Part 7

Den gamle redogjorde för allt. Sinnesstämningen bland dalkarlarne vore den allra bästa. De voro ytterst missnöjda med konung Gustaf, väl icke alldeles på samma grunder som prelaterna, utan huvudsakligen med anledning av den dyra tiden och de dryga gärderna, men huvudsaken var dock, att missnöje rådde bland dem och detta missnöje borde av en skicklig hand lätt kunna bearbetas i önskad riktning. Detta värv ville herr Peder biskop och herr Knut domprost åtaga sig. Herr Peder avbidade blott konungens ankomst till Stockholm, så ämnade han draga upp i Dalarne.

»Den saken är således,» slutade Gert, »i bästa händer, och Guds moder och alla rikets patroner give sin nåd och välsignelse därtill, att det månde få en god utgång!»

»Se så, gamle, inga prästfolor nu, det månden I begripa, att går det, så går det med hugg och slag, så att Guds moder månde blekna därvid och helgonen gråta. Men eder egen herre, biskop Hans, var hava vi honom? Herr Severin såge gärna att en så mäktig herre vore att bygga på.»

»Nej, nej,» avbröt Gert livligt, »tänken icke därpå, nej, nej, ... biskop Hans är väl missnöjd med kung Gustaf, men han beder varje kväll för hans väl.»

»Äro vi där nu igen ... Bönerna göra föga till saken, jag vill själv tala med biskopen!»

»Tala med biskop Hans, ären I från edra sinnen, junker Moritz? Min nådige herre, biskop Hans, vore i stånd att genast utlämna eder till konungen, och då bleve eder seglats kort i denna världen. Men min herre skall likväl, utan att han vet därav, gagna den gemensamma saken.»

»Det vore vid mitt svärd rätt lustigt, om den gamle räven ...»

»Tand för tunga, junker Moritz! ... Jag befattar mig icke vidare med detta ärende, om I icke besinnen edra ord, när de röra biskop Hans!»

»Så-å ... det är annars icke så illa ment! Nå väl, det lyster mig att höra, huru den gamle bispen skall dansa efter en annans pipa, utan att han vet därav.»

»Kättarne måste bort,» sade den gamle, utan att fästa sig vidare vid junkerns sista yttrande, som i hans mun mera liknande ett antaget bruk att uttrycka sig, än någon avsikt att vilja förolämpa. »Kättarne måste bort och det arbetet är nu min herre, biskopen, ett kärt och Gudi och helgonen behagligt arbete. Se, nu äro bland kättarne konungens klokaste och käckaste vänner, det må vi ej förneka. Herr Lars kanslären är en örn och har skarpa klor ... Mäster Olof i Stockholm är örnens like. De se från sin höjd med sina skarpa ögon längre, än de borde se, och därför måste de bort ...»

»Herr Lars kanslär finnes på slottet ... giv mig tid, att jag får min snäcka hit under strand, och jag stjäl herr Lars ur slottet, som påven stjäl penningar ur fattigmans pung. Men I klerker skolen alltid gå krokvägar, det är lärdare kantänka. Och sedan ...»

»Sedan viljen I göra det samma med mäster Olof ... ja, ja, slikt vågstycke voren I väl man till, men säkert är, att I segladen i kvav på den sedan och fingen hissa ert segel i galgen på Stockholms torg. Nej, nej, junker Moritz, gammal är äldst, biskop Peder vet väl, hur han vill skifta lotterna. Mäster Olof menar jag dessutom att vi hava i säcken ... och min nådige herre skall just knyta till.»

»Och konung Gustaf skall naturligtvis sätta tro till bispen och följa hans råd och tacka till ... nå, nå, det är en sak för sig, som icke kommer mig vid, men jag bör veta den ändå för herr Severins skull.»

Gert omtalade nu, vad som tilldragit sig i Stockholm under hans därvaro, huru man stormat kyrkor och kloster, och huru det gick i var mans mun, att mäster Olof var anstiftaren till denna styggelse.

»Och nu skall biskop Hans av Konungen fordra straff på mäster Olof? Jag vill vara en sillnacke, om konung Gustaf biter på den kroken.»

»Låten mig en gång tala till punkt, junker Moritz. Det är blott en av de krokar, som äro lagda för mäster Olof. Och min herre, biskopen, skall tala mindre om Olof än om själva våldsbragden, och känner jag konung Gustaf rätt, så skall han icke se genom fingrarne med slikt ofog. Allmogen omkring Stockholm är upptänd av avsky och vrede ... det kan kosta konung Gustaf mera, än han vill hålla på mäster Olof, om han icke här tager i med hårdhandskarne, dem han icke, vad heller som är, just har långt borta. Se, just i min nådige herres mun skall en framställning av saken få sin rätta färg och göra sitt rätta intryck på konungen.»

»Listige klerk, jag hade lust att ränna upp buken på dig ... Ja, ja, bliv ej förskräckt, det brådskar inte, allt har sin tid. Nå, det var mäster Olof. Han skall dö som upprorsmakare. Men så hava vi herr Lars kanslären kvar, vilka mullvadsvägar haven I grävt att nå honom?»

»I uttrycken eder något besynnerligt, junker Moritz, men en var har sin smak. Konungen skall själv hitta honom ...»

»Det vill säga, där haven I gjort en krumelur som icke fanden i helvetet kan begripa ... Frukta Gud och gå raka vägen, det har annars varit min sak, det.»

»Också min, också min, junker Moritz ... vi må blott se till, att den raka vägen bär till målet och icke ifrån, se, det är huvudsaken. Eljest så äro biskop Peder och den vördige priorn för Svartbröderna i Västerås mina vägvisare. Jag känner icke huru de hava ordnat sakerna rörande herr Lars kanslär, hans tid är ännu icke kommen, men han träffas naturligtvis först och främst av samma hugg, som rammar hans skyddsling, mäster Olof. När bålet en gång är tänt och lågorna slå mot skyn, så är det ej så noga med den ena eller andra, blott det onda förbrännes i grund.»

»Ja, och ej lämnar os efter sig. Nå, allt har sin tid. Nu har jag fått bud till min herre, herr Severin ... det lyster mig att se, om han skall bli stort klokare på allt detta, än jag. Finge jag råda, så toge jag konung Gustaf bort, när han nu skall rida från Stegeborg till Linköping, eller ock ville jag sätta livet till. Se, det kallar jag att frukta Gud och gå raka vägen. Men I klerker skolen taga ett steg åt höger och ett åt vänster, sticka näsan åt ett håll och händerna åt ett annat, ju större omvägen är, desto bättre, och på det hela taget, är det just det bästa folket, som fastnar i edra fördömda rävsaxar. Vore det ej för edens skull och därför att herr Severin är värd den tro, som jag svurit honom, så, vid mitt goda svärd, jag sade ett ord i rättan tid både till kung Gustaf och även denne mäster Olof. Kungen är en karl efter mitt sinne, och det måste ock mäster Olof vara, efter allt vad jag kan finna.»

»I talen mera fritt, junker Moritz, än som är tillåtligt för den heliga kyrkans stridsman.»

»Din heliga kyrka vill jag icke offra ett ruttet kålhuvud för, och det är icke din förtjänst, att jag icke klyver din tjuvanacke här på stället, din gamle skalk!»

»Heliga Guds moder och alla helgon!» utropade den biskoplige stallmästaren, skälvande i alla lemmar, »ären I junker Moritz, eller har jag råkat ut för en bedragare?»

»Å nej, jag är nog junker Moritz, och det brådskar icke med din bane, Gert ... Men jag kan ej glömma, att I klerker skullen få eder hand med i detta ärende. Nå, den saken kan nu icke hjälpas. Det bräcker till morgon, gamle, och jag vill i god tid vara på sjön. Min snäcka ligger här några stenkast bort. Viljen I följa mig, så kunna vi närmare fördjupa oss i alla edra krokar kors och tvärs ...»

»Ett stycke må jag följa,» svarade den gamle, »men ingen bör hava sett oss tillsammans, ingen, hören I, junker Moritz!»

De avlägsnade sig i riktning öster ut, och Christina och hennes ledsagerska voro befriade från all fruktan.

Men vad betydde dock denna fruktan för upptäckt nu, när hjärtat blivit bräddfullt av namnlösa kval. Vilken förfärlig hemlighet hade ej Christina här kommit på spåren. Och likväl var det helt visst endast den yttersta tråden, som kommit till hennes kunskap. Och ingen, ingen, som kunde varna, som kunde upplysa Olof om den fara, som hotade.

»Ingen!» utropade hon helt högt, utan att tänka på, varest hon befann sig, och ljudet av hennes röst rullade långt bort.

Signe fattade hennes hand och ryckte henne med sig djupare in i skogen.

»Tyst, för alla helgons skull, tyst, Christina!» sade hon helt sakta, »de båda männen äro ej långt borta. Dock tror jag, att vi nu skola vara utom fara. I kännen mäster Olof, Christina ... ja, I behöven ej säga det, jag kände det på den dödskyla, som kom över eder, när junkern talte om försåtet mot honom ... Men nu är ju all fara över, du är ju fri, Christina, och i morgon skall du tala med både kungen och herr Lars kanslär!»

»Ja, jag är fri ... jag är fri!» sade Christina och tog dristigare ut stegen, »och jag kan ock våga ett storverk!»

Så gingo de båda flickorna bland de nattliga skuggorna i skogen på en lång omväg fram emot slottet. När solens första stråle återstudsade från tornspiran, befunno de sig blott några få stenkast från Stegeborgs tornport.

VI.

Konungen och herr Lars kanslären.

Stället, där de båda flickorna befunno sig, skänkte en utomordentligt härlig utsikt över slottet och viken och skogen, och det gjorde på dem ett synnerligt uppfriskande intryck att se, huru dagen föddes och huru det strålande dagsljuset göt sig över sjö och land. De hade stannat vid en hög och yvig fura och voro alldeles upptagna av det vackra skådespelet framför dem.

Men den härliga morgonen hade även utlockat andra älskare av denna trakts skönheter. Ett stycke ifrån trädet, där Christina och Signe stodo, befann sig också en beundrare. Det var en riddare, att döma av hans rika, utskurna dräkt och den dyrbara strutsfjädern i hans huvudbonad. Han stod med korslagda armar och såg rätt ut framför sig. Ett bittert leende krusade hans läppar, men i ögat lekte ett skimmer av vemod. Hans uppmärksamhet väcktes av de båda flickornas steg, och han stod ej längre bort, än han kunde höra varje ord, som de sade, ehuru granen skymde bort honom för deras blickar.

»Här hava vi åter,» sade Signe, »ett farligt stycke väg. Här gå många till och från slottet, och vem vet, om icke trollet ock skall denna vägen fram ... Se, därför skall jag nu ensam gå fram till slottet och laga att jag kan få komma till tals med herr Lars kanslären, jag känner köksmästaren, och han skall nog hjälpa mig.»

»Tack, tack, Signe, jag skall aldrig glömma, vad du gjort för mig denna natt ... och Gud välsigne dig därför.»

»Vänta, vänta, jungfru lilla, vi äro ej i land ännu ... det värsta återstår. Om vi här kunde byta dräkt, så kunde du själv gå här över till slottet, men det låter sig ej göra och jag menar min första tanke blir den bästa. Är herr Lars sådan en man, som du sagt mig, så skall han gärna följa mig hit ut, och sedan skall du vara under hans beskydd, och då har det ingen fara ...»

»Det är ock min tanke ... och jag behöver ej bedja dig, att du tänker på, av huru stor vikt det är, att allt sker i god tid ... den gamle kommer säkert till slottet redan tidigt ...»

»Var icke rädd, jag skall binda vingar vid mina fötter ... Sen I någon komma hitåt, så göm eder under granen, men avlägsna eder icke härifrån!»

Med dessa ord lämnade Signe Christina och gick med snabba steg fram emot slottet. Christina stod och såg efter henne, ända tills hon försvann genom slottsporten. Då föll hon på knä, överväldigad av sina känslor, och bad en varm bön, så som Olof hade lärt henne, att, om hennes hjärtas önskan var Gudi tacknämlig, han måtte höra hennes bön och giva henne tröst och hjälp.

»Den synen fröjdar mitt hjärta,» hörde hon en manlig stämma tilltala sig, just som hon slutat bedja och var färdig att resa sig upp.

Det var den ståtlige riddaren, som åhört flickornas samtal och nalkats, när han såg Christina knäfalla. Det var också en vacker syn, som kunde draga en riddares ögon till sig, att se Christinas jungfruligt rena drag, livade av den innerligaste andakt. Ett par tårar lågo och darrade en stund under hennes ögonlock och föllo sedan ned utför den fina kinden, blixtrande som ädelstenar.

»Vad jag gick ut att se, icke trodde jag mig finna en bedjande jungfru,» fortsatte riddaren och fattade Christinas hand samt reste henne upp. »Viljen I säga mig, stolts jungfru, om det var en känsla av tacksamhet, som tog flykt i ord från edra läppar, eller om det var av sorg ... att döma av edert utseende, så skulle jag vilja antaga det senare.»

»Då tagen I icke heller fel, stränge riddare,» svarade Christina.

»Och viljen I säga, vad som trycker edert sinne, så vill jag hjälpa eder, om jag kan.»

Christina såg upp på den höge mannen. Och där talade någonting så fast och förtroendefullt ur hans öppna, ädla drag, och där glödde något så varmt ur hans talande ögon, att hon icke drog i betänkande att uttala sin önskan för honom.

»Jag önskade få tala med vår nådige herres, konung Gustafs kanslär!» sade hon.

»Det var en önskan, som I lätt kunnen få uppfylld.»

»Icke så lätt, som I menen, nådige herre ... jag vågar ej gå ut ur skogen utan skydd ...»

»Vad skall det heta,» sporde riddaren med blixtrande blick, »får ej en jungfru gå fri till det slott, där konungen gästar? Väl hava vi haft onda tider i Sveriges land, men så långt trodde jag ändock icke, att det var kommet.»

»Jag är en fattig fader- och moderlös flicka,» svarade Christina, som icke rätt visste, om hon skulle så helt och hållet oförbehållsamt yppa sig för den främmande riddaren, och icke heller i hast förmådde finna ett skäl, som kunde förklara, vad hon redan sagt, »och man vill tvinga mig, och man förföljer mig, och nu ville jag genom herr Lars kanslär söka skydd hos konungen.»

»Och varför förföljer man dig, vackra barn?»

»Jag vet det icke ... men jag skall taga doket, jag skall begravas i ett kloster!»

»Kloster ...? Det där artar sig icke så illa, skön jungfru ... Så-å, man vill tvinga eder i kloster, och I viljen icke låta tvinga eder ... Men haven I nu sagt mig så mycket, så sägen mig även, vem som vill tvinga eder!»

»Men varför frågen I så mycket, stolts riddare? ... jag känner eder icke, I kunnen, I kunnen ...»

»Säg ut ... vad menen I att jag kan?»

»Nej, nej,» återtog Christina, sedan hon forskande sett i riddarens öppna anlete. »I kunnen det icke. Det kom över mig en tanke, att även I kunden bedraga, men det kunnen I icke!»

»Tack för det ordet, mitt barn ... nej, nej, jag vill icke bedraga dig, och jag skall säkert föra dig till herr Lars kanslär och även till kungen, om du vill.»

»Till kungen ... ja, men kungen är så sträng, säger man, och hård, och han har så mycket att tänka på, att han säkert icke skall kunna höra mig. Vad bryr sig örnen om siskans suck i lunden?»

»Dock griper han stundom vesslan, som smyger till den lilla fogelns bo. Kom, kom, jag skall föra dig till kungen!»

Och riddaren fattade leende Christinas hand och drog henne fram ur trädens skugga och ut på den öppna platsen. Christina greps av helt underliga känslor. Så hade hon dock icke tänkt sig, att hon skulle tråda vägen till kungs. Men medan de gingo, sade riddaren intet. Han tycktes bliva allt tankedigrare, ju närmare de nalkades slottet.

När de kommo ned på vägen, som ledde dit, och som var upptrampad och dammig av de många fötterna av hästar och människor, som här dagligen färdades fram och åter, sågo de på avstånd en gammal man komma gående från sjösidan, också i riktning mot slottet.

Christina ryckte till. Hon hade igenkänt Gert Bryningh.

Men också den gamle hade plötsligen stannat, satt handen över ögat, för att bättre kunna se, och han hade sett och igenkänt Christina. Han påskyndade sin gång, han kom helt nära.

Den arma Christina var som tillintetgjord. Hon ville fly, men foten vägrade sin tjänst, hon ville ropa, men tungan var som fastlödd vid gommen.

Gert Bryningh å sin sida hade icke ögon för annat än Christina, och i överraskningen att finna henne här framför Stegeborgs slott, i stället för i Stig Pederssons stuga, glömde han allt utom den dyrbara förlust, som kyrkan skulle göra, i fall hans fränka verkligen, såsom hon tycktes hava för avsikt, skulle lyckas undkomma honom. Blixtsnabbt flög det även för honom, huru han låtit bedraga sig av Christinas skenbara medgörlighet, och denna fruktan och denna vrede bemäktigade sig honom så, att han snart sagt besinningslöst störtade fram mot flickan, där hon stod invid den höge riddarens sida.

Denne åter stannade, när han såg den gamle mannens bestörtning och på samma gång den sammanpressade vrede, som gnistrade ur hans ögon och stod att läsa på hans sammanbitna läppar. Trollet, om vilket Signe talat, stod med ens livligt för honom. En hastig blick på jungfrun vid hans sida övertygade honom därom, att han icke misstagit sig.

»Christina!» hördes då en kvinnlig stämma ropa inifrån tornvalvet, och detta rop återgav Christina sin själsnärvaro. Hon sprang med vindsnabba steg över bron och fram emot slottsporten.

»Christina!» ropade den gamle mannen efter henne, men det tjänade blott att till det yttersta påskynda hennes flykt.

Riddaren såg med en viss förundran, vad som tilldrog sig för hans ögon. Även han stod färdig att ropa den flyende tillbaka, som om han känt förtrytelse över, att hon övergav hans skydd och sökte en ovissare räddning på egen hand. Men när den gamle förföljaren skyndade förbi honom och, utan att giva akt på honom, ville ila över bron, då sammandrogo sig hans ögonbryn och det blixtrade i ögat under dem. Hela hans hållning utvisade, att han stod i begrepp att ropa den gamle tillbaka och till och med begagna mera handgripliga medel, för att göra sin vilja gällande. Men plötsligt tycktes han komma till ett annat beslut och gick med snabba steg över bron in genom borgporten.

Här stod Signe och såg med stadig och oförfärad blick inåt borggården.

»Vart begav sig din vän?» sporde riddaren häftigt.

Signe flög till, och när hennes öga föll på riddaren blev hon likblek, och hennes livliga, djärva öga såg rätt ned på stenarne vid fötterna, men hennes händer fingo mycket att beställa med bandet, som sammanhöll hennes tröja.

»Fort, fort, barn,» sporde åter riddaren, »vart tog hon vägen?»

»Jag ... jag vet icke, eders nåde!» stammade Signe helt försagd.

»Och varför hejdade du icke förföljaren? ... Du tycks eljest hava huvudet på rätta stället!»

»I veten då, nådige herre ...»?

»Ja, jag vet ... och du kan väl aldrig inbilla dig, att din vän har något av mig att frukta?»

»Nådige herre konung,» utbrast Signe, och kunde knappt tillbakahålla sina tårar, »väl är jag icke orädd, men far beror av hans nåde biskopen, och den gamle mannen är hans nåde biskopens stallmästare, och hade han fått se mig här tillsammans med den stackars jungfrun, så hade far fått lämna sin stuga och draga ut i bygden ... Jag stack mig därföre undan, så fort jag fick se, att allt hopp var ute.»

»Menar du då icke mig något förmå mot hans nåde biskopen?» sporde konungen med ett eget leende.

»Ack jo, nådige herre, jag hade genast känt eder ... men solen stack mig i ögonen, när jag lutade mig fram, och förskräckelsen slog mig så, att jag såg blott jungfrun och den gamle.»

»Nå väl, var tröst, mitt barn,» sade konungen och log vänligt mot den darrande flickan, »många gömslen finnas väl i det gamla slottet, men vi skola se till, om vi ej finna både den ena och den andra.»

Med dessa ord gick konungen över gården och fram emot trappan, som ledde upp till den del av slottet, där hans rum voro belägna. Här mötte honom greve Johan och herr Johan Thuresson, vilka vördnadsfullt bugade sig, i det de lämnade rum i den smala dörren. Men de följde honom, ty greven hade åtskilligt att tala med konungen, och Johan Thuresson fick en vink av konungen att göra sällskap.

Det drog om en stund, innan greven lämnade konungen, och denne blev så indragen i samtalet med greven om de viktiga spörjsmål, som denne framlade, att han tycktes alldeles hava förgätit den tilldragelse, vartill han under sin morgonvandring blivit vittne. Men så snart greven hade lämnat rummet, tillsade han herr Johan Thuresson att tillkalla kanslärn.

»Eller vi begiva oss själva till kansliet,» tillade han, just som herr Johan stod färdig att gå.

Några ögonblick därefter inträdde också konungen i de rum, där herr Lars och de kunglige skrivarne tagit in. I det yttre rummet sutto de senare ivrigt sysselsatte. Konungen gick hastigt genom rummet och inträdde i det inre. Men han vände sig om vid dörren, ty den han sökte, befann sig icke där. På konungens fråga upplyste en av skrivarne, att herr Lars gått ut för en god stund sedan och väl vore att med det snaraste återvänta, ty han hade med missnöje avbrutit sitt arbete.

Konungen gick då in i rummet. På det med papper och skrivelser överlastade bordet låg en halvskriven sida. Det var utkastet till svar å det brev som konungen föregående afton erhållit från Severin Norrby. Till vänster därom låg bibeln uppslagen och även i den lågo några ark papper fullskrivna. Konungen kastade en flyktig blick på dem. De innehöllo början till en översättning på svenska av Nya Testamentet. Med förvåning lade konungen åter ned papperen och gjorde tankfull några slag fram och åter genom rummet.

Någon hördes gå i dörren till yttre rummet. Konungen stannade och lyssnade, och när han vände sig om, stod mäster Lars kanslär på dörrtröskeln.

Det var en lång skepnad, helt och hållet mörkklädd. Hans ansikte var långlagt med kraftfulla drag. Den breda, höga pannan med sina djupa fåror, de djupt liggande men själfulla ögonen talade om, att en rikt utrustad och upphöjd ande bodde där inom, medan det gråa håret, som stack fram under flöjelskalotten, gav det hela ett uttryck av lugn och förmildrade det drag av skärpa och oböjlighet, som var utpräglat omkring hans mun. För ögonblicket syntes herr Lars vara upprörd, och han bemödade sig tydligen att synas lugn, när han fick öga på konungen.

»I haven brevet till herr Severin färdigt?» sporde denne.

Herr Lars gick fram till bordet och fattade den där liggande uppsatsen samt genomögnade den och tycktes eftersinna innehållet av varje ord, innan han svarade. Detta kunde icke annat än väcka konungens förundran, som han icke heller på minsta vis bemödade sig om att dölja, och när slutligen kanslärn rev sönder brevet, började det flamma i konungens öga.

»Nej, nådige herre,» svarade kanslärn, »jag har det icke färdigt. Det jag här hade nedskrivit, var efter min första uppfattning av ärendet, och innan jag hade hört eder tanke. När jag närmare eftersinnar saken, vill jag icke föreslå, vad jag i den förstörda skrivelsen hade ämnat.»

»Det är något olikt eder, mäster Lars,» sade konungen tydligen blidkad, men med en forskande blick. »Och vad haven I ämnat föreslå mig?»

»Jag hade tänkt, att herr Severins anbud till eder att bliva eder man, borde bemötas med all vänlighet, och jag tänkte mig tillika, att ett möte mellan eder, nådige herre, och honom skulle lättast och bäst hava lett till målet ...»

»Nå väl ... det är ock min tanke! ... Vad har väl så plötsligt förändrat eder, mäster Lars?»

»Väsentligen är den visserligen icke förändrad, nådige herre, men jag har kommit till den tanke, att vi icke böra gå för brått till väga. Herr Severin är värd att vinnas, synnerligast vid dessa bekymmersamma tider, men I kännen honom ej tillräckligt, herre konung, han är icke att tro på, när han kväder första visan. Därföre menar jag, att man borde låta händelserna något litet utveckla sig, innan man giver honom svart på vitt i händerna.»

Konungen åhörde med uppmärksamhet sin gamle kanslär, och när han slutat, förflöt en stund, varunder konungen tycktes med sig själv överlägga om kanslärns förslag.

»Och hur viljen I då hava det, mäster Lars?» sporde konungen därefter.

»Enligt min tanke vore det bäst att icke skicka något skriftligt svar, utan blott muntligen bedja herr Severin personligen komma hit över, eller ock, om ett svar skall givas skriftligen, i allmänna, intet bindande ordalag tacka honom för hans välmenta anbud, men bedja honom tydligare giva sin avsikt tillkänna.»

»Sådan är ock min tanke om saken ... och så vill jag hava brevet uppsatt. Men en annan sak, mäster Lars ... det finnes någon här i slottet, som begär edert skydd ... Jag har själv fört henne till slottsporten, men där tyckte hon mitt beskydd vara för ringa, och hon flög som en skrämd hind över bron.»