Part 1

LUBA

En studie

Af

DANIEL STEN [Ina Lange]

Helsingfors, Edlunds, 1889.

INNEHÅLL:

Företal. 1. Demonen. 2. Luba. 3. Tre friare. 4. Två systrar. 5. Prosa. 6. Kris. 7. Aftonvandring. 8. Om tio år. 9. Helgonet. 10. Nattens skuggor. 11. Mosters ogudaktighet. 12. Barnabss-föreningen. 13. Återseendet. 14. Förlofvad karl. 15. Han kommer. 16. Idealet funnet. 17. Luba gift. 18. Slutet.

FÖRETAL.

Då jag nu sänder dig denna min nya lilla bok, en anspråkslös studie som du ser, öfver några af de egendomliga fenomener — patologiska kallas de ju — som just nu så mycket låta tala om sig, så sker det i den glada tillförsigt, att du förstår mig.

Som du vet, finns det många goda människor hvilka äro så naiva att de på allvar tro att det är författaren sjelf som talar i de personer han för fram i sin berättelse. Människor som förmena att då författaren skildrar några mindre sympatiska individer inom en nation, en församling, en sekt, han därmed vill angripa eller anklaga nationen, församlingen, sekten.

Naturligtvis kommer jag att dömas så af några. Men andra skola måhända liksom du med intresse följa berättelsen om en urspårad tillvaro i kamp med lifvets svårigheter; dess ifriga men från orätt sida började sökande efter de eviga sanningarne. De skola gärna läsa denna skildring om ett förfeladt men rikt lif som går förloradt, till följe af en osund natur och en ytlig uppfostran; så ytlig som ännu i dag välmenande och tanklösa föräldrar bestå den dotter, som är ämnad att pigas balsalongerna och sedan göra ett godt parti.

Du vet att mina såkallade modeller längesen äro döda, och att de lefvat på andra orter. Men vet också att hvarje ord är sannt, alla händelser engång upplefvade.

Mottag boken och läs den med den sympati för lidandet — det må nu vara sjelfförvålladt eller icke — som jag sjelf känt. Af dig åtminstone kan jag ju hoppas det.

Helsingfors, 1 September, 1880.

>_I. L._

1.

DEMONEN.

I hennes lilla rum lågo alla sakerna från i går kringkastade åt olika håll. På soffan hängde tyllklädningen med lifvet snuddande vid golfvet och de trasiga fållarne uppåt karmen, på stolarne hade hon kastat sina kjolar, och på skrifbordet låg en bundt skrynklade hvita blommor tillsammans med den ena skon, handskarne och de halft afvigtdragna strumporna.

Den lata gamla Katrina som inte satt in allt detta, eller tagit det bort då hon gick!

Unga fröken kom dock inte riktigt noga ihog hur det var när de kommo hem: Katrina hade sett så otäckt sömnig ut, så att hon sändt henne bort. Det är inte roligt att se ett sådant skenheligt, gammalt ansigte när man kommer från en förtjusande bal, ännu alldeles betagen och varm. Och så... hvarför skulle man inte skynda i säng till sina drömmar.

På ena sidan sofvo systrarne som om det ingen glädje fanns i världen, sä tungt och dumt. De gamla skåpen, ingen under att de, som aldrig varit unga, sofvo bort allting.

Det var annat med henne som bara var aderton år och ändtligen fått börja lefva!

Hur hon njöt af att dansa! Att såsom nyss få sväfva omkring i värme, i ljus och under döfvande musik! Att få fladdra som en fjäril, iklädd lätta kläder, från den en» till den andra, tryckt af starka armar, smickrad af leende människor, och allt detta efter toner, i böljor, med klappande hjärta och blodet i svallning.

Så härligt!

Att pappa också kunde afbryta alltsammans midt i det roligaste, klockan var ju då knappt två. Just i det allra bästa, när hon dansade med doktorn, och var så glad och lycklig som i himlen.

Hur tråkigt att allting måste afbrytas just då man riktigt var i farten!

Nej, hon skulle fortsätta dansen i drömmen, lemna sig i hans armar, så kunde de valsa hur länge som helst. Det var då väl att man åtminstone fick _tänka_ sig vidare, eftersom det var förbjudet i värkligheten.

Nu ville hon njuta.

Hon hade i hand en liten näsduk, starkt parfymerad och hopskrynklad som en boll. Den hade hon fällt i kotiljongen och så hade han tagit upp den och fört den till sina läppar.

Där fanns ännu kvar en liten doft af likör och cigarr.

Hon tryckte näsduken mot sitt ansigte och höll andan. O! att den kunde tala.

Hvad tänkte han på då han gaf henne den tillbaka? Månne på det som hon? Månne han var så glad, så öm som hon?

Hon ville alls inte sofva, utan hellre drömma vaken. Så ensam hon dock var — så utan en förtrogen att tala med! Om hon bara haft en jemnårig, men hon hade ju ingen.

Modren var död för längesen, henne mindes hon ej mer.

Och systrarne, de voro ju gamla, tjugufyra år, och tjugufem, dem kunde man naturligtvis knappt räkna för medmänniskor.

Det skulle då möjligen varit fadren. Han var lefnadsglad! Det var på honom hon bråddes. Hans vackra drag, hans figur, hans varma blod.

Och han hade hjärta!

Men de gamla, hvad hade de? Huslighets själar, moralkakssinnen, det var allt.

Hur de förmanat henne för den här usla picknicken! Hon skulle vara försigtig med herrarne, inte skratta för mycket, inte låta kurtisera sig för mycket; som om man rådde för att folk tyckte om en!

Syster Anna var alldeles fatal, när hon förmanade. Och syster Lina odräglig, när hon bad henne vara "fin, tillbakadragen, men ändå naturlig!"

Naturlig ja, det ville hon vara! Och det var naturligt att vara glad, att vara vänlig, att ta emot vänlighet, att njuta sin ungdom.

Sådant bråk systrarne haft att sy den där fattiga klädningen! Och den var naturligtvis för hög i halsen, för lång i ärmarne, och för lite stram i lifvet.

På eftermiddagen när hon skickat ut systrarne på ärenden, hade hon sjelf hjelpt upp den en liten smula. Sytt in, och klippt bort. Det fanns ändå ingen af de riktiga baldockorna, som var så lite utringad, och det var vackert, det visste hon.

Tänk så roligt hon haft denna afton. Hur tiden flög! Klockan i matsalen slog tre. — Det var så mörkt det kunde utanför, allt var vinter och drifvor, ingenting lefde utom hon, och hennes hjärta var nog det enda son klappade så vildt den tiden på dygnet.

Nattlampan brann sömnigt och kastade ett sken öfver klädningen, som nu såg röd ut, och ej hvit. Och blommorna, tänk att de varit hvita, så grå och tillplattade som de nu sågo ut. Sådana skräpgrannlåter som inte tålte det smula trycket mot kavaljerns bröst i dansen!

De fördärfvades af det som gjorde att hon bara blef vackrare och mer liffull!

Där låg hon i sin lilla säng, och vände och vred sig medan tankarna alltjemt dansade i valstempo. Kudden slängde hon åt alla håll, klämde ihop den, och bredde den ut igen, kramade den i sina hota armar, och sökte alltjemt nya svala ställen att trycka sitt blossande ansigte mot.

Från fadrens sofrum på andra sidan kunde hon höra hans ljudeliga andedrag.

Så han sof prosaiskt! Och snarkade så otäckt

Det var nog längesen han var så upphettad och orolig efter en bal som hon; skulle hon väl nånsin bli så lugn? — nåja, kanske vid hans ålder.

Om det snart åter blef något, om också bara en studentbal! Då skulle hon ha ny klädning, pappa kunde ej neka. Blått, och med band, allt som var lätt och mjukt och tunnt klädde henne. Men inga blommor, det rika håret uppsatt i en fläta.

Hon ville att man skulle erkänna henne som den mest firade. Att häradshöfdingen och doktorn och student Horn och kusin Alfred kunde ge sig af med att dansa så mycket med den tjocka Ella, som om det fanns något poetiskt om henne.

De skulle bara vetat hur gärna Luba ville dansa, hur själfull hon var, och hur söt!

Hon blef allt hetare, ju längre det led. Hon hörde musiken så tydligt som om den ännu spelade, och hennes hjärta klappade i takt.

Pulsarne slogo hårdt, och kinderna glödde som mörka rosor.

Småningom blefvo hennes tankar mer orediga, balen liksom fjärnades, och andra föreställningar kommo i stället. Hon fantiserade, för hennes inbillning sväfvade en hop gestalter, och de spolade i hennes hjärna en komedi däri hon sjelf var hufvudpersonen.

Några romanfigurer eller hjeltar från bekanta dikter antogo kött och blod och lefde med henne, i hennes krets, de besökte hennes hem och hon knöt ömma band med dem, än den ena än den andra.

Isynnerhet var det en. Var han ifrån en roman eller ifrån en dikt? Hade hon sett hans bild i museet, eller hvar?

Hvem var det?

Nej nu blef hon alltför varm, och kastade bort täcket. Hennes kropp, höljd i det tunna linnet, låg feberhet på bädden, hon borrade fötterna in i lakanet och ansigtet i dynorna.

Med tätt slutna ögon låg hon så och halfdrömde.

Var det någon där borta, bakom henne? Var det ett mänskligt väsen, eller en ande? En dröm eller något värkligt?

Där hon låg med ögonen begrafna i kudden tyckte hon sig se. Det var en stor skepnad med ett underligt mörkt ansigte och svart hår, han såg ut som den där bilden hon sett, eller dikten hon läst, hvilkendera visste hon ej.

Hon tyckte att han rörde sig och nalkades henne, hon kände att han böjde sig öfver henne och betraktade henne, hon visste att hans stora, oroliga ögon stirrade på henne med brinnande blickar.

Hon såg hur hans mun rördes, han hviskade och hviskade, men hon kunde ej höra orden.

Han stödde sig på handen; rakt öfver hennes hufvud hade han den, på sängkarmen. Och när han böjde sig närmare henne föll hans här öfver hans panna, och dolda ögonbrynen.

Hon ville höra hvad han sade, höll andedrägten, och lyssnade.

Det var alldeles skymt i rummet, lampan lyste så dåligt som om den höll på att slockna. Om hon tordes vända sig om, och öppna ögonen, bara en liten smula?

Men nej, hon tordes icke.

Hon ville inte heller, ty då kunde han ju försvinna. Och nu var han där, klädd i något svart, hvilket omslöt honom som en mantel. Det knittrade som silke, det häfde sig som under tunga andedrag.

Hon försökte att halföppna ögonen, men såg inte! Hon tyckte sig skymta hans stora svarta vingar som till hälften fyllde rummet och sakta och svalkande flägtade.

Ja, han hviskade! kunde hon blott urskilja orden!

Hon tyckte sig känna hans andedrägt i sin nacke, het darrade den genom hennes hår och gick upp mot hjärnan som däraf blef än mer omtöcknad. Men nu, nu började hon höra hans tal, hon visste ej hvad han sade, hon förnam orden utan att förstå.

Han talade som hennes romaneska, uppjagade fantasi dikterade, som hjeltarne ifrån hennes romaner brukade tala, hon igenkände talesätten, accenterna, ja sjelfva orden, men hon förstod honom ändock icke.

"Luba, Luba", sade han, "här är jag! — Älska mig! Du har mig ändtligen, med kropp och själ, så se på mig! Du har ju längtat efter mig, tränat efter denna stund, hvarför dröjer du?

"Är du nu, när jag ändtligen är kommen, är du nu rädd för mig, fruktar du? Det hjelper icke, ty du undgår mig icke, och du är lika fast bunden vid mig som vid ditt eget öde.

"Luba, Luba, hädanefter är jag hos dig alltid då du är ensam, jag kommer sakta, kallad af din längtan och dina böner.

"Minns du demonen på den stora och sällsama bilden du en gång säg? Det är jag, — och klosterjungfrun hvars världsliga själ behöfdo jordisk, men icke himmelsk kärlek, det är du!

"Ja, jag älskar dig, och din lidelsefulla själ! Såsom du där ligger darrande och skälfver, upphettad af dansen, förstår du dig icke sjelf, men jag känner dig! Och jag är kommen som inkarnationen af dina, för dig sjelf oförklarade passioner, kommen, icke att med mina vingar flägta dig sval, men att hetsa upp dig än mer!"

Den unga flickan drog sig närmare mot väggen, tryckte ansigtet fastare i kudden; hon kände kalla kåror gå sig öfver ryggen, men hon vågade inte röra sig för att ta upp täcket och svepa sig in i det.

Hon hörde rösten hviska vidare:

"Luba, känner du mig nu? Vet du hvem jag är? Du älskar mig, och tillhör mig, men känner ej ens mitt namn!

"Jag är din hjelte, din själs begär, ditt lifs innehåll, och du känner mig icke!

"När du efter uppeldande, yra balnätter ligger där utsträckt i din bädd, så vet att ditt hjärtas längtan har löst den trollformel, som hållit mig fängslad, och så är jag här, lutad öfver din späda, sköna gestalt, och fyllor dina öron med djärfva sånger, ditt väsen med på engång tjusning och ängslan!"

Nu var hon åter het, och hennes blod rusade i en ström från hjärtat och upp öfver hals, kinder och panna. Hon skulle i detta ögonblick gifvit mycket om hon med en häftig rörelse kunnat jaga honom bort för att få en smula luft; ty hans ord gjorde ju henne orolig och skrämd.

Men hon kunde icke. Hon låg som fängslad. Och hon förmådde ej mer hålla emot, drömmen tog henne allt starkare, hon var ej mer Luba, postmästar Donners yngsta dotter, hon var värkligen klosterjungfrun som i sin cell låg och lyssnade till demonen, demonen som ville föra henne ut till världen och till ett lif i synd och oro.

"Blir du snart färdig?" sade rösten. "Så skynda dig, eljest blir det för sent! Vågar du inte följa ditt hjärtas röst? Hvad fruktar du? (Världen kanske, världen, hvars dom du ännu ej vet vigten af). Är du feg, Luba, och törs ej se mig i ansigtet? Tänk då hur skönt det okända är, dit jag ville föra dig, det fremmande, framtidslandet! Och kom, kan du ännu stå emot, så vackert jag ber dig? Slå dina armar om min bals så fly vi, mina vingar är starka nog att bära oss tusen mil bort — kom".

Hon ryste, men rörde sig icke. Igenom hennes hjärna for, som en svag erinring, minnet om legendens demon. Hon tyckte sig minnas att han där talade så mycket om prester och vigselceremonier, och dyra, heliga eder.

— "Luba" fortsatte rösten, nu i en annan ton, liksom hånande: — "Är du kanske min täcka, blyga klostermö? Den af världen oberörda, den drömmande novisen från St. Istara Monastér vid Krim! Är det du?

"Nåväl, men minnes du då hvad himlen fordrar af henne, hvad öfverguden befallt? Din kärlek skall vara sådan Gud vill, och sådan människorna vilja, eljes frälsar du icke den irrande, kropplösa demonen, som blott kan räddas af den rena jungfru, som i _oskyldig_ kärlek vill offra sig!

"Sä gå ofta, dagligen och stundligen i kyrkan, bed till helgonen, späk dig, offra!

"Luba, blif helig, eljes kan du ej hjelpa mig från den eviga elden som förtär mig! Blif helig, kväf dina syndiga tankar och räck mig din hand, men blott vid altaret där den brune arkimandriten välsignar oss! Så kunna vi bli saliga ett helt långt människolif."

Rösten tystnade. Luba kände sig tryggare och var färdig att vända sig om och i tillitsfull förtröstan betrakta honom. Men så började han åter, med förändrade tonfall, mer inträngande än förr, mer passioneradt, än eldigare:

"Nej — tro ej legenden. Du är Luba, världsbarnet, den vackra, firade baldockan från i går. Hvem skulle äga din skönhet och ej begagna den! Slå fritt dina armar om min hals, och känn hur mitt hjärta slår! Vildt och fullt som ditt eget!

"Kom och låt mig känna den första kyssen på mina läppar som brinna. Kom — snart randas morgonen. Tänk ej på arkimandriten! När du blir äldre, så kan det vara tid att be till helgonen, att göra hjärtat kallt och otillgängligt, att bli tvär som de andra. Kom — hvarför vor' du väl eljes så skön — kom!

"Kom, se upp, blicka in i mina ögon. Haf mod! Luba... Luba... Luba!"

Hon tordes icke. Hans tal blef allt oredigare, hon hörde nu endast som en sakta susning.

Var det lampan som slocknande sjöng så där? Eller var det suset af hans vingar? Ljudet blef allt svagare. Så dog det hän.

Och allt var stilla, alldeles stilla.

* * * * *

"Nu är det tid att stiga upp. Fröken lilla, klockan är nio, och frukosten väntar. De andra ha ren länge varit uppe!"

Katrina drog upp rullgardinerna och gick och pysslade af och an i rummet. Plötsligen kom hon att kasta en blick på sängen.

"Hjärtandes! Så hon ligger! Stackare, alldeles naken! Och krupen åt väggen som om hon var rädd! Upp nu, lilla fröken, vakna! Och lampan osar ännu! Så styggt med luften här inne... lite för varmt har hon haft, det glöder ju än i kakelugnen, nå, vaknar hon inte, sötungen min?"

Den gamla tjenarinnan tog Luba om lifvet och reste henne upp. Med yrvakna, skrämda blickar stirrade den unga flickan omkring sig i rummet, en glödande rodnad slog upp öfver kinderna, spred sig öfver pannan och ända ned till halsen.

"Hvar är han — hvar?" sade hon och spärrade upp ögonen.

"Jessos, barnungen min, sofver hon än?" klagade Katrina och stödde Lubas hufvud med handen medan hon jemkade om kuddarne så hufvudgärden blef högre.

"Sof mitt lilla gull", småpratade hon, "sof ut balosot sitt. Kommer nog den tid då hon får rusa upp bitti och vagga sina ungar eller koka kaffe till mannen sin. Sof ut! Jag skall öppna spjellet så får hon luft, och städa härinne. Här har hon täcket sitt. Sof ut min docka! Om inte postmästarn går på tåspetsarne, så blir jag arg! Sof min dufva, min lilla oskyldiga dufunge... gamla Kati skall nog se att hon inte störs! Sof mitt lam, och dröm om himlens små englar! Den som stör dig skall få med gamla Kati att göra Sof mitt socker! Voj voj, så blek och så vacker hon är! Sof. Sof och dröm om små englar. Sof!"

LUBA.

Sommarn hade kommit och på de fjärdar, som för några veckor sen lågo fjättrade i is, svallade nu vågorna fria, och skummade upp mot grönklädda stränder.

Träden stodo i vårfrisk bladkostym och från marken doftade det svagt af nyssutspruckna blommor.

Det var ett jublande uppe i trädtopparne, i boen lågo honorna på sina ägg och besvarade med sina späda och svaga stämmor hanarnes ljudeliga sång. Ekorren hoppade från tall till tall och innerst ifrån skogen hördes göken, det var de sista tonerna, ty snart kom midsommar...

Där viken vidgade sig till fjärd låg en liten hvit sommarvilla mellan tallarne. Postmästarn hade hyrt den för sommarn, hans döttrar hade godt af frisk luft och af salta bad, isynnerhet den yngsta som hade så ömtålig hälsa.

Hon var bara själ, bara nerver, en högst ömtålig natur. Ja, hon var ett söderns barn liksom han, alltför varmblodig för Finlands kalla och hårda klimat. Och så hade hon naturligtvis dansat för mycket i vintras. Det stackars barnet, man kunde icke nog omhulda en eksotisk planta sådan som hon.

Syster Anna skötte hushållet och hade det yttre om händer, Lina ombesörjde det inre, hon sydde och klippte, stoppade och lappade, skarfvade och slet, allt skulle hållas i ordning, och hon fick sällan pengar till nytt.

För "gamlorna" gick tiden fort, Anna bakade, bryggde, saltade och kokte, sprang i visthus och källare, styrde och ställde, gick sent i säng och steg upp med solen. Allt skulle vara pappa i lag, och "yngstan" i smaken.

Och dessa båda auktoriteter voro kritiska.

Det var en glädje för både Lina och Anna att riktigt få röra på sig och göra nytta. Luba undrade ofta hvarför de icke fått män fastän de nu ren voro hela tjugufyra och tjugufem år.

Helt visst därför att de aldrig haft tid. Det var icke deras sak att gå på baler, och männen komma inte och söka opp sina idealer i skafferier, allra minst när de gå klädda som Lina, eller kamma sitt hår som Anna.

Det vill till en smula smak... och vackra kläder, och tillmötesgående.

"Gamlorna" sydde åt Luba, hon skulle ha allt broderadt, kjolar med otaliga volanger och så klädningar en hel hop!

Själfva kunde de gå i sina gamla drägter, de voro _nu_ ur dansen, och hade aldrig egentligen ens varit i den.

För dem hade lifvet gestaltat sig på ett annat sätt än för Luba.

Modren hade dött vid Lubas födelse, då systrarne voro åtta och nio år gamla. Dessförinnan hade det gått bra nog, man hade ju mamma, och hon arbetade dagen om allena. Postmästarn hade då en anspråkslösare ställning och en mindre inbringande plats, men vistades en smula oftare i hemmet.

De hade den tiden en trång våning och en liten femtonårig piga, husmodren var ju sjelf så driftig och kunnig.

Men så fick husfadren den nya platsen och med den nya vänner samtidigt med att modren började sjukas. Han var allt mer sällan hemma, och hon allt oftare sjuk.

Och han blef allt gladare och mer bullrande, ju mer hon hade behöft stillhet omkring sig. Men det hade ju varit synd att säga honom något. När allt gick honom i lag hemma, spatserade han omkring i rummen och sjöng och småhvisslade de lustigaste melodier.

När någonting ej var i hans smak, gick han ut.

Sä kom Luba till världen och några månader därefter dog modren.

Nu började en ny tid för "de stora". En äldre guvernant som egentligen var hushållerska engagerades, och från den dagen fingo flickorna lära sig göra nytta.

Men läsningen fick ej försummas. Och när "mamsell" om fyra år lemnade den nye postdirektörn som nu skulle lefva med i världen och "representera", voro de små tolfåringarne mogna att med en kunnig tjenarinnas hjälp öfverta hushållet och därtill skötseln af lilla syster som var och förblef allas förklarade gunstling.

Snart nog fingo emellertid Lina och Anna lära att reda sig med allt mindre hushållskassa. Postdirektörns tillgångar smälte betydligt ihop, ty han måste "hjälpa sina vänner" och det kostar. Dessutom var han ju så mycket ute i sällskapslifvet...

Luba växte upp och blef helt vacker, tyckte systrarne. Hon hade pappas mörka hår ock lifliga ögon som så fort hon ej talade så täckt beslöjades af de långa ögonhåren.

Och postdirektörn, hur var han ej förtjust i sin yngsta! Hon var hans älsklingsbarn, hans eget! I allt hans afbild! Det häftiga lynnet, det fantastiska sinnet, öfverdrifvet i glädje och ledsnad, entusiastiskt ända till ytterlighet eller ock svårmodigt försjunket i dvalika grubblerier, i drömmar utan sans.

Viljelös när det gällde att beherrska sig sjelf, men fordrande allt af andra.

Och dock var hon älskvärd och förtjusande, hvem skulle icke med glädje gjort hvad man kunnat för detta barn som tycktes skapadt att älskas?

"Gamlorna" voro som modren. De hade hennes pligtbundna, sura, nogräknade väsen, de voro trälnaturer, födda att arbeta, villiga att låta sig förtryckas, likasom bestämda att engång lida.

Det var deras lust, detta att försaka. Ville de göra sig till martyrer, så gärna! Postdirektörn förstod sig icke på den slags människor. De voro mycket bra, högst aktningsvärda naturer, men roliga voro de inte.

Han tyckte om en annan sort.

Luba fick en fransysk guvernant som icke trifdes i landet; därefter en tysk. Den tyska var högst missnöjd med sin elev och eleven med henne, och så skildes man.

Då kom det i huset en svenska, fröken Hulda Ort, och hon passade.

Luba lärde fort hvad hon ville lära, och långsamt eller alls icke det hon ej hade lust för.

Hvarför skulle man pina henne, postdirektörn hade aktning för den personliga friheten och såg mellan fingrarne med sin älsklings små oregelmässigheter. Hon fick syssla med hvad hon ville och var förtjust i att få följa med på sin älskade Huldas hemliga kärleksmöten.

Ty Hulda hade en älskare. Hon hade möten vintern om i det då ödsliga, drifuppfylda Kajsaniemi, och framför dem på vägar och stigar gick lilla Luba, vadande i snön, en lifvakt på samma gång som ett förklä. Och på sitt tolfte år kom den lilla således att bli invigd i en hel hop af en hemlig kärleks mysterier och retelser.

Hon blef Huldas förtrogna och deltog i hennes intriger så villigt och sä hänfördt som hade det gällt henne sjelf. Hon förde fram bref och kyssar, och då Hulda ibland blef borta alltför länge, var det Luba som hjelpte henne att dölja detta för de andra.

Men, slutligen fick Luba sin första sorg. Fröken Ort skulle bort, hon hade fått ett ordentligt friaranbud af en gammal fabrikant och som hon hade skäl därtill lämnade hon sin älskare och gifte sig tredje lysningsdagen med fabrikanten. Under två år hade Luba nu varit utan någon förtrogen, ensam, sluten gentemot systrarne, sysselsatt med sina romanböcker, sina poesier och skrifningar.

Hvad hon älskade Heinrich Heines kärleksversor!

Det var en skald för henne!

Skriftskoletiden lofvade att värka en stor förändring. Luba var under ett par månader from som ett lam, hade några veckor syster Lina till förtrogna, gjorde de bästa löften, gret och drog sina lockar raka under nätet.

Men så kom det åter ett omslag. Vintern och balerna frestade henne starkt, romanerna hjelpte till, och nu... gick hon och väntade.

Det blef vår, och midsommar kom.