskript till kinesiskt tungomål, återfinnes i den femtioförsta boken af "Fa-youen-tchou-lin".

En fader och hans son arbetade tillsammans på fälten under ormarnas årstid, och en glasögonorm stack den unge mannen, så att han dog på stället. Ty människorna känna icke något gift, som skulle motverka glasögonormens bett, hvilket fyller blicken med ett plötsligt mörker, och stannar hjärtats slag. Men fadern, som säg sin son ligga död, och märkte att myrorna begynte samlas, vände tillbaka till sin sysselsättning och fortsatte lugnt att arbeta på samma sätt som förut.

En Brahmin, som passerade förbi och såg hvad som inträffat, förundrade sig öfver att fadern fortsatte med sitt arbete, och ännu mer undrade han öfver att hans ögon voro tårlösa. Hvarför han tilltalade honom, sägande: "Hvem var ynglingen som dog?"

"Han var min egen son", svarade mannen, utan att upphöra med sitt arbete.

"Men huru kan du vara så tårlös och likgiltig, om han var din egen son?"

"Dårskaper", svarade mannen; — "i och med detsamma en människa gör sitt inträde i världen, tager hon sitt första steg i riktning mot döden; och hennes styrkas fullhet är begynnelsen till dess aftagande. För den dygdige gifves det i sanning en belöning; liksom för den orättfärdige en vedergällning. Hvartill gagna då tårar och sorg? I intet afseende kunna de nytta den döda... Är du, min gode Brahmin, måhända på väg in till staden? Om så skulle vara, så ber jag dig vika in i mitt hus, och underrätta min hustru om att vår son är död, så att hon må veta att sända hit min middagsmåltid."

"Hvad kan detta vara för en människa?" undrade Brahminen för sig själf. "Hans son är död, och likväl gråter han ej. Liket ligger där utsatt för solens strålar, och likväl upphör han ej med sitt arbete. Myrorna samla sig omkring det, likväl talar han helt kallt om sin middagsmåltid. Han måste helt visst vara oförmögen af alla mänskliga känslor." Så tänkte Brahminen för sig själf, men drifven af nyfikenhet begaf han sig i alla fall till arbetarens bostad. Och då han fick se modern, sade han till henne: "Kvinna, din son är död, efter att ha blifvit stungen af en glasögonorm; och din tårlöse make ber dig sända honom hans middagsmåltid... Och nu ser jag att du är likaså likgiltig för din sons död, som han, ty du gråter ju ej."

Men den dödes moder svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre, denne vår son har af sina föräldrar erhållit endast ett öfvergående lif, därför kallade jag honom heller icke min son. Nu har han gått bort från mig, och det stod icke i min makt att hålla honom tillbaka. Han var lik en resande, som rastar vid ett värdshus; den resande hvilar ut sig och far därpå vidare; skulle det anstå värdshusvärden att söka förmå honom att dröja? Likadant är i sanning förhållandet mellan moder och son. Sonen må gå eller komma, må stanna eller bege sig af, modern har ingen makt öfver hans lif. Min son har fullföljt det öde, som utstakats för honom, och från det ödet kunde ingenting rädda honom. Hvarför skulle jag då klaga öfver det oundvikliga?"

Ännu mer förundrad vände sig Brahminen mot den döde ynglingens äldsta syster, en ungmö i sin jungfrulighets lotusblomstring, och frågade henne, sägande: "Din broder är död, skall du icke gråta?"

Men ungmön svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Emellanåt tränger en kraftig vedhuggare in i skogen och hugger ned träden med mäktiga yxslag och binder ihop dem till en väldig flotte och skjuter flotten ned i den breda floden. Men en rasande vind börjar blåsa och rör upp vågorna, så att de slänga flotten hit och dit, tills den brister i sär och strömmen skiljer de främre stockarna från de bakre, och alla hvirfla bort för att aldrig mer förenas. Just sådant var min unge broders lif. Vi hade af ödet förts ihop i samma hem; vi ha nu skiljts åt för alltid. Det finns ingen bestämd tid för lif eller död; vår tillvaro må vara lång eller kort, så äro vi sammanförda endast för en tid, för att sedan skiljas åt för alltid. Min broder har slutat den bana, som blifvit honom tillmätt; och hvar och en af oss uppfyller en bestämmelse, som icke kan ändras. Mig har det icke förunnats att skydda och rädda honom. Hvarför skulle jag gråta öfver det, som icke kunde förhindras?"

Ännu mer förundrad vände sig Brahminen till den döde ynglingens unga hustru, sägande: "Och du, vid hvars barm han sof, gråter icke du öfver honom, din afhållne make, som ryckts bort midt i sin mandoms sommar?"

Men hon svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Liksom två fåglar flyga den ena från öster och den andra från söder, mötas och blicka in i hvarandras ögon, och svänga sig rundt om hvarandra och söka upp samma trädtopp eller samma tempel och sofva tillsammans till soluppgången, så var ock vårt lif. Då den gyllne dagern bryter fram i öster lämna de två fåglarna sin tempeltinne eller sin trädtopp och flyga hvar åt sitt håll, för att söka sig föda. De råkas igen, om ödet så vill; om ej, så se de hvarandra aldrig mer. Likadant var min makes och mitt eget öde; då döden nådde honom, var hans bana fullbordad, och det stod icke i min makt att rädda honom. Hvarför skulle jag då gråta?"

Ännu mer föundrad vände sig Brahminen till den döde mannens slaf och frågade honom: "Din herre är död, hvarför gråter du ej?"

Men äfven slafven svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre och jag voro förenade genom ödets vilja; jag var endast som den lilla kalfven, hvilken följer den stora oxen åt. Den stora oxen är dödad; den lilla kalfven kunde ej rädda den undan slaktarens yxa; dess skrik och råmanden tjäna till intet. Hvarför skulle jag gråta då jag icke ens vet hur snart min egen timme slår?"

Stum af förundran betraktade Brahminen kvinnornas smärta gestalter, som rörde sig snabbt fram och åter i det inströmmande, glödande och gyllene ljusskenet, medan de tillredde middagsmåltiden åt den tårlöse arbetaren där borta på fältet.

PUNDARI

En berättelse om den Buddha, som fyllde världen med ljus och hvars fotsulor liknade två strålande solars ansikten ty han vandrade på den Fullkomliga Vägen.

* * * * *

... Vid den tiden uppehöll sig Buddha på toppen af bärget Gridhrakuta, från hvilket man kunde öfverskåda den gamla, försvunna stad, som kallades Rajagriha, — då en lysande vision af hvita gator, förvittrade arkader och mjölkhvita palats, så konstfullt utsirade, att de föreföllo lätta som kaschemirväfvar och luftiga som rimfrost. Där ljödo elefanters skrän, där dallrade luften af förälskad musik, där utandades blommor i tusentals trädgårdar sin rökelse mot himlen, och där lyfte kvinnor, vänare än blommor, sina ringprydda fötter till harpors och flöjters toner ... Men öfver det hela höjde sig bärgstoppen, — glödande i en strålglans klarare än dagens — som med sitt vidtfamnande och rosenröda sken förkunnade Buddhas närvaro.

I den staden bodde en bajadär, skönast bland kvinnor, — med hvilken ingen kunde mäta sig i behag. Hon hade ledsnat på dansen och juvelerna och blommorna, — på sina lifstycken af purpur och gyllene silke, på sina dräkter, lätta som luft och genomskinliga som dimmor, — tröttnat äfven på de furstar, som kommo ridande på elefanter till hennes bostad, medförande gåfvor af juveler och parfymer och underbart formade vaser, tillvärkade i länder på tio dagsresors afstånd. Och hennes hjärta tillhviskade henne att hon borde söka Buddha, för att genom honom vinna kunskaper och hvila, samt blifva lik en Bhikshuni.