Part 9

[64] I dessa sista verser lemnas oss en bild af de i Indiens urskogar anlagda eremitkolonier, hvilka utgjorde den äldsta Indiska culturens förkämpar, och af folket betraktades med helig vördnad. Vi finna här uppräknade några af de drag, som karakterisera dessa eremiter, hvilka, sedan de i redan genomgångna lefnadsstadier uppfyllt sina plikter emot Gudar och menniskor, nu ej mer hafva annat att göra, än att försjunka i meditation öfver det högsta väsendet och i stillhet afbida dödens stund, såsom Manus lagar säga: "Ej sökande döden, ej älskande lifvet, må han afbida sin stund, såsom tjenaren sin belöning." -- I Orig. står: "längtande att få se den väg, som leder till Paradiset," d.ä. döden. -- _Vasischtha_ och _Bhrîgu_, helige eremiter från den äldsta forntiden, anföras här som mönster. De hafva författat en del af Vedernas hymner och Vasischtha är en af de mest och klarast framstående personligheter i den äldsta, af mythiskt dunkel omhöljda Indiska historien.

[65] Indernas sed och gästfrihetslag bjuda att välkomna en gäst ej blott med vördnadsfulla ord, utan äfven med räckande af vatten till fötternas sköljning och med framläggande af ris och frukter och en svalkande dryck. Först sedan gästen dermed uppfriskat och stärkt sig, är tillstädjeligt att fråga honom om hans ärende. -- Ett sådant emottagande kallas _pûdschà_.

[66] Bland lefnadsreglor, hvilka åligga en eremit, är äfven den, att af sin egen måltid, vanligen kokt ris, strö ut en del utanför sin hydda åt himlens fåglar och skogens djur. Äfven får han aldrig skada eller döda ett lefvande väsen. Derföre svärma skogens fåglar och djur tama omkring de Indiska eremiternas fridfulla hyddor.

[67] Enligt Indisk föreställning är sjelfmord ej ett brott, utan kan enhvar, som uppfyllt sina plikter i lifvet och ej mer har något att lefva för, sjelf påskynda sin förvandling.

[68] _Asoka_-trädet, betydande etymol. "bekymmerslös," "sorglös," är, då det står i full blomma, en af den yppiga Indiska naturens skönaste prydnader. W. Jones, till hvars ära trädet benämnes Jonesia asoca, beskrifver det sålunda: "Blomsterklasarne dofta straxt efter solens nedgång och före dess uppgång, då de uppfriskas af den fallande daggen. Orangerödt, blekgult och klar orange skifta i dess blommor, och färgerna blifva mörkare med hvarje dag, bildande nyanseringar af färgen i hvarje klase, allt efter som hvarje enskild blomma deri tidigare eller sednare slagit ut. Vextriket kan knappast erbjuda en skönare anblick än ett Asoka-träd i dess fulla blomma." -- Öfvers. har på dess plats upptagit _Linden_, dels för att detta träd genom sina blommors doft närmar sig Asokan, men hufvudsakligen för att ej förlora en ordlek, som i originalet faller sig så naturlig, naif och behaglig.

[69] Enligt Indisk sed bevisar man vördnad emot någon genom att gå omkring honom på så sätt, att man hela tiden har honom till höger.

[70] _Tschakravàka_ är en fågel: Anas casarca, som i Indiens poesi ofta omtalas i samma mening som hos oss svanen eller näktergalen. Hanen och honan skilja sig till natten och svara hvarandra med lockande toner ända till solens uppgång. Derföre är denna fågel en symbol af kärlekens längtan och trohet.

[71] I motsats emot en klass af _Rakschasas_, hvilka äro onda genier, anses åter andra vara emot menniskorna välvilliga Halfgudar, och räknas till Kuveras tjenare, likasom _Yakschàs_, om hvilka blifvit nämndt i noten 23.

[72] _Manibhadra_ är en af Dschaina-sektens canoniserade lärare, hvilken sectens anhängare egna gudomlig dyrkan. Denna sekt, till hvilken äfven karavanen hörde, är en afart af Buddhaismen och är i Indien vidt utbredd. Dess heliga litteratur är ej affattad på Sanskrit, utan på Prakritspråket.

[73] Aristoteles, den första som lemnat en fullständigare, på egen åskådning grundad beskrifning öfver elefanten, uppgaf, att vid en viss tid ur dess öron flyter en saft (på Sanskrit _mada_), som gör elefanten vild och likasom berusad. Denna uppgift blef ansedd som en fabel, äfven af Buffon, tills den genom Cuviers observationer bekräftades. Elefanten har emellan tinningen och örat en liten öppning, hvarifrån vid den antydda tiden svettar ut en saft med stark och skarp lukt. Härpå anspelas mycket ofta i den Indiska poesin. Genom att bäcken var grumlad af denna saft, antydes nejdens rikedom på elefanter, och derigenom tillika traktens vilda urnatur. -- Det är, i dess vilda tillstånd, en instinkt hos den annars fromsinta elefanten, att anfalla den tama, hvilken den igenkänner på lukten.

[74] Hela stycket härifrån till 35:te dubbelversen afbryter sammanhanget, äfvensom den lugna gången af berättelsen. Man ser tydligt att det är sednare inskjutet, och det har äfven af O. Böhtlingk blifvit uteslutet i hans Sanskrit-Chrestomathie, der äfven Nala-dikten finnes upptagen. Öfvers. har likväl äfven här velat förblifva trogen sin princip, att helt och hållet följa Bopps edition.

[75] Bland de Gudar, hvilka äga makt att ställa hinder i vägen för framgången af ett företag, räknas, enligt hvad ur detta ställe synes, äfven _Kuvera_ jemväl benämnd _Vaisravana_, rikedomens Gud, hvilken vi redan känna ur noterna 18 och 23. Men den förnämsta bland dem är _Ganesa_, hvilken hos Inderna är vishetens Gud och konstens, vetenskapens och alla goda företags beskyddare. Inderna framställa hans bild med hufvud af elefant, hvilket djur, det klokaste i naturen, är vishetens symbol, och låta honom följas af en råtta, som anses för en symbol af försigtighet och om tänksamhet. Indern börjar intet företag, utan att anropa dessa "hinderställande" Gudars beskydd, och skrifver aldrig en bok, af hvad slag den vara må, utan att främst sätta dessa ord: _sriganesàya namah_ "vördad vare den helige Genesa," eller: _kusalam ganesàya_ "helsad vare Ganesa." -- Vi se ur detta ställe, att spådom ur stjernorna och ur fåglars flykt ägde rum redan hos Inderna.

[76] Om dessa daemoniska väsen har blifvit taladt i föregående noter.

[77] Indern hyllar själavandringsläran; han tror att själen, under dess process till rening och högre fullkomlighet, byter om sin drägt och ständigt ur en kropp, då denna dör, träder in i en ny, tills den, genom pröfning och vandring renad och fullkomnad, slutligen befrias från sin irrfärd och försjunker och försmälter i det gudomligas absoluta väsen. Själen medför ej till ett följande lif minnet af ett föregående; blott genom Gudarnes nåd kan denna gåfva någongång förunnas henne. För att kunna försona tron på försynens rättvisa med de olyckor, hvilka ofta oförtjent synas drabba menniskan här i lifvet, fattar Indern nu dessa såsom straff för i ett föregående lif begångna brott, hvaraf menniskan mer ej äger minne.

[78] _Amma: dhàtri_ d.ä. Regentens fostrarinna, en hederstitel för den högsta fru vid det Indiska hofvet, likasom Lifkusk (se not 42) en ärebenämning för den närmaste förtrogne i Konungens omgifning.

[79] _Srî_, äfven kallad Lakschmi, Vischnus gemål, lyckans Gudinna.

[80] _Slottsterrassen_, egentligen slottets tak: prasàdatala, som i orienten alltid är platt, utgör der, i synnerhet i qvällens milda svalka, ett angenämt och vanligt samlingsställe för husets qvinliga befolkning.

[81] Redan förut har det varit fråga om de mythiska, heliga ormarne, ett slags väsen midtemellan Gudar och menniskor. Karkotaka var deras Konung, Bhogavati deras hufvudstad.

[82] Om Nàrada är taladt i noten 13. Alla dessa Eremiter och vise Rischis beskrifvas såsom mycket lättretliga och förgrymmade, då de blifva störda i sina heliga botöfningar och betraktelser. De bestraffa vanligen den störande med förbannelse på en viss bestämd tid; detta bann är sedan oåterkalleligt, och kan ej ens af de Vise sjelfva upphäfvas före utgången af den fastställda tiden.

[83] Originalets: àkàsa, "den lysande," "den strålande," motsvarande vår aeter, betyder på detta ställe blott den fria lefnadsluften, i motsats emot den af lågorna upphettade och andedrägten hämmande luft, hvarur Nala kom. I Indernas philosophiska språk antydes deremot med _àkàsa_ ett femte element, den öfra lätta luften, hvilken betraktas som elementet och ursprunget för ljudet, för ordet, och dermed för den gudomliga uppenbarelsen. Antagandet eller förkastandet af detta femte element utgör tillika ett tvisteämne för den Indiska philosophiens olika skolor. Dess förkastande innebär förkastandet af den gudomliga uppenbarelsen, och är sålunda atheism. -- För eld står i orig. _krischnavartman_ "den, hvars väg är svart." Sådana bildrika uttryck förekomma i Sanskrit ofta; de tala till fantasien och gifva språket en egen etymologiskt genomskinlig dager, genom att framlägga ordets betydelse ej blott för tanken, utan derjemte äfven för åskådningen.

[84] Orig. har här en ordlek, som öfvers. ej sett sig i stånd att återgifva. Ormakungen ber Nala räkna sina steg ett för ett; han gör så och säger "tio," dasa (dasan, decem); i detsamma biter honom ormen, emedan dasa (imper. af dans) äfven betyder "bit"!

[85] Här få vi åter, likasom i slutet af sjette sången, fatta Kalis vistande i Nala alldeles verkligt och sinnligt. Karkotaka antar Nalas gestalt och förändrar honom, gjutande i honom sitt ormagift, hvaraf Kali, som fortfarande var i Nala, plågas och täres, så att han nödgas vika. Deremot känner Nala, som fått en ny organism, alldeles icke giftets menliga verkningar. -- Huru Kali viker ur Nala, få vi i det följande se.

[86] _Ikschvàku_, son till _Vaivasvata_ (den närvarande tidsperiodens styresman). Solens sonson, var stamfader för den Solargeneration (sûryavansa), hvars öden och bedrifter skildras i Ràmàyana, likasom Lunargenerationens (Tschandra vansa) i Mahàbhàrata. En ättling af den förra stammen var Rituparna, dess åldriga hufvudstad Ayodhya.

[87] I orig. "ett klädnadspar." Till en fullständig beklädnad hörde hos Inderna en underklädnad och en öfverklädnad. För att beteckna Nalas utblottande tillstånd, då han lemnade sitt rike, säges i nionde sången att han gick bort "i en underklädnad", "i en enda klädnad", d.ä. blott till hälften klädd.

[88] Nml. guldstycken.

[89] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya var Nalas egen kusk, med hvilken Damayanti, då olyckan stundade, af omtänksamhet sände de små barnen till sina föräldrar i Vidarbha, och hvilken sedan tog tjenst hos Rituparna.

[90] I orig. _Agrahàra_. Så kallas ett land, hvaraf Konungarne åt någon förlänat afkastningen, förbehållande sig sjelfva besittningsrätten. Detta är en vanlig gåfva af Konungar åt Brahmaner.

[91] I orig. Just då man utropade: "helig dag"? Detta är den ceremonie vid offerfesten, då man före bönen tre gånger efter hvarandra utropade orden: "detta är en helig dag."

[92] _Lakschmi_ är ett annat namn för _Srî_, Vischnus gemål, lyckans och rikedomens Gudinna.

[93] Rati är hos Inderna Gudinnan för kärleken, tagen i dess icke-platoniska bemärkelse. I orig. står "Manmathas Rati." Ratis gemål är Manmatha, etymolog. "den hjertat upprörande;" han benämnes med ett vanligare namn _Kàma_ ("längtan," "kärlek"), och ännu: _Ananga_ och _Kandarpa_. Om anledningen till dessa sista namn berättar mythen, lekande inom etymologiens område, följande: Gudarne blefvo en gång angripne af Daemonerna, och Brahma sade dem, att de kunde räddas endast af en son till Siva, hvilken då under stränga botöfningar och heliga betraktelser, fjerran från kärlekens fröjder, lefde i Himàlayas berg. Gudarne sände dock kärlekens Gud med det farliga uppdrag, att tända kärlekens gnista i Sivas bröst. Han sköt på honom sin pil och sårade honom, men Siva vredgades och krossade Kàma med blixten ur sitt öga. Hans gemål Rati sörjde bittert, och bönföll hos Siva, att han åter skulle kalla Kàma till lif. Siva gjorde det, men med det vilkor att Kàma skulle förblifva utan kropp; blott hans ande skulle åter lefva till Ratis glädje. Af detta skäl kallas Kàma Ananga, "den okroppslige." -- Kandarpa åter kallas han, emedan hans första ord i verlden var Kandarpa (?) "hvem skall jag bringa i brand?" och sköt med dessa ord sin första pil på Brahma. Ràma afbildas, likasom Cupido hos Romarne, med pil och båge, men strängen på denna sednare består af bin, det ena hållande sig fast vid det andra; dermed skall antydas på engång sötman och smärtan af kärlekens sår.

[94] _Ràhu_ är en Daemon, en ljusets afsvurne fiende, hvars hufvud Siva en gång vid ett offer afhögg. Nu irrar detta hufvud omkring i verlden, och, då det fått tag på solen eller månen, slukar det dem med sitt jättegap. Sålunda uppkomma sol- och månförmörkelser. Men lyckligtvis har Ràhu endast hufvudet qvar, så att han, äfven med bästa vilja, ej länge kan hålla solen och månen fängslade, utan de komma åter fram och lysa för menniskorna, tills Ràhu under sin irrfärd ånyo råkar på dem. -- I orig. står "en fullmånsnatt, hvars måne Ràhu slukat;" den måste synas dubbelt mörk, då på en gång dess klara ljus försvinner.

[95] Elefanterna förtära lotosplantan och uppgrumla dervid vattnet.

[96] _Rohini_ är namnet på den stjernbild (nakschatra), till hvilken månen kommer först bland de tjuguåtta, hvilka den under sitt omlopp passerar. Mythen, som öfverallt har sin tolkning till reds, förtäljer härom, att Månen förmälde sig med Dakschas (en af verldens urmödrar) tjuguåtta döttrar, stjernbildernas personificationer, och, för att förekomma svartsjuka dem emellan, beslöt att turvis dröja en dag hos en hvar af dem. Under hans vandring från den ena af sina gemåler till den andra, ses han af menniskorna. Rohini var nu den första, och hon måste åter vänta honom en månad till ända, sen han hos henne hvilat sin ena dag. Deraf jemförelsen med Damayanti.

[97] Hennes egna tvenne barn, hvilka hon sände hem i sin moders vård.

[98] I orig. "månens första rand, som ännu är skymd och fördunklad af nytändningen, lyser ännu ej klart." Såsom glansen af månens rand synes matt vid nytändningen, af den fördunklas, så skymdes märket på Damayantis panna af stoftet, som låg deröfver. -- Ett sådant födelsemärke gäller äfven hos Perserna som det högsta skönhetstecken. -- Den Indiska dikten antyder här, till hvad grad Damayanti i sin sorg vanvårdade sitt yttre, på ett sätt, som törhända stöter vårt europeiska öra. Men Indern såg dervid säkert ej den nakna verkligheten, utan blott djupet af hennes sorg och höjden af hennes likgiltighet för den verld, som omgaf henne.

[99] I orig. "likasom en timme." Då ett ord i Sanskrit ej skall tagas i dess direkta betydelse, fogas till detsamma alltid ordet _iva_ "likasom;" Indern sä ger t.ex. ej "ett lejon i styrka," utan "ett lejon likasom i styrka." Så äfven här; genom detta _iva_, fogadt till _muhûrtam_ "timme," säges blott att omfamningen varade länge. Inderna delade dygnet i 30 timmar, hvarochen således utgörande 48 minuter.

[100] Ehuru det ej af lagarne är förbjudet, anses det dock hos Inderna vanhedrande för en qvinna att äkta mer än en man. Ur denna känsla utbildade sig sedermera i Indien den derstädes in till sednaste tid ganska allmänna grymma plägsed, att enkor lefvande kastade sig in på bålet, der, enligt Indiskt bruk, deras aflidne mäns qvarlefvor förbrändes till aska. De ansågos genom denna trohet och uppoffring förvärfva paradiset. -- Vi se i början af följande sång, huru Nala uppröres af tanken på, att Damayanti skulle ingå en ny äktenskaplig förbindelse. Han kallar det ett brott, men söker dock urskulda henne. Detta var emellertid icke Damayantis afsigt, utan blott en list. Hon ville tvinga Nala att komma till Kundina, väl vetande att endast han vore i stånd att på en dag färdas de hundrade mil, hvilka skilde Kundina från Ayodhya. Ingen annan kunde under sådana omständigheter begifva sig på färd, och gjorde det någon och hann målet till bestämd tid, så var detta ett bevis på, att denna man verkeligen var Nala.

[101] Indernas lag föreskrifver att en qvinna skall vistas i sina föräldrars hus eller i sin mans. Ett irrande ibland fremmande kastar skugga på hennes dygd och vandel. Nala förebrår sig nu att hafva tvungit henne att ensam irra omkring i verlden, och tänker att hon möjligen till följe deraf blifvit af de sina förskjuten och bragt till förtviflan.

[102] I orig. står: "helgade l. utmärkta af tio hårhvirflar l. rasfläckar" _àvartta_ (bläs). Dessa fläckar synas vara kännetecken på olika raser. -- Det synes troligt att hästen ej varit ursprungligen inhemsk i Indien. I Indernas poesi anspelar ofta på trakterna norr om Himàlaya såsom hästarnes hemland, och inom sjelfva Indien ansågos de bästa hästar komma från den trakt, som erbjuder den enda tillgängliga väg till Indien från Asiens öfriga continent, neml. nejden kring Indusfloden och dess tillflöden, det s.k. fem flodernas land (Pendschab: _pantscha-nada_).

[103] Den gamla Indiska vagnen hade mycket låga hjul. Det är möjligt att man, för att underlätta uppstigandet, inöfvat hästarne att falla på knä, likasom kamelerna liggande på knä emottaga sina bördor.

[104] Då Nala tog i tömmen, höjde sig hästarne i luften, ty Nala hade af Agni fått "tillgång till högre rymder, som stråla af eget ljus." Denna gåfva att färdas genom luften förlänades stundom af Gudarne åt jordens hjeltar. Äfven i Sakuntala se vi diktens hjelte Duschmanta färdas genom luften.

[105] Màtali var Indras kusk, som af honom ofta sändes ned till jorden, för att upp till hans himmel bringa hans älsklingar bland jordens furstar. Så i Sakuntala. Màtalis "kännetecken" var att färdas genom luften, och derföre trodde Vàrschneya att Vàhuka möjligen vore Màtali.

[106] _Yodschana_, Indernas vanliga vägamått, något mindre än en geogr. mil. Man räknar i Indien 20 Yodschanas på en grad.

[107] Man måste tänka sig att Rituparna gaf åt Nala någon trollformel, som satte honom i besittning af talens hemligheter, ty en egentlig undervisning kunde naturligtvis här ej komma i fråga.

[108] Damayanti. Det är Orientens sed att ej nämna en annan mans maka vid namn, utan genom någon omskrifning; så äfven här. -- Enligt Indisk åskådning år den oskyldigt lidandes bann oafvisligen verksamt. I sitt öfvergifna tillstånd och qvald af sorg, uttalade Damayanti sin (11:te S. sl. 16-19) sin förbannelse öfver den, som var orsaken till hennes och Nalas smärta, medkallande öfver detta väsen ett qval, som vore än svårare, än det de sjelfva ledo.

[109] Vidhitaka-trädet (terminalia belerica) anses ännu i denna dag i Indien som förbannadt, och som en boning för onda andar. Dess frukter kallas äfven Myrobalaner, äro grågula till färgen och likna oliven till form och storlek.

[110] _Kundina_, af _kunda_: jasmin, "den jasminrika".

[111] Detta ställe låter förmoda att, såsom äfven Manus lagar, de Indiska Konungarnes residenser voro befästade, och att det behöfdes deras tillstånd för att få inträde.

[112] Läsaren torde erinra sig att Vàrschneya, som af Damayanti fick i uppdrag att föra hennes barn till Kundina, der lemnade Nalas vagn och hästar.

[113] Påfågeln spelar i Indernas hemlif samma rol, som dufvan i Europa, men är tillika husets vakande tjenare, såsom tuppen hos oss, och förkunnar, i likhet med de Capitolinska gässen, annalkandet af hvarje ovanlig förteelse. Påfågeln besjunges med förkärlek i den Indiska poesin.

[114] Husdjuren i Damayantis hem gladdes, då de hörde det mäktiga ljudet af Nalas vagn, ty de trodde att detta var åskans första dån, som bådade annalkandet af regntiden, Indiens skönaste årstid, då alla lefvande väsen och naturen, som smäktat under solens lodräta strålar, få svalka och vederqvickelse.

[115] Må det vara tillåtet att fästa uppmärksambeten vid, huru fin och vacker Damayantis känsla visar sig på detta ställe. Hoppet att återfinna Nala låter henne glömma all den oförrätt och all den sorg, hon lidit genom honom; hon vill ur sitt hjerta utplåna dessa minnen, försonad genom det väntade återseendets sällhet.

[116] Etym. "riklockig."

[117] Såsom "långarmad" är ett berömande, så är "kortarmad" ett nedsättande epithet.

[118] Förut omnämdes, såsom bevis på Sanskrit språkets bildrika ordbildningssätt, huru ett af eldens namn: _krischnavartman_ etymol. betydde "den, hvars väg är svart;" här står åter (för det vanliga agni) havyavàhana "den som bär offret (upp till Gudarne)"

[119] För att förstå betydelsen af dessa tecken, måste vi gå tillbaka till der de gåfvor uppräknas, hvilka Gudarne förlänade Nala. Indra gaf honom "en skuldfri vandel," eller, genom en dubbelhet i uttrycket (an uttam àm gatim), som kan tagas materielt eller moraliskt, "den högsta gång;" derföre höjde sig hvarje låg ingång, då Nala nalkades. Agni skänkte honom "sitt väsen;" derför tände sig flamman vid hans vink ock brände honom ej. Varuna förlänade honom "vattnets väsen;" derför flödade detta sjelfmant till honom. Varuna gaf vidare ännu "doftande kransars glans;" derföre fingo blommorna, berörda af hans hand, sin doft och sin friskhet åter. Men Yama skänkte honom "fin smak", och derföre kände ingen, såsom Nala, konsten att tillreda smaklig mat (se nedan). Af alla dessa tecken slöt Damayanti att Vàhuka var Nala, ty ingen annan än han kunde vara i besittning af dessa egenskaper.

[120] Besynnerligt och karakteristiskt faller det sig, att Damayanti ej ens i detta ögonblick af upprörd sinnesstämning glömde strängheten af lagens för renlighet stadgade föreskrifter.

[121] Vid en lagenlig och högtidlig förening emellan tvenne till samma kast hörande personer (Manus lagar III. 43) förenas deras händer öfver husaltarets eld.

[122] Detta syftar på V:e S. sl. 33, der Nala svär Damayanti trohet med dessa ord: "Så länge en lifsfläkt dröjer inom mig, o ljufliga! Så länge skall din jag blifva; det heligt bedyrar jag."

[123] Vinden här: _sadàgati_ "den som ständigt går, rör sig."

[124] Solen har här benämningen tigmànsu "den med varma strålar begåfvade;" i motsats hvaremot månen kallas _sitànsu_ "den med kalla strålar."

[125] Vindens Gud: Vàyu.

[126] Gudarnes trummor: åskmolnen.

[127] Syftar på XIV:e S. sl. 24, 25, der ormarnes Konung Karkotaka gaf Nala en klädnad och sade, det Nala skulle återfå sin rätta gestalt, så snart han påtoge denna drägt och tänkte på honom.

[128] Läsaren möter här ett annat versmått än det vanliga episka. Man har ansett dessa verser, hvilka stundom förekomma i slutet af någon afdelning i den episka berättelsen, för sednare inskjutna, och har på denna grund velat utmönstra dem; men denna åsigt är sannolikt icke den rätta. Skalden hvilar vid en längre vers ut och gör en paus, dermed antydande att det föregående är afslutadt och att en ny afdelning vidtager. Vackert och passande faller sig en sådan vers t.ex. på detta ställe, det enda i hela stycket, der en sådan förekommer; skildringen af Nalas och Damayantis sorger och lidanden, hvilka utgöra diktens egentliga ämne, hafva här upphört och fått sin försoning i återseendets lycka. Den egentliga Nala-dikten slutas här; det följande är blott en epilog, der mindre väsendtliga förhållanden, hvilka i dikten blifvit berörda, finna sin lösning.

[129] I Indiens städer var sed, att vid högtidliga och glada tillfällen bestänka gatorna med välluktande vatten.

[130] Himmelska nymfer: _apsaràs_ "de hafsborna," bayadererna, houris, i Indras himmel. Mythen förtäljer, att de dykade upp ur hafvet, då Gudarne upprörde det, för att derur framtvinga ambrosia. Indra sände stundom någon af dessa sina sköna tjenarinnor ned till jorden, för att störa och förleda någon helig botgörare, som med sin, genom fromhet och botöfningar vunna makt hotade att blifva farlig för hans välde.

[131] Neml. Indra, här kallad Satakratu "den som har hundrade offer."

[132] Indras lustgård heter Nandana "den tjusande," och är Indernas Elysium.

[133] I orig. står dschambudvipe "på rosenäpplets ö." Indernas myther föreställa sig jorden utgöras af sju öar (dvipàs), liggande i ring omkring det heliga berget Meru, såsom kring knoppen af en sköld, den ena ringön utanför den andra, med mellanliggande haf. Den närmast kring Meru liggande verldsön är Indien, kallad Dschambudvipa efter det i Indien vexande rosenäpplet (Eugenia jambolana), hvars frukter äro bland de ljufvaste, naturen äger att erbjuda. Om de öfriga verldsöarna gjorde Inderna sig högst dunkla och fabelaktiga föreställningar.