Part 8

[20] Indra, Agni, Varuna och Yama äro de förnämste bland Verldsbeskyddarne. Yama kommer, då tiden är inne, och befriar själen från kroppens bojor (derföre i originalet: "Yama, som för menniskorna gör ända på kroppen"). Han leder den befriade själen till sitt rike i underjorden, (till Yamapura: Yamas stad), der han dömer den antingen till salighet i Svarga: Indras Paradis, eller till straff i Naraka: helfvetet, eller till återuppträdande på jorden, för att genom själavandringen renas och bli värdig att inträda i himmelen.

[21] _Sakra_: ett af Indras många namn.

[22] Nala kallas Naischada efter sitt hemland Nischada, altså "Nischader."

[23] _Yakschàs_ äro Halfgudar, hvilka tjena rikedomens Gud Kuvera, bevakande hans trädgårdar och hans skatter, boende med honom i hans hufvudstad Alakà, belägen bakom sjön Mànasa, på berget Kailàsa, långt uppe i norden.

[24] _Hutàsa_ ett namn för Agni, eldens personifierade Gud, betyder etymologiskt "den som förtär det offrade."

[25] Eg. "Daityàs och Dànavàs tillintetgörare (mardana)." Daityàs äro onda väsen, den Indiska Mythologiens Titaner. De äro söner af Diti och hennes gemål Kasyapa, en af de sju menniskornas och naturens urfäder, åt hvilka skaparen anförtrodde att väcka till lif och verksamhet det enskilda i naturens företeelser, enligt det utvecklingsfrö, han i dem nedlagt; Kasyapa är i den äldsta Indiska Mythologien en symbol af Jorden. Med en annan gemål Aditi hade Kasyapa tolf söner: àdityàs, symboler af årets tolf månader och af djurkretsens tolf tecken. De äro milda, välgörande, mot menniskorna välvilliga väsen: Ljusgudar; ett af solens namn är àditya, och de tolf àdityàs äro bilder af dess tolf stadier under årets lopp. Äfven Dànavàs äro söner af Kasyapa, onda Daemoner lika som Daityàs. De hafva sitt namn af Kasyapas tredje gemål _Danu_. Daityàs och Dànavàs benämnas med ett gemensamt namn Asuràs; de föra ett ständigt krig emot sina halfbröder, de milde, välgörande àdityàs, och anfalla, såsom Grekernes Titaner, Gudarne i deras himmel, så att de stundom, såsom i Sakuntala, nödgas kalla jordens hjeltar till hjelp.

[26] _Sal_: "ranga", betyder scenen i en theater, men betecknar äfven ett stort rum i de Indiska Furstarnes palatser, som begagnas vid alla högtidliga och offentliga tillfällen, vid offer, vid emottagande af främmande Konungar och Gesandter, vid uppförandet af mimiska och dramatiska föreställningar, samt mera dylikt.

[27] _Bhogavati_ betyder etymologiskt "den njutningsrika", och är de heliga ormarnes (nàgàs) hufvudstad. Enligt Indernas föreställning bodde i underjorden vissa mot menniskorna välvilliga väsen med menniskoanlete och ormkropp. De ansågos som Half-gudar och betraktades med kärlek och vördnad. I den sednare Indiska sagan uppträda de ofta. Längre fram i detta stycke få vi göra bekantskap med deras Konung Karkotaka.

[28] Detta "måste" finns i orig. uttryckt genom Imperativus, hvilket i Sanskrit har en mycket bestämd, befallande betydelse. En mildare befallning uttryckes genom Potentialis. Charakteristisk för Indernas verldsåskådning är denna Damayantis befallande ton emot Gudarne. Hon vet med sig att hon uppfyllt hvad hennes plikt varit, att hon lydt Gudarnes egen vink, derför befaller hon, men beder ej; hon har rättvisan på sin sida. Indern tvingar sig äfven in i himmelen; han kommer dit med eller mot Gudarnes vilja, blott han uppfyllt hvad lagen dertill fordrar. Nåd och bön äro i menniskans förhållande till Gudomen hos Inderna egentligen okända begrepp. Här råder blott sett rättsförhållande, till någon del uppblandadt med Fatalism.

[29] Öfvers. har tillåtit sig att på detta ställe intaga 6 verser emot originalets sammanträngda fyra, för att kunna klarare framhålla de egenskaper, hvilka Inderne ansågo utgöra Gudarnes skiljetecken från menniskorna. Äfven Grekerne föreställde sig att Gudarne ej, såsom menniskorna, hade behof af att blinka, för att hålla sina blickar klara.

[30] Dessa gåfvor, dem Gudarne förlänade åt Nala, stå i förbindelse med och beteckna de särskilda egenskaper, hvarmed dessa Gudar ansågos vara utrustade. Indras "närvaro vid Nalas offer" syftar på de ofta förekommande berättelser, huru Indra, då ett offer behagade honom, uttryckte sin välvilja genom att låta himmelens pukor (åskmolnen) ljuda, och låta regnet dugga ned på den offrande. Agni, eldens Gud, förlänade sitt eget väsen: "elden, när helst Nala deraf var i behof," och vidare ännu "fritt tillträde till högre rymder, som stråla af egen glans:" till Indras himmel, der de dödlige, genom Gudarnes gunst, äfven under lifvet kunde vinna inträde. -- Yama, det rättas Gud, förlänade "fasthet i dygd och plikt." -- Varuna, enligt den sednare Mythologien vattnets Gud, förlänade, likasom Agni, sitt eget väsen. Vi få i det följande se, hvad bruk Nala gjorde deraf. Vidare förlänade honom Varuna "doftande kransar:" Lotoskransar, emedan den heliga Lotosblomman vexer i Varunas, vattnets, sköte. -- Alla gemensamt förlänade honom "ett tvillingspar." Hvad betydelse efterkommande äga enligt Indernas föreställningar, hafva vi i en föregående not (7) sökt antyda.

[31] Asvameda: "hästoffer," är ett af de förnämsta offer, och förenadt med stora omkostnader. Den som lyckligt verkställt detta offer etthundrade gånger, åt honom måste Indra afträda thronen i sitt paradis: svarga. Många hafva sökt hinna detta mål, men ingen har vunnit det, ty det lyckades alltid Indra, som fruktade att förlora sitt välde, att på ett eller annat vis störa den offrande och tillintetgöra offrets verkan. Indernas offer till deras Gudar voro i allmänhet ej blodiga, och äfven Asvameda-offret synes ursprungligen hafva skett symboliskt. Först sednare blef hästen verkligen offrad. -- Yttrandet "Yayàti lik" syftar på en i Mahàbhàrata förekommande legend om Yayàti, Nàhuschas son.

[32] I originalet säges: "han fullgjorde offer, med lämpliga gåfvor." Offren skedde alltid genom Brahmaner, ehuru den, som tillställde offret, deraf drog fördelen. Den gåfva, de för sådant biträde erhöllo, utgjorde deras förnämsta inkomst. Derföre försummade Brahmanerna ej att i de traditioner, dem de redigerade, framhålla, huru gåfvan till dem var nödvändig vid hvarje offer, som skulle bära önskad frukt.

[33] I namnen _Indrasena_ och _Indrasenà_ utgöres första hälften af Indras namn, på ett vackert sätt antydande Nalas och Damayantis tacksamhet emot den förnämsta af de Gudar, hvilka voro närvarande vid deras förening. Den andra hälften af ordet: sena, betydande "krigshär", är taget ur Nalas faders, Virasenas, namn. På samma sätt äro Damayantis och hennes bröders: Damas, Dàntas och Damanas namn alla härledda ur samma stam, som namnet på dem Brahman, Damanas, hvilken välsignade deras föräldrar med efterkommande (se första sången.)

[34] Kali och Dvàpara äro personificationer af tiden. Enligt Indernas föreställning delades hvarje "Brahmas dag" i fyra tidsåldrar (yugàs), nemligen Krita-, Treta-, Dvàpara- och Kali-yuga, hvilka tidsåldrar helt och hållet öfverensstämma med Grekernas och Romarnes traditioner om en gyllene-, en silfver-, en koppar- och en jern-ålder, den i hvilken vi nu lefva, full af synd och af sorg, i jemförelse med den försvunna gyllene åldern. Samma föreställningar hysa jemväl Inderna. De förlägga alla sina som heliga ansedda traditioner i den sista tiden af Dvàpara-yuga, hvilket äfven här antydes af Dvàparas och Kalis uppträdande i sällskap med hvarandra. Med Dvàpara-yuga slocknade de höga och ädla hjeltefamiljerna, och Kali-yuga, den onda, den syndfylla, i hvilken vi lefva, vidtog.

Under hvarje "Brahmas dag," Kalpa: verldsperiod styres verlden af fjorton Manavas, efterträdande hvarandra, och hvarje sådan period kallas Manvantara. Brahma har sin dag, men äfven sin natt; då han sluter sitt öga, förlorar verlden sin jemnvigt, upplöser sig och förstöres, och alla de lägre Gudarne försvinna äfven. Men då han åter vaknar, kallas en ny verld till lif, och en ny gyllene tidsålder inträder. I Manus lagar I. 52 står: "Då detta väsen vakar, då rör sig verlden i lif, men då han slumrar med tröttadt sinne, då domnar hela verlden bort." Så vexla Brahmas dagar och nätter, och hans lif varar hundrade år, hvarje med 360 dagar eller Kalpàs. Då hans lif derefter upphör, inträffar "den stora upplösningen" (mahàpràlaya), och en alldeles ny verld, med en annan Brahma, med andra Gudar, vidtager. Så i ständigt kretslopp. Hvarje Kalpa eller Brahmas dag upptar 4,320 millioner af våra år, hvarje hans natt lika mycket, så att ett Brahmas år utgör 3,110,400 millioner af våra år, och hundrade gånger detta tal är hans lifstid. Inderna kunde ej fatta föreställningen om evighet, men de ryckte det ändligas gräns i ett så aflägset fjerran, att det ändliga för menniskans blick sammanföll med det eviga. Kali-yugas begynnelse är för Inderna jemväl en epok, hvarifrån de begynna sin tideräkning. De försätta Kali-yugas inträdande till året 3,101 före Christus, så att vi nu, enligt denna tideräkning, skulle räkna år 4,952. Vi lefva uti Brahmas 51:sta års första månads första dag, under innevarande Kalpas sjunde Manus, Vaivasvatas, styrelse, eller i dess sjunde Manvantara.

[35] De heliga Sagor. I Orig. står: "De fyra Vederna, som hafva de heliga Sagorna (àkhyànàs) till den femte." Enligt Indernas begrepp är all deras literatur helig, och hvarje gren deraf underordnas, såsom bihang, någon af Vederna. Af dessa "leder" och "bi-leder" (angàs, upàngàs) anses den, som omfattar de heliga episka Sagorna, i synnerhet Ràmàyana och Mahàbhàrata, för en af de heligaste. Mindre heliga anses Legenderna (purànàs), hvilka hafva ett sednare ursprung och hvaraf en stor mängd finnes.

[36] Gudarne anses nära sig af röken, som uppstiger från offeraltaret.

[37] Mildhet, i orig. ahinsà: egenskapen att icke skada, förorätta någon. Detta epithet betecknar mildhet och skonsamhet emot hvarje, äfven det obetydligaste lefvande väsen. Enligt Själavandrings läran bor i hvarje lefvande väsen en ande, hvars bestämmelse är att engång, sedan den blifvit tillbörligen renad, befrias från pånyttfödelse, att få upphöra att existera som ett särskildt och försmälta i det abstracta, i det absolut gudomligas oändliga väsen. Detta är Indernas mokscha: salighet. Ingen får störa en ande under denna dess utveckling. -- Hos vissa secter i Indien utgör detta slags mildhet en af menniskans cardinal dygder, och går så långt att de, medan de gå, med en qvast sopa framför sig på marken, för att ej trampa något lefvande väsen, och att de äga stora sjukhus för boskap, och regelmässigt underhålla millioner insekter, medan de utan medlidande låta menniskor försmäkta i hunger och elände.

[38] Om _Naraka_: underjorden, helfvetet har blifvit nämndt i en föregående not. I Manu omnämnas tjuguen Narakàs, der själarne enligt Yamas dom undergå straff eller rening, olika i de olika delarne af underjorden. Indernas begrepp om Naraka motsvarar fullkomligt Katholikernas om Skärselden: straffet deri är ej evigt, utan utgör en öfvergång till ett kommande bättre tillstånd. I allmänhet känna Inderna ej begreppet om en evig fördömelse, utan anse hvarje själ på förhand bestämd för saligheten.

[39] Kalis boning i Nalas, äfvensom Dvàparas i tärningarne, fattas här rent sinnligt. Det är det ondas princip, som söker intränga i Nalas hjerta, och vi kunna, om vi så önska, gifva hela Kalis uppträdande en symbolisk betydelse, ehuru det för den gamla episka föreställningen framstod rent historiskt. Vi få i följande sång se, huru det för Kali länge blef omöjligt att få insteg hos Nala, tills han genom ett begånget fel gaf det orätta och onda (Kali) plats i sitt hjerta.

[40] Denna vers bildar vändpunkten i hela Nala-dikten. Det fel, Nala här begår, är fröet till de hans lidanden, hvilka skildras i det följande. Men tyvärr har just denna vers blifvit af Bopp missförstådd, och alla sednare öfversättare hafva följt hans auctoritet, hvarigenom denna cardinal-vers och det fel, hvarför Nala lider sitt straff, icke blott blifvit ställda i en falsk och i en esthetiskt ful dager, utan dertill ännu hemfallit åt löjet. Bopp öfversätter nemligen: "Qui fecerat urinam, et eam calcaverat (upasprisya), crepusculo, sedebat Naischadus, non facta pedum purificatione; hac occasione cum Calis ingressus est."

Indernas moraliska begrepp fordrar att menniskan ren och obefläckad, så väl till det inre som till det yttre, skall gå till förrättandet af hvarje heligare värf, till offer, till bön, till läsande af heliga skrifter. Hon bör derförinnan från sitt sinne aflägsna hvarje oren tanke, från sin kropp hvarje inre eller yttre orenlighet. Nala gick till sin aftonbön, det tankens riktande åt det Gudomliga, hvilket enligt lndisk lag vid solens nedgång, i skymningens stund, bör iakttagas; han hade derförinnan renat sig och hade sköljt sin mund och sina näskanaler (detta betyder "upasprisya"), men han hade försummat att rena sina fötter. Genom detta fel fick Kali, det onda, plats hos honom, och deraf följde hans olyckor. För vår Europeiska föreställning är detta absurdt, men vi måste, då vi lefva med Inderna, försätta oss på ståndpunkten af deras begrepp och moraliska uppfattning. Enligt denna gäller brottet som brott och drar sitt straff oåterkalleligt efter sig, antingen det är afsigtligt begånget eller icke, och Inderna känna vid bedömandet af ett brott intet större eller mindre; det stora brottet är för dem ej större och mera straffbart än det ringa, och en förseelse emot äfven den obetydligaste föreskrift i lagen fattas som en förolämpning af dess helgd. Från Indisk synpunkt äro derföre Nalas lidanden ett rättvist straff för hans fel.

[41] Originalets "Kalis tschaiva" måste, på grund af slutet af föregående och början af denna sång, äfvensom af sammanhanget, vara ett genom missskrifning i manuscripterna inkommet fel, och stå i stället för "Dvàparas tscha."

Den högste tärning, i orig. vrischo gavàm: "tjuren bland korna"; den tärning, hvilken bland de öfriga gällde högst, såsom tjuren i hjorden. Enligt slutet af 7:de sången antog Dvàpara gestalt af tärning, för att befordra Nalas ofärd.

[42] Lifkusk: Sûta, kallades den förnämsta personen i de gamla Indiska Konungarnes närmaste omgifning, och svarade ungefär emot Ofverhofstallmästaren vid de fordna Europeiska hofven. Han följde de gamle Indiska Konungarne öfverallt och deltog i allt, hvad om dem i de episka sångerna förtäljes. Denne Sûta berättade deras bragder och öden för Brahmaner och Skalder, och sålunda kommo de till verldens kunskap. På detta sätt begynner äfven Mahàbhàrata.

[43] _Punyasloka_, ett af Nalas namn, eller rättare epithet, betyder etymol. "den i heliga sånger beprisade."

[44] Kundina var hufvudstaden i landet Vidarbha, der Damayantis fader Bhima herrskade som Konung. Vidarbha är det nuvarande Berar, söder om Vindhya-berget.

[45] _Ayodhyà_: "den okufveliga" var hufvudstaden i det äldsta och berömdaste rike i nordligare Indien, i landet Kosala, den store Ràmas hembygd. Denna stads namn skrifves nu på de Engelska kartorna _Oude_.

[46] Dikten antyder genom den villa i Nalas sinnen, hvarmed han tager fåglarnes guldglänsande vingar för verkligt guld, på ett naift sätt, huru hans kraft lidit och mattats af hunger och umbäranden.

[47] _Söderns land_: "dakschina-patham", deraf Dekhan, betyder etymol, "landet åt höger", nemligen då man står med ansigtet emot solens uppgång; deraf "landet åt höger, åt söder." -- Vi kunna föreställa oss Nala och Damayanti, medan detta och det följande taltes, stående på en höjd med öppen utsigt åt alla håll, eller ock att Nala, hvar gång de under sin irrfärd kommo till ett föremål, det han kände, särskildt gjorde henne bekant dermed, ehuru dikten upptager alla dessa antydningar på ett enda ställe.

[48] _Avanti_, "den skyddande", ett annat namn för _Uddschayani_, "den segerrika", en af Indernas sju heliga städer, fordom sätet för mäktiga Konungar, Vikramàdityas hufvudstad. De Indiska Astronomerna räkna derifrån sin första meridian. Det gamla Uddschayani låg ett stycke norr om det nuvarande _Oojein_ i landet Malva, på norra sluttningen af Vindhya (Ptol. Otséne).

[49] _Vindhya_ heter den breda bergskedja, som, nästan parallel med Himàlaya, från vester till öster delar den vestra Indiska halfön i tvenne hälfter, och skiljer det egentliga Hindostan, "Madhyadesa", den Indiska culturens säte, från "landet i söder", Dekhan. -- _Payoschni_, "den med vatten strömmande" skrifves nu på de Eng. kartorna _Payn-Gunga_ (Pajin Gangà); den förenar sig med Vurda, som faller i Godàvari.

[50] I Orig. står: àsramàs maharschinàm: "de store Vises tillflyktsorter", de Eremit-colonier i skogarnes djup, dit de Vise på sin ålderdom drogo sig tillbaka, för att, skiljda från verldens små bestyr, lefva i uteslutande betraktelse af det Gudomligas oändliga väsen. -- Om dessa "tillflyktsorter" säges i Orig. att de voro "rika på många slags rötter och frukter." Detta afser den lag, som bjuder dessa Eremiter att till sin näring taga endast vextrikets producter, och äfven bland dessa blott sådana, som naturen sjelfmant, utan odling, erbjuder.

[51] _Vidarbha_, Damayantis hem, på Vindhyas södra sluttning, nu _Berar_. -- _Kosala_, ett land norr om Ganges, en af de i de gamla hjeltesagorna mest beprisade trakter. Inom dess gebit hörde _Kàsi_, hufvudsätet för Brahmanisk cultur, det nuvarande Benares landets hufvudstad var Ayodhyà, hvars Konung Rituparna vi redan känna.

[52] I Orig. står: "Adityàs, Vasus, Rudràs och Asvinerna, jemte Vindgudarnes skara, måste skydda dig." Asvinerna känna vi från noten 9. Vindarnes Genier voro dem underordnade, och lydde deras befallningar. Adityàs äro oss bekanta från noten 25. Vasus äro Half-gudar, åtta till antal, bland hvilka Soma, Månens beherrskare, är en af de förnämsta. Rudràs äro Half-gudar, elfva till antal, och äro, enligt en legend, födda ur Brahmas panna. En ibland dem är Siva, som i den sednare Mythologien och i Puranerna (legenderna) spelar en så betydande role, och ställes i jemnbredd med Brahma.

[53] Dessa uttryck syfta på v. 33 i femte sången, der Nala heligt bedyrar att bli Damayanti trogen, så länge en lifsfläkt i honom finnes.

[54] Detta syftar på sista verserna af sjette sången, der Kali af afund hotar att störta Nala från thronen och skilja honom från Damayanti.

[55] Här och på många ställen i den Indiska dikten nämnas lejonet och tigern tillsamman, men det är kändt att dessa tvenne rivaler ej trifvas i samma nejder. Lejonet är i den Indiska dikten en fremling, uppträder ej i handling, utan nämnes blott liknelsevis och i förbigående, hvaremot tigern skildras med en liflighet, som bevisar att den var hemmastad i samma nejder, der dikten trädde fram; det är i den Indiska poesin icke lejonet, utan tigern, som benämnes "djurens Konung," "skogens Herre." Tigerns egentliga hem har alltid varit Bengalens sumpiga skogar, och den har derifrån allt mer utbredt sig åt vester, och börjat uttränga lejonet äfven från trakterna kring Indusfloden, der det fordom träffades vida oftare än nu.

[56] Lotos är den sköna, doftande vattenros: Nelumbium speciosum, som pryder de grunda dammarne och flodernas stränder i Indien, svarande emot neckrosen hos oss. Vid solens uppgång dyker den upp ur vattnet och utbreder i rik prakt sina yppiga blad; då solen går ner, dyker äfven den under vattnet. Denna sköna blomma höllo Inderna helig, och den spelar en vigtig role i deras poesi, likasom i deras myther. Ur den, som ansågs utgöra symbolen af lifvets och födelsens princip, gick Brahma fram, och hans thron är en lotoskalk. Den heliga Gangesflodens Gudinna afbildas bärande en lotosblomma i hvardera handen.

[57] Emot dessa tvenne dubbelverser svara i Orig. tre, utgörande en torr uppräkning af namn på vexter, hvaraf en del icke ens af Wilson äro kända. Öfvers. har sökt enligt vår föreställning återgifva den bild af en orientaliskt yppig skog, hvilken han trott hafva legat till grund för dessa originalets verser. Detsamma gäller om 40:de dubbelversen.

[58] _Pisàtschàs_, äfvensom en viss klass af _Rakschasas_ äro onda genier, som hafva sitt tillhåll i skogarnes djup och på begrafningsplatser; de äro Gudars och menniskors fiender, och störa de heliga Erimiterne i deras offer och andaktsöfningar.

[59] Det Indiska samhället fördelas, såsom bekannt är, i fyra kaster med bestämda, noga från hvarandra begränsade åligganden och sysselsättningar, gående i arf från fader till son. Af dessa klasser äro de tre första: Brahmanernas, Krigarnes och Näringsidkarnes kast de egenteligen privilegierade; blott dessa äga rätt att läsa de heliga Vederna och kallas "vördnadsvärde" (àrya). Den fjerde, eller Tjenarnes kast ligger på sätt och vis utom det Indiska samhället, ehuru den dock ej behandlas med det omenskliga förakt, som de helt och hållet utom lagen stående orena eller Parias-kasterna. -- Kast heter i Sanskrit _varna_, som betyder _färg_, och antyder att begreppet om kast ursprungligen utgått ur en åtskilnad emellan olika folkstammar: den från nordligare trakter invandrade segrande _Ariska_ rasen, till hvilken de tre första kasterna höra, med dess ljusare hy, och de underkufvade, mörkfärgade urinbyggarne i det Indiska landet. Ordet _Tschàturvarnya_ betyder sammanfattningen af alla dessa fyra kaster, således hela samhället enligt Indernas föreställning.

[60] Om _Asvameda_-offret har blifvit taladt i noten 31. _Ràdschasûya_ kallas ett offer, som anställes af en Konung, hvilken jordens alla öfrige Konungar erkänna som sin herre, och hvarvid de, till tecken af sin undergifvenhet, biträda som tjenare.

[61] Det kan synas besynnerligt att Damayanti angifver på en gång Virasena och Nala som herrskare i Nischada, och tillika säger att Nala ärft riket efter sin fader, som dock ännu är vid lif. Men detta förklaras af den i Indien vanliga sed att Konungarne, då deras söner vuxit upp, taga den äldsta af dem till medregent, som då benämnes _Yuvaràdscha_ "ung Konung."

[62] Soma kallas en vext: Asclepius acida, l. Sarcostema viminalis, helgad åt månen, som äfven benämnes med samma namn. Saften af denna planta, tillredd på ett eget sätt, utgör en af de förnämsta offergåfvor åt Gudarne; de anses dricka denna dryck, såsom Grekernas Gudar nektar. -- Vid vissa offer drickes Soma jemväl af offerpresten och af den, som tillställer offret, och anses hafva en renande och stärkande kraft.

[63] _Amrita_, af a+mri, "den odödlig-görande," (= ambrotos, ambrosia) är Gudarnes spis, likasom Soma deras dryck, Grekernas "ambrosia." Enligt en legend blef denna spis, som skänker odödlighet, genom Gudars och Titaners förenade ansträngningar framtjernad ur hafvet. Sedan uppstod om dess besittning emellan Gudar och Titaner en kamp, i hvilken Gudarne slutligen segrade. -- Damayanti jemför Nalas röst med molnens dofva ljud, emedan Indern, sedan han försmäktat under den torra, brännheta sommaren, då ingen droppe regn faller från himmelen, ej känner ett välkomnare ljud än åskans första dån, som bådar att molnen nalkas från söder och begynna sitt tåg emot Himàlayas berg, under sin vandring gjutande svalka och fruktbarhet ned öfver jorden. Menniskor och djur förnimma med fröjd detta första budskap om den sköna regntidens annalkande.