Part 8

»Skydd hos mig, eders nåde ... vad menen I? Någon, sägen I, och denna någon är en kvinna ...»

»Ja, och hennes namn är Christina ... Nu veten I det, och hon finnes här i slottet, men var, det fån I taga reda på själv ... Emellertid är det den gamla historien om avtvingat klosterlöfte, efter vad jag kunnat finna, och det passar bra för eder, som tagit ett nappatag med Sanct Britas kloster. Hon har en tjock päls, den heliga kyrkan, som tål att rycka på, mäster Lars.»

»Således en nunna?»

»Ja, en blivande ... hon har flytt från sin frände, vilken likaledes befinner sig här i slottet, och som ser mig ut att kunna vända upp och ned på allt, för att finna vad han söker.»

Kanslärn såg både bestört och harmsen ned framför sig, och det tycktes, som om han gärna velat komma ifrån detta ämne, men det var hans öde, att något ännu ovanligare skulle inträffa. Under den tystnad som uppstod, sedan konungen slutat sin berättelse, hördes dörren till yttre rummet öppnas och en stämma fråga efter konungens kanslär, mäster Lars. Denne såg frågande på konungen, som åter med en jakande åtbörd gav tillkänna sitt bifall, att kanslärn kunde gå ut och taga reda på, vad den främmande hade för ärende i kansliet.

»Jag är Gert Bryningh,» hördes samma stämma, sedan kanslärn utkommit i det yttre rummet, »jag är hans nådes, biskopens i Linköping sven och stallmästare, och jag önskar tala med eder, mäster Lars.»

»Och vad viljen I?» frågade kanslärn.

»Jag har viktiga saker att meddela eder,» återtog Gert Bryningh, »och det viktigaste är en klagan, som jag vill andraga inför hans nåde konungen själv. Jag beder eder skaffa mig till tals med konungen. Beviljen I denna min begäran, så har jag något viktigt att säga, som rörer både eder och hans nåde konungen.»

»Det där låter stort, sven ... men varför vänten I icke, tills I kunnen träffa hans nåde konungen på annan timme än här i kansliet, där tiden är knappt tillskuren?»

»Min sak är av största vikt, och jag får ej dröja!»

Kanslärn tycktes gripas av en märkelig oro. Han såg än på den gamle stallmästaren, än for han med blicken ut genom fönstret, liksom om han haft svårt att komma till klarhet med sig själv, om vad beslut han borde fatta. Slutligen vände han sig om och gick åter in i det inre rummet till konungen, och när han kom ut, vinkade han med handen åt Gert att följa sig. Denne stod ögonblicket därefter inför konungen, som mottog honom med en sträng och kall uppsyn.

Gert omtalade i ödmjuk ton, huru hans fränka, som var fader- och moderlös, samt nu efter sin broders död stod utan huld och skydd här i världen, skulle följa med honom ned till Linköpings stift, för att där få en tillflykt i Vadstena kloster; men att hon hade rymt bort från honom, och att han visste, det hon nu befunne sig på Stegeborg.

»Kunnen I bevisa, vad I sägen?» sporde konungen.

»Jag såg med mina egna ögon, huru hon försvann genom slottsporten.»

»Det är gott och väl, men sedan återstår att förklara, huru hon behövde välja en så förtvivlad utväg, som att rymma från eder och, som I sägen, taga sin tillflykt på mitt slott.»

»Egensinnighet, världsligt sinne, nådig herre!»

»Även det månden I bevisa ... För mina ögon ser det ut, som om endast tvång och hårdhet skulle kunna tvinga en mö att rymma sitt hem ... huru förhåller det sig med klostret, — varför skall just klostret bliva hennes tillflykt? Var vistades hon, innan hon kom under edra vingars skugga?»

»Hos hustru Christina Larsdotter i Stockholm, smeden Peder Olofssons i Örebro efterleverska.»

»Christina Larsdotter, jag menar, mäster Lars,» återtog konungen och vände sig till denne, »jag menar att det är mäster Olofs moder?»

»Så förhåller det sig, eders nåde!»

»Nå väl, gamle, varför fick hon då ej förbliva där hon var? Skall Vadstena kloster vara en bättre tillflykt, än mäster Olofs moder?»

»Därför ... därför, eders nåde, att sedan hennes broder dog, så är jag hennes förmyndare.»

»Således är det din vilja, som här bestämt klostret till din myndlings tillflykt ... och jag bedrager mig helt säkert icke, om jag säger, att I därvid icke haven hört jungfruns vilja. Men det är min vilja, att ingen emot sin övertygelse tvingas att draga sig ur den värld, dit vår Herre satt människan att leva och verka. Och vad vidare beträffar, att jungfrun tagit sin tillflykt till mitt slott, så är det hennes rättighet, och jag giver henne det skydd, hon därmed av mig begärt. Där rätter eder efter!»

Konungen reste sig häftigt och lämnade rummet med hastiga steg, sedan han kastat en genomborrande blick på den biskoplige stallmästaren. Denne stod länge tyst och med blicken fästad på golvet, men när den yttre dörren stängdes efter konungen, tycktes han åter få makt med sig. Han fästade sina gråa ögon på kanslärn.

»Detta är dock emot både Guds och människors lag,» sade han, »herr Lars kanslär, I, som haven varit den heliga kyrkan tillgiven och ären en höglärd man, given mig ett råd, huru jag i detta ärende skall handla, så att mitt samvete skall få ro.»

»Bättre, än vad vår nådige herre sade eder, vet icke jag att säga,» svarade mäster Lars allvarsamt. »Det är, synes mig, jungfruns vilja, som här bestämmer allt. Vill hon i klostret in, — nå väl, då är saken klar. Vill hon det icke, så kommer hon där aldrig.»

En besynnerlig skiftning försiggick i den gamle mannens ögon vid dessa ord. Det var, som om något hemskt och nattsvart sjunkit ned i djupet och lämnat kvar en viss stillhet, liksom en blank vattenyta över ett blindskär, när stormen lämnat vågorna i ro. Han stod stilla och orörlig, och kanslärn stod också försjunken i tankar framme vid fönstret. Det var alldeles tyst i rummet. Man hörde endast pennornas raspande mot papperen från rummet utanför, där skrivarne sutto.

»Eder begäran är nu uppfylld,» sade slutligen kanslärn och vände sig om. »I haden dessutom något av vikt att säga mig?»

»Och det skolen I ock få att veta. I samlen ett hotande straff över eder herres, vår nådige konungs, huvud, herr Lars kanslär. I trampen allt, vad heligt är under fötterna ... men sen till, att I icke månden förgås, förr än I det kunnen ana!»

»Vilken vredesskål skall då nu uttömma sig?»

»Det är uppror i Stockholm!»

Kanslärn tog ett steg tillbaka och såg skarpt och genomträngande på mannen.

»Uppror, sägen I,» utropade han, »haven I fått edert förstånd förmörkat ... Vem skulle anställa uppror i Stockholm?»

»Den som I minst av alla kunnen tilltro det ... mäster Olof!»

»Mäster Olof?» upprepade kanslärn, och förvåningen i hans anlete vek för ett ögonblickligt löje, som han icke kunde eller icke vårdade sig om att dölja. »Mäster Olof anställa uppror ... huru kunnen I, gamle man, komma med en sådan saga inför mig?»

»Så visst, som jag själv såg, huru han slogs till marken av dem som ännu hava någon aktning för Guds och människors lag; så visst, som jag själv hörde honom överljutt predika om friheten och att ingen människa vore född till träl. Hela Stockholm är i rörelse, och kyrkor och kloster skövlas på alla sina helgedomar! Mina ögon sågo och gräto därvid, huru den heliga Guds moder släpades i smutsen, och huru här en arm, där ett ben av något helgon låg och vräkte i orenligheten. Bönderna kring Stockholm brinna av vrede ... I skolen se, det onda sprider sig snabbt både nordan och sunnan, och kanske skall det snart nog bliva knappt om rum för både eder och konung Gustaf i hans konungadöme.»

Det blev åter tyst, och mannen spände sina ögon i kanslärn, som till utseendet helt lugn åhörde honom. Det var svårt att i första ögonblicket kunna göra sig reda för vad som var sant och vad som var dikt i mannens framställning. Något hade tilldragit sig. Det var alldeles tydligt, och kanslärn ansträngde sig för att kunna finna en tråd, som ledde honom till sanning. Han, som noga följde med sin tids händelser, och, så vitt det stod i hans makt, icke lät något undgå sin skarpa, vitt spanande blick, visste väl, att sedan Luther satt på Wartburg, hans missförstådda lära framkallat farliga rörelser i Tyskland. Han kände till vederdöparne, och han kom genast att tänka på dem, när han hörde skövlingen av kyrkorna och klostren omtalas, men han kunde å en annan sida icke finna någon grund för att antaga rörelsen i Stockholm såsom stående i sammanhang med dessa, och vad som alldeles förbryllade honom var talet om Olof såsom anstiftare av bullret ävensom det om jäsningen bland bönderna.

Ett stod klart och tydligt för honom, att vad det än var, så borde det icke komma till konungens kännedom i otid. Vore verklig fara å färde, skulle underrättelse hava inlupit från hövidsmannen, Peder Hård, på Stockholms slott eller från borgmästare och råd därstädes. Då någon sådan underrättelse icke kommit konungen till handa, slöt kanslärn därav, att det farliga upproret mera fanns till i den vredgade gubbens hjärna, än i verkligheten. Däremot fanns för honom ett mål högst av alla — den strid, som han begynt för människoandens frihet. Detta mål kunde, om icke förfelas, dock i hög grad försvåras, om under den sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, en slik underrättelse träffade honom. Och han kunde i första ögonblickets hetta till och med skrida till en handling emot Olof, som i högsta måtto skulle skada det andliga befrielseverket.

Här måste till följd därav kloka mått och steg vidtagas.

»Vad I där sägen, Gert Bryningh,» sade han, »kan jag icke sätta tro till, och ingen skall tro eder.»

»Ingen?» utbrast Gert. »Det skolen I dock bliva varse. Jag vill ännu en gång tala med konungen!»

»Viljen I? ... Gott, jag vill icke hindra eder, men jag vill däremot varna eder ... konungen skall icke tro eder. Haven I nu uträttat edert ärende till mig, eller är det några flere upplysningar, I haven att lämna?»

Stallmästaren hade intet mera att säga, utan avlägsnade sig. Men omedelbart därefter skickade kanslärn den ene av skrivarne med ett bud till greve Johan och inkallade sedan den andre till sig i det inre rummet. Med denne hade han ett långt samtal, men när den förre skrivaren återkom, satt hans kamrat vid sin plats, liksom när han gick.

Samma dag på eftermiddagen lämnade konungen med sitt följe Stegeborg. Innan han steg till häst, sporde han för tredje gången greve Johan, om icke den försvunna Christina blivit funnen. Men greven hade denna gång intet annat att svara, än förut under dagens lopp. De noggrannaste undersökningar hade blivit anställda, men intet spår efter flickan kunnat finnas.

Konungens blick mulnade, men han tryckte hjärtligt sin systers och Christina Gyllenstjernas hand.

Till systern sade han:

»Gud beskydde dig, Margareta. I jul, om Gud vill, skall ditt bröllop stå på Stockholms slott. Törhända se vi icke varandra dessförinnan, och I, min fränka, fru Christina,» tillade han, i det han vände sig till henne, »I kommen väl ock till Stockholm till den tiden och gören eder glad med fränder och vänner?»

Därefter lämnade han Stegeborgs slottssal. När han kom ned på borggården, och just som han skulle stiga till häst, syntes Gert Bryningh vilja tränga sig fram bland riddarne och drabanterna. Han hade under dagens lopp förgäves sökt att vinna tillträde till konungen. Alla, han vänt sig till, hade lovat honom det bästa, men löftena hade aldrig gått i fullbordan. Stegeborgs slott var som förtrollat denna dag. Till slut återstod honom intet annat, än att avbida den stund, då konungen skulle lämna slottet. Men nu ville det sig så, att kanslärns häst började bliva bångstyrig, och det såg ut, som han haft ett gott öga till den gamle stallmästaren. Ty så fort som någon öppning bildade sig bland konungens omgivning och Gert ville begagna sig därav, för att komma fram till konungen, så visade sig genast där huvudet av kanslärns häst, och då kanslärn naturligtvis gjorde sitt bästa för att få bukt med honom, så svängde han plötsligt om, och hans väldiga bakhovar vågade icke den gamle utsätta sig för.

»Vad går åt djuret, mäster Lars?» sporde konungen när han satte sig i sadeln.

»Intet, nådige herre, det jag vet, om han icke längtar efter de fyllda krubborna i Munkeboda!» svarade kanslärn, och de andra herrarne drogo på munnen åt det lyckade svaret.

När slutligen konungen ridit ut genom slottsporten, och det dova ljudet av hästtrampet hördes över vindbryggan, lämnade även Gert Bryningh Stegeborg. Han gick med långsamma steg skogsstigen ned till stranden, och fram emot kvällen lämnade han Stig Pederssons stuga.

Det var en mörk och kulen natt, alldeles motsatsen till den föregående. Stormen ven och regnet föll i stora droppar. Men Gert Bryningh var fullkomligt känslolös för den yttre naturen. Vad han hade upplevat denna dag, var så otroligt, att det icke lämnade hans tankar ett ögonblicks ro. Och ju mer han tänkte på den smälek, han lidit, desto mera tändes vreden och harmen i hans bröst, och hade han förut varit böjd att gå varsamt till väga mot konungen och de nya lärornas män, så hade han nu blivit den djärvaste, den mest lidelsefulle.

Plötsligen stannade hans häst. Gert ryckte häftigt i tygeln och högg sporrarne i hästens sidor. Djuret stegrade sig, men han fick det ej ur fläcken. Han steg då av för att undersöka, vad som vållade uppehållet. Men i det samma han stod på marken, omfattades han av ett par fasta armar, ett kläde kastades över hans huvud och bands till omkring halsen och tillika bakbundos hans händer.

»Stigen nu vackert upp på hästryggen igen, Gert Bryningh!» viskade en röst i hans öra, »och varen alldeles lugn, det skall icke ske er något ont. Det är blott nödvändigt, att I för någon tid försvinnen ur världen.»

Gert fogade sig i sitt öde, och trenne ryttare ilade i sporrsträck norr ut genom natten.

VII.

Biskop Hans Brask.

Det var på eftermiddagen den följande dagen. Regnet hade upphört redan på förmiddagen, och solen lyste så vänlig mellan de brustna skyarne, vilka jagades undan av en frisk nordanvind. Men vägar och stigar voro upplösta, och till fots hade man ytterst svårt att taga sig fram. Synnerligen var detta fallet i grannskapet av städerna och de viktigare slotten, såsom _Munkeboda_, Linköpingsbiskopens borg. Detta oaktat befann sig en fotvandrare på vägen, som från Norrköping ledde till Munkeboda.

Vandraren var klädd i svartbrödramunkarnes dräkt och hade huvan uppdragen, så att man icke såg något av hans ansikte. Att döma av hans framlutade gestalt, var han en redan till åren kommen man, ehuru väl även vägens oländighet och tröttheten efter en lång vandring kunde böja hans rygg och göra hans steg stapplande, synnerligast där det bar uppför. Munken hade just hunnit uppför en backe, och han såg tornen av biskopsslottet på avstånd, då ljudet av hästtramp förmådde honom att vända sig.

Uppför backen sprängde en ryttare, så att grus och smuts stänkte vitt omkring honom. När han kom mitt för munken, höll han plötsligt inne.

»Ämnen I eder till Munkeboda, svartebroder?» sporde ryttaren.

Munken nickade jakande.

»Så kunnen I säga mig, om hans nåde biskopen är att finna där?»

»Det är han,» svarade munken, »och hans nåde ärkebiskop Johan gästade biskop Hans i förmiddags, stadd på resa till herremötet i Vadstena, som nu skall stå. Men vad är edert ärende, I riden så brått ...?»

»Jag för bud från hans nåde konungen ... han vill ock gästa biskop Hans i dag!»

»Såå, och var befinner sig konungen?»

»Han red från Stegeborg i går kväll, men måste för ovädrets skull bliva i Söderköping över natten. Först vid middagstiden i dag skulle han draga därifrån på vägen till Vadstena ... Veten I, svartebroder, när hans nåde biskop Hans drager åstad?»

»Nej, det är mig obekant, jag kommer norr ifrån och var med i hans nådes ärkebiskopens följe, men måste för ett viktigt ärende stanna i Norrköping.»

Ryttaren gav härvid åter sin häst sporrarne och försvann. Svartebrodern sträckte på sig och vilade en stund med båda händerna på sin stav, men så gick även han vägen framåt ned emot Munkeboda. Detta slott, som låg på en holme, nära södra stranden av Motala ström, där denna faller ut ur sjön Roxen, var uppbyggt i slutet av medeltiden utav biskop Henricus Tidemanni och hade en utmärkt vacker belägenhet. Före biskop Henriks tid låg denna biskopsgård närmare norra stranden, och en sägen går, att där varit ett Benediktinerkloster av mycket hög ålder. Biskop Henriks slottsbyggnad motsvarade mer än denna äldre byggnad tidens fordringar på ett biskopligt residens, ehuru man dock icke får göra sig för höga begrepp om vad som då ansågs för prydligt i byggnadsväg.

Synnerligen storartat gick det till här på Munkeboda, som inom sina murar hyste den siste medeltidsbiskopen. Här levde biskop Hans som furste med en ordentlig hovstat omkring sig, där man såg även förnäme herrars söner göra tjänst som hans hovmän. Mängden av hans tjänare här på Munkeboda var utomordentligt stor. Emedan han längre tider uppehöll sig på detta slott, så fanns här hans kanslär, hans kapellan och kamrerare samt köksmästare, källarmästare och stallmästare, tillika med hövidsman för slottet och fodermarsk; dessutom en oräknelig skara av svenner och underordnade tjänare, stallsvenner, städsvenner, dörrsvenner, portnärer, hantverkare och naturligtvis krigsknektar såsom slottets besättning, pulvermästare, väpnare och bösseskyttar. Och alla hade de sina vissa löner och sina bestämda göromål.

Ståtligare och talrikare hovstat och svit hade icke Gustaf Eriksson som Sveriges riksföreståndare, knappast som konung. Oräkneliga gårdar och lägenheter, som lågo spridda över hela stiftet, voro lagda under tolv så kallade biskopliga hovhåll, och vi kunna göra oss ett begrepp om rikedomen, då vi veta, att under flere av dessa hovhåll lydde ända till 60, ja, 100 hemman eller gårdar med kvarnar, torp, hemman, fiskerier, holmar m. m. Alla dessa gårdar sköttes av biskopliga fogdar med sina underlydande tjänare av alla slag. Dock voro de varken så många eller så ansenliga, som de, vilka funnos i det biskopliga palatset i Linköping och här på Munkeboda.

Till detta slott ställde nu svartbrodern sin gång. Straxt vid vindbryggan mötte han åter ryttaren, som nu ilade tillbaka från slottet, naturligtvis till sin herre, konungen. Munken såg efter honom, men påskyndade sina steg över bron. I borgporten stodo källarmästaren jämte ett par svenner. Munken hälsade dem och blev hälsad tillbaka, varpå han sporde, om ärkebiskopen ännu vore till finnandes på slottet. Men detta var icke händelsen, ty han hade tidigt på eftermiddagen dragit till Linköping för att fortsätta sin resa till Vadstena.

»Är stallmästaren, Mäster Gert Bryningh återkommen?» sporde munken ytterligare.

»Ännu icke!» blev svaret.

»Icke!» utbrast svartebrodern och tillade, då de omkringståendes uppmärksamhet närmare fästades vid honom, »jag var med i hans nådes ärkebiskopens följe, och jag önskar tala med eder herre, hans nåde biskop Hans. En fånge fördes hit i natt ...?»

»Ja!» svarade en av svennerna.

»Och han hålles i säkert förvar?»

»Ja!»

»Nå väl, det är om honom jag har något att säga till eder herre. Fören mig till honom!»

Detta ärende, ävensom i allmänhet den myndighet, som mannen utvecklade i sitt väsende, och den överlägsna ton, med vilken han talade, ingåvo svennerna mycken vördnad för honom, och själva den myndige källarmästaren gjorde honom delaktig av sitt vänligaste småleende. En av svennerna följde munken in i slottet, där han snart mottogs av en dörrsven, vilken, sedan han lämnat munken tillfälle att sköta sin yttre människa efter den mödosamma vandringen och vördnadsfullt torkat hans fötter, förde honom uppför slottstrappan till stora salen, där en av biskopens närmare uppvaktning avlöste dörrsvennen och förde munken genom några innanför varandra liggande rum till det, där biskopen befann sig. Allt gick så tyst och avmätt till väga, och svennerna och hovmännen i de yttre rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant skick, att man märkte väl, det man inträdde i en högt uppsatt och mäktig mans boning.

En yngling stod framför biskopen med en blomma i handen, när munken inträdde. Biskopen klappade honom vänligt på axeln, i det han sade:

»I lären väl dock bliva en god kryddgårdsmästare med tiden, min käre Jakob Thuresson!»

Ynglingen lämnade strax därpå med ett leende av tillfredsställelse rummet, och biskopen vred sig om i den stora, stoppade, med rött flöjel klädda karmstolen.

Det var en gammal man, och där han satt, hopsjunken i den stora stolen, syntes han vara sina dagars ända nära. Så sjuklig var ansiktsfärgen och så bräcklig tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora, talande ögonen under sina väldiga ögonbryn, och när man blev föremål för deras lugna, men granskande blickar, märkte man väl, att det icke var en sjukling, man hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet påminte om ärkebiskop Johans. Man kunde nämligen även i detta, synnerligen i vissa ögonblick, märka en viss sorgbundenhet, men då denna hos ärkebiskopen slog över i ett vemod, som knappast vann någon skärpa av det högdragna i hans väsende, så bröt sig denna hos biskop Hans i allvar och stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck av manlighet och kraftfullhet utbrett över hans anlete, och det sorgbundna låg mera i den sjukliga hyn än i anletsdragen.

Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till sitt inre en värdig representant för den tid, som med honom skulle sjunka i graven. Där fanns icke i hans väsende något varken av denna lismande ödmjukhet eller denna anspråksfulla fåfänga, som man gärna vill tänka sig hos den gamla kyrkans män gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet talade om medveten kraft och makt och höghet, men icke så som om hans person haft något därmed att skaffa, utan det var något, som var hans ämbetes oförgripliga och oförytterliga rättigheter. Han var smord och vigd till sitt ämbete, liksom konungen till sitt. Den allmänna föreställningen om denne biskop såsom en slugt beräknande man, den där gärna gick och sysslade med sina planer i mörkret, håller icke streck, om man fördomsfritt bedömer honom efter de brev, som man har i behåll av honom. Det som därvid huvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen om sedeln, som han stack under sitt sigill, när riksens ständer dömde ärkebiskop Gustaf Trolle sitt ämbete förlustig, vilken sedel han sedan inför konung Christian skall hava framdragit och därigenom räddat sitt liv. Men berättelsen om denna sedel kan icke fullkomligt bevisas. Man vet blott det, att biskop Hans inlämnat en skriftlig protest mot det nämnda beslutet, liksom han ock i sina brev till den då varande riksföreståndaren varnade för vad som blivit gjort mot kyrkans främste man och tillstyrkte att med det första söka påvens bekräftelse.

Men såsom den ende, vilken stod kvar och kämpade för det gamla, samlade han all ovilja över sig, och därigenom har hans bild blivit förvrängd, och alla de beskyllningar, som gjordes de papistiske, vältrades till största delen över på honom.

Utan att avbida någon fråga av biskopen, började svartebrodern:

»Jag är Robert, dominikanernas prior i Västerås och ordens general-vikarie! Jag var med i hans nådes ärkebiskop Johans följe ...»

»Jag vet, jag vet,» avbröt biskopen; »min broder, archielectus[4] nämnde något om, att I måsten för viktiga ärendens skull stanna i Norrköping?»

»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders nåde, bedjande att inför eder få förhöra den fånge, som jag med hans nådes ärkebiskopens svenner lyckades göra på vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra tider, som nu äro, må man se till att man icke handlar i fåvitsko, och I, biskop Hans, ären dock den heliga kyrkans förste man i Sveriges land, eftersom biskop Ingemar i Växiö, Gud bättre, är svag och sjuk och de övriga stiftens förmän ännu icke blivit till sina höga ämbeten vigde. Fästen eder icke vid den omständigheten, att jag beder blott och bart om ett förhör ... jag skulle uppträda som anklagare, om jag icke fruktade för att möjligen draga ytterligare ont tal över vår heliga kyrka, om det skulle visa sig, att min åtgärd, som alltid förestavats av det renaste nit, likväl skulle hava fört mig för långt.»