Part 8

Lisa steg upp, snöt sig med fingrarne och var så öfverlycklig att få se den högvördige pastorn på så nära håll, att hon fick tårar i ögonen. Att sjelfva Lämmenen ville komma och göra sig så gemen och se in till deras kök! Gud välsigne den gode pastorn, och om de kunde få lof att gratulera till förlofningen och önska allt godt!

Pastorn gaf sig i tal med pigorna, berömde anordningen af messingskärlen på väggen, af porslinet på hyllan, tog reda på hvad hvar och en af dem gjorde i huset, frågade om deras kyrkobesök, emottog en hop osökt beröm öfver sina bibelförklaringar, förmanade till flit och gudsfruktan, varnade för syndens och världens frestelser, klappade dem ännu engång hvar, och steg in i matsalen där onkel Mattias orörlig satt i sin rullstol och halfsof vid brasan.

Moster Thilda kom rultande från förmaket och tog emot, gjorde krus för att han kommit köksvägen och begynte straks förhöret.

"Kusin, — jag får väl säga kusin efter vi nu blir tjocka slägten, — kusin kan tala uppriktigt med mig, alldeles som om inte den gamla söta gubben där fanns, han hör inte mycket nu, stackare, och om han sku' höra, sku' han ändå int' kunna tala om, så skralt som det ä' med alla gångjärnen! Kusin vet att männen ä' ena skröpliga kärl, di, när di engång börjar... vi ä' lika gamla, Mattias och jag, men där ser kusin hur det går. Han är redan slut, och jag kunde gifta mig ännu engång, jag, och börja på ny kula, så rask är jag. Ska' man gifta sig, kusin, så ska' man ha något att ta på. Det skall vara krigsmanskrafter, kusin, när man skall föda fram barn i världen, och min Mattias var också riktigt bra på landet, men här i stan, kusin, här dugde han inte.

"Sitt ner, bästa vän, och välkommen i gungstolen, nå, hur står det till med hälsan och kärleken?"

Lämmenen satte sig, fick skorpor och kringla till kaffet, åt och drack.

"Hela stan talar om miraklet", pratade moster, "liksom om det nu var något! Doktor Collin sade ren längesen att hon gärna kunde stiga opp. Hela året har han ju gått där och gnidit och plaskat med henne. Hörde kusin hur han körde ut Barnabasföreningen som halft osat ihjäl henne med sina sjumilslånga predikningar och gjort henne halfgalen med sina psalmsjungningar? Det blef annat när han fick kommandot, ett luftande, ska' kusin tro! Han satt i henne mat och dryck, och rentvättad blef hon. Det kosta' på pinadt skinn att lägga af helgonglorian så länge, men doktorn tålte inte prut. Han hade en sjuksköterska med sig, och det hjelpte inte att krusa".

Moster skrattade, och gaf pastorn ett klask på akseln.

"Tala om nu, helt unter uns", sade hon, "hur gick det till, var det aftalt, eller var det stundens ingifvelse? Kusin är ju en redbar själ, tala om alltihop är han snäll, jag tycker det ä' så roligt!"

Pastorn var en smula generad, nog hade han hört talas om att kyrkoherdskan var originel, men han hade aldrig tänkt sig att man i en prestgård kunde finna en i så hög grad ovanlig, ja så världslig person som moster.

Han log mildt och godmodigt, blickade liksom urskuldande på onkel Mattias som alltjemt försjunken i egna tankar satt och stirrade framför sig in i kakelugnen, samt påbörjade ett litet värdigt tal med denna klingande vältalighet som förskaffat honom så många vänner.

"Det var ett Herrans under", slutade han, "och jag, hans ringaste tjenare, var det ovärdiga medlet".

"Snick, snack", afbröt moster. "Nå — kusin vill inte ut med det, alltså: det var kärleken".

"Herrens stora kärlek i det ringa har magt att göra under", menade pastorn.

"Ja naturligtvis, näst Gud var det doktorn, och så kom kärleken och krönte värket. Men vet kusin, Luba är inte något barn nu, hon är öfver trettitvå år, och en kratta har hon alltid varit. Hur ska' kusin som är så firad kunna vara nöjd med henne som är så svag?"

"Våra vägar gå inte i samma riktning som andra världsbarns", yttrade pastorn förmanande, "vi ha inte samma begär som andra. Och dessutom, Han som redan gjort så mycket, kan göra än mer".

"Men hon kan inte mer bli ung, och inte stark heller".

"Min hustru behöfver inte gå på baler", sade pastorn mulnande.

"Neej, min käre kusin", sade moster med lugnande ton, "men han skulle kanske gärna vilja ha en hustru som kunde se om hans hus och föda hans barn, hvasa? Luba var i sin ungdom en glad flicka, men frisk var hon inte. Hon ville inte gifta sig med en, sade hon, utan med flere! Hon hade för mycket blod förstås, och borde ha åderlåtits, men det ville salig Miloff inte, och så blef hon liggande".

"Luba har bekännt sina ungdomsdårskaper för mig", sade pastorn, "och Herren har längesen förlåtit henne".

"Ingenting att förlåta, det kunde hon inte rå för. Folk ä' som de blir uppfostrade till. Mina pojkar ha inte en smula mer frestelser än mina flickor, och mina flickor inte en smula mindre än mina pojkar! Men de ha gått hederligt genom världen, och det tackar jag Gud för. Tidigt lät jag dem se in i korten, både flickor och pojkar. De ha hjelpt hvarann in i lifvet och från sitt fjortonde år ha de vetat af alltsammans. Inga mysteringar, inga mirakler. Låt kropp vara kropp, och själ själ. Så ha vi lagat att de kommit straks i den riktiga kärleken och inte lärt dem att det är svårt att stå emot frestelser. Vi ha visat dem frestelsernas afvigsida straks, och lärt dem att man har något som heter _fri vilja_".

"Det strider emot Guds bud att alltför mycket lita på den egna viljan och den egna kraften", tog pastorn till ordet, "det är Herren som väksten gifver. Min syndiga vilja duger inte, om den icke af Herren blifvit helgad".

"Prat smörja", sade moster. "Det finns bara en duglig sak på oss människor, det är den fria viljan".

"Men gärningarne, de egna gärningarne äro Herren inte till behag, allt hvad vi göra är synd, det är blott tron, blott tron som gör salig!"

"Såå! det där talet orkar jag inte höra. En latmanslära, kära kusin, och som för raka vägen till helvete. Det är lögn att det är synd att ha fri vilja och att använda den att strida emot det onda och att lefva för det goda, och för att bli god! Jag vet att de nya evangelisterna predika om att tron gör allt och gärningarne intet, men det är en täckmantel för all möjlig andlig slapphet och för alla möjliga dumheter. Det är en lära som de lagat till åt sig för att få göra illa och ändå få förlåtelse. Synda kan de ogeneradt, jo gudbevars, ty Gud förlåter när man ångrar. Man behöfver bara slå sig för pannan och be om ursägt, så är allt bra, hvad man så dessförinnan kan ha ställt till. Nej kusin, det är en ren syltreligion, den kan han bjuda de andre herrarne! Jag biter inte på så grof krok, jag gamla mört! Vill kusin ha mer kaffe, det är varmt och starkt — och kringlor, inte?"

Pastorn ville ingenting ha. Han måste bort, moster var alldeles omöjlig.

Så tog han höfligt och kallt afsked, gick genom rummen till kansliet, stängde långsamt dörrarne efter sig, hälsade där med förströdd min på Tölponi, talade med komministern, lagade sina lysningspapper i ordning och gick sedan till sin brud som väntade.

Luba satt i sin hvilstol, Lina var ute och hon hade så god tid att tänka på sig sjelf och sin nya lycka.

Så underligt det gått.

Hon var så lycklig att hon ej kunde tänka redigt. Dock — det var något som en smula tryckte henne — en oklar förnimmelse, någonting som icke riktigt ville stämma in med det öfrigas harmoni.

Hon tyckte att hennes kristendom blifvit liksom mattare, och trängts tillbaka för något annat.

Försakelsens religion — — hvar var den nu? Hvar var den lära hon hört predikas så länge, allt detta som i lidandets dagar uppehållit henne, och gjort henne stark i sin svaghet? Hvar var detta glödande trosnit?

Hon stötte bort dessa tankar, hon ville vara lycklig, ville ha allt, det mesta hon kunde få, allt hvad jordelifvet egde att bjuda.

Men tankarne kommo igen — — — försaka, lida, strida, det är större.

Nej! det var förfärligt, onaturligt, omänskligt.

Hur hade hon kunnat lefva alla dessa fjorton år? Hon som velat ha mer än andra, som velat njuta, bara njuta, och som aldrig ens tänkt sig att låta sig nöja med en hvardagslycka som andra kvinnor, hur hade hon kunnat lefva? Lefva som en nunna, som ett helgon, som en asket, en martyr?

Lefva? Nej, hon hade icke lefvat, hon hade legat i skendöd, och i går, i går hade hon vaknat till lif!

Men kristendomen, hennes underbara, sköna kristendom, var den då borta? Hon som varit Kristi brud, hvad var hon nu?

Hon ville ej svara på dessa frågor som kommo farande ur luften, emot hennes vilja. Hon ville vara lycklig, glömma det förflutna, tro på framtiden. Allt var intet, utom att han fanns, han som hon älskade.

Han som var mer än allt annat, mer än hennes första ungdoms drömdemon, mer än hennes första, falska jordiska kärlek, mer än hennes religiösa bildideal, Kristusporträttet, han som var hennes första värklighet.

Hon ville bara tänka på honom, inkarnationen af alla dygder, honom, den ädle, den fullkomlige, den gode.

Och nu tyckte hon att han liknade Kristusbilden... naturligtvis en smula mer mänsklig, men — — blicken, minen, skägget.

Det ringde och han kom.

Rummet låg i skymning — — hon skymtade hans gestalt, och slöt ögonen.

Han såg sig omkring. Där fanns ingen, genom fönstrens jalusier kunde ingen se in.

Han föll på knä framför henne och gömde sitt ansigte i hennes famn. Med sina läppar kysste hon hans hår, smekte hans hufvud och akslar, tryckte hans hand mot sin barm och lyfte upp hans ansigte för att se in i det och läsa i hans ögon den kärlek hon, längtade efter.

"Icke sannt, Elias", hviskade hon, "du är den bästa bland människor, du är som du lär, du är sann och ren som den lära du förkunnar? Jag måste veta att du är sådan du fordrar att andra skola vara, du har ju aldrig gjort grof synd Elias, säg mig, säg mig, du är ju ren — säg det ännu engång, du är ju obefläckad? Säg."

Pastorn hostade.

"Jag är en fattig syndig människa inför Gud, full af skröplighet".

"Men inför människor", inföll Luba, "inför människor är du ju fläckfri?"

"Ja, naturligtvis. Jag har intet orätt gjort med vilja".

"Aldrig en synd?" jublade Luba.

"Aldrig".

"Och du är ärlig och sann?"

"Gud straffe mig eljes".

"Och du vill berätta mig hela ditt lif, ännu nogare än det du talade om i går... och intet dölja, vill du?"

"Förstås att jag vill".

"Alla dina småfel och svagheter?"

"Ja", smålog Lämmenen, "alla, gärna".

"Och dina frestelser, alla de frestelser du haft?"

Pastorn såg henne i ansigtet.

"Jag bar ingenting att berätta", smålog han vänligt, "alls ingenting. Du vet ju redan allt. Du vet hur jag lefde i arbetsamhet och försakelser hela min ynglingatid, hur tidigt jag blef väckt och kom upp till Orivara. Du vet hur jag sen lefvat i sträng värksamhet i mitt allvarliga, världsförsakande kall tills jag kom hit och — — fick se dig. Du vet allt".

"Allt?"

"Allt".

Luba teg en stund, hennes strålande ögon sökte hans, men det var för mörkt, hon kunde icke skönja något.

"Svär att du är obefläckad — — — inför människor", sade hon, "svär, så att jag får falla ned och dyrka dig!"

Pastorn kysste henne. Eder väkslades och togos. Skymningen väkste, månen steg upp och lyste in i rummet. En bred, hvitblå stråle silade sig in mellan rullgardinerna, strödde sitt sken på byrån med dess porslinsprydnader, föll som ett regn af matt silfver på mattan, och målade Lubas nu uppbäddade säng skimrande hvit som ett altare.

De talade ej mer om dessa allvarliga saker. Pastorn hade sakta fört samtalet på en angenämare stråt. Han var musikalisk och hade kommit in i en vekare stämning, talade om sin ungdoms favoritvisor, och gnolade de vackraste.

Luba var hänryckt. I öfversvinnlig dyrkan såg hon upp till honom där han nu satt bredvid henne — — en oändlig tacksamhetskänsla fyllde hennes själ.

"Ja", hviskade hon, — "Gud har skapat oss för hvarann".

Pastorn sjöng "Kristallen den fina" och tryckte henne i sina armar vid refrängen "Du ädla ros och förgyllande skrin".

Hon lutade sig bakåt i sin stol, knäppte sina händer och önskade att tiden måtte stanna... att intet måtte bli annorlunda — — att hon finge dö just nu.

Nej — nej — hon ville vidare. Vidare. Lefva mer. Lefva mycket. Lefva, bara lefva — med honom. Hon hade ju lidit nog, gjort bot, — — lifvet hade ju gifvit henne bara lidande. Nu var hennes dag!

Nu skulle hennes tur komma.

Lefva, lefva!

Månen sken allt klarare, gjöt sin glans öfver dem och förskönade dem, gaf dem ett skimmer af poesi och skänkte denna stund en stämning af äkta lycka som ingen af dem kännt förut.

Och de trodde sig kunna börja ett lif tillsammans, ett lif i sällhet.

Det ringde ånyo och syster Lina kom hem.

Lämmenen hade aldrig ätit med mer aptit än i kväll. Linas lilla supé var förträfflig — och ingen kunde göra en så bra skinkomelett som hon. Den skulle Luba lära — — naturligtvis.

17.

LUBA GIFT.

Ännu in i April var där kvar en mängd is på skuggställena. Inne i staden kunde man möjligen använda hjuldon men ute på landet åktes för det mesta med släde.

Det unga paret skulle ut och åka för första gången. Pastorskan Lämmenen kunde icke begagna sig af vagn eller droska, det skulle skakat alldeles för mycket, så ojemna som gatorna ännu voro, men doktorn hade gifvit lof att hon skulle få försöka den friska luften, åkande i släde.

Sakta hade man förberedt detta, först fick hon några minuter stå vid ett öppet fönster, sedan kom hon ut på trappan och tilläts att en stund, sittande i en stol, inandas den ännu vinterklädda vårens första milda fläktar.

Straks efter bröllopet blef hon svagare, — man fruktade ett återfall. Hon hade kanske öfveransträngt sig en smula vid flyttningen till det nya hemmet... dit hon hade transporterats i bärstol eller kanske hade glädjen tagit på henne för mycket! Alltjemt öfverretad och eksentrisk gladde henne allt detta nya i så hög grad att hon ofta, just efter det hon skrattat af förtjusning brast ut i gråt, och snyftade tills hon somnade.

Förvånad och orolig öfver dessa alldeles icke helgonlika små humörer, aflägsnade sig Lämmenen, med hufvudet fullt af farhågor, han förstod intet af allt detta.

Han hade trott sig blifva gift med den heliga Caecilia sjelf, med en kristen martyr i samma stil som dem hans gamla kyrkohistoria berättat om, och han fann en människa, därtill en rätt komplicerad natur i hvilken tillika med hälsan en mängd nycker uppvaknade, en massa nya fordringar, en hop känslor, tycken, ja passioner som han icke alls kunde manövrera med, och helst ville gå ur vägen för, så länge som möjligt.

När han på tal om sitt föregående lif anförtrodde sin unga hustru ett och annat af det han ej velat förtro bruden, blef hon orolig, — grät och förhäfde sig öfver världens ondska — — — vid några och trettio år hade hon ännu en adertonårings hela osanna föreställningar om lifvet.

Luba var mycket ömtålig på denna punkt, hon hade så gärna velat vara den enda riktiga, och pastors berättelser lugnade henne endast till hälften.

En annan gång på tal om det förflutna kom pastorn i förbigående att tala om en tjenstekvinna, en halffånig skräddaredotter som hängt sig på honom med sin dyrkan... en besvärlig person som han dock ej haft hjärta att stöta bort utan antagit i sin tjenst. Det var en stackars naturmänniska som hade svårt att skilja själasörjaren från sjelfva gudaväsendet. Pastorn tyckte synd om henne, Gud vet hvad det blifvit af henne nu... Hon hade varit par är i hans hus.

Luba våndades då hon hörde denna berättelse. Det var ju intet ondt, ingalunda nej! historien var ju alldeles oskyldig, men — — — det var ändå något dervid som pinade henne...

Visst var han ju likafullt hennes idealmänniska, visst var han hennes apostel, hennes lekamliggjorda Kristusbild, men — — — der var något som gnagde, något med hans förtid som hon icke tyckte om.

Det hade gått ur hennes minne, hurudan hon sjelf varit, och hon ville absolut att han skulle vara det han inför henne gjort sig till, än mer sådan hennes fantasi skapat honom, den upphöjde, den kristligt renhjertade, den fullkomlige, den oberörde.

Hon ville blott älska det fullkomliga, och hon fordrade att kunna tro på honom som på ett öfvermänskligt väsen.

Hennes farhågor förstod han dock snart att jaga på flykten.

Han drog fram hela sin rika arsenal af bibelspråk, originela liknelser, bizarra theologiska bilder, och med deras tillhjelp lyckades han öfvertyga henne att allt var som det borde och som hon ville ha det.

Men mer än af allt annat öfvertygades hon af hans kyssar och omfamningar. Först när hon nästan försvann i hans stora armar blef hon lugn och njöt af sitt lif så intensivt som blott den förstår att njuta som länge lidit.

Hon lefde i ständigt väkslando stämningar, glädje och oro följde ofta tätt på hvarann, omotiveradt gret eller skrattade hon, svag som en flägt tordes hon ej sysselsätta sig med något arbete — — — dagarne kommo och gingo utan att det uppstod någon allvarligare förändring.

Ju längre det led desto mer flegmatisk och hvardagsaktig blef mannen. Det var som om hans riktiga natur först nu, då han ingenting mer hade att bråka för, kommit fram. Och han såg med oförställd förvåning på sin hustru hvars lynne skiftade i lika många olika brytningar som det var timmar på dagen.

Nu skulle hon alltså ut, och det var visst sista dagen man kunde åka med släde. Ehuru vintern varat längre än eljes i mannaminne, skrapade medarne redan hårdt i och det fastän kusken försigtigt körde på de sista resterna af vinterns drifvor.

Luften var härlig, ifrån hafvet spelade en frisk, ljum bris, och när de nådde Brunnsparken kastade Luba tillbaka floret som betäckt hennes ansigte för att se sig omkring. Hon hade glömt hur det såg ut, alltsammans. Detta var således bärg, riktiga bärg, skönare, högre större, än hon mindes från fordom.

Och så såg då vägen ut — — stenar, buskar, träd! allting så vackert, så fritt, så annorlunda än gatan därhemma.

Rundtomkring dem, inne i parken stodo granar och tallar gröna; hvitstammiga björkar vajade sina fina löflösa grenar sakta för luftningen — — undrande betraktade hon allt, med vidtuppspärrade ögon, medan munnen begärligt sög in den starka, saltmängda luften.

Och fåglarne! Att så små väsen kunde föra ett sådant lif! De pepo, flögo af och an, kvittrade och hoppade, hon hade nästan glömt att det fanns annat än damgrå sparfvar och grannens kanariefogel som hon bara hörde men aldrig såg, ibland när hon hade fönstret uppe för att vädra en smula.

De mossiga tufvorna med en fläck snö här och där förtjusade henne, hon kunde aldrig tro att de voro så starkt gröna... och att naturen härute var så vacker...

Naturn, ja naturn. Detta var då naturn! Guds sköna härliga natur!

Hänryckt betraktade hon allt. Hon kunde ej tala, hon sög luftens kraft, men det öfverväldigade henne så hon nästan icke kunde bära det allt på engång. För ett ögonblick måste hon sluta ögonen och hämta sig.

Lämmenen satt och tänkte på sin predikan. Den gjorde honom stort hufvudbry, han hade nu under det år han varit i Helsingfors sagt näranog allt hvad han hade att säga — — — hade uttömt sitt närvarande förråd af god modelltheologisk material och visste ej hvad nytt han skulle skaffa sig.

Släden körde förbi badhuset vid Ulrikasborg. Där var hafvet, vidt och oändligt. Mellan staden och Sveaborg låg ännu isen bitvis, endast här och där arbetade sig vattnet fram i breda rännor. Gråblått och daskigt i färgen, poröst och svagt såg det återstående istäcket ut, men borta, på andra sidan fästningen syntes det öppna blå. Och en mängd hvita segel lågo vid båken — foro framåt eller tillbaka, belysta af solen, och glimrande som svanar.

Luba öppnade åter ögonen, och fattade i en enda blick denna syns hela stora och underbara skönhet.

Hon tog sin mans hand, tryckte den darrande och frågade med bäfvande stämma hvad han tyckte om allt detta.

Han svarade henne distraherad, med en fras, han satt lite lågt, slädan var för trång för hans kraftiga ben...

Luba satte sig bättre upp i slädan, löste på sina hattband, drog djupare andedrag och kisade med ögonen för att kunna se än längre ut mot horizonten.

De grepo henne starkt, dessa öfverväldigade och nya intryck.

Hon kunde ej mer. Det var för mycket, alltför mycket. Det mörknade för hennes ögon, och hon sjönk tillbaka med hufvudet; tyst, medvetslös, som om hon slocknat föll hon i en af dessa svimningar som förr kommo så ofta.

Skrämd och orolig körde nu Lämmenen hem igen, sände bud efter läkaren och rörde upp himmel och jord.

Men det var ingenting, alldeles ingenting. Doktorn hviskade något i kyrkoherdens öra, unga frun skulle vara försigtig — — det var allt.

Man telegraferade efter Lina, Anna kunde ej mer få behålla henne, det var ju också otroligt dumt att man låtit henne resa bort på andra brölloppsdagen, i tro att hon ej mer skulle behöfvas...

Detta var en kris. Tiden gick och hon blef bättre.

Doktorn var förvånad öfver Lubas härefter allt mer tiltagande hälsa och en dag sade han att man hade de största förhoppningar att hon efter ännu en vigtig kris skulle bli alldeles frisk.

Kyrkoherden strålade då han såg hur hon tog sig, han egnade sin hustru de ömmaste omsorger och Luba sjelf blef efter den första förskräckelsen som en annan människa.

Kunde det vara möjligt — — — ännu ett undervärk, ett det största och mest oväntade!

Det som hon förr funnit så prosaiskt, så obehagligt och förnedrande, nu var det ju en lycka så stor och oförtjent som någon, en gåfva af Gud, ett tecken på den största nåd, en obegriplig glädje.

Hon såg från den dagen på lifvet genom en rosenslöja. Det onda var borta, alla sorgsna tankar veko, och lifvet var idel ljus.

Fanns det värkligen synd och sorg i lifvet? Jo — — naturligtvis, men hon tänkte därpå som på något utanförstående, någonting som ej hörde till hennes horizont utan till mörkret, fattigdomen och fängelserna.

Och medan tiden led blef hon allt raskare och bättre.

Man var i tillfälle att hålla Midsommarkalaset i prestgården utan all fruktan att det skulle skada den unga frun... hon hade ju sin syster nu, och sjelf kunde hon gerna sitta i sin soffa och presidera, föra en konversation och se etherisk ut, det var ju allt som behöfdes.

Gästerna betraktade med undran och vördnad den nya kyrkoherdens märkvärdiga hustru. Luba Donner, den heliga martyren, hon var nu där ibland andra människor, rörde sig emellan dem, säg ut som andra, visserligen blek och ytterligt mager, men intressant med sina mörka ögon och sitt själfulla väsen.

Ibland märkte en eller annan att hon ändå ej fullkomligt hämtat sig. Hon kunde stundom öfverfallas af en underlig skakning, fick tårar i ögonen och rodnade...

Det kunde komma på helt oväntadt, just när man minst anade det och stämningen var som muntrast. Ja, det råkade hända tillochmed när kyrkoherden var som gladast och vid sitt toddyglas sade en wits eller sjöng en liten visstump.

Men det gick snart öfver igen. Lina kom med litet eaudecologne, och mannen med en smekning.

Skyn försvann fort och himlen blef åter klar som förut.

18.

SLUTET.

Det var åter vinter. Julen hade gått och det nya året kom med köld och is.

Nätterna voro långa, och först mot förmiddag ljusnade det. Men till middag kom solen stundom fram en smula, lifvade upp och strålade en stund.

Klockan tre steg aftonrodnaden på himlen och solen sjönk igen, lemnande jorden i skymning och skärpt kyla. En mörk, snötung förmiddag när kyrkoherden gått till sitt kansli och Lina ut i bodarne, kom pigan in till sin fru och sade att det var en "människa" i köket som alls icke förstod svenska, och som ville tala med kyrkoherden.

Luba ville icke gärna störas, hon satt sömning i sin gungstol och sydde. Dagarne föreföllo henne litet tunga, hon hade svårt att röra sig, och den stora krisen kunde inträffa när som helst.

Nu sof hon bort största delen af tiden... och tyckte att hon ständigt ville sofva mer.

Endast med våld höll hon sig uppe. Doktorn ville det... det skulle ju vara så förslappande att öfverlemna sig till den dåsighet och sömnsjuka som betog henne. Och så satt hon i sin gungstol, arbetade på ett litet ylleplagg, drömmande, nöjd med ögonblickets frid, och njutande af sin tillvaros nya rikedom.