Part 6

Lina hasade ut igen; — efter henne i rummet blef där en liten svag doft af medicin och mysk. Hon hade en svaghet för mysk, lavendel och vissnade rosenblad, alla hennes askar och lådor voro inpregnerade af dessa parfymer, och af dem doftade hon sjelf. Hon kom ju också sällan ut i luften. Men hon var sjelfva renligheten och hela hennes väsen var harmoni och stilla, glad ro.

Det var en gammal jungfru med mycket af en god kvinnas gratie och behag om sig.

Man kunde ej se henne utan att känna det godt. Hennes milda leende var som en höstsols ljus, i det mörka rummet både lyste och värmde hon. Och när hon var borta blef där med ens både kyligare och mer mörkt.

11.

MOSTERS OGUDAKTIGHET.

Moster Thilda kom insusande i sjukrummet vid middagstid. Hon pustade som en flodhäst, fet var hon nu mer än förr, och andtäppan anfäktade henne ibland när föret var dåligt, och vägen uppför Mariegatsbacken alltför halkig och svår.

"Ligger du där, min lilla välsignade bleknos", sade hon och vaggade fram så stormande att skärmen höll på att falla öfver medikamentsbordet. "Tyst och tålig nu som alltid! Ett riktigt helgon till kristen martyr. Men, skall du inte opp nu, jag tycker du latas för mycket, hvasa? På tolfte året, det är en lång lur, menar jag. Du har snart inte mycke kvar af fänriksåren, Luba, och ska' du gifta dig, så får du skynda på en smula, eljes blir du alldeles för genomluttrad, min unge, så du inte mer duger". Moster skrattade högt, tog fram en stor ny, otvättad näsduk, som ännu var styf och stärkt, snöt sig med brak och satte sig tungt och bullersamt i stolen.

Luba log, medlidsamt som ett förlåtande öfverjordiskt väsen skulle lett öfver ett barns klumpiga små sjelfsvåldigheter.

"Sitt moster", hviskade hon. "Hur mår morbror Mattias?"

"Åh tala inte om det, du vet ju att han är förkyld". Mosters stämma gick en terz högre upp i diskanten och fick en anstrykning af ynklighet. "Har du sett förkylda karlar? Nej, du har inte haft några män, du okunniga väsen. Jo, en man och en förkylning! Så skulle du se min Mattias. Han är en riktig sjöhjelte! Han är så rädd för döden hvar gång han nyser, och ömkar och vojkar sig så man kunde tro han är i skärseld! Han begagnar fotbad, och senapsplåster och kanfertslinement. Och han går och är gråtmild med två par strumpor, schal om halsen och omslag på magen. Det brinner en evig eld i hans rum så jag är rädd att stekas när jag sticker in näsan".

Luba smålog åter. "Farbror Mattias är gammal nu och har därför svårt att bära plågan, men med unga män är det väl ej så".

"Inte? Jaså, du håller på ungdomen! Kom då och se Olle och Klas när de ha frossan! Du vet att de alltid få frossan på dagen när de rucklat på natten, vet du det, sankta Lucia?"

Lubas leende blef en smula blekt. Moster tröttade henne.

"Olle har hufvudvärk", fortsatte moster obekymrad, "och då röker han för att bli fri. Han är så sjuk och så arg att ingen törs gå in utom jag. Han spottar, och han svär, han jemrar sig och pustar. Naturligtvis är det lunginflammation eller nervfeber. Vet du hvad jag kurerar honom med, åh det är något grannt, kan du tro, jo med olja. Han slipper mig inte. Inte förr än jag fått i honom en kopp i kognak. Han skall ta bot där kan tog sot. Kecin i kognak, det är ett fint medikament, skall du veta, så kör jag honom ut i stan, och på afton bjuder jag Karin Lindström hem, flamman, du vet! Först det ena, så det andra. När jag fått honom stadgad så gifter jag dem".

Moster snusade omkring, med näsan lyftad, den lilla tjocka potatisknoppen rynkade hon som en mopps, och visade därvid sina ännu friska tänder.

"Här luktar ryskt", afbröt hon sig, "ryskt och instängt, kan man inte lufta litet?"

"Det är rökt", framandade Luba, "för vi vänta fremmande. Bibelförklaringen börjar straks på eftermiddagen, klockan half tre. Vill inte moster höra på, det skulle säkert göra moster godt".

Pastorskan skakade på hufvudet. "Nej min vän, jag har inte tid. Nej, jag är för gammal till sådant. Jag somnar när någonting är långt. Jag gråter när det är kort och basar bra på, då är jag i mitt esse, men när det inte blir någonting utan bara gnisslar som en dörr med osmorda gångjärn, då får jag ondt.

"Jag vill ha sådant som rör hjärtat. Lite helveto skadar inte, men det ska gå fort. Di får gärna svafla på, det behöfver min syndiga själ, men ack Herre Gud, jag är grå nu och tål så lite. Bibelförklaringarne — — — hur många är ni?"

Luba svarade icke. Hon hade fallit i sömn.

Moster reste sig, icke utan att affektera en viss försigtighet i sina rörelser. Hon gick ut, puttrande öfver sin ålder och sina andliga skröpligheter, men med en liten skälmsk min i ögonen som Lina uppfångade och gladdes åt.

"Vi ska ha hela föreningen här", sade hon, "pastor Lintunen och adjunkt Törmelä, och Olsonis kusin, och så alla fruntimren, en sekston, sjutton stycken".

"Mest gamla mamseller?" frågade moster.

"Nej, också några unga fruar, och alla pastorskorna, både äldre och yngre".

"Visst unga fruar med syndiga män och pastorskor med vilseledda söner, är det inte så?" gissade moster.

"Nååå. Dessutom ha vi flere officerare?"

"Hvad i himlens namn, officerare i sirapsföreningen?"

"Ja, tre stycken".

"Hvad ha de gjort för ondt?" Moster gjorde sina ögon så runda hon kunde.

"Hur menar moster, gjort? De ha ingenting gjort".

"Då förstår jag det inte. Sitter där officerare och sjunger med i Barnabasföreningen?"

Lina var nära att bli otålig.

"Ja", svarade hon.

"Är di idioter då?" proponerade moster obarmhärtigt.

"De är nog som folket mest".

"Di måst' ha något som inte är riktigt", sade moster och knöt banden på sin bahytt, "jag tror inte folk — som inte ä' får — går och sjunger om liljor i sirap om de inte ha gjort något ondt först och så ångrar sig".

"Moster glömmer att moster sjelf var pietist engång", påminte Lina som alltjemt gnodde på theskedarne, "fast moster nu blifvit så... så...

"Stadgad", skrattade den gamla frun och tog sin räfskinnspels på. "Ja, ja, det tycks ju som om jag skulle ha glömt. För mig var det ett hjärtas behof, min flicka, och det har jag så svårt att tro andra om. Saken är att jag på gamla dar blifvit misantropist eller hvad det heter. Jag tror inte på stadsfolks upprigtighet. När di leker och dansar, så tror jag dem, men inte när di sitter med prester och vojar sig i timtal. Jag tror det är för något annat, inte af behof. Men om du visar mig några uppriktiga, som värkligen ha rent uppsåt, som ha tron, och lofva som de lära, och alltid lefvat snyggt; några som inte ljugit, inte stulit, inte fört ett otuktigt lefverne, och inte gjort mordbrand, men _ändå_, af ren _kärlek till vår Herre_, dyrkar honom i andakt och uppriktigt, visar du mig några sådana bland sirapsföreningens medlemmar, då tror jag på dem, och ångrar mina fula ord".

Moster nickade, stack sina händer i ullvantarne och gick.

Lina hade snart allt i ordning för eftermiddagskaffet. Hon hade tänkt surprinera föreningen med en kopp kaffe och en liten hembakt kringla per man. Nu kunde de komma när de ville.

12.

BARNABAS-FÖRENINGEN.

Dörrarne voro öppna mellan begge rummen, och stolar voro ställda i rader längs väggarne.

Det luktade starkt af det hackade granriset som madam hade köpt och strött kring kakelugnarne, eljes var det tungt och hett, och svårt att andas därinne. De många människorna i de små låga rummen fyllde luften med osunda ämnen och ljusen brunno sömnigt som om de icke orkade längre.

Man hade längesen druckit kaffet och hållit föredraget som räckt nära två timmar. Nu var det adjunkt Törmelä som läste.

Han hade ett papper i handen och satt framhukad och halfmumlade med straffande tonfall och någonting tyckmycket i rösten sina betraktelser öfver ett ställe hos Paulus hvars obegriplighet han starkt betonade.

Det var icke som om hans mening varit att förklara, utan att trassla till. Han surrade om en hörnsten, snafvade med tankarne, trefvade omkring utan att få reda på en utgång, petade i sitt vetandes eller sin okunnighets springor för att finna en strimma af ljus, men misslyckades. Så började han på nytt med sin hörnsten, tornade mot syndens lön, och fastnade slutligen så ohjelpligt att han fann för godt slå opp i föreningens sångbok för att få upp en bön.

När han slutat tog pastorn fatt och instämde en psalm.

Man sjöng af hjärtans grund. Ett par af damerna hade rätt vackra röster som voro i stånd att hålla en melodi, andra voro endera utan eller ock kunde de skrika bra på, men saknade gehör. De äldre pepo med, det gnisslade som oftast, och tonerna läto som om de kommit från sönderblåsta, af stormen misshandlade metallrör, men alla de sjungande kunde orden, och det hjelpte.

Melodin var ursprungligen rythmisk men drogs ut så den blef som gummi elastikum. Ifrån att ha gått i dur, kom den så småningom alldeles ofrivilligt att sjunka ned i moll.

Intervallerna blefvo allt mer sväfvande och en af fruarne togs så af innehållet i nionde versen, att hon begynte gråta.

Men "Olsonis kusin" som hade bas tog upp den tionde med magt och väldighet. Han hade en riktig operaröst, tremulerade starkt och ansågs därför att sjunga med otroligt mycken känsla. Det var som om oset, instängdheten, granrislukten och doften af rökelsen, medicinet och de många människorna, som om allt detta bidragit att göra hans stämma ännu mer kraftig, stor och substansiel än eljes.

Och han sjöng så det genljöd i det lilla, heta rummet, sjöng som hade det gällt att väcka döda.

Snart hade han så eldat upp de andra att löjtnant Alleander som eljes aldrig öppnade sin mun, föll i och lät höra en egendomlig gäll sopran som pep oktaven högre.

Alleander var alldeles inspirerad. Hans ögon glänste, hans bleka kinder flammade upp och hans långa flottiga hår föll honom nedåt ryggen när han höjde hakan och sänkte nacken, med munnen vidöppen.

Han hade varit vid de indelta, hade tagit afsked för några oregelbundenheter i tjensten och skulle nu bli målare... möjligtvis kyrkomålare.

Vid tolfte versen sjöngo alla med. Nu kunde de melodin och det gick bra att få ut de höga tonerna. Till och med den sjuka blef gripen af samma stämning, hon höjde sin vibrerande röst och satt i med en verv och ifver som man inte skulle kunnat tilltro henne.

Hon berusade sig i detta, pulsarne började brinna, hjärtat slog häftigare. Hon ville ha mera hänryckning, mer syndabekännelse, flere böner. Mer trötta hennes kropp, det var att mer lifva hennes ande. Mer predikan, mer ekstas, mer hängifvande till detta sköna mystiska.

Det var en vällust, åh! Om de aldrig ville sluta! Bara mer och mer.

De skulle bara gå på, dag och natt, dessa hennes kära, hennes bröder och systrar. Hon ville dö inunder detta.... plågad, men salig, med hjärnan omtöcknad af ljud, nerverna ansträngda så de hotade att springa sönder som de alltför hårdt tillspända strängarne på en kantele; hon ville dö från denna jemmerliga jordiska kropp, men med anden sväfvande uppåt under dessa toner som vaggade den, dref den, jagade den, uppåt, uppåt mot saligheten.

Så hon var lycklig nu, älskad och beundrad af denna lilla församling! Hon var ju deras egen, deras stolthet och ära, deras martyr, deras helgon, det lefvande eksemplet på andens magt i de svaga.

Hon låg sjungande och såg på dem alla, som hade de varit englar.

Hur skämdes hon icke nu att hon förr — när hon första gången såg dem — tyckte de voro så löjliga.

Nu voro de alla sublima, höga i deras enkelhet och ringhet, stora i all deras litenhet.

Den stackars fru Aianius som blifvit öfvergifven af sin man, och hennes syster Lina Langfelt, de voro ju så luttrade nu, de forna världsdockorna, och alls ej mer koketta.... bara svart och utan kragar, inga lockar eller andra grannlåter... de voro begge fanatiskt troende, blott fördömande när det gällde det onda. Luba förstod dem nu... ack! hon kunde läsa i deras hjärtan.

Och fattigvårdsinspektorn därborta i hörnet, hur hade hon ej förr funnit honom affekterad, skenhelig och otäck med sin i bugter gående, ormlika otroligt långa kropp och det sockersöta eviga leendet... nu fann hon honom utmärkt, och hans kristligt poetiska fraser trodde hon på.

Ja, hon var lycklig. Dessa bröder och systrar, de fyllde hennes lif med en här af andaktsstunder, de gåfvo hennes sjukdom en sublim betydelse, de voro hennes egen helighets ram, liksom ock hennes trogna publikum — hennes allt i allom.

Man sjöng på adertonde versen. Under chörens accompagnement hviskade och halfsjöng Luba med egna ord en ekstasisk hymn till sin Kristusbild.

Hon höll armarne uppsträckta, med lågande ögon betraktade hon den för henne lefvande vännen, och hon tyckte sig se hans läppar le emot sig.

Men borta i det andra rummet, bakom dörren satt Lina, nästan afsvimmad af trötthet. Hon hade nu i timtal haft dem alla framför sig, och hört deras sång, sett deras egendomliga eksaltationer.

Ett par af fruarne greto, där borta i hörnet. Den yngsta i hela församlingen, en ung bleksotsaktig flicka af adlig familj hvars far nyligen gift sig med deras piga, och som kort förut blifvit intagen i föreningen, hade sjunkit ned på knä och sjöng, på en difererande melodi alltjemt samma ord, utan variation, och uttalade med en ångest som gaf dem en sällsam betydelse:

"O Herre gif, o Herre gif — gif, o".

Och en annan, en stackars äldre enka med hela huset fullt af sjuka barn, satt längst bort och drog efter andan i det kvafva, heta rummet.

Hon var så trött så hon nästan vacklade i stolen, men hon sjöng ändå, — — endast att hon ibland, utan att någon märkte det, afbröt sig med ett hysteriskt undertryckt skratt, hvarefter hon tog upp psalmens melodi igen, och fortsatte sången.

Det hade kommit in någon som stod borta vid dörren i Linas rum, men ingen observerade honom, man sjöng alltjemt.

Nu försökte Luba att anstränga sig till det yttersta och sätta sig upp i sängen för att komma sin bild närmare.

Men hon kunde icke.

Det var för mycket. Ansträngningen betog henne, det var som om en hammare slagit henne för pannan, och hon föll tungt tillbaka på kudden.

Hon sjöng ej mer, hon gret efter psalmens melodi som småningom förvandlades till ett slags sällsamt tjut, och när nu tjugonde och sista versen stämdes upp, var det så föga harmoni i denna sång att man kunnat tro det var en flock sjuka, men icke några fromma, välmenande men enfaldiga sanningssökande som uppstämt den.

Men — de ansågo sig vara heliga, ensamt heliga och utkorade. De bekände sin synd, men blott till det yttre.

Endast de hade helgelsens privilegium. Alla utanför stående voro enligt deras mening förkastade och utom nåden.

Det fanns ingen ibland dem som icke i samma ögonblick på god tro skulle fördömt alla olika troende, och i sin egen rättfärdighets hägn stenkastat hvar och en som sökte andra former för sin andakt än de sjelfva.

Inför sig sjelfva som inför världen ville de vara fläckfria, och det var deras stolthet.

Nu slutade sången.

Man sjönk på knä, endas Törmelä stod upprätt för att tala:

"Mina älskade systrar och kärälskeliga bröder!"

13.

ÅTERSEENDET.

Det steg en man fram i det yttre rummet där han stått en stund vid dörren och lyssnat.

Han gick häftigt bort till kakelugnen, öppnade luckor och spjell, och skyndade därpå till dörren som han slog på vid gafvel så den friska luften från förstugan fritt spolade in.

Så drog han ett djupt andedrag och stannade ett ögonblick.

I det inre rummet hade man fallit på knä, och under gråt och suckar bådo nu alla.... medan borta i sitt hörn den stackars enkan satt och skrattade hysteriskt mellan sina snyftningar.

Den nykomne gick in, klef dristigt mellan bänkar och stolar, och lotsande sig fram genom ett virrvarr af knäböjande kvinnors klädningar ställde han sig bred och stadig midt på golfvet.

Stum såg han sig omkring på församlingen, med pannan i tjocka rynkor, urståndsatt att säga ett ord.

Ändtligen fick han ögonen på Luba. Han fikserade henne där hon, störd i sin krampaktiga gråt, blek och skrämd stirrade på honom ifrån sin säng, hvars hvita montering låg omkring henne som en svepning.

Han fick ändtligen fram ett ord, en slags hälsning. Men hans bröst häfde sig under ansträngningen att synas lugn, och rösten darrade.

"Ja, nu är jag här", sade han, "och har observerat er en kvart eller sä. År det här ett sjukrum, ett sjukrum, dit man kallat en läkare. Ja, jag är inte den rätta, nej det är jag inte, men är sänd i hans ställe. Er egen läkare är bortrest och bad mig att under hans bortavaro se om er. Jag lofvade honom att gå till er redan i kväll. Jag kommer, och hvad får jag se?

"Förstår ni inte att ni döden henne med det här? Döden henne men gören henne galen först... Se hur hon ser ut, febern har gripit henne, hon kämpar med yrseln! Om jag gjorde rätt anklagade jag er, ni vettlöse, giftandande hycklare".

Ingen sade ett ord. Skrämda blickar voro fästade på den brede mannen, hvars sjelfbeherrskning tagit makten af honom; endast en snyftning afbröt tystnaden, den kom ifrån den hysteriska frun borta i hörnet.

Doktor Collin stod där, reslig och stor, hans kinder flammade, hans eljes lugna blickar foro nu kring rummet och sågo olycksbådande än på den ena än på den andra.

"Om jag gjorde rätt". Luba slöt sina ögon. Det var som om hon sett en fasaväckande syn, hon bleknade plötsligen, hennes läppar pressades tätt tillsammans, som vid en svimning.

Han såg det. Kände han i detta ögonblick att hans tillvägagående varit brutalt? Var det något annat som rörde sig inom honom?

Hans pannas tjocka rynkor jemnade sig, ådrorna, som nyss svullnat upp och syntes höja sig blå om tinningarne på honom sågo snart ut som förr, endast darrningen i hans röst tydde på att hans sinnesrörelse ännu var liflig då han till det i rummet församlade sällskapet ropade sitt:

"Ut, jag ber er, ut, det är på hög tid om här icke skall ske en olycka!"

De stego upp, smögo ut, några bäfvande, skygga, suckande, andra mörka, hotfulla, med dolska blickar på läkarn. Han var ju den personifierade fienden, helvetesfursten sjelf!

I en flock smögo de ned för Mariegatsbackan, himlande sig, bannande, gripna af skräck.

Och innan en minut var förbi, hade dörren slutit sig om den sista, och systrarne voro ensama kvar med den som i deras lilla hem nyss vållat en så stor förskräckelse.

Luba låg i en slags svimning och Lina stod darrande och till intet gjord bakom den man som i så många år varit hennes tankars föremål, och hennes hemliga längtans mål.

Orörlig betraktade han den sjuka, utan att räcka en hand till hennes hjelp.

Slutligen tog han lampan, närmade den till hennes ansigte, och eksaminerade noga.

Efter ett ögonblicks analys ställde han lampan tillbaka, gick till en stol, satte sig tungt i den och lutade sitt hufvud i händerna som om han gret.

Det var länge alldeles stilla i rummet. Lina gick till sin syster, gned henne, vände på henne, gaf henne något att lukta.

Den sjukas medvetslöshet tycktes upphöra, man hörde henne blott nu och då snyfta sakta.

Lina gjorde icke en min som skulle tillkännagifvit någon som helst känsla, hon begynte på sitt stilla vis att jomka om stolarne, att ordna och rätta på allt, men hon tordes ej se på honom som satt där, ändtligen lugn efter sitt passionerade utbrott, ändtligen stilla och fattad.

"Jag har burit mig åt som en skolpojke", utlät han sig småningom, "men så var det också att bli galen åt af ilska. Talar jag med ett förnuftigt väsen när jag talar till dig, Lina, eller — eller har du blifvit smittad af de där?"

Lina svarade icke. Hon såg på honom, — hennes kloka, vänliga blick från fordom var nu glanslös och trött, men hade samma pålitliga, fasta uttryck som förr.

Han tog henne vid handen och de gingo ut i det andra rummet.

"Förstår du att de döda henne? All sinnesrörelse skadar henne, och dessa förbannade läsare uppamma just en hop sjukliga känslor som än mer enervera och fördärfva henne.

"Hvad är det hon har? Neuralgi, anemi, nervförlamning, hvad namn du så vill ge det. Följder af — dålig uppfostran, rent ut sagt. Flickan är hysterisk och pietisterna göra allt sitt till för att drifva det återstående vettet af henne".

Lina såg ned. Hon trodde blindt allt hvad han sade. Det var nog så, bara hon förstått det förut, för länge sen, då det ännu var i sin första början.

"Herre Gud, Lina", fortsatte Collin, "hvad är det allt för slag du varit med till! Jag kan gå i flinta när jag tänker på hvad jag sett här denna olycksaliga aftonstund. Kom sätt dig, låt oss tala ut engång. Det är långa och många år som gått sen vi två sist talades vid. Minns du den där aftonen, säg?"

Linas kinder blefvo röda, men hon svarade icke. Det var ju så länge, länge sen... hur kunde hon väl minnas det?

Hennes hjärta darrade... hvad skulle han väl säga härnäst.

Efter en stund återtog doktorn samtalets förlorade tråd:

"Ja, vi ä' nu gamla, och allt är annorlunda. Jag har blifvit er läkare och har rätt till ditt förtroende. Nu blir det lätt för dig, — du kan gärna vara uppriktig — ty jag måste få höra allt, från början till slut. Hur har ni kommit in i allt detta, säg?"

Lina såg upp — frågande, liksom väntade hon ännu något, innan hon ville tala.

"Ja var trygg du", sade doktorn, "jag är förlofvad karl nu, — allt är som det skall, — tala bara!"

14.

FÖRLOFVAD KARL.

Lina satte sig på kanten af stolen, doktorn tog plats i soffan. Hon hade i denna stund någonting af skolflicka öfver sig, hennes vanliga lugn hade icke öfvergifvit henne, men hon kände sig som värnlös gentemot det öde som i denne mans skepnad nu satt framför henne och väntade.

Förlofvad karl!

Ja, naturligtvis! Han var ju icke så gammal, och såg riktigt bra ut ännu i sina stora polisonger som gåfvo ansigtet bättre proportioner och gömde den alltför breda framstående underkäken.

Förlofvad karl!

Tänk hvad hon måste vara lycklig, hon som skulle ha honom! Att vara älskad af en sådan man, att få följa honom, att få göra lifvet så behagligt som möjligt för en sådan god och ädel människa! Tänk hvad hon var lycklig, hon som han valt.

Säkert var det en utmärkt person, någon skön, begåfvad kvinna, en som hon, stackars Lina, skulle se upp till, som till en sagoprinsessa.

Naturligtvis var det en ung, älskvärd flicka. Lina tyckte nästan att hon såg henne stå emellan dem, en elegant världsdam, i vackra dyrbara kläder, med ett fulländadt sätt att vara, på engång anspråkslöst och stolt.

Förlofvad karl!

"Först måste jag fråga dig, kära Lina", började doktorn, "vill du vara min vän? Nu — sen tiden skiljt oss, går det kanske bättre. Vill du ha förtroende för mig?"

Lina försäkrade att hon ville, och hennes ansigtes vackra uttryck illustrerade hennes ord.

"Du vet att Lundén blifvit sjuk, och att han rest till sin syster på landet. — — — Jag har fått hans patienter. Därför kom jag hit i dag. Det var en krånglig entré jag gjorde, men jag hoppas att jag lemnar er i bättre skick än jag emottagit er. Tror du fröken Luba vill ha mig till husläkare efter det här?"

Lina betänkte sig, hon visste det ej.

"Hon ser bra ut ännu", fortsatte doktorn, "hur gammal är hon?“

"Trettiotre".

"Och samma starkt erotiska temperament? Naturligtvis, jag såg med hvilken min hon sträckte armarne mot bilden framför sig. Den gesten var tydlig".

Lina såg förundrad ut.

"Det är ju en Kristusbild".

"Mycket bra. Hvad skulle det vara? Hon skall ett föremål ha.

"Fy doktor! Ar ni värkligen en sådan gudsförnekare?"

Doktorn såg henne in i ögonen.

"Nej min vän, jag har min Gud som jag tror på“.

"Är det vetenskapen?"

"Nej, så enfaldig är jag icke. Min vetenskap har intet med min tro att göra. Jag har en tro, men den talar jag inte om, och för inte på tungan, men jag lefver efter den, så godt jag förmår. Den är för mig, inte för andra".

"Är den sann så vore det bättre — för de _andras skull_ — att bekänna den, än att dölja den".