Part 3

Han hade valt henne, därför att han älskade henne. Det fanns intet att frukta! Lifvet var skönt. Som en härrlig dag efter långa mörka tider af töcken och storm, begynnte nu en ny tillvaro för henne. Kärlek och lycka efter all denna försakelse, detta pligtlif utan ömhet, utan rum för glädje eller tid till nöje. Och med ens, utan öfvergångar, alldeles oförberedt, denna stora och gränslösa lycka! Hans kärlek!

Lina nickade till sin bild i spegeln. Hennes leende förskönade henne, och gjorde att hon såg yngre ut. En frisk blodström steg upp mot kinderna som fingo samma vackra färg som hennes läppar.

I detta ögonblick tyckte hon sjelf att hon var riktigt söt. Och hon kom att tänka på ännu ett företräde som hon visst eljes aldrig skulle ha kommit att fästa någotsomhelst afseende vid, det nemligen att hon hade en välproportionerad kropp och en hälsa som ännu aldrig svikit henne.

Hon hade för första gången i lifvet emottagit en kärleksförklaring. Och hon hade svarat på frågan: "vill fröken Lina bli min hustru" ett från hjärtat kommande _ja_.

Aldrig hade hon vågat hoppas detta. Väl hade doktorn visat henne stor uppmärksamhet, sökt hennes sällskap och sagt henne en mängd saker som kunnat ge en annan skäl till den förmodan att han höll af henne, men Lima var icke af det slaget.

Hon trodde inte att det gällde henne utan Luba. De hade aldrig kunnat falla henne in att den man hon höll af skulle föredraga henne framför den yngre och vackrare systern.

Nu var Lina så öfversvällande lycklig att hon nästan icke kunde tänka. Hon gick upp i en stämning af stilla och djup känsla, hon hade velat ge sitt lif i denna samma stund för den älskade som hon nu tillhörde. Och hon trodde att intet i världen skulle kunna förmå henne att älska honom mindre!

Hur skönt dock lifvet var! Och allt skönare skulle det blifva. Hon skulle lära allt för att vara honom till behag! Och hennes oändliga tacksamhet skulle ge henne förmåga att förvandla hans lif till idel glädje.

Hon som tänkt att alltid bli hemma som Lubas uppfostrarinna, och fadrens sällskap, hur skulle det gå därmed?

Nå, det var ingen fara, Anna skulle ju alltid bli kvar.

Sakta klädde hon af sig sin enkla och omoderna sommardrägt, och hängde den med en liten öm smekning på hangaren.

I den där fula kattunsklädningen hade han blifvit intagen i henne, och tagit henne kring lifvet! Som om den varit ett lefvando väsen strök hon sakta till rätta alla skrynklorna på kjolen och jemkade med blid tankspriddhet veck och skrynklor.

Med ens hörde hon en snyftning och så ännu en. Nu var det intet misstag mer, det var Luba som gret, Luba som suckade och stönade inne i sitt rum, stackars Lnba som ensam låg och led därinne medan hon' i sin stora egoism bara tänkte på sig sjelf.

Fort kastade hon en nattröja öfver akslarna och sprang in till systern.

Hvad kunde det vara?

Men — dörren var reglad inifrån.

Lina bönföll så vackert hon kunde, men Luba öppnade icke. Hon svarade icke ett ord, och systern kunde endast på de afbrutna och undertryckta snyftningarne höra att hon ännu fanns därinne.

Lina som nyss varit öfverspändt glad rördes så djupt af den älskade systerns tårar att hon var nära att förlora sin sjelfbeherrskning. Och efter att i en kvarts timme ha stått utanför som en förbrytare, fick hon slutligen komma in.

De båda systrarne förstodo hvarann i början alls icke. Med smekningar och ömma ord, hvilket för Luba var hvardagsmat, kom Lina ingenstädes. Luba gret och snyftade så hejdlöst att hon icke kunde tala, och låg en lång stund på knä framför sin säng med ansigtet gömt i sina händer.

Men ändtligen fick Lina henne en smula lugnad. Och hon kastade sig om systerns hals, klagande och alltjemt högst upprörd.

"Om du bara visste, Lina", snyftade hon, "hur högt jag älskar honom! Och jag kan inte lefva utan honom, jag måste gråta, och jag är så förtviflad att jag kunde förstöra mig, för att han var så underligt kall mot mig hela afton".

Lina anade icke hvem hon menade, och trodde att systern möjligen sjuknat in och nu talade i feberyrsel. Hon smekte henne, baddade hennes tinningar med vatten och tvang henne att dricka litet.

"Du vet inte hvad det är att älska", fortsatte Luba, "du som är äldre nu! Jag har pappas eldiga natur, det har jag, nu känner jag det riktigt! Jag har alltid haft så varma känslor, jag kan inte rå för mitt sydländska blod, och du kan aldrig, aldrig förstå mig".

"Kanske bättre än du tror", hviskade Lina, och ömsade kompressen på systerns panna.

"Ja men — kärleken förstår du inte", envisades Luba, "och du har inga frestelser heller!"

"Frestelser, såg inte ett så styggt ord, lilla syster, du menar kanske anfäktelser".

"Nej jag säger frestelser, efter pappa sade frestelser! Ni tror inte att vi unga flickor kunna ha frestelser, men vi ha det, och jag har, och jag är olycklig öfver att han leker med mig, och att han, fast han älskar mig, är sådan som han var i afton".

Lina tryckte systerns hand.

"Har du älskat honom länge?" frågade hon.

"Jo", svarade Luba, "men inte riktigt afgjordt. Det var först i dag jag märkte att det var allvar. Men jag har länge kännt att jag måste bli förlofvad med honom, eljes skulle jag bli olycklig".

"Han älskar dig säkert", tröstade Lina, "han såg så betagen ut, borta vid berget".

"Och det var han också", pratade Luba, "han var så förtjust i mig då! när han tog mig kring lifvet då vi ginge nedför och kommo till klyftan, och tryckte mig, och såg på mig! Åh det var så mycket i den blicken! Lina, Lina, jag _vet_ att han älskar mig, och ändå kunde han sedan vara sådan — springa efter dig, och låtsa som jag ej fanns".

"Luba, hvem menar du?" Lina steg upp och betraktade med vildt uppspärrade ögon sin syster. "Menar du inte häradshöfdingen — jo, du menar ju honom, — eller Alfred, säg?"

"Oh; Nej!" — Luba fick ett litet otåligt tonfall i rösten, "jag menar naturligtvis Collin, Arthur, hvem eljes? Det är ju han som liknar min drömbild, honom jag älskar, och jag vet att jag dör om jag inte får honom, för jag är så, så, så olycklig eljes".

Och trottsigt kastade hon sitt hufvud tillbaka och gret på ett eget utmanande sätt.

Men Lina stod som hade hon fått ett slag i ansigtet.

Hon sjönk ned på en stol, alldeles tillintetgjord. Detta barn som hon höll af som sitt eget, som varit hennes afgud, föremålet för alla hennes omsorger, nu hade hon således förorsakat henne den största sorg.

Hon hade beröfvat henne hennes första kärlek, bedragit henne, krossat henne.

Lina som eljes var så lugn och förståndig, tog detta från en oresonlig sida, och på ett eksentriskt sätt, det föll henne inte ett ögonblick in att icke Luba hade alla fördelarne på sin sida. Naturligtvis skulle Luba som var så ung och söt ha större rättigheter än hon, isynnerhet som Luba älskade honom med så mycket större glöd och hängifvenhet än hon sjelf. Han hade alltså länge varit Lubas "drömbild" medan han för henne blott varit en god vän, en vän som hon höll kär, men lugnt, på sitt eget stilla, innerliga vis.

Hon kunde aldrig ett ögonblick tro att han, då han fick höra att Luba älskade honom, att han möjligen ändå skulle välja henne, den gamla, den obetydliga!

Och hon ansåg sin sak förlorad utan att våga en strid.

Den som haft orätt var naturligtvis hon som kunnat en stund inbilla sig att hon skulle kunnat draga en af lifvets stora lotter.

Stämningarna jagade henne som i en parforcejagt. Ett ögonblick tyckte hon sig hata denna syster som alltid varit hennes tyrann, och det nästa trodde hon sig sjelf vara den förorättande, inkräktarn, den oberättigade.

Och påföljande stund bragte henne aningen om en pligt, den tyngsta af alla, försakelsens. Hon kände att hon måste upptaga martyrkronan, och efter det första upproriska motståndet, kom det öfver henne en flägt af martyrens heliga frid. Hon trodde sig förstå att hon måste kämpa ut sin kamp allena, och att segern, ett tillfredsstäldt samvete, skulle bli hennes belöning.

Luba låg och snyftade, alltjemt ytterst upprörd, Lina stod och såg ned, med händerna hopknäppta öfver bröstet, och de nyss så lefnadsgladt strålande ögonen, matta och slöa.

"Du _skall_ få honom, Luba", hviskade hon, "han kommer nog att älska dig, och — — han vill kanske gifta sig snart".

Luba reste sig upp, torkade tårarne med nattröjsärmen och log, medan ögonen åter antogo sitt vanliga uttryck:

"Jag vet inte, om jag tar honom straks du", sade hon, halft bittert och halft ömt, "jag vet inte om jag _vill_ gifta mig. I alla fall — — vill jag inte bli gift som mamma! Jag vill inte ha otrefligt. Jag vill ha roligt hela tiden, som pappa".

Lina beklagade sig tankspridd öfver Lubas orimligheter, men den lilla fortsatte:

"För jag har helt andra åsigter än ni andra, jag vill, vill bara älska!" Och hon bröt samtalet midt i tu, i det hon plötsligen bad Lina gå till sig, nu skulle de sofva. Nu var hon glad igen!

Så kysste hon sin "gamla" på kinden, vårdslöst, helt en passant, och skuffade henne sedan skämtande bort, ut från dörren.

"Jag skall sätta opp papilljotter", sade hon, "och så drömma om min vän! Godnatt med dig, du är en raring! en liten söt, ful gamling; godnatt med dig"!

Lina gick, och väl inne i rummet kastade hon sig i sin tur på golfvet framför sängen, och vände sig i bön till den Gud hon trodde skulle finna behag i hennes offer.

Och hon aflade sitt nunnelöfte med mera allvar än någon klostermö från Lubas romaner. Med en sjelfgjord martyrs hela samvetsfrid somnade hon, med det lilla slitna nya testamentet ännu i händerna.

Och alltjemt sken månen lika klar öfver Rönnskärs fjärden.

PROSA.

Man satt vid frukostbordet en morgon och talade om allt möjligt.

Moster Thilda med ett halft dussin af sina barn var kommen på besök från sin prestgård i Orihvesitrakten, och nu skulle de tillbringa några veckar ute på villan hos postdirektörns.

Moster tyckte rätt bra om systerdöttrarne, ehuru hon icke förstod sig riktigt på dem.

Flickorna å sin sida täflade att visa sig älskvärda, de höllo alla af sin moster, hon var deras enda kvinliga nära slägting och hade dessutom genom sitt glada, vänliga väsen förstått att vinna deras hjärtan.

Man kunde inte se någonting fulare som på samma gång var mer intagande. Hennes ansigte var bredt och rödt, håret slätt och färglöst, munnen stor och vänlig och alltjemt i färd med att visa de gula och ojemna tänderna. Men hon såg frisk och kraftig ut, kroppen var sund men hade den fason en god barnaföderska utan tillstymmelse till koketteri gärna får, sedan hon sett den nionde plantan väksa upp ett stycke förbi lindan.

Mannen var prest och hade liksom hon i sin ungdom varit stark läsare. Men nu hade det praktiska lifvet tagit dem begge så starkt i anspråk att de ej mer ansågo sig ha tid till starkt theologiserande.

I fristunderna roade sig pastorn med att vara skomakare, och han hade fullt göra att hålla de nio hela om tårna.

Frun spann och väfde, sydde med glasögon på näsan, och alla seks sönerna och de tre flickorna gingo klädda i ungefär samma slags tyg, sydt i en snitt som var så föga komplicerad som det bara var möjligt.

För resten lefde de ute på landet i god sämja med socknens få herrskap och många bönder, gingo på julkalas och höllo sjelfva majgille, det var deras nöjen. Den femtonåriga älsta dottern liknade sina syskon och sin mor som det ena lingonet liknar det andra. De voro friska, röda och glada, hade goda lynnen, utmärkta magar och god arbetslust.

Det var en hel menighet af arbetsdugligt folk. Den seksåriga flickan gjorde utmärkt nytta som barnpiga till de små, och pojkarne hade hvar sitt handtvärk.

Här ute på villan hos onkel gjorde de alls inte det besvär man skulle kunnat tro. Fyra af barnen sofvo i klädbodan och sysselsattes om dagen med vedhuggning, rensning i potatis- eller roflanden och på gångarne, medan flickorna fingo hjelpa Lina med lappning och stoppning samt städning och inomhus göromål.

Moster Thilda satt vid midten af bordet och berättade om lifvet på sin prestgård. Sedan började hon eksaminera systerdöttrarna.

"Hvarför hade 'gamlorna' inte gift sig?"

Ja, det var nu en fråga. Lina rodnade och såg olycklig ut, Anna körde ut sina tjocka läppar, rynkade ögonbrynen och svarade:

"För min del tål jag inte karlar!"

"Du mildaste!" Moster Thilda slog ihop sina grofva arbetshänder och visade alla tänderna, "tål inte karlar! Hvad har du emot dem? Har inte Gud skapat dem kanske lika väl som oss? De är skröpliga förstås, men hvad har man sin kristendom för, om inte för att förlåta dem".

"Usch då!" utbrast Anna, "förlåta och förlåta! Men jag förlåter inte. Vill de inte bära sig åt som folk, så må trollen ta dom. Jag vill inte ha en man som man skall förlåta".

"Skadan blir din, min unge, för det är du som blir utan! Hvad tror du du är skapad för, hvad? Jo, för att föda barn, och sköta om man och hus. Och det är inte det sämsta".

Alla flickorna läto höra ett indignationens sorl. Luba vände sig förtrytsamt bort, och tillochmed den blida Lina kastade förebrående blickar på den godlynta prestfrun.

"Jo, lita på det, det är det enda riktiga. Det första Mattias sa' när vi blefvo förlofvade var, att vi skulle från början ha klart för oss att våra barn skulle bli riktiga kristna. Jag tyckte det var lite tidigt att tala om barn, men — det var bra jag satt mig i det straks. Sä kommo de, år efter år, ett i stöten. Först är det lite besvärligt, men blir snart en vana. Det är gudskelof inga vanskapliga och inga genier bland våra ungar, jag tror di är riktigt ordentliga matäpplen allihop. Flickorna skall läras att så fort som möjligt få bugt på sina egenviljor, så di i tid kan bli goda hustrur eller huspigor om de inte kan skaffa sig män. Pojkarne ska' gifta sig så fort de kan få fötterna under eget bord. Inte något lässöl och onödigheter. Det är inte alla som ha presthufvu'n inte! Fort ut i lifvet, det är min lära".

"Men om de nu bli sådana som ska förlåtas, hvad så?" frågade Anna.

"Har ingen nöd bara man skaffar dem ordentligt göra. Har du sett en ordentlig och trägen arbetsmänniska ha tid med liderlighet? Nej, det är lediggång och läsa som gör folk galna".

"Kära moster, den bästa kan ju komma i anfäktelse".

"Ja!" — Moster Thilda suckade en liten förflugen skenhelig suck. "Ja men — så ska' vi förlåta! Det är djefvulen, synden och vårt eget kött som ibland är i vägen och gör oss ondt, då hjelper bönen. Men — fortsatte hon med sin naturliga stämma — men det är inte så farligt! Om folk tvättar sig alla dar och så går i arbete, sofver de om natten och syndar inte".

"Men om de komma i frestelse?" invände Luba.

"Så ska' di få rysk bastu", svarade moster. "En ordentlig rysk bastu med duktigt brass. Jag vill se den som inte kan svettas bort frestelser om han får ordentligt bad, bra med björkbas och så kallt vatten öfver".

Flickorna skrattade. Luba såg försmädlig ut, den enfaldiga landtmänniskan förstod sig på ingenting.

Mostern låtsade inte om, utan fortsatte:

"Man kan dessutom inte tala om frestelser, för andra än karlar. Vi kvinfolk..."

"Jo", sade Luba, "jo, man kan. Vi ha också våra frestelser".

"Det är bara pigor", försäkrade prestfrun, "bara tjenstfolk, och sådana som inte på något vis kunna bli försörjda eljes. Har du någonsin sett en hygglig flicka som har hus och hem, kläder och föda och sådant mer — ha frestelser?"

"Jooo, det kunde ju finnas". Luba såg litet generad ut.

"För det första vet du inte hvad det vill säga, din gulnäbb", log mostern, "och för det andra, så ska' hon ha ris och så en man, om nu någon vill gifta sig med en sådan odugling".

"Jag tycker", förklarade Anna med sin djupaste alt, "att en man som hustrun skall förlåta gärna kan ta' en hustru som också haft anfäktelser eller frestelser eller hvad det nu heter! De är lika goda begge två, och kan gärna förlåta hvarann hela lifvet igenom, så får di ömsesidigt se hur roligt det är. Nej, kära moster, jag vill inte gifta mig, för karlarne är så usla så, — de gamla som de unga! Jag har mina erfarenheter från allra första hand, åtminstone om de gamla".

"Hyss!" Lina såg allvarligt på systern. För att blanda bort saken sade hon:

"Och jag vill inte gifta mig för att jag inte kan få en man som håller af mig så högt och så länge jag vill".

"Och jag", Luba såg upp med flammande ögon, "jag vill inte gifta mig för att jag inte vill ha barn, och jag inte vill vara bunden vid _en_ hela mitt lif, och jag bara vill älska, för det är bara kärleken som är värd att lefva för".

Moster Thilda tappade sin potatis och lät gaffeln bli stående rakt ut, pekande i luften. Anna fick en hostattack och Lina hade otrolig hast att med fingret sopa bort en hop brödsmulor som samlat sig kring hennes tallrik.

"Hvad är det för skräpprat?" brast slutligen moster Thilda ut. "Är du galen? Älska? Älska mig hit och älska mig dit? Hvad vill du med kärlek? Det är det man lär af allt det hufvudstadslifvet och det läsandet. Kärlek! Sådant skulle en anständig människa aldrig tala om! Det är det värsta som finns. Kärlek, och superi och kortspel, det är tre nätta saker. Söta Luba, skall vi säga till om bastu? Åh nej, det var bara joller du sade där. Skada att jag inte har Mattias här så fick du veta något! Han kan predika! Kan man tro, flere än en! Herre Jemine kära barn, har du bara fått _en_ så ber du nog Gud bevara dig för flere".

Moster tog igen sin hjärtnjupna ton.

"Ja, ja man har nog svårt med _en_, att tänka sig att ungen där skulle orka med flere!"

I komisk förtviflan tryckte hon begge händerna på det ställe där fordom veka lifvet satt, suckade djupt och drog ögonbrynen så högt hon kunde.

Annas otåliga torrhosta lugnade sig vid denna syn, Linas flitiga fingrar stannade af, och Luba återfick sitt förra uttryck af öfverlägsenhet och nedlåtande vänlighet.

Som en afledande åsktråd stod mosters gaffel ännu ut mellan fingrarne på henne, och i hennes rörliga ansigte lästes en litet skenhelig och enfaldig min som klädde henne lustigt nog.

Man afbröts af gamla Katrina som kom in och berättade att "pappa kom!" Och alla sprungo emot postdirektörn, Luba helsade honom med otaliga kyssar, smekningar och söta ord.

Men han var distraherad och nervös, ville genast ha ett samtal med svägerskan och döttrarne, man skulle gå i gula kammarn och låsa dörren till.

Man satte sig därinne, alla i spänd förväntan på hvad komma skulle.

Postdirektörn såg ovanligt upprörd ut. Han gick en stund af och an i rummet, för med fingrarne genom sitt hår, pustade och suckade.

Och ögonblicket därefter log han mot Luba, småskrattade, och spatserade åter af och an i det lilla rummet med en fart som gjorde Anna helt ängslig för möblerna.

"Jag är glad du är här, söta svägerska", sade han slutligen, "ty den här dagen skulle egentligen vara en vigtig dag i mitt hus. — Ja, så är det, så är det. Det är för resten en glad och en... förbannadt tråkig underrättelse jag har att meddela. Hvad ska' vi ha först? Nå, jag menar vi ta' det oundvikliga och förargeliga först, så få vi konfekten desto rarare på sen, hvad pullor?"

Man nickade.

Moster tog sig en bekväm ställning i soffhörnet, Anna såg sträng och fördömande ut, Lina liknade en ranka utan stöd, och Luba betraktade med ett svärmiskt romanhjeltinneleende sin far.

"Det odrägliga är", talade postdirektörn, "att jag haft en massa olyckor som tvinga mig att ta' afsked. Ni vet alla att det länge trasslat för mig med affärerna, — ja Anna, du vet det bäst, en förtviflad otur har jag alltid haft, de går och dör för mig, den ena och den andra, på de mest olägliga tider! Uff!"

Han torkade svetten från pannan och fortsatte:

"Alltnog, Faberloff sköt sig i går, och jag står inne där för dubbelt mer än jag kan klarera. Det bär rakt åt fanders... det vill säga, jag kan inte hålla mig... vi få flytta till landet, — se efter arbete... inskränka oss, förstår ni?"

Ingen svarade.

Det blef en lång paus.

Så började postdirektörn ett litet försvarstal för sig sjelf som ingen åhörde. Annas ögonbryn rynkade sig blott än mer samman, Lina såg sorgsen ut och Luba drog mungiporna nedåt som beredde hon sig att få fram tårarne.

Efter några små irrvägar från teksten trasslade postdirektörn bort sig alldeles, blef ond, gick på igen, men uppgaf slutligen hela ämnet.

"Fan, och det glada glömmer jag", föll han plötsligen in och klarnade upp som en aprilhimmel efter regn: "Nu kommer det glada!"

Han rätade upp sig, strammade sin figur, jomkade om sin krage och rosetten, ställde sig framför Lina, gjorde en rund gest med venstra armen, bockade galant och sade i sin mest förekommande ton:

"Min kära dotter Lina, jag har den äran och den glädjen att öfverbringa dig en mycket betydelsefull hälsning från en välstående, högst comme il faut man.... kan du gissa?"

Lina blef blodröd i ansigtet, Luba rusade upp från sin stol, och såg ut som en åskby. Ögonen tycktes färdiga att flyga ut ur hufvudet på henne i blikst och gnistor.

Postdirektörn observerade intet, han bockade ännu en gång.

"Vår gode vän doktor Arthur Collin har hos mig anhållit om min dotter Linas hand. Han har en ställning, en rik far och vill gifta sig genast. Nä, hvad sägs om det?"

Postdirektörn torrskrattade belåtet, moster Thilda nickade och smålog, och Anna var färdig med gratulationen när alla blefvo uppmärksamma på Luba som stod och vacklade, blek och med slocknande, halft afvigt vända ögon. Hennes bröst arbetade, hennes händer knöto sig, hon tryckte dem häftigt mot sitt hjärta.

Sä skrek hon till. Lina som sprang till henne för att stödja henne stötte hon häftigt bort, och föll handlöst mellan armarne på dem alla. Hennes tinning kom mot kanten på länstolen, stötte hårdt emot, och blödde.

Hon vaknade ej förrän moster i sin hjärtans välmening slagit åder.... och då låg hon i sin säng, med ombundet hufvud, och omgifven af alla.

Svimning följde på svimning, och först sent på aftonen blef det litet lugnare. Efter all sin grät hade hon uttömt krafterna, och låg nu och frös så tänderna skallrade.

Mostern och Lina vakade, postdirektörn kom ibland och hörde åt hur det var, endast Anna sof lugnt och lät pjåklåsen sköta sitt.

6.

KRIS.

På morgonen slumrade den sjuka in och man var något lugnad med afseende på henne. Men när hon vaknade började hon på igen med sin hejdlösa gråt och sina svimningar. Middagstiden bragte redan feber och när klockan fem det gamla ryska statsrådet, familjens husläkare kom, pratade hon i kors och tvärs, skrattade och gret om hvartannat, hotade och bad, grälade och smekte.

"Det ä' int nå'n reda med lilla guddottren", sade gubben Miloff som varit fru Donners läkare och förtrogna och gifvit Luba namn efter sin egen hustru, "ingen reda. Det är frossa och det är bleksot. Fula sjukor, fula sjukor! Hvad ska' det vara? Hvad ska' det säga? Olyckligt kär? Nej? Romaner? Nej? Hvad är det sen? Lilla hjärtat? Nej! Oi, oi det är griller, bara griller och förkylning. Ska' vi ha piller? Chinin? Jaha, ja. Och till det första järn! Gud välsigne järn! Det skall man alltid ge!"

"Är inte åderlåta bra?" frågade moster som röd och fet stod vid sängen och längtade att få tala. "Jag slog hål i går, och det kom en blod ut, så tjock som paltsmet, det var ondskan, förstås, eljes hade hon rakt dött i natt för oss".

"Jo, lilla goda pastorskan", svarade statsrådet och vred om sina långa gråstripiga polisongor, "jo, mycke' bra! Men hon har för lite' blod eljes. Nu ska' vi ge chinin så får hon mer. Hysteri — har hon och bleksot, det vill säga järn. Apropos, unge doktorn — hvad heter han nu, min vän, — Collin, ja, Collin var det ta' mig tusan, Collin sade när han fick höra om det här tillfälle' att lilla vännen guddottren, Luba ja, att hon haft maran en tid om nätterna, är det sannt, hvad?"

Mostern och Lina stirrade på hvarann, den sjuka låg och kastade sig på sängen, med orediga blickar såg hon omkring sig, och slängde armarne än hit och än dit.

"Jag vet inte", sade Lina, "hon talade om en drömbild som kom om natten".

"Det är maran", försäkrade statsrådet.

"Och som hon höll mycket af", hviskade Lina, "och som liknade".

"Åt guddottern för mycket om aftnarne?" afbröt läkarn.

"Där ha vi de där frestelserna", menade moster, "hon talade om frestelser. — För mycket blod!"