Part 4

"För mycket mat, och för lite' motion. Ja, det är vår tids kvinnor. Jag har visst en tio stycken med maror. Några ser spöken, några ser prester, några ser små barn".

"Ha gifta kvinnor också sådan ohyra?" frågade moster.

"Jo visst, men mer konkreta. De som ha män behöfver inte se syner".

"Nej nej", skrattade moster, "de ä' allt vana att se hin i syne, och att inte förskräckas för så lite. Men jag skull' allt vilja veta om sådana här sjukor är vanliga eller ej, goa statsråde — för jag har inte sett sådant i vår landsända into?"

"Jo, det är vanligt, bland herrskapen. Man har så många namn på dem — men det är en sak som into fruntimmer förstå. Fruntimmer förstå sig på annat — men inte på det — de förstå sig på annat".

"Herre Gud", Moster suckade. Lina gaf den sjuka litet saft och vatten, och statsrådet reste sen han gjort sina ordinationer.

Men ett par dar därpå blef han på nytt kallad ut till postdirektörns.

Luba blef med hvarje dag sämre.

Gamla Miloff förklarade nu att hon hade fullt utvecklad nervfebor. Hon yrade nästan hela dagen, och när hon var redig gret och snyftade hon, och ville icke se någon utom Katrina som hela tiden stod och välsignade sig och kysste henne på händerna.

"Jag hatar de andra", sade hon, "jag hatar Lina och Anna och alla! Låt Lina ta' sin doktor, jag hatar honom också, jag hatar honom så att jag ville strypa honom om jag bara kom åt. Och jag vill inte se pappa heller. Pappa vill mig ondt. Alla vill mig ondt! Ingen kan tåla mig. Alla är falska!"

Och så igen snyftade hon tills febern och yrseln kom.

En dag trodde Anna sig böra berätta henne att Lina gifvit doktorn korgen.

"Och hvarför, hvarför", frågade den sjuka.

"Hon älskar honom ju alls into", tröstade Anna och försökte få de mest vänliga och ömma tonfall i sin styfva röst, "hon bryr sig inte alls om honom".

"Det är dumt af Lina", sade Luba, "dumt, dumt, dumt! För jag hatar honom! Jag vill aldrig se honom. Jag ville göra honom ondt om jag kunde, den falske, nedrige".

Man hade svårt att lugna henne.

Febern räckte länge, vecka gick efter vecka och konvalescensen ville aldrig komma. Juli månad kom och gick. Moster reste och en sjuksköterska från hospitalet antogs.

Ändtligen ansåg man krisen öfverstånden. Luba skulle lefva. Hennes feber kom nu bara till nätterna, och var helt lindrig. Men hon hade inga krafter, och visade ingen lifslust. Intet hjelpte af alla statsrådets föreskrifter.

Han försökte ändtligen en vacker och varm augustidag öfvertala henne att stiga upp en smula och ligga på täcket.

Men hon ville icke. Hon var fullkomligt apatisk, intet kunde väcka henne ur det tillstånd af slöhet hon kommit i.

Man skaffade en stor bärstol för att få henne buren ut på verandan.

Hon nekade bestämdt.

Dagarne gingo. Luba lät sig af intet förmås att röra på sig. Sköterskan gjorde hvad hon kunde, läkarn både hotade och bad, fadren lofvade henne de omöjligaste saker bara hon ville försöka resa sig en smula, bara med en fot, — en fot utom sängen.

Omöjligt. Luba såg på dem med sina stora, oklara ögon och skakade på hufvudet. Nej, hon orkade icke.

Till första September skulle man flytta in till staden, men icke mer till det gamla, vackra hemmet vid boulevarden, utan bort, långt bort till en liten, billig lägenhet med tre rum. Postdirektörn hade måst taga afsked till följd af sina trassliga affärer, och skulle nu se sig om efter en annan, "mindre ansträngande" plats.

Luba kunde inte stiga upp till flyttningen, hon roddes först till Sandviksstranden, och körde sedan i vagn vidare.

Flyttningen var svår — — en förfärlig tid för den lilla familjen.

Luba låg ofta ensam i sängkammarn i det nya hemmet — låg slö och apatisk, tyst och trumpen medan systrarne arbetade som dagakarlar, buro, drogo, packade upp, släpade, spikade och sleto.

Postdirektörn hade blifvit än mer ojemn till lynnet än förr — han var periodiskt helt melankolisk och kunde då ha märkvärdiga skof af melodramatiska utbrott.

Och efter en sådan tid följde alltid en annan då han var af helt motsatt lynne.

Nu under flyttningen höll han sig helst ifrån allt skräpet, vistades mycket på "Kapellet", läste sina tidningar, rökte sin lilla cigarr, och drack sin oskyldiga toddy — — där glömde han icke sällan melankolin, och drömde sig ung och säll i små harmlösa samtal med Alin, den pikanta uppasserskan med de glada ögonen och pannlockarne ända ned på näsan.

Här hade han kommit att tänka på att det alldeles ickw var tid för honom att nu allaredan renoncera på lifsglädjen och bli gammal. Hvarför skulle han det? Var han ej en man i sina bästa är, ståtlig, vacker och ungdomlig?

Bara hålla sig rank och rak. Vårda sig med en viss noggrannhet, liten smul svart kosmetique, en god frisör — — barberaren skulle få en dusör om han ville göra sig möda med honom.

Också i sitt sätt att vara kunde man. Röra sig elegant — — sitta med spänstighet, tala med ungdomlig lätthet, låta orden flyta ledigt.

Man skulle bara inte sjelf göra sig gammal så tänkte ingen annan därpå.

Och han fick en stor, nyvaknad lust att vara med, och vara "som folk". Vaka med de andra, äta med dem och dricka med dem, gå med på allt, och into knussla.

Emellertid sökte han ej upp de fordna kamraterna, och de sågo honom aldrig. De voro gamla de, stadgade familjefäder, dumme, ensidige män, martyrer för grälande och fordrande hustrur, hycklande en viss anständighet, som de dock ej höllo för stramt på om de bara frestades som han.

Han fick dock en hop nya vänner, någre bonvivanter som kommo och foro och ständigt lefde lika gladt och sorglöst.

Det var till dessa flyttfoglar postdirektörn slöt sig. Och här fann han sympati och glädje. De voro som han ett slags snyltgäster på sin egen andra ungdom, hvilken de nu med god smak förtärde.

Med dem gick han så hela vintern om från Kleinehs till Opris, från Opris till Societeten och från Societeten till Kapellet. Han blef rödbrusig och pustande, läpparne antogo en rödgredlin färg och blefvo fylliga och glänsande, han sken och blänkte, ögonen plirade förnöjda och inspirerade då han ej hade sitt skof och gret eller var högtragisk.

Hemmet var nu i ordning, gamlorna hade fått det helt nätt, men far var kommen i vanan och var mest ute.

Han lefde nästan uteslutande på vigilans. När den lånade penningesumman var slut kom det tragiska momentet, och det räckte tills vännerna och den glada Alin tröstat honom en smula.

Det var en söt unge, som var skapad att med sitt muntra skämt lifva upp en stackars melankoliker som han.

Och så var hon så olärd! Det låg en viss tjusning uti att bilda hennes ande, att föra henne i "diktens lundar", med ett ord, att civilisera henne.

Han gick till Kapellet på de otroligaste tider och där, bland flaskor och glas, talade han med henne, deklamerade till och med ibland Heine på svenska, och trodde sig hvärfva en själ för ljuset.

Men till nätterna gick han hem.

Det var en afton, han hade suttit sen middagen, varit glad med vännerna, läst upp för Alin en vers, eller två.

Så skulle han hem. Det var isande kallt ute, och inne hett som i ett paradis. Usch så kölden bet, han fick hicka, blodet för honom åt hufvudet, han blef så illa till mods där ute, jag mä väl aldrig ha druckit för mycket? tänkte han.

Sä ropade han an en iswoschick. Det var knappt att han orkade stiga i släden. "Kör", stammade han, "kör fort".

Kusken frågade något, men fick ej svar.

Så körde han.

Det gick med en fart, slängde från den ena rännstenen till den andra och tog stöt i hörnen så släden skvättade högt upp.

Postdirektörn dinglade utan en smula hållning af och an där han satt. Han hickade våldsamt och kunde inte förstå hvarför det gick så oroligt. Hans tunga och oviga kropp beskref häftiga bågrörelser och vajade allt efter stötarne och slängarne.

De körde och körde.

"Hvart fan kör du?" ropade postdirektörn hest mellan sina hickskof.

"Hvart skall jag då köra?" frågade iswoschicken med största ro.

"Vet du inte det, din tusans karl?" röt han.

"Hvad skul' en stackars fan som jag veta när inte herrn vet sjelf heller".

Postdirektörn tog af sig hatten. Han hade så förfärligt varmt om hufvudet. Han tänkte efter. Målet för resan syntes honom så långt borta, han hade totalt glömt namnet på villan där döttrarne väntade honom i hemmet.

"Hvad heter det där förbannade lilla grå huset på andra sidan långa bron?" frågade han med sväfvande röst, "vet du hvad det heter?"

"Lappviken då?" Kusken småflinade.

"Nåja, det kan vara detsamma", lallade postdirektörn, "bara du kör fort. Här har du en två mark, kör fort, jag har så hett så, och fryser om fotterna".

Iswoschicken mumlade något, körde ett stycke och stannade slutligen, framför Kleinehs Hotel.

Han steg ur, lunkade in i förstugan på hotellet och hviskado något åt portvaktarn, och så hjelpte de tillsammans postdirektörn ur droschkan och upp i ett af hotellets rum där man lemnade honom i en god länstol framför skrifbordet.

Då uppasserskan om morgonen kom med famnen full af ved för att elda släppte hon alltsammans ned af förskräckelse.

Där låg ett lik på golfvet, med ansigtet rakt uppåt, och munnen vidöppen.

Lampan brann och kastade ett underligt sken på dessa blåaktiga och stela drag. Hela ena sidan var förvriden, och man kunde se hans löständer i deras fogningar af glänsande guld.

Läkaren tillkallades, men där stod intet att göra. Han kunde blott konstatera att döden inträdt redan för flere timmar sedan. Det var slut, ohjelpligt slut.

7.

AFTONVANDRING.

Doktor Collin som varit ett år i Sverige och studerat vid Karolinska institutet hade vid sin återkomst på våren gifvit en "bättre middag" å Thölö för vännerna.

Den var nu slut och man hade skiljts för att gå hvar till sitt. En del af kamraterna hade gått hem till fots, några hade tagit iswoschickar, och andra hade hyrt sig båtar för att kajsaniemivägen komma till staden.

Men man rymdes icke alla i de små, rankiga sluparna. Doktorn sjelf hade stannat kvar med häradshöfding Ekholm, och de sutto nu och pratade på stranden vid granbacken i väntan på att någon fiskare i förbifarten skulle taga dem ombord och föra dem vidare.

Häradshöfdingen satt med hatten i hand och viftade efter myggor, det var en ljum vårafton, stilla och skön, skogen stod mörk och vacker bakom dem och bergen i sin gröna mosskrud speglade sig i Thölöviken.

Men ingen fiskarbåt syntes. Några pojkar metade löjor på andra sidan, men de hade inga årar till sin båt, och svårt var det att skiljas vid metspöna just i napptiden.

Det var behagligt att sitta här efter den bullersama middagen, tyst och i frid med hela världen. Man hade skrattat och sjungit, ätit och druckit tillräckligt, nu var den ro och frid stället ägde allt hvad deras hjärtan begärde.

Häradshöfdingen var så innerligen nöjd, så nöjd att han nästan kunde gråta. Han torkade sig ofta om pannan, och ibland suckade han af förtjusning, suckade så djupt att några ömma tårar stego honom ända upp i ögonen.

"Herre Gud, hvad det är härligt", sade han. "Bror Collin, hvad det är gudahärligt! En sådan brulé, kära bror, och sådan madeira! Du vet att jag aldrig dricker oblandadt, men en sådan madeira på en sådan afton som denna och när man har sitt goda samvete, inte alltför arga björnar, och sin religion! Herre Gud ändå, hvad lifvet är rysligt trefligt, bror Collin".

Bror Collin satt och såg mäkta lugn ut. Han tålte en hel hop och bringades icke så lätt ur fattningen. Vinet gjorde honom litet mer öppen och öm än eljes, annars bar han det utmärkt.

"När jag tänker hvad som skett sen du for kan jag inte annat än lyckönska mig som kommit helskinnad ifrån. Tänk på Fabritius som dog i koleran, och lilla Elma den söta flickan i sina bästa ungdomsår. Du kan tro att tante Lena sörjde. Och Wecklin som blef förd till dårhuset — det är härligt, bror, att vi sluppit så godt undan, du och jag".

"Är han obotlig?" frågade Collin.

"Han hålls i cell och anses vara af de oregerligaste", svarade häradshöfdingen, "men man kan ju inte veta. Och så den stackars Skoliander som rymde ifrån hustru och barn och kassan, det var en enfaldig människa, och som till ännu gick och sköt lifvet af sig, unga karlen!"

"Det är bäst man inte tänker på det", förklarade Collin, "man bara förstör sin matsmältning. Vill du ha en frisk cigarr?"

"Nej bror, nej, min är så gudomligt god du, man sugar som kyssar af den, och så gå de straks till väders och bara lemnar en ljuflig eftersmak! Bra inrättning de här cigarrerna! Ah!

"Bror Ekholm", — doktor Collin slog bort askan från sin cigarr och såg åt annat håll, — "hvad hörs från Donners, har du varit där nyss, hur må flickorna?"

Häradshöfdingen sneglade med en skälmsk blick på sin vän, men som han icke var nog fysionomist att läsa annat än likgiltighet i hans ansigte, tog han sjelf sin sentimentala ton och sade:

"Det är ju en faslig decadance i den familjen! Ett, rent elände — — tänk dig bara två år tillbaka, den där afton till eksempel! Jag var kär och du var kär, och hon var kär, lillan! Gubben var ung och glad liksom du och jag, och nu ligger han där i grafven och multnar! Fy tusan!"

"Ja, det var _då_ det, tiden går! Nä, hur mår flickorna?"

"Jag var inte lite kär jag, den tiden. Och jag talte minsann med mamma om henne, men mamma tyckte inte hon var vidare passlig, och det var ju en lycka, en evig lycka".

"Visst var det det, men — hur må flickorna, vill du inte ut med det?"

"Jag har inte varit där på länge".

"Hvarför? Skäms du att umgås med dem för att de blifvit fattiga?"

"Äå, into det, men, hon är ju alltid sjuk, du vet ju att hon into stigit upp nu på två år..."

"Såå. Hvem sköter henne?"

"Miloff, och Ek. och Lundén, de ha besökt henne alla, men det är något envist hon har, malaria eller hvad det är... hon blir visst lam".

"Hon är alltid sjuk", sade doktorn som för sig sjelf, "hysterisk och halfgaln. Hon skulle ha varit ur folket, så hade hon nog botat sig sjelf, med ett friskt lif på landet".

"Menar du hon bort bli gift?"

"Jag vet inte om det hade hjelpt", sade Collin, — "hon hade visst inte anlag för trohet och huslighet".

Häradshöfdingen satt tyst. Han tackade i sitt sinne den goda Guden att han sluppit af med henne i tid. Men hon var allt bra söt när hon dansade. Så kvick, intagande och pikant när hon ville.

"Ja, poetisk var hon, lilla Luba", sade han, "en riktig elfva!"

"Hon hade nattmara", brummade Collin.

Häradshöfdingen blef stött.

"Men du var ju lika kär som jag, din menedare", sade han, "och skulle ha kastat dig i sjön för henne, vasa?"

"Inbilla dig dumheter, Ekholm! Jag har aldrig tänkt på Luba. Jag var den tiden kär, det har du rätt i, — om jag nu öfverhufvudtaget kan ta ett så öfverdrifvet ord som kär i mun — men, det var en bra flicka jag beslutit mig för, icke den lilla eksentriska du valt till ditt ideal. Jag menar Lina!"

Häradshöfdingen reste sig upp och satte hatten på hufvudet. "Lina!"

"Ja Lina. Jag tycker om friskt folk. Jag vill into att mina barn ska' ha ondt i arf, och jag tål inte pjunk och lättja. Det kan inte falla mig in att ta' en läsflicka som ser röd och hvit ut utanpå, men inte håller att ta' i. Jag vet hur ömtåliga kvinfolk äro, och jag tål inte bleksotsplantor. Lina var sund till kropp och själ, och hade en hel dosis kraft och lifslust.

"Och så skall jag säga dig en sak... jag tror into på skönheten! För mig är den ingenting, om den inte är förenad med duglighet och andlig och lekamlig hälsa, och det är den sällan om man ser till tingens inre, som jag".

"Du dömer efter dina patienter, och det är tokigt, min bror".

"Nej — jag dömer efter balflickorna och supéflickorna. De där med puder och pomada och löshår och brännhår! Och så ha de snörlif! — Du vet inte hvad det vill säga! Alltnog, jag vill icke ha en modejournal som mutar omdömet på dumt folk, jag vill ha en kvinna som kan vara min hustru, kan vara mor till mina barn, kan sköta mitt hus, vara värdinna i mitt hem, och som inte skämmer ut mitt namn när hon kommer ut i världen".

"Men Collin, min bror, med ditt skönhetssinne! Jag trodde du var särdeles svag för ungdom, och skönhet".

"Lina var tjugufem år då, och den åldern kallar jag ungdom, då kan jag bedöma någotsånär hvad en persons fysik duger till. Och hvad du säger om skönhetssinne kan jag bara svara på med att underrätta dig om att hälsa är den bästa skönhet. Förresten — på en bal kan det vara roligt att so en skönhet, inte i hemmet. Jag tycker into om att dela med andra hvad jag har, och en skönhet är alltid delbar. Hvarför friade du icke sjelf till Luba, eftersom du var så svag för henne?"

Häradshöfdingen såg litet bsvärad ut, hans krage var alldeles för styf och trång.

"Jaa, jag visste ju inte att det var något fel på henne... Kan du säga mig hur sådant där afhjelpes? Ponera att hon ännu var frisk".

"Med uppfostran, min vän, och sträng tukt. Systrarne skämd alltid bort Luba, fadren ännu mer. Hon skulle haft ordentlig eftersyn och en sträng, god mor".

"Synd att modren dog så tidigt", utbrast Ekholm, "hon var nu ändå, oaktadt alltihop, en god flicka, lilla Luba".

"Envis som synden är du, kära häradshöfding", mumlade Collin, "som arfsybden. Nåja, god var hon och är! Stackars flicka, det finns en hop af samma sort som hon öfverallt omkring oss såväl på gator och gränder som i husen. De blir mer eller mindre olyckliga om de lemnas åt sig sjelfva. — — Endast om de har föräldrars och hemmens skydd som hon, kunna de rädda sig! Ah, det finns hjeltinnor bland kvinnorna, min vän. _De_ kunna stå emot, _de kunna vilja!_ De ha lärt att beherrska sig, det är hela saken. Af naturen äro de ej mer englar än vi, inte en smula, det har min erfarenhet som läkare sagt mig. Det är bara det att mödrarne, lagarne, lifvet, allt hänvisat dem till försakelse, lärt dem sjelfbeherrskning, medan vi redan af våra mödrar, och sen allt vidare fått i oss att vi, blott vi, ha frestelser — som det inte är nödvändigt att söka öfvervinna. Och vet du hvad som mest demoraliserar oss? Jo den smakliga fördom vissa kvinnor ha, att det ä bäst att männen i sin ungdom riktigt fått rasa ut.

"De önska sig ruiner — för att vara säkra på dem för framtiden, utan att betänka att dåliga tendenser — — förgå icke, de upphöra, men bara för en tid. Och de förstå icke att hvad som engång är förstördt, aldrig mer kan restitueras.

"Ja bror, ibland äro kvinfolk — — vissa kvinfolk ena riktiga idioter! Slappa åsigter, släpphändt moral. Hvad vi kunna göra utan att komma i onåd — är otroligt. Ju värre — — dess bättre.

"Men sådan var icke Lina. Jag har talat med henne därom. Det är en karaktär.

"Ibland är jag tacksam att hon gaf mig korgen! Jag kom på det viset aldrig att se henne visa en svaghet. Jag tål inte svaghet. Det är märkvärdigt att kunna uppoffra sin egen lycka för en annans som hon för denna syster. Det är starkt! Det är stort! Jag kunde minsann ännu engång gå och bli kär i henne, och det på allvar".

Doktorn hade talat för sig sjelf, häradshöfdingen hörde icke på, och skulle icke förstått honom om han hört.

Han var en i förstånd underlägsen natur, men god och finkänslig. Han hade i allmänhet högst inskränkta vyer, hvarför det ansågs som ett rent mirakel att han kunnat taga både studenten och kameralen så han af sina välvilliga umgängesvänner kunnat avancera ända till att få titeln af "häradshöfdingen". Hans mor var hans allt i allom, hans föresyn, hans orakel.

Och af henne hade han ärft sin vänliga, finkänsliga natur.

De begge herrarne sutto länge tysta.

Slutligen stego de upp, gingo uppåt vägen och vände sina steg mot bron, det fanns intet annat råd, nu måste de gå till fots, efter där ingen båt kom.

Landsvägen gick i vackra bugter, foglar sjöngo i alla träd, folk stodo på gårdarne och samtalade, här och där spelades på dragharnionika, arbetstiden var förbi, och kvällsvardsrasten i den sköna aftonen lockade alla ut ifrån de kvafva små rummen.

"Jag fick aldrig höra något ordentligt om Donners", sade ändtligen doktorn, "hur är det nu?"

Häradshöfdingen hade blifvit som förvandlad. Collins förtroende hade gjort ett eget intryck på honom. Han visste icke hur han skulle uttrycka sig i en så delikat sak som denna.

"Donners bo borta bakom Nya kyrkan, de ha hyrt två små rum i Kronohagen, i hörnet vid Nummers, du minns. Lina håller ihop allt, hon syr och broderar och förtjenar på det, dessutom styr hon huset och sköter den sjuka. Anna, du har väl hört att Anna tagit plats? Hon är en slags värdinna ute hos barons på Irringe, och... men hvarför tog du inte Lina... får jag fråga, om det med postdirektörn generade dig, eller?"...

"Sådant kan into genera mig, tvärtom, sen hon slapp gubben var det ju dubbel anledning för mig. Nej, jag fick mig en korg, eller rättare två... hon ville inte ha mig!"

Häradshöfdingen blef allt mer häpen.

"Ville inte ha dig! Hon? Hvarför inte!"

"Tyckte into om mig, käre bror. Först fick jag ja af henne sjelf, men så, dagen efter mitt frieri till fadren fick jag korgen. Hon hade ransakat sig och pröfvat sig och kunde inte. När fadren dog friade jag om, och fick samma svar. Hon kunde into. Nå, det är nu slut med det. Jag hänger mig into. Det kommer väl en annan. Jag är alls into svärmisk af mig. Och nu, ser du kosacken där, jag vill svära på att han sofver på hästen. Passa på!"

De begge herrarbe gingo åt sidan. Kosacken satt värkligen och sof på sin springare. Med slutna ögon, lugnt som i en sofstol följde han alla hästens rörelser medan den i sakta lopp sprang den dammiga landsvägen framåt. Kasernen syntes längst till venster. Och de båda trötte vandrarne från Thölö sågo med glädje Arkadias gulgrå facad icke alltför långt i fjärran.

Väl hunna till hufvudstadens vackra esplanad glömde de alla mörka tankar och kunde i den bästa stämning äta en liten frugal supé med brännvinsbord i Societeten.

Den långa vägen hade gifvit god aptit.

8.

OM TIO ÅR.

I det lilla hemmet inne på gården tändes tidigt aftonlampan, och rullgardin fälldes ned.

Fönsterna voro dagen om betäckta med täta hvita gardiner som förmildrade dagern och utestängde luften, och den sjukas säng var dessutom omgifven af en mörk skärm som förekom allt skarpt ljus, hon lefde i en skymning som på snart tio år icke genomträngts af en enda solstråle.

Allt i detta sjukrum hade i tidens lopp kommit att antaga ett eget utseende, den sjuka ville ha det så, och man hade fogat sig efter henne.

Möblerna voro nemligen alla helt mörka i färgen, och beklädda med svart lasting. Kakelugnen, hvit i sig sjelf, var betäckt med ett rynkadt, mörkgrått shirtingsstycke hvilket hade till ändamål att dämpa det sken som kunde åstadkommas när solen någon gång tittade in och kom de glansiga porslinskaklen att skimra i den sjukas svaga ögon. Sängen däremot var bäddad i hvita lakan och kuddar, endast täcket var svart, och stickadt i hvitt silke. Det hade engång varit någonting helt annat och var gjordt af Lubas konfirmationsklädning, den klädning, hvars vidd och längd då utgjorde hennes stolthet, och som nu var blifvet till hennes älsklingstäcke, det enda hon ville begagna.

Väggarne voro mörkgrå och dörren allena som låg så att Luba inte kunde se den, var alltid glänsande hvit.

Förresten inte en prydnad.

Endast midt öfver sängen, så att den sjuka ständigt kunde se det — ett kristusporträtt.

Den var ett utmärkt stålstick: en af dessa bilder där Frälsaren står i en fotsid drägt på midten af taflan med utsträckta händer och ett uttryck af oändlig mildhet. Målaren hade framställt en idealmänniska i sublim skönhet, en engel iklädd mänsklig skepnad, allvarlig som en apostel, i en drägt som en kvinnas och i långt, nedsvallande hår, hvilket i regelrät krusade vågor vid akslarne bildade som en kappa.

Det var den sjukas afgud, denna bild. Hon lefde liksom med den, för henne var den ej en tafla, det var hennes egen Gud, den Gud hon älskade med hela sin lågande själ, den Gud hon dyrkade i sin stränga fanatism, den Gud som blott om dagen, då hon låg med öppna ögon _var bilden af hennes Gud_, men som, då hon slumrade om natten, var en ande som stigit ned, som hade lif och som fanns där framför henne så nära, så tätt invid att han kunnat nås af hennes armar om hon blott vågade, om hon blott djerfdes!