Part 2

Den underfulla sommarn! Luba njöt af dagens varma sol, hon gick längs strandstigen, hörde på vattnets skvalp då det steg och föll, lyssnade till det sakta suset i löfträden, lät sommarvinden sjunga för sig.

Hon plockade blommorna vid vägen, gjorde små buketter och kastade dem i sjön.

Hon smålog som skulle hon gifvit dem till en vän. Hennes förtrogna, vågorna, skulle kanske bära dem till någon som förstod deras språk, någon som hon hade kär.

Mod den flygande svalan sände hon en hälsning i samma riktning.

Så vek hon af inåt skogen. Där, djupt inne på det mörkaste stället, så långt från hemmet, att ingen kunde höra henne, där sjöng hon med sin osäkra och vibrerande sopranstämma några inspirerade kärlekssånger till träden, till klipporna, till molnen... de förstodo ju henne alla och skulle helt visst föra hennes suckan vidare till den den var ämnad.

Men till hvem?

Ännu var hennes kärlek utan ett bestämdt föremål. Hon tänkte sig den ena och den andra, men kunde ej få klart för sig hvem hon borde välja. Af de män hon kände var egentligen ingen rätt antaglig till ideal, och ett ideal ville hon ha.

Helst en hjelte, men det var så ondt om de riktigt äkta.

Om det bara fanns en grefve. Eller i nödfall en baron, en smula blek och aristokratisk.

Dem hon kände voro mer borgerliga, mer prosaiska och vanliga än hon egenteligen velat.

Men dem hon hade, voro väl åtminstone värkliga friare? De utmärkte henne alla, suckade ibland betydelsefullt och följde henne som skuggor.

I denna stund ångrade hon att hon oftast varit så hård och kall mot sina beundrare. Det ena ögonblicket hade hon varit som is, spelat blind och döf och retat feber på dem med sina nycker.

Men det andra hade hon tröstat dem med en liten blick full af eld och ett mildt leende.

I dag längtade hon efter någon af dem, hon visste egentligen ej hvem hon helst ville se. Bara det var någon, en lefvande värklighet. Nu under sommarsolens klara ljus voro hennes vinterfantasier alls ej tilltalande.

Drömbilderna utan märg och ben måste försvinna, och i deras ställe ville hon ha någonting af kött och blod.

Nu begaf hon sig hemåt.

Lina stod ute i bersån och dukade middagsbordet. Det var någonting nervöst med Lina i dag. Hennes eljes så släta hår stod om henne som om det velat emancipera sig på allvar och det hade kommit något pinadt och retligt öfver hennes eljes så veka uppsyn.

Då Luba kom, log hon dock åter ömt och nickade till henne.

"Det är godt du kom, barn", sade hon, "gå till pappa — han är inte rätt nöjd i dag".

"Hvad har det varit nu igen", frågade Luba.

"Det förstår du inte — — du är ju så ung än".

"Men jag vill veta det". Luba tog häftigt vid sig och gick Lina rakt in på lifvet.

"Du förstår det inte, lilla syster, och du bör inte fråga mer. Hvad du kan få veta är att vi, Anna och jag, ha — klandrat pappa för någonting, som vi ansågo oss böra klandra honom för!" Det tvingades fram med många pauser.

"Ni, klandra pappa? Hvarför?"

"Ja, du gör stora ögon! Men ser du, vi ä' ju gamla, och" — Lina log mellan de frambrytande tårarne, "och pappa är ju ung".

Luba stod och stirrade på systern utan att förstå. Lina vek servietterna, krusade saltet och sockret, skar bröd och rörde sig med en oro som var henne alldeles olik.

"Men hur våga ni moralisera pappa, han har väl inte gjort något så illa heller? Han har väl sin frihet?"

"Jag vet inte hur det kom", svarade Lina liksom för sig sjelf. "Förresten sade vi inte så mycket — — jag bara gret. Och då han frågade, svarade jag, det var allt".

"Och Anna, hur tog hon det?"

"Anna sade ut hvad hon tänkte, hon, nu som alltid. Du vet att hon icke krusar. Och nu sitter hon i kökskammarn och gråter sin tur".

"Om jag bara visste hvad det är! Söta Lina lilla berätta! Du är så snäll om du talar om!"

"Jag kan inte, jag kan inte". Lina suckade och hennes blå ögon fylldes ånyo med tårar. "Herrar ha så underliga åsigter om rätt och orätt, ser du. Vi fruntimmer tänka helt annorlunda, och för oss kan synden aldrig vara rätt".

"Synden! Men nog vet väl pappa hvad som är synd? Den kan han väl aldrig göra?"

"Åh nej, just inte. Men — ser du, hvad som är synd för oss kvinnor är inte synd för herrar, menar pappa, och det är därför jag gråter".

"Står det i bibeln och i lagen om de olika sorternas synd! Blir inte en herre straffad om han stjäl?"

"Jo, min söta Luba, om han stjäl något litet som han behöfver alldeles nödvändigt. Men om han stjäl något stort som han inte behöfver, då"...

Lina knyckte på nacken och såg världsföraktande ut. Men så suckade hon igen och klappade lilla syster på kind.

"Det där förstår du inte! Pappa har dessutom inte stulit. Det är ingenting. Vi ä' bara ena riktiga myggsilare vi båda, Anna och jag. Gå nu in till pappa, du vet, vi får herrar till middagen, och tills dess måste vi ha honom glad".

"Hvilka fremmande?"

"Häradshöfding Ekholm, och kusin Alfred och så — så tror jag doktor Collin med".

"Så roligt!" Luba skyndade sig bort, klädde på sig sin hvita söndagsklädning, kammade håret vackert upp och fäste en röd bandrosett midt i.

Så sprang hon till fadren.

Han satt och rökte vid sin tidning. Hans alltid något röda och skinande ansigte flammade i dag litet mer än vanligt och hans bruna, lifliga och stickande ögon voro röda i kanterna.

Med en vänlig nick steg han upp och kysste dottern midt på munnen.

"Så vacker du är", sade han och drog henne ned i knät, "luften här ute på landet bekommer dig utmärkt!"

"Hvad har det varit här medan jag var ute", frågade Luba och strök honom om mustascherna, "systrarne äro så upprörda. Hvad har du nu igen gjort för ondt, lilla stackars, älskade pappa min?"

Hon vred hans starkt gråsprängda mustascher uppåt och spetsade sina läppar till en ny kyss.

Postdirektörn blåste bort några damkorn från sin rockärm och skrufvade sedan om piphufvudet som inte satt riktigt väl.

"Bara dumheter", sade han. "Dina systrar äro ena gamla moralmostrar. Di ä' af den heliga sorten, och ha inte blod i kroppen. Di ä' englar, och så fördöma di oss som ä' människor!"

"Ar det sannt pappa, att det orätta inte är orätt för herrar?"

Postdirektörn skrattade.

"Hvarifrån har du det, unge? Jovisst".

"Men är det mindre straff om en man stjäl än om en kvinna stjäl?"

"Nej, det är detsamma".

"Hvad syster Lina ändå kan prata!" Luba såg distraherad ut. Som i drömmen, helt osäkert sade hon slutligen:

"Men det finns ändå saker som är mer synd om en kvinna gör det än en karl?"

"Så du filosoferar! Naturligtvis finns det. En kvinnas rykte är till eksempel ömtåligare; gör hon något oförsigtigt döms hon strängt".

"Men om en man gör det?"

Postdirektörn var mycket lifvad. Han skrattade alltjemt. "Något oförsigtigt! Ah, det gör en man knappast. Allt hvad han så gör skadar honom inte, och det finns ingen som dömer honom — om inte möjligen sådana helgon som systrarne! En man har frihet, en kvinna däremot inte".

Lubas ögon vidgades lite. Hon såg på sin far med en nyvaknad oro.

"Men pappa, om han är gift, dömes han då inte af hustrun, ifall han — gör orätt?"

"Det är just hvad de oförståndiga hustrurna göra, men det är dumt, ty då blir man led vid dem".

Luba teg en stund, — "_hvarför_ få männen ostraffadt göra ondt, envisades hon, och inte vi?"

"Göra ondt, hvad är det?" Postdirektörn satte den släta pannan i rynkor. "Hvem talar om ondt, det är just det jag säger, att det som är 'ondt' för kvinnan inte ens kan vara en oförsigtighet för mannen". Han höll upp en stund, men fortsatte snart: "Dessutom skall jag säga dig att vi män ha helt andra frestelser än ni, helt andra och svårare".

Luba såg nu med största uppmärksamhet på sin far. Hon studerade hans ansigte som om hon i dag för första gången såg det i sin rätta belysning.

"Frestelser", upprepade hon. "Hvad är frestelser?"

"Du är så ung", sade postdirektörn och krassade sin pipa, "det kan du inte förstå. Vi ska' gifta dig tidigt min flicka, så du kommer i riktig fåra straks. Se så, se inte så filosofisk ut, lilla toka, gör dig nu riktigt iordning och håll dig rak... doktor Collin är ett godt parti".

Postdirektörn var åter på utmärktaste humör, skämtade och pratade "tok" med sin älsklingsdotter. Men hon tänkte på annat. Slutligen utbrast hon, alldeles oförberedt:

"Jag vill inte gifta mig! Jag vill sjelf ha lika stor frihet som min man. Om jag har frestelser vill jag inte plågas för det inte; Jag vill vara fri, jag också. Det är för lumpet som hustrurna eljes ha det!"

"Jo det var vackert! Hvad är det för principer! Har man hört på maken! Du frestelser! Jojo! — Hvar har du fått det där ifrån? Ämnar du bli nunna och predika moral — som systrarne, hvad?"

"Nej!" Luba gick plötsligt ut med en liten knyck på hufvudet som visade fadren hvad han hade att vänta af detta bortskämda barn. "Nej — men jag vill inte gifta mig! Åtminstone inte vara bunden bara vid en".

En allvarligare min for med ens öfver postdirektörns ansigte och det var med våld han jagade bort några bekymrade tankar.

Ah, det var bara slarf! Han hade visst pratat för ogeneradt om allt möjligt i barnets närvaro. Men — sådana hysteriska funderingar skulle nog snart förgå. Bara hon fick en riktigt bra man.

3.

TRE FRIARE.

Alla tre voro med, och på eftermiddagen vandrade post- direktörn och de unga genom skogen upp till utsigtsberget.

Anna var hemma och bestyrde om kvällsvarden, men Lina gick och åhörde kusin Alfreds glada skämt med "pappa" medan häradshöfdingen och doktorn underhöllo Luba med sina berättelser om hur ledsamt det var i hufvudstaden under sommarn när alla voro bortresta.

Luba var alltjemt lika febril, det ena ögonblicket såg hon ej, hörde ej och var alldeles borta från alltsammans, medan hon var det andra skrattade högt, sprang och hoppade, tog doktorn under armen och låtsade som om ej häradshöfdingen var till.

Och en stund derefter upprepade hon samma method med Ekholm, satte sitt täcka leende ansigte intill hans för att "få honom att skratta", medan doktorn ignorerades fullkomligt.

Så gick hon åter tyst, och ingen af hennes kavaljerer fick henne att tala.

Ingen annan ung flicka skulle ostraffadt kunnat tillåta sig detta med dessa båda stadgade och allvarlige unge män. Men Luba var så intagande, med en blick ur sina stora, glada ögon vann hon hvad hon förlorade med sitt nyckfulla sätt. Och man urskuldade henne gärna. Modren hade ju dött så tidigt. Ooh fadren — han var ju ett sådant älskvärdt gammalt barn, han också, egentligen något af poet eller konstnär. Doktorn måste ju under sådana förhållanden ursägtas, och så var hon så söt.

Aftonen var vacker, och från utsigtsberget såg man all världens härrlighet utbredd nedanför sig. Det var imponerande och kusin Alfred deklamerade en massa svensk plockliteratur där han låg raklång i en bergsklyfta med sin militärmössa lyftad på en granruska rakt öfver sig.

Häradshöfdingen satt så korrekt som möjligt på en sten, han höll sin fetlagda kropp så rak han kunde och hans trinda, blondbleka ansigte sken af belåtenhet. Med sina blåaktiga ögon betraktade han ömsom i mild beundran landskapet inunder sig och ömsom Luba som hade ställt sig vid branten af berget och petade ned småsten med spetsen af sin sko.

Hon såg så poetisk ut där hon stod med den något magra och outvecklade men välformade kroppen böjd bakåt i en vågad och gratiös ställning så den aftecknade sina jungfruliga linier mot den blå och ljusa tonen af himmelen och skyarne.

Och hon ville vara vacker just nu. Svärmiskt blickade hon uppåt, som väntade hon en uppenbarelse. Och hennes själ sväfvade i en sfer af önskningar och begär. Hon längtade efter ömhet såsom aldrig förr, hon hade kunnat breda ut armarne och famna den som bragte henne det största mått af det åtrådda, det obekanta, det sköna hvars namn hon ej kände men som hon anade och som hon hoppades skulle fylla hennes lif med sina rika skatter.

Och häradshöfdingen vände sina blickar från landskapet och bara beundrade henne. Han stödde sig mot det förgyllda handtaget af sin käpp, och sög på cigarren som hade den varit en konfekt hvilken ägde företrädet att klara tankarne.

Han föreställde sig den hulda därborta i alla möjliga situationer: Som värdinna vid hans små toddyfester skulle hon vara förtjusande, som baldrottning oemotståndlig, men som hustru och mor, nej för alla delar ... hon var inte till sådant! Om inte kärleken kunde förändra henne? Flegmatiskt dryftade han inom sig alla om och men, medan kusin Alfred reciterade Stagnelius. Månne inte hans gamla mamma kunde få bugt med Luba? Nej det var väl omöjligt. Hur det var började han tänka på huruvida han inte borde ge sig löftet att aldrig mer fundera på giftermål, han hade egentligen icke tid, och besvärlig var det ju också.

Det började skymma.

Luba hade plötsligen fått en ingifvelse. Hon följde nu som alltid blindt sina impulser, tanklöst, utan att unna sig ett ögonblicks reflektion.

Hon beslöt att vinna doktorn. Tänk om han var den rätta, just han! Då han såg på henne kom det ett sådant vänligt uttryck i hans ansigte, det var intet tvifvel därom, han höll nog af henne. Hur varmt hade han ej tryckt hennes hand den gången då hon för honom hade beklagat sig öfver att hon var utan mor, att hon var så ensam, då hon sade att hon fruktade ensamheten och fruktade sin egen oerfarenhet och de människor som ville begagna sig af den för att förmå henne till obetänksamheter.

Då hade han ju tillbjudit henne sin vänskap, sin goda råd. Om hon nu skulle bringa samma samtal å bane, få honom att förklara sig tydligare. Det voro roligt att vinna hans vänskap, kanske hans kärlek. Ja, hans kärlek! Tanken på detta kom henne att spritta till! Hur lyckligt att bli älskad af en sådan intressant man.

Hon såg på honom, halft, utan att vända hufvudet. Hon observerade hans vackra, stelt men högt burna hufvud, den ädla formen på hans panna och näsa, och med ens föll det henne in, att han liknade någon... hvem var det?

Var det den ryske målarens bild af folksagans demon, eller var det han, hennes egen vinterdröm?

Jo, det var han, fantasihjelten, den underbara drömvännen som så länge hållit henne fängslad. Endast att uttrycket i ansigtet fattades. Doktorn gick där lugn och sansad. Om hon kunde få honom att flamma, att bli entusiastisk, att bli varm!

Hon ville så innerligt gärna vinna hans hjärta.

Sakta gick hon emot honom och bad honom hjälpa sig att gå nedför berget. De andra gingo krokvägen, men de kunde gärna gå den gifna. För att inte falla vid de branta klyftorna lutade hon sig tungt mot hans stadiga arm som höll henne fast.

Om han bara inte haft detta halft försmädliga sätt — någonting på engång protegerande och hånande. Han älskade henne säkert, hans vänliga blickar kunde ju ej bedra, och så besökte han ju dem så ofta, hela vintern åtminstone en gång i veckan, och nu ännu oftare.

Luba kände sitt hjärta slå allt häftigare ju fastare han höll henne. Där var en klyfta. Han tog henne om lifvet och lyfte henne öfver.

Hon såg upp, in i hans ögon med en blick så eldig att doktorn blef helt skrämd. Och hon tryckte sig intill honom med en suck ur djupet af sitt hjärta.

"Ni liknar den som jag håller af", hviskade hon, "isynnerhet i afton. Vet ni hvem jag håller af? Jo, nu skall ni höra! Men tala inte om det för Lina eller Anna hör ni, det måste vara oss emellan!"

Doktorn lofvade det. "Ni är en underlig varelse", sade han, "af Lina behöfver ni dock intet frukta, hon är en engel, ni kunde tryggt anförtro henne allt".

"Nej föralldel", — Luba bad så bevekande, "säg henne intet! Just för att hon är en engel. Och jag är människa, en elak, elak flicka, och har frestelser".

"Kors bevars, mitt söta barn!" Doktorn tog sin kyligaste min på, "tala bara inte om sådant! Men säg hellre hvem jag liknar. Det skulle roa mig att veta".

"Nej, nu ser ni åter så stygg och fremmande ut! Ni tycker bestämt inte om mig! Jag stackars, olyckliga, ensama flicka! Och till er trodde jag ändå att jag kunde förtro mig!"

Luba riktigt gret, och ryckte sig lös. Det blef den unge doktorn för starkt. Han sprang till henne, tvang hennes arm ånyo i sin och försäkrade henne så ifrigt om sin sympati och sitt intresse att hon slutligen öfvervanns.

Han tvang henne att omtala hvad hon kände, och snart var hon åter i full fart.

"Jo vet ni", sade hon slutligen, "jag har en drömvän! Han kommer när jag sofver, nej egentligen just innan jag skall somna. Alltnog — det är när lampan skrufvats ned och Katrina gått, och jag just bedt Fader vår och har hufvudet mot väggen. Då är han där. Stor och med svarta vingar som likna skuggor och breda sig ut öfver hela rummet ända till kakelugnen.

"Och så börjar det susa om honom. Han hviskar. Det är märkvärdiga saker... jag förstår och förstår ändå inte. Ibland är det vers. Numera törs jag inte gå lägga mig utan oro. Ni kan ju förstå att jag är förfärligt rädd".

Luba var en stund tyst. Den unge läkarn visste inte om han skulle tiga eller svara. Han ville säga någonting, börja ett litet medicinskt föredrag om maror och sådant, men det var synd, äfventyret var ju rätt pikant och den hvita svärmerskan vid hans arm såg poetisk och söt ut. Han nändes icke störa henne.

Hon fortsatte:

"Jag vågar aldrig se upp, jag ligger alltid med nästan slutna ögon, och jag tror att om jag vände mig om och såg, så...

"Så, hvad då?"

"Så skulle jag — — nej, jag säger inte".

"Vakna", proponerade doktorn.

Luba såg ned. Doktorn frågade om igen. Hon teg alltjemt. Han tryckte sakta hennes arm, liksom för att bedja henne omtala allt.

Hon skälfde till, som om hon fått en elektrisk stöt. Ömt tryckte hon sig till honom och hennes darrande, ungdomliga gestalt slöt sig mot hans. Hon märkte inte hans något generade min, med en blick höjde hon mot honom sitt ansigte, men han såg det icke. Någon kom emot dem, och störde dem.

"Syster Luba, skynda dig, liten!" Det var Lina som sprang emot dem, "det är kallt och du är för tunnt klädd!" Hon tog med våld Lubas arm, svepte henne i en schal, — och så var illusionen slut.

Luba var förtviflad. Hon hade minst af allt önskat ett sådant afbrott. Hon ville älskas! Hon ville älska! Den vackre, unge doktorn blef i hast idealet, hvad som fattades honom i verkligheten ersatte hennes fantasi, och hon tyckte i denna stund att hon älskade honom passioneradt! Honom och honom allena! Fullt, af varmaste hänförelse! Honom allena.

Hon gick så helt upp i denna plötsligt stark blefna känsla, i denna eksalterade stämning, att hon liksom glömde hela världen.

Och detta, det kom med ens — som efter en sydländsk natt en soluppgång, hennes förra oro och längtan var blott morgonrodnaden som bebådade solens ankomst.

Och den var kommen! Hennes lifs sol var uppgången! Nu i denna aftonstund, i detta samma, ljufva ögonblick.

Hon hade ännu en brinnande längtan, den att få ett annat väsen att uppgå lika helt som hon sjelf i detta ena och enda.

Och där gick Lina emellan dem, kall, hvardaglig och prosaisk.

Det var en plåga som nästan kvalde henne.

Att bli hindrad just nu. I det ögonblick hon var lyckan så nära. I sjelfva den stund hennes läppar brände af lust att få nalkas hans.

Luba såg förstulet på sin syster. Gick hon icke där och rodnade så det väl kunde märkas så skymt det var, och doktorn hviskade något i hennes öra liksom var de henne — han höll kär.

Det stack Luba i hjärtat. Nej, det måste vara ett misstag. Han ville kanske öfvertala henne att gå sin väg. Men Lina gick ej.

Snart vore de hemma, men doktorn lemnade ej Lina ur sigte. Han hjelpte henne med ordnandet af de evig servietterna som skulle brytas i de mest konstiga figurer, och i hvilket Lina var mästarinna.

Blott engång såg han till Luba och då med en nästan ömkande, undrande blick.

Luba återhöll med möda sina tårar. Hvad var det mellan Lina och doktorn, hvarför sprang han så där ikring henne hvartän hon gick? Luba hade aldrig lagt märke därtill förut.

Allt detta var för henne alldeles nytt. Hvarför skulle han just i dag bära sig åt på detta sätt, just i dag då _hon_ ville ha honom för sig allena? Förr då hon var likgiltig för honom, ödslade han onödigtvis med sina uppmärksamheter, och nu — nu var det systern.

Hur det var, kom hon likväl att minnas att det icke var första gången hon sett doktorn sysselsätta sig med Lina. Men hon hade tänkt att det var för hennes skull han ville vara artig mot "äldre syster".

I dag pinade det henne, och hon beslöt att icke låtsa se dem, utan att tvinga honom till sig på ett annat sätt.

Sårad i sitt innersta började hon ett forceradt koketteri med häradshöfdingen.

Men intet heller detta hjelpte.

Efter supén gjordes musik, löjtnanten sjöng som var han betalt för det, postdirektörn rökte och njöt, Lina sprang med brickor, doktorn följde henne med ögonen och Luba serverade toddy till häradshöfdingen som nästan smälte bort af hänryckning, och veknade till, ju längre det led, likt ett vaxljus i alltför stark solvärme.

Sent på aftonen skedde affärden i gamla Fiskar-Annas lilla båt. I fören satt Alfred och gnolade de minst presentabla af de stackars utslitna bellmanianer han förfalskat i sina många fänriks och löjtnants år.

Han ömsom sjöng och ömsom låtsade kurtisera den stackars gamla roddarmadamen som knappt kunde reda sig för hans skämt och hans omfamningar. Båten gick helt stilla framåt, årorna tyngde henne i händerna, och vattnet kändes tungt som tjära.

Häradshöfdingen satt på midteltoften och småsof. Hans runda hufvud nickade oregelbundet, och dubbelhakorna kysste stundom helt oförmodadt det styfstärkta skjortbröstet som stod upp som en oksblåsa.

Hans ansigte log. Huldsaligt öppnade sig läpparne och en bit af tungan kröp sakta ut på venstra sidan. Han visste icke om det var af den dåliga, sprithaltiga kognaken i toddyn eller af Lubas vackra ögon han blifvit så lycklig. Han bara visste, att han kände det så outsägligt ljuft. Och han drömde att han satte mer socker och ljumt vatten i sitt kognaksglas, och att Luba log än mer förföriskt.

Doktorn satt lugn vid styret. En gång såg han tillbaka mot stranden. Ljuset i ett af fönstren i villans öfre våning lyste ännu mellan träden. Där bodde hans hjärtans kär.

Båten gick allt långsamare framåt. En salt, fuktig dimma steg sakta upp och blandade en kärf smak till cigarrernas doft.

Bak klipporna steg månen fram. Snart stod fjärden i glänsande silfver, likt en oändlig skifva. Klipporna fingo liksom en drägt af ljus. Först framemot midnatt landade båten vid Sandviksstrandens djupa hamn.

Och i ett aflägset kyrktorn slog uret långsamt tolf medan klockorna ifrån Sveaborg läto höra sina toner, son dallrande foro öfver vatten och land.

4.

TVÅ SYSTRAR.

Lina som hade sitt lilla rum på vinden invid Lubas märkte när hon kom upp efter att hafva lagt in silfret där nere, att systern ännu var vaken.

Hon lyssnade. Den lilla brukade eljes icke vaka så länge efter en sådan afton. Hon tyckte sig höra en snyftning. Men nej, det måste ha varit ett misstag. Allt var åter tyst.

Så klädde hon af sig, kammade sitt jemna prägtiga hår, och närmade sitt ansigte till spegeln för att betrakta det riktigt noga.

Med strålande ögon såg hon på sig sjelf. Gamla Lina, tjugufem år och icke vacker! Kantiga drag, mors spetsiga näsa och grå hudfärg, läpparne tunna och hakan litet lång, det var hennes skylt.

Men det var någonting friskt öfver det ändå, någonting reelt och duktigt som försonade. Det lyste ur hennes ögon så mycken innerlighet och hjärtegodhet och blicken var så klok och fast att man inte kunde se in i detta ansigte utan en känsla af behag.

Lina blef dock helt missmodig när hon kom att kritisera sina drag, och sin ansigtsfärg.

Hur skulle han i längden kunna hålla af henne, han som hade så många företräden framför henne, och som dessutom ägde ett så utprägladt skönhetssinne?

Hon smålog. Hennes unga lycka tycktes dock försäkra henne om sin oföränderlighet, och hon kände sig snart åter trygg, och full af tillförsigt.