Part 7

"Vill inte andra tro för annat än att jag tror, så är deras tro ej så mycket värd att vår Herre icke kan ha råd att kasta den i skräpkorgen. Folk af min sort anse det vanligen vara en svaghet att öfverhufvudtaget ha en religiös öfvertygelse, eller att ha behof af någon sorts Gud. Jag är inte af den åsigten. Jag tror att religion gör stark. Man får en slags hut i kroppen, och pligtkänslan skärpes märkvärdigt.

"Men nu, Lina, såg mig om henne där. Är hennes religion en maskeraddrägt, eller är den ren fanatism?"

Lina beskref hur den uppkommit, berättade alltsammans från början, hur Luba första gången insjuknat kort efter det hon hört om doktorns frieri, hon omtalade att systern troligen älskat honom, och — — hur hennes misstag tagit på henne och bragt henne i ett tillstånd af häftig förtviflan som urartat — till hvad det sednare blef.

Doktorn åhörde henne med största uppmärksamhet. Lina som så småningom öfvervunnit sin skygghet talade nu om allt detta som om hon berättat en gammal saga, hon såg sakerna an på sitt eget vis, lade öfver det hela ett försonande skimmer, och gaf allt ett rörande och vackert tycke som gjorde ett stort intryck på doktorn.

Ibland afbröt hon sig för att gå och se på den sjuka som alltjemt sof. Sedan återkom hon till sin plats, satte sig stilla, och med denna egna grace som icke minskats ehuru ungdomen längesen flytt, fortsatte hon att göra reda för den tid som varit och de yttre händelser som bidragit till att föra dem till den punkt där de nu stodo.

"Och Lina — är du lycklig i allt detta, du som blef skapad till annat, och icke som hon har ett surrogat, är du lycklig?"

Hon svarade icke straks. Hon gick åter in att se om systern.

Doktorn såg efter henne. Han skulle icke mer kunnat älska henne, men den känsla hon nu ingaf honom var likväl så kraftig att han insåg att hon skulle komma att utöfva ett visst inflytande på honom.

Så kom hon tillbaka. "Jag tror inte att jag skulle kunna vara lycklig", sade hon, "om jag icke hade något att göra. Jag är så ovan vid stora vyer, jag är nöjd med litet. Att kunna göra sin pligt, det är att vara lycklig. Om jag nu till eksempel gått ifrån allt det här, och sökt mitt egot bästa, jag menar hvad jag tyckte var bäst för det här inom mig, för mitt hjärta — ja, så skulle jag kanske inte blifvit lycklig. Det skulle alltid ha gnagat mig att jag försummat min pligt."

"Kristen!" mumlade doktorn. "Det är de kristnas försakelselära. Den är stor, men — onaturlig".

"Människorna äro så olika", sade Lina, "det skulle egentligen finnas flere slags morallagar. Eller skulle de tolkas olika. För mig blef lagen strängt tolkad. Jag tror, att om mamma fått uppfostra Luba, hade hon blifvit en pligtmänniska som jag, fast med större kamp, förstås. Som hon nu är, måste hon ge sig hän i en känsla, alldeles uteslutande. Hon är ju eksentrisk. Med syster Anna är det något annat. Hon är en upprorisk natur. Hon fann tidigt att allt i lifvet var annorlunda än hon ville ha det. Hon hatade vårt beroende under pappa, och hölls hemma bara för att hon inte hade klart för sig att hon kunde ha någon utväg att komma ut Och inte brydde hon sig just synnerligen om andra män heller. Hon skulle kanske ha kunnat älska, om hon fått någon riktigt utmärkt person, en sträng, rättskaffens idealmänniska som aldrig vikit af från pligtens väg. Och då — — ja, jag tror hon då skulle ha kunnat bli kär, och en utmärkt hustru och mor. Men — det passade inte. Dem hon kunde ha önskat sig, de gingo förbi. Och de som kommo, dem förbigick hon".

"Och nu?"

"Hon förestår huset hos baron Örns på Irringe, har det godt, är nöjd, styr om allt som sjelfhärrskarinna, frun är ju så förnäm, hon bryr sig inte om något. Och en utmärkt lön har Anna. Hon sänder oss ofta pengar".

De voro en stund tysta.

"Du känner min lilla brud", afbröt slutligen doktorn, "är hon inte en söt flicka?"

Lina stirrade upp. Nej, hon kände henne visst icke. Hans brud — ack nej! Hon hade aldrig sett hans brud. Hvar var hon? Hvem var hon?

"Hon var ju här nyss en natt", sade doktorn, "och vakade för Luba. Det är lilla Ida Sten, en slägting till mig. Ser du, kära Lina, det är inte godt att mannen är allena. Vi ä' ena skröpliga kärl, vi också. Jag är inte någon engel, och hör inte till de såkallade dygdiga, men jag tycker å andra sidan inte om att göra någon ondt. Och jag anser att äktenskapet är den sundaste form för ett förhållande mellan man och kvinna. Jag har inte förr kunnat besluta mig, men nu är jag mogen. Den jag en gång tyckte om — nåja, det var i våra fänriksår, — den 'gick förbi' som du uttrycker dig! Och lilla Ida är en riktigt rar flicka, hon tar mig sådan jag är. Och hon kunde få en sämre. Lofvar du att hålla af henne?"

"Älskar ni henne således?" stammade Lina, nästan ohörbart.

"Älskar, åhja, jag tror nog jag skall kunna älska henne, aen hon är så ung ännu! Hon är snäll, en präktig flicka lite barnslig, men snäll. Och så, hon är af god familj, och har som jag tror — förlåt mig kära Lina, bra fysik. Jag menar att hon är frisk. Tror du inte det?"

"Älskar hon er?" frågade Lina, alltjemt lika sakta.

"Jovisst, jo! Det vill säga, hon kan inte känna mig ännu. Men när jag fått göra henne bekant med mig, så. Jag är alldeles säker på hon blir en bra hustru".

Doktorn tog sin hatt, bad så vackert om förlåtesle för sitt brutala uppträdande mot pietisterna, lofvade återkomma om någon dag, och gick.

Linas hjärta var fullt. Aldrig hade hon trott att allt detta skulle göra sådant intryck på henne.

I tolf år hade hon ju tänkt på honom som på en kär död — — — nu var han lefvande, och tillhörde en annan.

Det var ju det naturligaste i världen, hon hade gått ut ur lifvet nästan, var som en gammal klosterjungfru, och han lefde ute i världen. Hur kunde det röra henne hvad han gjorde — om han skulle gifta sig eller ej.

Naturligtvis skulle han gifta sig. Hvarför hade han ej gjort det längesen, där ute, borta där han uppehållit sig så länge? Hvarför kom han just hem och gjorde det?

Och så, hvarför just med henne; detta obetydliga barn som stått där vid dörren, och med skrämda ögon tittat omkring sig som om hon kommit in i ett fängelse? Hvarför just med henne, detta lilla väsen med de osäkra rörelserna, och som burit sig så klumpigt åt när hon skulle hjelpa Lina.

Bara det inte varit med henne. Det sved Lina i hjärtat. Det tog ondt som om en het tång gripit ett fast tag hennes innersta och bränt sår på sår därinne.

Bara det inte varit den lilla, fula.

Lina gick och hjelpte Luba som vaknade och gret. Hon var förtviflad öfver doktorns uppträdande, och fruktade hvad föreningen skulle säga om allt detta. Lina tröstade, och jemkade, det nästan gjorde henne godt att höra systern fara ut om doktorn.

Hon tänkte om och om på samtalet med Collin. Det var en svår natt. De mest olikartade känslor, så ovana för hennes fromma, undergifna sinne, stredo om herraväldet inom henne, hon fick ingen bugt med sig sjelf, det plågade henne och kvalde henne, hon kände sig så olycklig som aldrig förr.

Ändtligen fram mot morgonen kom det ro öfver den sjuka. Äfven Lina satt trött och slumrade i stolen vid sängen.

Fram på dagen gick det bättre. Det var ju afgjort, han skulle gifta sig. Och det var bra att han valt en snäll och anspråkslös liten flicka. Lina kom att tänka på att en stolt, högmodig skönhet kanhända hade varit mycket värre.

När allt togs med i betraktande var det bra att han fått lilla Ida Sten.

Ja, hon skulle säkert engång göra honom lycklig.

Och midt i sina arbeten, under alla sina göromål hade Lina blott honom för sig. Och det susade henne i öronen, tutade som med trumpeter, pinade henne i hjärtat, till och med nu när hon intalat sig förnuft, dessa hans ord: förlofvad karl.

Och hon skulle lett däråt som åt en orimlighet om någon för några dar sen sagt henne att det skulle plåga henne så, att hon skulle ta så djupt intryck af detta.

Hon grubblade, funderade, resonnerade och öfvertalade sig sjelf allt möjligt förnuft.

Det stod ändå kvar, orubbligt, detta ena. Hvart hon vände sig, om hon gick eller kom gick det med henne, eller kom det efter henne, och när hon i skymningen gick ut för att få en smula luft, slog det emot henne, rakt i ansigtet med snöslagg och isiga vindar:

Förlofvad karl, förlofvad karl!

15.

HAN KOMMER.

Slasket på gatorna gick en ända upp till smalbenen när man skulle från den ena trottoaren till den andra, och på endel ställen var det sä djupt att bottnen tycktes liksom försvinna under stegen.

Det var våren som kom...

För en månad sen hade man varit tvungen att göra tunnlar genom snön ut från husen och till gatorna. Nu hade solen gifvit drifvorna fart, de skyndade sig hvad de kunde, gaturenhållningsgubbarne hjelpte till, men, det som var kvar var så oregerligt, det ville inte i väg.

Under snösmörjan var ännu en tjock isskorpa. Här och dar var den sprucken i fogningarne och bildade djupa hål och gropar som för både hästar och folk voro värkliga fällor och gärna kunde gjort tjenst som varggropar.

Folk gick och traskade i smörjan som om de trampat i nysstjärnadt smör. Det kluckade dem om fötterna, stod om dem som kaskader vid hvarje steg, slog upp mot benkläder och kjolar, lade sig tyngande på fållarne, vätte och dröp.

Från takrännorna åkte nu och då ett lossnadt snötäcke ned mot trottoaren, rutschade blikstsnabbt öfverända och klatschade ned i backen med ett brak som hade det varit glas alltsammans.

Det sjöd öfver allt, sakta och försigtigt gick våren framåt, ty ännu var iskostymen alldeles för solid, men man kunde märka att det snart skulle bli fart i det hela, solen sken blid, och sparfvarne hoppade förväntningsfulla.

En frisk, ren luft strömmade fram från Sandviksfjärden, för saltig och blid genom Boulevardens gatlängd, skvallrade om råkan borta vid Gråharabåk och lade sig att hvila bland de vackra träden i Gamla kyrkogården.

På backen vid kampen syntes en liten flock komma gående, gatan var eljes som vanligt rätt tom, och man kunde därför dess tydligare observera dem som besökte den.

De gingo en om en och följde alla tätt i hälarne på den som gick först.

De voro alla kvinnor, utom han som gick i spetsen.

Alla voro de ungefär lika klädda, i svarta veckrika klädningar, enkla kappor och pelsar, små hattskrollor på sina hufvuden, och svarta flor. Ingen hade något kulört på sig icke så mycket som en duk.

De buro i händerna små inbundna böcker; några med knäppen af metall, andra simplare.

Deras långa kjolar togo vid hvarje steg i gatan, doppade i snöslagget, slogo dem om benen, drogo med sig slask och smörja utan att deras ägarinnor märkte det.

Han som förde an var en prelat. En stor figur, bredakslad, med lemmar som en atlet, kraftfull och tung, ännu helt ung. Dertill ett vackert manligt ansigte, godmodigt och friskt.

Han bar en lång gammalmodig sjubbskinnspels, pelsmössa och öfverstöflar. Pelsen fladdrade, mössan satt en smula i nacken, stöflarne klaskade, man kunde under pelsen se hans rock och den hvita tvåklufna kraglappen som sakta flägtade för hvarje af hans steg.

Om eftertruppens fysionomier kunde man föga döma, dolda som de voro af floren, — men presten såg ut som sjelfva hälsan. Hans fasta kinder skeno af välmåga och hans ögon hade en klarblå färg.

Det såg ut, där han kom med väldiga steg plaskande ned för backen, som om det varit honom temligen likgiltigt om damerna kunde hålla takt med honom eller oj.

Sviten tycktes honom nästan nog likgiltig. När någon bakom honom tilltalade honom, svarade han utan att vända sig om. Han tycktes blott tänka på att komma fram.

Men desto mer tänkte den lilla eftertruppen på honom. Under slöjorna brännde hängifna blickar, med svärmiska ögon såg man på pastor Lämmenens breda rygg, och hvar och en af de elfva damernas hållning bar en så tydlig prägel af underdånighet och tillgifvenhet för honom framför dem, att det icke kunde ha missförståtts af en iakttagare.

De följde honom alltid, från morgon och till middag från middag och till kväll.

Han hade varit i staden några veckor, sänd af Domkapitlet att tjenstgöra för gamle Mattias Ljung som var slagrörd och sjuk.

Och så passade han på, predikade prof, gjorde stormande lycka, slog de andre mera meriterade ur brädet, och hade nu, — obekant och obetydlig som han var — alla chancer.

Han hade gjort lycka! Och som alltid när en berömdhet skapas voro genast en hop damer till hands, som månarna kring en planet, svärmade omkring honom, skeno med hans sken, värmdes af hans värme, sögo sig fast som sommarflugor på en häst, dyrkade och "gingo opp" i den nye.

Han fick fort sin klick färdig. Gamla genralskan Utter afsade sig redan första söndagen världen, d.v.s. sin man, sina barn, sitt hus, sin slägt, sin umgängeskrets, sina sidenklädningar, och sitt eleganta ekipage.

Hon åkte aldrig mer, gick bara till fots i sin fordna fattigklädning, den som förr endast satts på då hon som medlem af Fruntimmersföreningen gjorde de nödvändiga barmhertighetsbesöken med flygskrifter och böcker i fattigkvarteren.

Och nu gick hon upp i bara "gudsfruktan", blef utom sig af hänryckning för hvarje af pastorns ord, gret så hon var färdig att flyta bort när han predikade och hade dessemellan den varmaste omtanke för hans person.

Häradshöfdingskan Gröning, den högmodiga och dryga världsmenniskan med sina tre fåfänga döttrar var lika upptagen. Döttrarne togo ej mer timmar i sång och rörde aldrig pianots tangenter; de voro så ängsliga för synden att de aldrig gjorde någonting annat än läste betraktelser, kurtiserade pastor Lämmenen, eller suckade vid sina stickstrumpor. Båda fröknarne Gelén som också förr varit förhärdade, hade omvändt sig, och trodde.

De beundrade pastorn som konstkännare beundra en antik staty. Anna hade försett sig på hans stora hvita händer, Hanna älskade hans buskiga Johannes döparaktiga skägg. De råkade i hänryckning då de fingo tillfälle att tala om honom, och när den unga öfvergifna fru Aianius och hennes syster som lemnat Barnabasföreningen för Lämmenens skull och egnat sin kult till den nykomne, blandade sina röster med deras, blef det en underbar enhet och harmoni i denna lofsång.

Den unga frun tyckte hans ögon voro så himmelska. Hon älskade himmelska ögon, ack! hennes mans hade ju varit så innerligen jordiska! Han nästan sjöng när han talade, Jyväskylä accenten fann hon vara den vackraste af alla accenter, och hon gick alltid och åhörde honom, på aftonsånger som på högmessor, tillochmed då han predikade finska, och det fast hon ej förstod ett ord af sjelfva språket.

Ack! hon visste ju ändå så godt hvad han menade.

Fröken Langfelt fann honom vackrast när han från predikstolen sträckte ut armarne och talade evangeliets ord.

Men de andra voro stumma — för dem var det andliga öfvervägande. De älskade i honom förkunnarn af ordet, manarn till tro, själasörjarn.

Men alla, hvar enda en hade föresats sig att _han_ skulle ha pastoratet, om det så skulle kosta deras sista skilling, deras allra sista blodsdroppe.

Man kom in på Esplanadgatan, gick öfver Salutorget förbi Kejsarinnans obelisk, passerade Högvakten och gick upp åt Mariegatan, vek af vid Margelins hörn och slank in i gården där systrarne Donner bodde.

I tamburn voro elfva par händer redo att hjelpa pelsen af pastorn, medan tvenne af de yngsta gjorde min af att böja sig ned till öfverstöflarne hvilka dock med en kraftig rörelse af pastorns ben slängdes af, och föllo ned på golfvet där de så i timtal sednare lågo och läkte.

Inne hos den sjuka voro de nykomne väntade. Barnabasföreningen som aldrig återkommit var skingrad under vintern, pastor Lämmenen hade samlat omkring sig några af spillrorna, och man skulle i afton, just doktor Collins bröllopsafton, ha bönemöte hos fröken Donner som förresten nu på våren kände sig betydligt bättre. Ty Collin hade med ifver åtagit sig sitt kall som läkare hos fröken Donner, hade börjat med början och vakade strängt öfver att hon "lefde ordentligt." Bad och gnidningar hade blifvit använda hela vintern, och medikamenter fick hon numera föga.

Hans förhoppningar gäckades dock en tid, men som sagt, nu de sista veckorna såg hon ut som en annan människa. Isynnerhet märkbart var det i afton.

Pastor Lämmenen som först nästan motvilligt lät sig föras till "den heliga" på besök, blef högst frapperad af henne redan från början.

Hon intog honom genast, hennes varma religiositet, så fanatisk den var, gjorde stort intryck på honom, och han hade aldrig förr, hvarken under sin korta studenttid, eller sednare på bondlandet påträffat något dylikt.

Snart nog funno de hvarandra. Icke att någondera skulle uttalt sig i ord.

Hon tog honom icke som han var utan lät sin fantasi omskapa honom till en storhet, en genial ordförkunnare. Hon såg ej i honom landspresten, som genom en nyck af modet med ens blifvit upphöjd till hufvudstadens fasionablaste predikant, utan hon tyckte sig i honom finna den värkliga profeten, gudsmannen, sjelfva fullkomligheten, dygden personifierad.

Hans fysiska kraft, hans talareentusiasm hänförde henne. Han var för henne en apostel, men en apostel som kommit till för henne, för att ge hennes lif innehåll, hennes tro än mer stadga, hennes hjärta tusen nya heliga känslor.

Nu trädde han in i rummet, allvarlig, rörd som hade han gått in i en kyrka. Han hälsade aktningsfullt på Lina, men på Luba blott med en lång blick.

"Systrarne" satte sig, öppnade sina böcker och slöto dem igen. Pastorn stod en stund stilla själsfrånvarande, alldeles distraherad, med ögonen fastade någonstädes framför sig. Man observerade honom noga, allas blickar voro riktade på honom utan att han gaf akt därpå.

Det var alldeles tyst i rummet. Damerna sutto utanför skärmen, och pastorn tog plats närmare den sjukas säng, straks bredvid den.

Alla böjde sig ned, hukade med hufvudena och dolde ansigtena i händerna.

Pastorn föll på knä, och mumlade en stund sakta. Han såg med sina klara, ljusblä ögon på kristusbilden, försökte lägga i sin blick all möjlig innerlighet och tycktes bedja.

Så såg han på Luba som låg där i sin fina, hvita morgondrägt, blek och genomskinlig, lika förandligad som han tycktes materiel.

Hans rödbruna ansigte var den största motsatts till hennes hvita, med de stora djupa ögonen. Och när hon betraktade honom blef där en sällsam glans i blicken, och munnen log. Man skulle i denna stund kunnat glömma att hon var ett helgon, öfverjordisk och luttrad som renaste silfver.

Sä började pastorn i knäböjande ställning att tala.

Först sakta, hviskande, med stora betydelsefulla pauser. Rösten smekte, den var vek ock klar, man skulle icke tänkt sig att den kunde komma från all denna kroppslighet. Han bad, bad för de ensamma, de fattiga, de lidande. Han fick sanna accenter, ord som godt tydde hans hjärtas mening. Och hans hjärta tycktes värkligen klappa varmt för de olycklige, de ringe, de föraktade...

Men så lemnade han dessa, och riktade för endast _en_ sin bön till Gud. För en som lidit, som kanske felat först, fångad i världens garn, men som sedan i fjorton långa år lidit, och gjort bot.

Han bad med sträckta händer, med darrande röst, bäfvande af varm hänförelse, bad som för sitt eget lif.

Han trängde på, blef allt mer uppeldad, stormade på Guds barmhärtighet, Gud måste, måste höra, han kunde icke neka, nej hon skulle bli frisk, hon skulle stä upp, miraklet skulle ske, den bedjande syndarens tro kunde ju försätta bärg, ja visst, det var säkert, bara intet tvifvel, den allsmäktige skulle hjelpa, hon skulle stä upp, i dag, redan i dag, straks på stund!

Han stannade, väntande, i from andäktig bidan, så uppmanade han de andra att bedja, sakta eller högt, hur som helst.

Åter blef det tyst en minut, — en lång stämningsrik minut... så hörde man ånyo hans stämma, vek och manande.

De mumlade nu alla, på knä, med höjda händer och slutna ögonlock.

Pastorn steg upp, närmade sig sängen, gjorde korsets tecken, och kysste Luba på pannan — det var den kristna broderskyssen.

Hon höjde armarne som till en omfamning, och han såg på henne lika som nyss, — hans läppar hviskade några ohörbara ord.

Darrande, leende, lycksalig besvarade Luba hans blick. Hennes ögon besvarade hans kyss, och hon höjde sig upp ur sin liggande ställning, dröjande liksom ofrivilligt...

Han gick sakta baklänges, med armarne sträckta, som inbjudande henne att följa.

Hon reste sig, lade sin ena fot på mattan, och så den andra.

Där satt hon rak, med strålande blickar, blek som en skugga men med ett leende som den lyckligaste bland dödliga.

Han vinkade, hon steg upp, stod på benen, tog ett steg.

Pastorn sträckte sig ut i hela sin längd, öppnade sina armar och jublade: "_se, se Guds nåd! Hon går, hon kommer! Hon år frisk! Frälst! Lofvad vare Herren_!"

Alla damerna foro upp! Lina kom framrusande från sitt rum, skrämd och urstånd att tro sina egna ögon.

Luba, Luba som i fjorton år, med få mellanstunder legat till sängs, hon stod där, i sin hvita drägt midt i rummet, som en uppenbarelse, vacklande med darrande framräckta händer!

Det varade ett ögonblick. I det nästa låg hon i pastorns famn, betagen, ifrån sig af glädje, urståndsatt att röra sig, men triumferande, hoppfull, lycksalig.

Hon var frälst, frisk, färdig!

Halleluja, ett undervärk, ett himlens undervärk.

Och der blef sjungen en lofsång af jublande, hänryckta stämmor.

Ut, ut, att förkunna undret! Alla de elfva kysste pastorns händer och Lubas, de välsignade, omfamnade, voro utom sig, alldeles hejdlösa, utan sans, sprungo åstad som jagade.

Hon låg nu på sängen och smålog. Han satt vid hennes sida, höll hennes hand, och hviskade.

Lina lagade thé och vikte servietter. Hon förstod sig inte på något. Hvad hade då skett? Pastorn hade varit där fyra, fem gånger, talat med Luba, läst för henne, bedt med henne.

Och Luba hade biktat sig — — — hvar enda tanke, hvar skiftning, hvarje liten strid. Han skulle veta, allt, -- -- -- det fick sedan _gå_ som det ville.

Under dessa besök var Lina alltid inne hos sig, men hon märkte att pastorns umgänge uppmuntrade Luba som intet annat.

Luba blef allt raskare, talade om att bli frisk, fick aptit, började se sig i spegeln och vårda sin drägt.

Hon fick en ny broderad liggklädning och små sockor af stickadt hvitt ullgarn.

Så kom denna bönestund, — den första i flere vittnens närvaro, och nu — hvad hvar det? Undret! Undret! Luba var frisk, kunde gå, röra sig.

Pastorn ropade Lina.

Hon gick in. Han satt på sängen, vid hufvudgärden och höll handen kring Lubas lif. Luba lutade sitt hufvud mot hans aksel.

"Bed Gud välsigna vårt förbund syster Lina", sade presten, "Luba och jag ha i denna stund lofvat hvarann tro, och ämna ingå kristligt äktenskapsförbund! Bed Gud välsigna oss."

Lina var nära att falla baklänges. Men hon hämtade sig snart, välsignade dem, lyckönskade dem af fullaste hjärta, och tassade så oförmärkt in i köket, att taga bort den kokande thépannan från elden. Eljes hade den helt säkert kokat öfver och förstört hela spisen som just var upputsad och fin nu på lördagsafton.

16.

IDEALET FUNNET.

Pastorn var bjuden på förmiddagskaffe till moster Thilda som gärna ville ha reda på hur allting förhöll sig, och alls inte kunde känna sig tillfreds med de knappa upplysningar Lina meddelat.

Han gick gårdsvägen in till presthuset, tog trappan i tre väldiga steg, drog af öfverstöflarno i förstugan och steg in i köket.

Pigan Lisa satt på en långpall och skalade potatis, gamla Leena höll på att baka.

"Godmorgon, mina barn", hälsade pastorn och klappade Leena på akseln, "det är god lukt ni här består er, och varmt är det med besked! Jag tycker så innerligt bra om ett sådant här kök. Här trifs jag så väl, så. Gud välsigne er gärning, barn, hvad heter ni?"

Pigorna nego, Leena sken som en sol, gned med ärmen mjölet bort från näsan, och skakade af sig allt löst, så hon blef allt svartare och svartare medan pastorn blef mer hvit.