Part 5

Men hur skulle hon vågat? Hon, synderskan, det fordna världsbarnet, det fåfänga, njutningslystna, kärlekstrånande världsbarnet som nu funnit Jesus, och förstått att det var af himmelsk kärlek han straffat henne med lamhet.

Hur hade hon icke lidit dessa tio år efter fadrens död. Och dock var ju allt af nåd.

Först febern och plågorna, i månader och i år. Och sedan en kraftlöshet så stor att hon icke ens kunde tänka. Och åter plågor, och oro, anfäktelser och strid.

Hur hade hon icke kämpat emot Gud! Hon hade i vredesmod hånat och fördömt och hatat. Med den onda nerv af kraft som hon hade kvar hade hon hatat den onde Guden som slagit henne så, bespottat honom, den svage som icke _kunnat_ göra hennes öde ljusare för henne, hon hade stridit emot honom som en rasande, föraktat hvart kallande ord ända tills hennes stund kom!

Det var på tredje vintern efter den förfärliga dag de kommit hem med fadren. Farbror Mattias var på besök, — han sökte sig till Helsingfors — och hade talat till henne. Han hade hållit en predikan för den sjuka — en af sina kraftigaste.

Först i mildhet och kärlek. Men hon hade svarat honom på sitt sätt, med sofismer och paradokser. _Hvarför_ fick hon lida allt detta? Hon hade ju intet ondt gjort, hon ville bara vara lycklig, hvarför hade alla dessa oförtjenta lidanden kommit öfver henne, den oskyldiga, som förresten alls inte var annorlunda än den samma Guden skapat henne, som med ett ord just var sådan naturen lärt henne vara.

Då tog farbror Mattias bladet från munnen. Hvar fick han alla dessa ord ifrån? Han visade henne att hon var en dålig natur, en elak, egoistisk varelse, som i sitt lif aldrig gjort annat än ondt.

Och det oaktadt Försynen gifvit henne en stark själ. Trodde hon icke hon hade fri vilja? Jo. Hon hade. Det var bara att _vilja bli god_. Att döda sin onda lusta, att späka sitt kött, att rena sitt hjärta.

Farbror Mattias predikade väldeligen och använde sina ord så, att de likt ris piskade den sjukas blödande själ. Han slog i ljungande vredesmod, och han bearbetade henne med sin vältalighet så att hennes egen magt krossades. Hennes synd och ondska stod ändtligen klar för henne, och när onkel Mattias reste sig och gick lemnade han efter sig ett förkrossadt, ett vaknande samvete.

Syster Lina som varit den tysta värkställarinnan af alla Lubas önskningar, som fått lida mer än den sjuka sjelf utan att någonsin få ett ord af erkännande eller tacksamhet, och som tvärtom varit det ständiga föremålet för hennes dåliga lynne och missnöje med lifvet, syster Lina var den första som fick veta miraklet: Luba förstod sin synd, och ångrade, Luba längtade efter förlåtelse, efter frälsning, efter nåd.

Och där kom en tid af häftig själaångost, af ny oro, syndaoron, och af förtviflan! Dagarne voro en jemn suckan, nätterna ett enda, skärande verop.

Linas lugna ord hjelpte icke. En dag beslöt hon att gå till den gamle, gode och milde prest som konfirmerat Luba, för att bedja honom komma.

Och han kom, kom ofta.

Hans täta besök lugnade, men förvissade ej Luba. Hon stred ännu.

Men en gång tog han med sig en "andans syster", en pietistisk dam, från en viss sekt i Helsingfors läsarvärld. Det var en begåfvad och eldig natur, hon hade något af sjelfva pastor Eklunds stränga och hårda hand, men i ännu högre grad, och hade icke som denne dessemellan en älskvärd hvardagssjäl som blott _ibland_ kunde slita sig lös och predika.

Fru Tudén var alltid iklädd andans vapen, hon hade aldrig ett hvardagligt ord i sitt hvardagslif. Hon var alltjämt rustad med eld och svärd, och det gnistrade om henne hvar hon gick, i kök och barnkammare, i förmak eller i fattigmans stugor, alltid lika, alltid, utan att hon förslappades eller blef mindre nitisk.

Hon tog Luba om händer. Där den prägtige farbror Mattias i ett inspirationens ögonblick börjat, där fortsatte hon.

Lubas själ gick igenom skärselden. Men så klarnade det sakta, småningom.

I stilla ödmjukhet böjde sig ändtligen den sjuka, gaf sig, bekände och lofvade Gud.

Hon trodde.

En dag förklarades hon af systramenigheten som _väckt_. Den gamle, milde pastorn hade icke menat det på det viset, men — det var kanhända bäst såsom det nu var.

Nu hade således den sjuka ro och blef allt mindre plågsam för Lina, som nu sjelf, nästan pinad till döds, annammade ordet och blef ett stöd för systern som ännu stundom hade sina anfäktelser då fru Tudén länge varit borta.

Man började vid samma tid att bedja för Luba i menighetens bönehus. Söndag efter söndag, i månader och i år.

Hon fick ett visst rykte i staden. Den förr så koketta Luba Donner som blifvit lam och legat i flere år, hon hade nu blifvit troende. Och man fick allmänt mer sympati för henne; ifrån att hon lefvat alldeles oförmärkt med Lina blef det nu något helt annat. Man började observera henne... och visa henne stort intresse, besöka henne, och sända henne presenter.

Än fick hon blommor, frukt och delikatesser, än i sammetsband inbundna religiösa böcker. — En dag kom den stora kristusbilden i en vacker ram af svart träd med guldkanter.

Luba kunde på flere dygn icke slita sig ifrån den. Hon hade den i sina armar eller ställde den mot väggen så hon kunde taga på den med händerna.

Den blef hennes afgud så småningom — utan att hon sjelf anade det. Det var ju hennes frälsare, hennes brudgum, han som dött för hennes synder och ändå lefde, han som fördömt henne, och sedan så fullt förlåtit, att han nu älskade henne.

Ja, han älskade henne. Hon kände det. Hon hade ju varit som vansinnig förr då hon ej förstått hans rop, ej igenkännt hans röst.

Liksom hon förr i en slags balyra låg och lyssnade till sin demon i drömmarne, så låg hon nu långa stunder i ett tillstånd af hänryckning öfver sin brudgum, sin frälsare, sin återlösare!

Och till honom förtrodde hon sina lidanden, med honom lefde hon i innerligt förbund, hängifvande sig med sin alltid upprörda, passionerade själs hela glöd, i en fantastisk världsförgätenhet som gjorde henne lycksalig.

Och åren gingo i frid, sommar och vinter lika, endast att lifvets enformighet oftare än förr stördes af vänliga människors uppmärksamheter.

Luba var nu sjelfva mildheten. Med en engels tålamod led hon dagarnes plåga och enslighet. Två gånger i veckan kom pastorn och läste, fru Tudén och någon af hennes "systrar" kommo också ofta nog, äfven farbror Mattias och moster Thilda visade sig ibland, han hade fält tjensten och bodde nu i Helsingfors, men — hans stora predikoskof kom icke mer på honom hos Luba, hon var ju nu väckt och omvänd, troligen en bättre kristen än han sjelf och hade fått det rätta sinnelaget; nu var det ju intet mer att säga, menade onkel, och teg stilla.

Han prisade i sitt sinne Guds vägar och njöt sina bättre dagar i den lilla prestgården på Robertsgatan vid sidan af sin alltjemt frodiga och arbetande hustru och de yngsta af barnen.

Luba blef svagare. Hon hade nu legat i snart elfva år. Om nätterna måste hon vändas, det kunde hon ju icke sjelf.

Man försökte att anskaffa en sjuksköterska, men det blef för dyrt. Och Lina orkade ej mer, hon kunde vara uppe hvarannan natt, men icke hvarje.

En dag kom fru Tudén med några helt unga flickor som fingo vara med om "bönen" i fröken Donners sjukrum, och som sedan erbjödo sig att hvar i sin tur vaka en natt hos den sjuka.

Och det gjorde de. De inlärdes att räcka henne medicinen, att läsa henne till sömns och att fram på natten vända henne i lakanen.

De unga flickor som gjort detta lilla barmhärtighetsvärk fingo först i sina hem och sedan ute i sällskapslifvet ett visst anseende. Man beundrade deras allvarliga riktning, deras ömma hjärtan, och skänkte dem ett intresse som smickrade dem.

Det blef snart ett mode att vaka hos fröken Donner. Stadens förnämsta damer gjorde henne sina besök, och bådo som om en nåd att deras döttrar finge komma och vaka.

Med ett leende tackade Luba, och Lina måste emottaga alla dessa ovana vakflickor som gjort stora ansträngningar att sofva hemma på förmiddagen för att utan stimulans af dansmusik, ljus och kavaljerer kunna vaka en natt, hon måste instruera dem och öfvervaka dem, hjelpa dem och tvinga dem att "en liten smula luta sig på soffan", medan hon sjelf åtog sig den gamla sysslan som de alls icke dugde till.

Det var en vinter afton. Någon ringde på. Der kom en af de unga sjukvaktarinnorna, den sjuttonåriga fröken Ida, öfverste Stens dotter, följd af betjenten som bar hennes morgonklädning och en korg med frukt samt några buteljer äkta vin.

Hon skulle först värma sig hos syster Lina, innan hon kom in. Med ängsliga steg gick hon fram och neg för Lina, gick så åter till dörren och satt där, nästan som en supplikant, med klappande hjärta, inandande denna instängda, heliga luft med hvilken hon tyckte man insöp idel gudsfruktan och rena, höga tankar.

Lina var ifrigt sysselsatt att vid kakelugnen värma oljedukar för den sjuka hvars liggsår måste skötas med största försigtighet och noggrannhet.

Den unga flickan såg på henne med den undran och nyfikenhet man kunde tänka sig att hon kunnat egna en eremit, eller någon uppenbarelse från en annan värld.

Lina fick ej straks tid att tala med den nykomne, hon såg henne knappt, så upptagen som hon var.

Men snart gick hon till henne, sade några tacksama och vänliga ord, klappade hennes rosiga kind, och frågade henne en smula om hennes hem och hemförhållanden.

Den unga flickan rodnade och svarade nästan ohörbart, allt under det hon fortfor att med vördnad betrakta fröken Donners syster.

Slutligen tog hon från fickan ett bref och räckte det till Lina.

"Det är från mammas kusin, doktor Collin", sade hon, "han har varit utrikes nu i mer än tio år, och när han fick höra att jag gick hit i natt, så skref han det här".

Linas bleka ansigte blef blodrödt då hon under lampan såg utanskriften på det lilla brefvet. Men rodnaden på hennes kinder slocknade snart igen, och hon läste med ett litet svagt leende dessa ord:

Till Lina!

Ännu är du på samma plats, och ännu är din syster sjuk. Nu vill jag se er. Mitt rykte som specialist i hennes kasus skall berättiga mig återinträdet i edert hus. Det är ju möjligt jag kan vara eder, eller åtminstone henne till någon nytta. Ja, jag kommer nu lugnt då ju elfva år gått sen jag sett eder båda.

Arthur Collin.

"Han kommer i öfvermorgon eller i morgon", sade den unga flickan.

Lina svarade icke. Hon fällde ned rullgardinen och tände nattlampan. En tår trillade henne långsamt ned för kinden.

9.

HELGONET.

Snart var man färdig, natten tillstundade och vakan kunde begynna.

Den unga flickan hade ljudlöst iklädt sig sin Morgonklädning och ett par filtsockor, hon kunde gå in.

Lampan lyste matt på andra sidan af skärmen inom hvilken den sjuka låg, en stor och obekväm hvilstol stod bredvid bordet, och några slitna böcker i svarta band voro radade mellan droppflaskor, pilleraskar och en bundt charpie i en korg.

Lina tog den fremmande vid handen och förde henne till sängen.

"Här är fru Stens unga dotter som vill göra oss den tjensten att vaka här i natt, — hon heter Ida!"

Den sjuka slog opp sina ögon, "god afton" sade hon matt och stack fram sin hand, en mager men välformad hand, så hvit och späd som ett barns.

Den unga flickan neg. Först småningom kunde hon urskilja den sjukas anletsdrag. Hon såg ett blekt, fint ansigte, tvenne stora ögon hvilka ännu hade glöd, och hvilkas vackra form hon straks uppfattade. Munnen var stor och såg sträng ut, öfre läppen som var alltför korrt visade hennes långa gula tänder, man nästan trodde att hon aldrig skulle kunna le... . "Tack för er godhet", hviskade fröken Donner, "det gör så godt att få emottaga godhet, det är en Guds nådegåfva, tack!"

Så slöt hon ögonen, och handen föll ned på täcket.

Som en ljuf musik ljöd i den fremmandes öron denna stilla och melodiska röst som liksom sjöng ut sin hälsning. Den unga flickan hade ett utprägladt sinne för välljud och intet yttre behag gjorde så djupt intryck på henne som en vacker talstämma.

Hon ansåg fröken Donner vara en helig. För henne var hon ingenting mindre än en människa. Där låg hon alltså framför henne, denna engel ifrån himmeln, denna Guds utkorade, som ingen nalkades utan med en helig rysning, denna nästan förklarade ande som händelsevis antagit en smula kropp och nu, höljd i sina hvita klädstycken, var till för att lära människorna tålamodets ädla konst, för att visa dem hvad den kan bära som har tron...

Allt var tyst i rummet, man hörde blott det sakta suset från lampan som brann dåligt på bordet bakom skärmen.

I andra kammarn sysslade Lina ljudlöst, kanhända bäddade hon sin säng och lade sig.

Den unga flickan trodde att den sjuka sof.

Med klappande hjärta stod hon vid sängen och betraktade henne. Hon andades bäfvande denna heliga luft, säll att hon fick stå där och vaka öfver den hon ansåg så stor, den som kunnat så bära lidandets börda, som liksom tagit sjelfva frälsarens kors på sig.

Hon stod och stirrade, minuterna gingo, en halftimme förflöt.

Kring den sjukas hufvud som låg mot kuddarne bildades, tyckte hon, som ett sken, det var en gloria af strålar, af röda ljusstrålar som likt en krans omgaf hennes ansigte.

Hennes halföppna mun rördes... var det en bön hon hviskade, eller talade hon kanske med en annan, osynlig engel.

Den unga flickan sjönk på knä på golfvet, knäppte sina händer, och lät sitt hufvud sjunka mot sängkanten. Hon tyckte sig aldrig förr ha kännt något så upplyftande. Icke ens vid altaret. Och hon bad och biktade. Här, vid denna sjuksäng beslöt hon att hädanefter bli så god hon kunde, att hålla sitt hjerta rent, och obesmittadt af världen, att göra allt att vara Gud behaglig. Och hon lofvade sig själf så mycket, hennes uppsåt skulle blifva de bästa, hennes lif skulle bli sådant som Gud ville det... hon skulle aldrig mer dansa, aldrig mer fladdra så tanklöst om med sina jemnåriga. Nej, aldrig.

Hvarför? Det gjorde hon sig ej reda för.

Hon visste intet om fröken Donnors förflutna lif, hon tänkte icke på huruvida hon någonsin ens varit som andra, hon trodde blott hon var en engel, och uppgick reflektionslöst i denna ena stämning som tog henne som ett rus.

Plötsligen spratt hon till, en hand lades sagta på hennes hufvud.

Hon blickade förskräckt upp, med ögonen yrvakna stirrade hon på den sjuka.

"Vill ni läsa något, min kära lilla syster?" frågade fröken Donner.

"Ja!" Hon kysste entusiastiskt handen, steg opp och gick till bordet.

"Men hvad?"

"Läs i bibeln, hvad som helst, hvad ni träffar på då ni slår upp. Det finns bara guld i den boken..."

Den unga flickan satte sig så att hon på en gång kunde se den sjuka, och dock läsa, stilen i den gamla bibeln var stor och tydlig, och så hade hon så goda, unga ögon.

Hon slog upp i midten ungefär, och började med tydlig röst läsa det första hon fick ögonen på:

"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppväcken min kära, eller omvaken henne till dess henne sjelf lyster..."

"Läs sakta" — bad den sjuka — "det är en underlig stark röst ni har."

Den unga flickan hostade litet, tog saktare på det, och fortsatte:

"Ho är denna som uppkommer ifrån öknene och stöder sig på min vän? Under äppleträdet väcker jag dig — der din moder dig födt hafver; der hon som dig födde med dig legat hafver."

Den sjuka hviskade; nästan som för sig sjelf:

"Det är skönt, det är min egen vackra lofsång, ack jag förstår den, jag nästan hör musiken till den, och jag känner dess djupa, sällsamma allegori."

"Sätt mig som ett insegel på ditt hjärta, och såsom ett insegel uppå min arm, ty kärleken är stark såsom döden, och nitälskan är fast som helvetet. Dess glöd är brinnande och en Herrans låga!"

Åter höjde den unga flickan stämman, inspirerad, offer för en stämning som hon ej kunde förjaga. Den sjuka drogs med af hennes entusiasm, och de läste tillsammans med röster som darrade af sinnesrörelse.

"Så att ock mycket vatten ej förmår utsläcka kärleken, eller strömmar fördränka honom: om en ville gifva alla ägodelar i sine huse för kärleken så gulle det alltsammans intet!"

Den fremmande stannade. Men Luba fortsatte, sakta hviskande och med slutna ögon, afbrutet, med en ton, som om hon berättade något hemlighetsfullt och skönt:

"Jag sofver, men mitt hjärta vakar! där är min väns röst, hör han klappar! Låt opp, säger han, min kära, min syster, min fromma, ty mitt hufvud är fullt med dagg och mine lockar med nattens droppar!

"Jag hafver afklädt min kjortel, huru skulle jag åter kläda honom uppå? Jag hafver tvagit mina fötter, huru skulle jag besmitta dem igen?

"Min vän stack sin hand i låset och mitt lif darrade därvid.

"Då stod jag upp att jag skulle låta minom vän upp: mina händer drupo af mirrham, och mirrham lopp öfver min finger på stängseln åt låset.

"Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borta, och sin väg gången.

"Då gick min själ ut efter hans ord. Jag sökte honom men fann honom intet, Jag ropade men han svarade mig intet."

Hon stannade. Den fremmande vågade ej säga ett ord.

Efter en liten tystnad hviskade den sjuka långsamt och klagande:

"Väktarene som omkring gå i stadenom de slogo mig till sårs! Väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde."

Åter var hon stilla en stund. Hennes ansigte rördes icke, hon såg ut som om hon sof. Men läpparne begynte dock ännu engång att röras, och hon läste upp, nu fullkomligt utan känsla, som i drömmen, men långsamt och tydligt:

"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, finnen I min vän, så säger honom att jag af älskog krank ligger."

10.

NATTENS SKUGGOR.

Ingenting störde nu stillheten, man hörde i rummet bredvid klockans jemna pickande, det var allt

Den sjuka knappt andades, hon låg orörlig som en död.

Ännu en stund satt den fremmande och kämpade med sömnen, men den kom och slöt hennes undrande barnaögon igen.

Hon drömde. Hon tyckte det var hon sjelf som låg i sängen där, och modren som vakade. Och bakom modren stod den unga doktorn och såg sträng och allvarsam ut.

"Säg honom att jag af älskog krank ligger", hviskade hon, "jag liksom den heliga, såg honom..."

Men så försvann det alltsammans, blef töcken och dimmor och hon sjönk i lugn, drömlös sömn.

Någon timme förgick. Så kände hon smärta någonstädes i ryggen, och halfvaknade, hennes långa tjocka fläta hade tryckt henne där den låg mellan stolkarmen och hennes skuldror, och medan hon jemkade om den tyckte hon att hon hörde någon tala.

Hon öppnade sina ögon en liten smula och kisade mellan ögonhåren som likt tunga rullgardiner alltjemt ville falla ned igen,

Det lilla rummet var så svagt upplyst af nattlampan att hon först intet kune urskilja. Jo, der var fröken Donners säng, och där midt framför henne Kristusbilden.

Den unga flickan observerade att den sjuka med sina stora ögon ifrigt betraktade taflan och liksom talade till den. Hon såg åter hennes läppar röras och märkte att hon ibland höjde sina händer som till bön.

Efter en stunds förlopp tyckte hon sig urskilja orden. Hon lyssnade, anande att det var böner, en kristens bekännelse och samtal med sin frälsare.

"Du har sett min nöd — min strid har du betraktat, du vet hvarför jag lidit och blifvit straffad, och du har slagit mig för mina synders skull!

"Du har fört mig på smärtans väg, och nekat mig lifvets rosor, du har borttagit solen och kastat mig i mörker...

"Du har späkt mitt kött och kväft min världsliga själs begär, du har krossat mitt hjärta och slagit min kropp i bojor.

"Men — du har gifvit dig sjelf mig till tröst och till glädje, du har vändt straffet till salighet, och synden till välsignelse!

"Du har utkorat mig och valt mig till din brud, du har förvandlat törnena till kärlekens ljufvaste blomster, och väckt mig upp ur döden till saligt lif!

"Mina bojor trycka mig ej mer och min ande flyger på lätta vingar upp emot dig. Min kropp kan ej mer vålla mig så stor smärta, ty du har ju tagit mitt kors på dina skuldror!

"Hur länge har jag ej förgäfves sökt dig! Först i naturen! Jag älskade ju den! I träd och klippor, i blommor och himlens fåglar trodde jag mig finna budskap för min kärlek, jag trodde att det var det jordiska jag älskade, men ack! det var ju du som klappade på mitt hjärta fastän jag icke förstod dig, utan gick i min blindhet, vilse på vägen.

"Så sökte jag Dig i mina drömmar. Men mitt hjerta var orent och gaf en vrångbild af Dig. Ditt heliga ansigte tog i min syndiga fantasi en demons skepelse. Din bild vek och demonen stannade, han kvalde och plågade mig med sitt tal, med sina hädiska frestande ord. Det var mitt syndiga kött! Du klappade på mitt hjerta, men jag förkastade Dig, och därför tog han bostad i min själ och anfäktade mig — den onde.

"Hur länge har du ej förgäfves sökt mig! Minns du när den svåra tiden var då jag alltid med afsky vände mig ifrån dig hvar gång Du sände en varning till mitt hjärta? Ack! Jag var så full af jordisk äflan då och af stoftets uslaste böjelser! Minns du när jag förbannade Dig för att Du nekat mig hans kärlek, hans som jag i fåvitsk lust vändt mitt hjärta till? Minns Du hur jag rasade och vred mig, då Du tog honom bort?

"Du kallade mig, Du ropade, Du klappade och klappade, och jag slöt dörren allt hårdare till.

"Jag var djupt sjunken i lögnens och köttets och sjelfviskhetens mörker.

"Men — — Du slog mig, Du slog mig med ris som brände.

"Du slog mig med att taga ifrån mig allt. Min kärlek, min hälsa, min far, mitt hem, min lifslust, mitt mod.

"Men ack! Du gaf mig i stället allt! Du gaf mig Dig sjelf. Och nu känner jag Dig, lefver och andas Dig!

"Jag vet nu att allt var Du! All min sträfvan, mitt sökande, allt var Du! Och i Ditt sköna ansigte läser jag Din oändliga kärlek. Du ler, Du blickar full af förlåtelse, af stor nåd, af gränslös ömhet på mig! Nåväl, jag kommer, jag kommer i Din stora, välsignade famn! Omfamna mig! Jag kommer."

Hennes händer höjdes åter och föllo sedan sakta ned. Hennes ögon slöto sig och munnen log lycksaligt.

Så hörde den lilla fremmande åter hennes lugna andedrag, och insåg att hon sof.

Klockan slog tre. Den sjuka begynte att klaga högt. Lina kom, iklädd en mörk nattkostym, intassande med filtskor och en liten nattmössa knuten om sitt tjocka hår, hon bar ett handfat och ställde det på nattduksbordet.

Man skulle vända den sjuka och gifva henne friska lakan. Så började Lina att gnida hennes skuldror, samt att sakta smörja in ryggen med ljum olja.

Den fremmande gjorde icke stor nytta. Hon stod och suckade, var komlig och klumpig i sina rörelser, men såg ut att mena så väl att Lina med sitt vänligaste leende bad henne icke vara ledsen att det första gången gick så illa. Hon skulle nog snart få vanan om hon bara ville komma oftare.

"Vi börja alltid vårt svåraste klockan tre", hviskade Lina, "till tre går det utmärkt, då sofva vi, fantisera litet, göra vår andakt och ha riktigt trefligt, men efter tre kommer det prosaiska, då ska vi sköta oss, lilla fröken, och det är som ni ser, krångligt. Vänd kuddarne, svalka dem, och bulla upp dem riktigt. Så där ja. Tag den här! Seså. Släck nu spritlågan. Håll stadigt i! Men sakta, sakta. Sen får vi ro igen. Det är bra. Ja ja lilla Luba. Var tålig, som alltid lilla kära! Så mitt hjärtebarn, så, nu är det öfver! Nu har du bra! Sängen är ju sval på den sidan! Inte! Åh jo, den är sval: Och så sköna friska lakan! Här får du en drufva. Och ett litet glas vin till dropparne. Så min lilla tåliga engel! Det var rätt, lilla fröken."

Lina småpratade i ett, rörde sig ljudlöst som en ande, lyftade, gned, bar och vände, allt med en säkerhet, och ett lugn som värkade ytterst behagligt. Så smekte hon systern, smickrade henne skämtsamt för hennes vackra buckliga hår, och kysste handen.

"Godnatt igen med er, små barn", sade hon, och ordnade rummet efter de manipulationer som hon nyss förehaft, "sof nu igen en smula! Snart kommer jag och gör upp eld! så trefligt ni nu ha det. Lilla fröken kan ju gärna sluta ögonen för en liten stund, vi ha fått en droppe belladonna, och det gör godt, klockan fem kokar jag kaffe!"