Part 2

På trappan utanför mötte jag Bob Hyes. Han höll på att få slag först när han såg mig, men sedan flinade han.

"Så, Harry! Du klarade dig ut ändå", sade han. "Du är duktigare än jag trodde dig om."

"Säkert", sade jag. "Mycket! Till och med duktigare än du tror mig om nu. Jag har skickat mitt telegram."

"Jag skall skicka mitt nu", sade han.

Jag skakade fundersamt på huvudet.

"Du är alldeles för vårdslös, Bob. Skickar dina saker alldeles för sent. Tänk om ditt telegram av någon anledning blev hindrat en timma eller två eller tre, så var ju mitt ute och telegraferat över hela Amerika innan ditt hann över, och du skulle få på huden av din tidning för att du kablade gamla nyheter."

"Men det blir inte försenat", sade Bob, och klev upp för trappan.

"Var inte du för säker", svarade jag. "Det kan ha kommit tjänstetelegram emellan, eller någon, som var på telegrafen före dig, kan ha lämnat in ett så sabla långt telegram, att det tar flera timmar att skicka av det. Om till exempel någon av ondska och ovilja kablade första Mosebok--"

Han stirrade ett ögonblick på mig med vansinne i blicken, så röt han:

"Jag skjuter dig om du har--", och störtade in.

Jag avlägsnade mig diskret innan han kom ut, fastän det nog skulle ha varit intressant att få studera hans fysionomi då."

"Hör du, Suvaroff, som sitter nära fönstret. Säg till mig om du ser Bob Hyes komma hit!"

IV.

Harry Taylor satt med ansiktet dolt i händerna hopsjunken på en dikesren långt borta från världen, när van Weide kom körande vägen förbi i sin bil.

"Hallå, Harry! Sitter du här?" ropade van Weide förvånad. "Hur är det med dig? Är du sjuk?"

Harry Taylor rörde sig inte och såg inte upp.

"Det är van Weide, som tilltalar mig", sade han dovt. "Jag känner igen rösten. Den låter som en duett av en cirkelsåg och en bastuba."

"Jag är förkyld", sade van Weide indignerad.

"Kroniskt", fortsatte Harry Taylor. "Nej, jag är inte sjuk. Men jordens rotation besvärar mig. Jag var på en hippa i går."

"Vem mer än du?"

"Ingen. Jag höll den alldeles själv. Det vill säga Charley Reeves, min sekundant, var ju med. Men han räknas inte."

"Sekundant?"

"Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han är hos Röda korset nu."

Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor.

"Vad i Herrans namn säger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frågade han förskräckt.

"Skjutit? Inte? Jag har inte rört honom ens. Jag överlämnar åt lägre stående intelligenser att slåss med kniv och skjuta skarpt. Jag duellerar med hjärnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller ens Reeves har tillgång till."

Han lyfte huvudet ur händerna och tände sin pipa.

"Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag vill helst vara i fred. Men som jag vet att du aldrig går förrän du fått veta allt som inte angår dig, och som jag vill bli av med dig så snart som möjligt, skall jag berätta historien för dig.

Ser du, Bob tycker inte om att bli förekommen när det gäller att skicka fria fantasier för många cent ordet över till Staterna, och så länge han åtnjuter förmånen av mitt umgänge kan ju den saken inte undvikas. På det viset inträffar ibland episoder och på grund av en dylik har han i flera dagar letat efter mig överallt.

Jag har varit litet svåranträffbar, det är sant, för jag ville inte göra honom något illa, men i går träffade han mig i alla fall. Charley Reeves från Oklahoma Worlds Herald och jag hade nämligen fått tag i en Londontidning, och blevo så glada över att få läsa lite nyheter härifrån krigsskådeplatsen att vi glömde allt, och gingo in i en bondstuga för att läsa.

Innan man anade något ont steg Bob Hyes in och fick syn på mig. Han vrålade genast till på det där mindre gentlemanlika sättet, som de ha där nere i sydvästern, och började göra en strategisk förflyttning av smärre möbler i riktning mot mig.

Charley och jag insågo ju att något måste göras, och som man inte bör uppskjuta tills i övermorgon det som man inte kan undvika att göra tvärt, tog jag, som är gammal Rugbyspelare, honom strax ovan knäna och spräckte en golvplanka med honom medan Reeves, som är mera bekväm av sig, satte sig på hans ansikte för att få honom lugnare. Själv satte jag mig på hans knän. Det var inte så komfortabelt, men jag är inte pretentiös.

När Bob så småningom blev mera stillsam, flyttade Charley sig till mellangärdet och frågade efter Bobs ärende.

Jag har alltid sagt att Bob aldrig kommer att nå samhällets tinnar, emedan vanlig enkel hövlighet inte ingått i hans uppfostran. Om han nu lugnt och behärskat talat om för Charley, att huvudsakliga anledningen till hans besök var en önskan att skära öronen av mig, så är det ju möjligt att Charley inte skulle lagt sig i den saken utan återgått till Londontidningen och låtit oss ensamma sköta den affären.

Men nu började han i stället beskriva Charleys utseende på ett sätt, som just genom sin påtagliga sanningsenlighet sårade Charley i hans innersta. Efter denna olämpliga början bad han Charley göra honom den tjänsten att slå mig i skallen med något tungt, samt slutade med ett bestämt löfte att mörda oss båda när han kom upp, vilket i hög grad minskade utsikterna för att vi någonsin skulle resa oss.

"Bob!" sade jag emellertid vänligt till honom. "Är du på något sätt stött på mig?"

"Mordbrännare!" svarade han, vilket jag tydde som ett jakande.

"Bob!" sade jag. "Jag tycker inte om, att folk går omkring och äro stötta på mig, och därför vill jag föreslå en uppgörelse."

"Jag går med på en förlikning", svarade Bob, "om du ger mig skriftligt på att du begår harakiri inom tjugufyra timmar."

"Det vore ett bra sätt att få saken ur världen", svarade jag. "Men nästan enklare för Charley och mig vore att sitta kvar här tills du dör."

Här avbröt Bob samtalet genom ett litet försök att komma upp, som endast avvärjdes genom att Charley återtog sin gamla sittplats en stund. När Charley flyttade sig tillbaka var Bobs ansikte både lugnare, blåare och plattare än förut.

"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det.

Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen, men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för mig. Och förresten är min tid dyrbar och jag hade inte råd att slösa mera av den på ett sådant föremål som Bob Hyes. Alltså beslöt jag att söka träffa en överenskommelse med Bob.

"Bob", sade jag.

"Falskspelare", svarade han. Men jag fäste mig inte vid det.

"Vi är i Frankrike nu, Bob", sade jag.

"Jag önskar, att ni vore i Gehenna. Charley och du finge singla slant om den hetaste platsen."

"Om vi, mot förmodan, skulle släppa dig levande på fötter igen, och du skulle försöka slå ihjäl en av oss, så bör till och med ditt intellekt fatta, att vi båda kommo att ta hand om dig, och då vore du slut."

Bob teg, förståndigt nog.

"Men", fortsatte jag. "Nu är vi i Frankrike där dueller är på modet, och om du vill lova att uppföra dig anständigt, så skall du få lov att duellera med mig."

Bob blev så rörd att tårarna kommo honom i ögonen.

"Menar du verkligen det!" skrek han. "Skall jag få ett regelrätt tillfälle att skjuta dig så full med bly att du kan användas till skeppsankare."

"Sure!" sade jag.

"Jag skall uppföra mig som ett lamm", sade han. "Släpp mig upp! Jag skall bjuda på pilsner! Får jag duellera med Charley också? Sticka honom tvärs genom skrovet! Eller jag tror vi lånar ett par kavallerisablar så kan jag hugga er i bitar båda två. Det blir trevligast."

Vi släppte upp honom och han var glad som ett barn, och föll oss om halsen och grät av glädje, och lovade att göra pinan lång. Till slut kom vi överens om att Bob och jag skulle duellera först och Charley vara sekundant åt mig. Vapen lät jag honom själv välja. Det intresserade mig nämligen inte alls om han valde 42 centimetare eller kulsprutor eller pikrinsyrebomber, för jag hade ju, som jag redan antytt, ett mera fruktansvärt vapen än något av de där.

Så tågade vi ut ur bondstugan för att söka upp någon undangömd och idyllisk plats med fågelsång och klara källors porl, där vi ostörda skulle kunna idka vår lilla förströelse, och under tiden höll jag ögonen öppna och tittade efter vad jag behövde.

Till slut hittade jag det. Det var en liten undersätsig, bredaxlad fransk bonde i femtioårsåldern, för gammal för kriget, men tydligen en karl som höll att ta i. Då stannade jag och slog mig för pannan i grand operastil.

"Det är rätt", sade Bob Hyes. "Slå dig själv. Du kan i alla fall aldrig få tillräckligt."

"Vi ha glömt en sak", sade jag.

"Vapen, menar du", sade Bob. "Var lugn! Jag skall skaffa det, om jag så skall bli tvungen att köpa det."

"Nej", sade jag. "Du behöver en sekundant."

"Visst fasen", medgav Bob. "Vem skall vi ta."

"Vem som helst", sade jag. "Tag förste bäste. Fråga till exempel den där bonden där. Han gör det säkert för ett par francs, och blir tacksam på köpet. Alla fransmän tycker om att se dueller."

Bob gav sig genast i väg till fransmannen och Charley och jag följde tätt efter.

"Vill ni göra mig en tjänst, och förtjäna ett par francs?" frågade Bob på sin usla franska.

"Det gör ni väl gärna", sade jag. "I synnerhet när det gäller att hjälpa en landsman."

"Landsman?" sade bonden. "Den där herrn är väl inte fransman."

"Vad tusan menar du med det där?" frågade Bob mig ilsket på Förenta-Statska.

Jag anlade ett ytterst förvånat uttryck, och Charley, som förstod att något var i görningen, följde exemplet.

"Nej nu talar han verkligen engelska", sade jag. "Och nyss sade han till oss, att han var fransman och bara kunde franska."

"Det här begriper jag inte", sade Bob. "Vad tjänar de lögnerna till?"

"Han talar förresten bruten engelska också", sade jag till bonden. "Så engelsman är han inte."

"Det där bör noga undersökas", sade bonden och gick närmare intill Bob.

"Det förefaller mig som om dialekten vore tysk", anmärkte Charley, som äntligen fått klart för sig vad meningen var.

"Och han bjöd mig pengar för en tjänst", röt fransmannen. "Nu, förbanningen--"

Till sakens vidare utveckling voro Charley och jag overksamma men intresserade åskådare. Men när Bob började önska att han aldrig blivit född, ingrepo vi med risk för våra egna liv och förklarade för fransmannen att vi misstagit oss. Det var inte tysk utan amerikansk dialekt, som Bob talade.

Tja, se'n var det ingenting mer än att bonden med fransk artighet bad Bob tusen gånger om ursäkt och körde honom i en skottkärra till röda korset. Charley och jag firade, som sagt, det lyckliga förloppet med en liten hippa.

Nu har du hört historien. Ge dig i väg. Om bara den förbaskade jorden ville låta bli att snurra så--"

V.

"Skall flyga!" sade Harry Taylor, när han fått sin pipa stoppad och en grogg med en liten klingande isbit i framför sig på packlådan.

"Vad skall du, sa du?" frågade Charley Reeves och lade en tidning under för att sitta litet bekvämare på sin margarinfjärding.

"Flyga!" svarade Harry. "Militäraviat! Bussig karl! Skaffat tillåtelse! Skall ta en liten tripp över de tyska linjerna, förstår du. Få se krig till slut. Inte kan en energisk karl som jag vara nöjd med att hänga bakom armén så här. Sedan dom nu avancerat lite har man ju fått tillfälle att se lite lik, men vad är det i själva verket? Kan man ha någon verklig glädje av det?"

Charley Reeves svarade inte, och Harry Taylor fortsatte:

"Här kommer man resande många tusen mil för att få se folk slåss, och vad händer? Jo man placeras kilometervis ifrån platsen för slagsmålet, fraktas än fram och än tillbaka. Ena dagen sitter man i ett slott, den andra i en bondstuga och den tredje, som nu, på en margarinkutting i ett gammalt ruttet tält, men var man sitter och vart de fraktar en, så är det alltid betydligt mera fridfullt än vi ha det i vardagslag hemma i Montana. Ni, slöfockar, nöjer er naturligtvis med sådant, men inte jag. Jag har intrigerat och använt alla slags inflytanden, mest det världsblads som jag representerar, och mot vilket till exempel Harristown Tribune är som republiken Andorra i jämförelse med Nordamerikas Förenta Stater, med Filippinerna, Porto Rico, Hawaji och Guam på köpet. Detta har resulterat i att jag om en timma får flyga med Duvallon och kasta bomber."

"Lögn, naturligtvis!" svarade Charley Reeves lidelsefritt.

"Sant, naturligtvis!" sade Harry Taylor med lidelse. "Kallar du mig lögnare så bryter jag nacken av dig, så att hängmannen i Sing-Sing slipper det jobbet. Jag, Harry Taylor, kommer alltså att om en timma sväva lika högt över dig som min intelligens står över din, alltså omkring två tusen meter. Jag skall från denna höjd se hur man skjuter på varandra med kanoner, hur de stora generalerna på sitt vanliga snillrika sätt leda sina arméer mot varandra, och hur den enkle mannen i ledet, i avsaknad av varje taktisk bildning, nöjer sig med att stillsamt och flärdfritt köra bajonetten i magen på den lika enkle soldaten från andra sidan gränsen. Allt detta får jag se, medan du och de andra murvlarna sitta här och glädja er åt whisky och soda. Tänk vilken livfull skildring jag kommer att telegrafera in."

Charley Reeves gav Harry Taylor en blick, i vilken något som påminde om intresse skymtade fram.

"Är detta, mot förmodan, sanning?" frågade han.

"Nej!" svarade Harry.

"Kunde väl tro att det var lögn", sade Charley Reeves. "Så'nt där händer inte i verkligheten. Och för övrigt vore du inte smart nog för att kunna arrangera det."

"Det är inte lögn", sade Harry Taylor med djupt allvar. "Det är sanning, men inte mot förmodan. Och jag erkänner att det var smart gjort av mig att arrangera det. Känner ingen annan, som skulle ha kunnat klara av det. Jag är en blygsam man, men jag kan i alla fall inte hjälpa att jag gripes av en verklig beundran när jag tänker på mig själv."

Charley Reeves tömde långsamt sitt glas.

"Jag skall be till gud för dig."

"Det var hyggligt!" sade Harry Taylor överraskad. "Det trodde jag inte dig om."

"Jag skall be", sade Reeves, "att du ramlar ned och slår ihjäl dig. Eller också, att du kommer ned på tyska sidan och blir arkebuserad. Det senare vore förresten nästan trevligare."

"Nu känner jag igen dig, gamle vän", svarade Harry. "Du får förlåta mig att jag för ett ögonblick misskände dig och trodde att det kunde finnas en ädel tanke i din skalle. Apropos din skalle: har du lagt märke till den där orangutangen i Londons Zoo? Ni är påfallande lika. Orangutangen har bara en mera grekisk profil."

Tältdörren slog igen efter Charley Reeves nästan innan Harry talat till punkt, och den värde representanten för Montana Screamer log brett.

"Synd om gossarna i alla fall", sade han. "Jag tror att jag skall låta dem intervjua mig när jag kommer ned igen."

En timma senare stod Duvallons maskin klar till avfärd. Aviatören och mekanikern gingo ännu omkring och tittade på stagen, en liten, avundsjuk klunga amerikanska korrespondenter tittade också på stagen därför att flygaren gjorde det, och framme vid motorn, med handen på ena vingen stod Harry Taylor och såg ut som om han ägde apparaten. Han väntade på att bli knäppt av sin fotograf, och dröjde litet för att alla andra skulle komma ur fokus.

Äntligen voro de ur vägen. Kick! Plåten var tagen.

"Nu tar ni Duvallon och mig, Hopkins", skrek Harry Taylor. "Och så en eller två när vi ge oss av, men se till att jag syns bra."

Flygaren kom leende fram med en cigarrett i mungipan.

"Hallå Vally!" skrek Harry. "Kom och ställ dig här, så ta vi en plåt. Nej, inte framför mig, på vänster sida, _vänster_ hör du. Är det du eller jag, som representerar ett världsblad?"

"Det skall bli trevligt det här", sade Harry när plåten var tagen. "Sväva högt, högt däruppe, och ta plåtar och släppa ner bomber, så att tyska generalstaben blir mörkrädd. Nu skall det bli fart på luftkriget, sedan Harry Taylor tog hand om det. Möter vi en Zepp nu, ajöken med den. Hör ni gubbar, glöm inte att meddela era tidningar att jag har flugit. 'Vår berömde landsman, den framstående journalisten Harry Taylor etcetera', skall det stå."

"Försök inte", kom det i kör från ämbetsbröderna.

"Fähundar!" sade Harry. "Ni vet inte vilka nyheter som är viktiga. Men hör nu Vally, vad ser mitt öga? Det här aeroplanet är ju inte helt."

"Inte?" sade Duvallon. "Vad är det för fel?"

"Fel? Det är en sabla hoper fel. Ser du inte att det finns en hel hop hål i den här vingen, en, två, tre--en sabla mängd."

Aviatören skrattade och började stiga upp i maskinen.

"Det där är ingenting att bry sig om. Det är bara hål efter tyska kulor."

"Bara!" sade Harry Taylor, och ställde sig bredbent med händerna i byxfickorna. "Bara! Vad i herrans namn har du så långt nere vid jorden att göra, att de kan träffa dig med sina skott? Då kunde du ju lika gärna åka bil."

"Jag måste flyga rätt lågt, för att kunna se hur jag kastar mina bomber, och för övrigt se någonting alls. Upp nu, Harry, så åker vi."

"Stopp lite! Är det möjligen din mening att också den här gången gå så där lågt? Menar du att tyskarna skulle få lov att skjuta flera hål inte blott i maskinen utan även i dig och Harry Taylor, Esq. från Helena, Montana U.S.A.? Ämnar du inte flyga utom skotthåll när du har ansvaret för ett så dyrbart liv som mitt?"

Duvallon hade aldrig haft så roligt.

"Nej då, kära vän! Jag ämnar gå så lågt jag vågar. Antagligen blir vi inte träffade, bli vi det så--tja."

"Så--tja, ja!" skrek Harry Taylor uppbragt. "Det går väl an för dig att säga. Du är bara en fransk flygare, och så'na finns det gott om. Men jag är den mest berömde journalist Montana någonsin frambragt. Vad vore Screamern utan mig?"

"Vederhäftig!" stack Charley Reeves in.

"Håll mun! Ja, den skulle inte kunna existera helt enkelt. Ingen kunde upptaga min mantel. No sir! För min egen del är jag inte rädd, men jag känner djupt mitt ansvar mot min tidning. Jag får inte ta en sådan risk. Flyg du, Vally! Ge dig av bara, och låt preussarna peppra dig. Men glöm inte att peppra igen. Och om du trillar ner, så var lugn. Jag skall genom Montana Screamer se till att ditt namn skall gå ned till eftervärlden. So long, Vally! Hälsa Kaisern!"

Några minuter senare svävade Duvallon högt uppe i det blå, och en skara belåtna amerikanska journalister skockade sig kring Taylor.

"Well Harry!" skrek Charley Reeves med ett sarkastiskt skratt. "Hur gick det nu med den där livfulla skildringen?"

"Bra, antar jag!" svarade Harry Taylor lugnt och tände en tjock, svart cigarr. "Den telegraferade jag i väg för en halvtimma se'n."

VI.

Ståndrättens ordförande, en bister överstelöjtnant med gråsprängd mustasch, satte sig tillrätta i stolen och anlade ett högtidligt och skräckinjagande ansiktsuttryck.

"För in fången", sade han.

Fången fördes in. Det var en ung karl, med lugna och klara ögon, som med synbart intresse betraktade omgivningen.

"Hörrnu herrn!" började han, vänd till överstelöjtnanten. "Ni är tydligen basen i den här butiken. Nu vill jag veta--"

"Tyst!" dundrade överstelöjtnanten, och spände blicken i fången.

"Nu vill jag veta", fortsatte denne oberörd, "vad man har gjort av min tuggtobak."

"Namnet?" frågade överstelöjtnanten kallt.

"Carolina Plug Cut, den bästa tuggtobak som finns, och den sista kakan jag hade, och nu ha de här drullarna tagit den och--"

"Tyst!" vrålade överstelöjtnanten pionröd i ansiktet. "Jag vill veta ert namn!"

"Jaså mitt!" sade fången. "Kors, jag trodde att ni ville ha rekommendation på en bra tuggtobak. Det lär jag gärna bort, och jag rekommenderar den. Men jag gillar inte att de har tagit ifrån mig min bit, och den sista kakan till på köpet."

Överstelöjtnantens ansiktsfärg övergick till violett.

"Ert namn, herre! Vad heter ni, och vem är ni?"

"Vad jag heter", svarade fången. "Det tycker jag att ni borde veta förut. Jag är Harry Taylor, representant för Montana Screamer, den mest framstående och inflytelserika tidning som existerar mellan San Fransisco och Yokohama, indirekta vägen."

"Ni är anklagad för spioneri!" upplyste överstelöjtnanten med gravlik röst.

"Och om jag inte får igen min tobak snart", svarade Harry Taylor, "så kommer jag att anklaga en och annan för snatteri."

"Erkänner ni?" frågade överstelöjtnanten.

"Erkänner vad?"

"Att ni sökt utforska militära hemligheter såsom trupprörelser och dylikt. Att ni sökt fotografera viktiga fältbefästningar och att ni sökt uppsnappa rapporter med mera."

Harry Taylors ansikte avspeglade en lätt förvåning.

"Sure!" sade han. "Det är klart att jag erkänner det. Det är ju det jag är här för."

"Han erkänner!" sade överstelöjtnanten till ståndrättens övriga medlemmar. "Han erkänner att han är utsänd för att spionera."

"Det är klart!" sade Harry Taylor. "Tror ni att jag reser tvärs över halva världen hit för att få mina nyheter via New-York? Tror ni, att en krigskorrespondent av min kaliber nöjer sig med de magra och utan verklig virtuositet tillverkade osanningar, som den där jycken som sköter reklamen för er generalstab skickar ut? Tror ni att en karl som jag nöjer sig med att ligga stilla två timmars resa från armén, när han lika gärna kan vara där framme och se själv? Sällan!"

"Spioneri straffas med döden", upplyste överstelöjtnanten. "Ni har erkänt er skyldig, och kommer alltså att dömas till döden och arkebuseras inom två timmar."

"Inte!" sade Harry Taylor. "Tusan också, att ni har knyckt min tobak. Jag pratar aldrig så bra som när jag har en liten buss vid högra sidan av underläppen. Arkebuseras, sa ni! Det är ju ett finare namn på skjutas, det! Ni skulle skjuta Harry Taylor från Montana? Käre vän, det tror jag inte att ni lyckas med. Det har aldrig lyckats någon förut."

"Har ni något att anföra till ert försvar?"

"Om? Säkert! Ett par tjog slagskepp med stjärnbanéret under gaffeln för att nu inte nämna några dussin kryssare och annat smått och gott. Tror ni att onkel Sam skulle tillåta det här lilla landet att kallblodigt mörda en av hans ädlaste och mest framstående män. Nädå! Det är bara i Mexico sådant går för sig. Försök inte, lilla françois. Mig bluffar ni inte."

Med en knyck drog Harry Taylor fram vänstra manschetten, tog upp en blyertspenna ur västfickan och började skriva.

"Vad gör ni?" frågade överstelöjtnanten.

"Antecknar!" svarade Harry med belåten min. "Det är minsann inte varje dag man har en så'n här tur, må ni tro. Ställd inför ståndrätt, och hotad med skjutning. Jo, jag tackar jag. Bestulen på tuggtobak, och lämnad utan alla livets njutningsmedel. Det blir minst--"

"Tyst, herre! Här är det jag som för ordet!" röt överstelöjtnanten.

"Minst fyra spalter med porträtt. Och vilka rubriker sedan! Nog trodde jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna hemma i Montana att sätta sig upp och se efter vad som hände, men inte--"

"Herre! Ni blir bortförd och skjuten ögonblickligen om ni inte tiger."

"Inte trodde jag, att det skulle bli en så helsickes fin historia", fortsatte Harry Taylor ogenerad. "Nu medan jag har herrarna så här på ett ställe och ni inte har brått som vanligt, så skall jag passa på och göra en liten intervju. Vad säger ni, överstelöjtnant? Tror ni att kriget går igenom?"

"Monsieur Taylor! Har ni klart för er, att ni står överbevisad om spioneri och när som helst kan vänta att bli skjuten?"

"Puh, puh! Vi skall inte tala vidare om den lilla historien", sade Harry. "Den har jag för länge sedan förlåtit er. Tala inte om den! Den har givit mig material för ett uppseendeväckande telegram och saken är klar. Nu vill jag bara ha några upplysningar--"

"Har ni något ytterligare att säga innan domen faller?"

"Att säga? Inte precis! Jag är inte pratsam av mig. Men jag skulle gärna vilja ha en plankarta med noggranna beskrivningar över era fältbefästningar. Särskilt är jag intresserad av taggtrådsstängsel."

"För sista gången frågar jag er. Har ni något att anföra, som skulle kunna motivera att dödsdom icke avkunnas över er?"