Part 1

Krigskorrespondenter och andra lögnare

Historier av Sigge Strömberg

_Sigge Strömbergs-böckerna Vol. 7_

1922

INNEHÅLL

KRIGSKORRESPONDENTER

SKÖNHETSVÅRD

DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN

I TRAPPAN

GETINGBOET

ETT NATTLIGT BESÖK

DEN GAMLE KAMRERNS JULAFTON

PENGAR

POLLY

DEN TYSTLÅTNE

CYLINDERHATTEN

PRISBOXNING

FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE

SVÄNGDÖRREN

PÅ PANOPTIKON

LANTBRUK

KRIGSKORRESPONDENTER

I.

Bob Hyes, representant för Arizona Kicker, lade upp även vänstra benet på bordet, flyttade maggördeln på sin cigarr ett stycke längre in, talade och sade:

"Hemma i Arizona känner jag en karl, som gärna betalar tusen dollars för att få läsa vad jag skriver."

"Blind, förmodar jag!" högg Harry Taylor, Montana Screamers förhoppningsfulle unge man, in. "Och om de därhemma visste, hur våra sagor tillverkas, så skulle de gärna betala vad som helst för att få oss inom skotthåll."

Suvaroff, ryssen, smålog stillsamt och sade:

"Jag skriver aldrig annat än vad som är sant."

"Då har du allt billiga telegramkostnader", förmodade Taylor. "Förresten skulle det inte gå an för oss. Vår läsekrets nöjer sig inte med så tarvliga saker."

Sanningen i det sista yttrandet var så påtaglig, att det blev tyst en stund. Så tog Taylor åter ordet.

"Här sitta vi, sju stycken fantasifulla unga män. Ett par av oss äro vida berömda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de äro det, och resten hoppas bli det på den här resan. Men ingen av oss kommer så nära de ställen där det händer saker och ting, att han kan höra kanondundret. Jag kan knappt påminna mig att ha sett en tysk i mitt liv och hade väl aldrig fått se en sårad heller, om inte van Weide ramlat av hästen i förgår."

"Jag slant!" sade van Weide generad.

"Slant? När du satt på en häst? No, sir! Du rider lika illa som du skriver. Men i alla fall, medan man sitter här och inte får veta mera än de officiella lögnerna, fordrar publiken att man skall hålla den à jour med allt vad som händer här, från fältslag ned till kommenderande generalens frukost. Och inte det minsta samarbete mellan kollegerna, så att om jag, som tycker om enkla vanor, telegraferar att han ätit havregröt och druckit vatten, så ger Wilson i Harristown Tribune honom kall kyckling och bourgogne mitt på blanka förmidda'n."

Men i går lyckades jag i alla fall få litet fakta att bygga en korrespondens på. Jag fick fatt i en stabsofficer som för ögonblicket inte tycktes ha så förbaskat brått, som de där kurrarna alltid har. Jag högg honom i knapphålet, gav honom mitt kort och sade:

"Monsieur överste, eller vad ni är. Jag har rest hit från Amerika för att se krig, men har ännu inte fått se något. Att ni inte för oss omkring och visar oss slagfält kan jag förstå, eftersom slagfälten alltid stanna på den tyska sidan, men skulle det inte vara möjligt att få se en soldat? Bara en enda, om ni så vill, och det behöver inte vara av den bästa sorten. Han må gärna ha en liten skavank. Ser ni, jag skulle så gärna vilja vara i stånd att säga, när jag kommer över pölen igen, att jag sett något av kriget."

"Monsieur!" sade han högdraget. "Ni vet, att vi inte uppmuntrat pressen att sända representanter."

"Sure!" sade jag. "Men jag behöver ingen direkt uppmuntran. Jag är inte hårdbjuden."

"Jag vill uttrycka mig tydligare, monsieur", sade han. "Vi önska inga korrespondenter i detta krig."

"Jag skulle gärna vänta till nästa, herr generalmajor och riddare", sade jag. "Men jag har absolut inte tid. Livet är ju så kort."

"Det torde bli ännu kortare, om ni utan tillåtelse söker skaffa mera nyheter än generalstaben lämnar er", svarade karlen.

"Det är det jag vet", svarade jag. "Annars hade jag inte kommit så här hövligt och anständigt och bett att få veta det jag vill ha tag i. Den metoden är inte så värst bruklig hemma i Montana. Där frågar man inte, där tar man reda på det man vill. See?"

"Ingenting hindrar er att fara hem till Montana, och där praktisera er metod", sa han högdraget. "Bon jour, monsieur."

Och med det tänkte han ge sig av, men han kände inte mister Harry Taylor från Helena, Montana U.S.A.

"Stopp lite", sade jag. "Herr greve och talman. Vi skulle gärna vilja veta, varför vi inte få gå och titta själva. Är det något fel på krigsskådeplatsen, som ni inte vill ska komma ut? Lita på mig. Jag är världens mest tystlåtna person."

"Monsieur!" sade han. "Anledningen torde vara klar för envar människa, som är begåvad med endast måttlig intelligens."

"Alltså vet ni det", svarade jag. "Men ser ni, herr överfälttygmästare, mina själsgåvor äro mycket mera än måttliga. Jag är den mest intelligenta människa jag vet, och har följaktligen genomskådat er. Ha!" sade jag och gjorde stora gesten, som imponerade förbaskat på karlen. "Ni äro rädda för oss, det är allt. Ni begå grymheter mot fångar och sårade, det är därför ni inte vågar släppa oss fram. Ni hänger fredliga infödingar, ni bränner gårdar, skändar kvinnor och mördar oskyldiga barn, som i många fall inte ens genom dopet upptagits i den kristna församlingen. Det inre Kongos fasaväckande kannibaler äro som nattvardsbarn i jämförelse med er."

"Monsieur!" skrek han. "Ni glömmer, att vi föra krig i vårt eget land."

"Monsieur!" skrek jag ännu högre. "Jag glömmer ingenting! Det är just det jävulusiska i hela saken, att ni för allt det där buslivet i ert eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt på det sköna Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda blad, som jag representerar, efter hämnd."

"Monsieur!" ropade han med en röst, som kunde skrämma ett ulanregemente, men inte mig. "Monsieur! Ni tar fel. Jag försäkrar er, att ni gör ett förfärligt misstag."

"Herr generalmajor och riddare!" sade jag. "Ni gör ett ännu mera förfärligt misstag när ni håller mig i okunnighet om vad som sker vid fronten. Då måste jag tro, att ni har något att dölja. Min åsikt är, att det står till så som jag sagt där framme, och jag känner det vara en moralisk skyldighet mot den värld som i andlös spänning väntar mina uttalanden, att ge luft åt mina åsikter i min tidning, det mest inflytelserika bladet i Förenta Staterna med biländer, såsom Hawaji, Filippinerna och Panamakanalzonen. Ni kan, om ni så vill, undvika det, genom att låta mig få se något."

"Kallas inte detta revolverjournalistik!" frågade han.

"Om inte precis, herr fältmarskalk, så något i den vägen", svarade jag. "Men min skyldighet mot läsekretsen är att tala om vad jag borde ha sett. Jag kommer att gå ännu längre. Jag kommer att i någon mån författa. Jag kommer att tala om hur jag, efter att under överhängande livsfara ha trängt fram till fronten och bevittnat de gräsligheter som ägde rum där, avsvimmad sjönk till marken och upptogs av tyska ambulansen, om hur tyskarna voro som mammor för mig, om hur väl de behandlade alla, sårade, fångar och befolkning, hur de enkla invånarna i de erövrade distrikten hylla tyskarna med äreportar, och kalla dem sina befriare, och hur de fångna franska soldaterna fälla tårar över att de burit vapen mot en så storsint och ädel nation. Vidare...."

"Det räcker, monsieur!" sade generalstabsprissen. "Är det något särskilt ni vill veta? Visa er något kan jag inte, men om ni vill ha detaljer från det stora slaget vid Grand Bete i går, så måste jag väl stå till tjänst."

"Det slaget hade jag inte hört talas om", sade jag.

"Nej," svarade han. "Det hålles tills vidare hemligt."

"Tror ni att jag intervjuade karlen? Något! Och på kvällen kablade jag över två tusen ord om det. En bra historia förresten. Livligt skildrad, med granater, förintade kavalleribrigader, taggtrådsstängsel, kulsprutor och hela baletten. Jag var ensam om nyheten i går, men i dag har jag intet emot att ni får den, gubbar, jag var ju i alla fall först."

Femton minuter senare voro samtliga amerikanska korrespondenter vid telegrafstationen och kablade av en samfälld och kraftig dementi på Taylors vackra bataljmålning.

II.

Två trötta sjukbärare, som stretat med sin bår i ojämn lunk, satte ned den vid vägkanten just då Harry Taylor kom susande vägen fram på en motorcykel, med en fart som om han glömt något viktigt. Harry Taylor lyste upp när han fick se den sårade, stoppade, steg av och slängde motorcykeln i diket på ett sätt, som förklarade dess skamfilade utseende.

"Förståndigt av er, gubbar, att ta er fem minuter i samma ögonblick, som ni fick se min rena profil svänga runt vägkröken. Här får ni var sin cigarr, jag kan inte röka dem själv, men ni fransmän som ä' vana vid Demi-Londres tycker nog att de är jäkligt fina."

Han böjde sig ned över den sårade och granskade honom.

"Vad är det med prissen? Stått i vägen för en granat. Well, ingen kan för olyckan fly. Dåligt omlagt förband det här, han blöder ju som en kalv. Det får jag lov att göra om."

Med ett par hastiga snitt skar han upp förbandet, tog fram ett annat ur sin ficka, ansade med lätta händer såret i soldatens axel och lade om det.

"Se så ja! Nu har han det komfortabelt. Kan inte begära bättre mitt i brinnande krig. Nu till den senare delen. Hur gick det här till?"

Den sårade svarade inte. Hans ögon voro slutna och det bleka ansiktet vänt emot himlen. Han tycktes ha förlorat allt intresse för denna världen, och ingen rörelse tydde på att han levde.

"Slö pojke det där!" sade Harry Taylor och betraktade honom kritiskt. "Om vi inte piggar upp honom, så kommer han bort snart. Var är min fältflaska? Här! Se så, gapa och blunda, så får du något gott."

Han tvingade ned några droppar av spriten i den sårades mun, och karlen öppnade ögonen.

"Se så ja! Så ska det tas! Nu rycker han upp sig, och om ett par dar är han vid fronten igen och stoppar nästa granatskärvas vilda flykt. Hör du, gosse, hur gick det här till, egentligen?"

"Det var strid!" upplyste en av sjukbärarna.

"Vad i herrans namn säger ni, karl?" sade Harry Taylor med bitande ironi. "Slogs dom? Fick han inte det här vid en tebjudning? Det låter otroligt, men jag får väl tro er. Tag en cigarr till! Jag är inte rädd om dem."

I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor.

"Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?"

"Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre. Han har fört ett herrans liv efter dig hela förmiddagen. Var förtvivlad för att han inte fått tag i dig. Förbannade, svor, bad, grät! Fransman, förstår du! Impulsiv. Han hade några viktiga meddelanden, som han ville ge amerikanska publiken genom en verkligt ansedd källa. Ansåg dig lämpligast, löjligt nog. Det blir en fin historia för dig, gamle gosse. Jag är grön av avund. Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig! Skynda! Hasta! Nå, är du där än?"

Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället den sårade med synbart intresse.

"Vad är det där för en prick, som du håller på med?"

Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin solbrända kind.

"Det här? Det är en kär släkting. En brylling till min hustrus första eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt inte oss hindra dig. Generalen väntar."

"Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst sista också."

Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande.

"Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?"

"Absolut!" försäkrade Bob Hyes.

"Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min."

"Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte."

Harry Taylor funderade ett ögonblick.

"Hade jag en kulspruta här, så skulle situationen strax vara avklarad, men som det är, får jag väl låta dig leva och göra en dygd av nödvändigheten. Och eftersom du i alla fall är här och skräpar kan vi samarbeta. Jag, som är mest intelligent, sköter om intervjun och säger till dig vad du skall skriva, du, som ju i alla fall kan stenografera, tar ned vad jag säger. Håll mun! Jag tål inga motsägelser. Nu börjas det."

Han gav den sårade ännu en klunk ur fältflaskan och vände sig till sjukvårdarna.

"Var hittade ni den här göken?"

"Han låg en tre kilometer nordost härifrån i ett snår, där dom visst haft en patrullstrid."

"Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi säga? Sammanstötning, låter ingenting, förpostfäktning, skräp, fältslag kan man ju egentligen inte kalla det utan en viss överdrift, som är mig motbjudande. Drabbning! Där ha vi ordet! En drabbning kan stå emellan hur många personer som helst eller hur få som helst, dock minst två. Skriv: En blodig drabbning utkämpades i dag ungefär aderton kilometer nordnordväst om--vad om, skall vi säga? Derci? Rethel? Betheniville? Det sista låter bäst! Alltså: Nordnordväst om Betheniville mellan--mellan vad? Vi få väl göra det här franskvänligt, så att det åker igenom censuren. Alltså: mellan en fransk infanteriavdelning och två tyska kavalleriregementen, understödda av infanteri, fält- och positionsartilleri, varibland de berömda 42 centimeters mörsarna, ett flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjörstrupper, träng, fästningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det låter nästan som en officiell generalstabsrapport."

"Utmärkt!" sade Bob Hyes. "Men vore det inte skäl i att stryka fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar efter fel."

"Du har rätt, min vän, stryk vapnet."

Han böjde sig mot den sårade.

"Kan ni höra vad jag säger?"

Den sårade gjorde ett jakande tecken.

"Well, tala då om hur det hela gick till."

"Jag vill dö!" sade den sårade.

Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.

"Ingen tid att tänka på sådant nu", sade han. "Det här är viktiga saker. Vi två representera en av Förenta Staternas förnämsta tidningar, och en liten smutslapp i sydvästern, och vad vi skriva kommer att med andlös spänning läsas av miljoner av Amerikas intelligentaste män och kvinnor samt cirka tjuguåtta cowboys och ett halvdussin falskspelare i Arizona."

"Jag vill vara i fred", viskade den sårade matt.

"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och när plikten mot fäderneslandet kallar. Det är ju La Frances ära det gäller. Och förresten har ni fått två drinks av mig. Otacksamhet är det fulaste som finns. Låt mig få en liten beskrivning på striden."

"Vi ryckte försiktigt fram--", viskade fången.

"Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade. Det där var inte illa. Nå, min gubbe. Vad hände vidare?"

"Ett skott small--."

"Utmärkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rördes av kvällsvinden--jaså, det var på morgonkvisten, ja, sätt morgonbrisen då--. Soldaternas fötter sjönko ljudlöst ned i den mjuka mossan. Ingen fågel kvittrade, ingen lärka slog i skyn. Tystnaden låg som ett dok över nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spänningen blev outhärdlig, hotade spränga brösten. Nävarna kramade gevären, så att knogarna vitnade. Man ville göra något, skrika högt, skjuta, vråla, vad som helst för att ge utlopp åt energien, för att bryta denna hemska, beklämmande tystnad, som hotade att krossa en.--Så med ens brast det lös! Det brakade till från den befästa höjden i fronten, och luften fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas rassel och handgevärens smattrande förenade sig till en demonisk kör, som växte, växte--. Som en orkan av död och förintelse svepte projektilerna genom de framstormande leden, dödande, krossande, lemlästande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. Nå, min gubbe, hur gick det se'n?"

Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt intresse för verkligheten, skakade på huvudet.

"Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än jag."

"Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob, så gå vi på igen?--Som rytande rovdjur störtade fransmännen framåt. Seger eller död! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast av nya män. Den överlägsna tyska styrkan slogs med förtvivlad tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet uträtta. Oemotståndligt trängde fransmännen fram. Varje tumsbredd jord såldes fot för fot med tyskt blod, men intet hjälpte. Likt en jättevåg rullade den franska styrkan mot kullens topp, och snart såg man trikoloren vaja stolt för vinden där uppe.--Dom har väl fana med sig vid sådana tillfällen? Inte? Gör ingenting. Det gör sig bra ändå.--Kring fanstången rasade länge en hårdnackad bajonettstrid. Stål slog mot stål, trycktes in i varma, skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett energiskt förföljande.--Puh! Det där får vara nog för den här gången. Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?"

"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vår sårade vän här, som givit oss alla dessa värdefulla upplysningar, förtjänar ett bättre öde än att komma på lasarett och av misstag få en eller annan lem avskuren."

"Tack för omtänksamheten", sade den sårade. "Men det är nog ingen fara. Jag känner mig mycket bättre nu, och nu _vill_ jag leva. Det gör mycket till."

"Det gör det", sade Harry Taylor. "Det var ju roligt att ni fått tillbaka er livslust. Far i frid."

"Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om allt det underbara som jag upplevat."

Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst.

"Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn. "Hur många tyskar stupade egentligen i det där slagsmålet, som ni var med om?"

"Ingen", sade den sårade. "Dom skubbade sin väg båda två."

III.

Harry Taylor öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet.

"Är Hyes här?" frågade han med en viss ängslan i rösten och såg sig omkring.

"Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."

Harry Taylor slank in hel och hållen, slog sig ned, lade hatten inom räckhåll och sade:

"Gudskelov för det då! Jag längtar inte efter att få träffa honom. Hoppas att han begått självmord eller något annat förståndigt."

"Vad nu hava hänt?" frågade Ferati.

"Åh, ingenting just. Det blev visst bara något hinder med hans telegrafering, och han är antagligen litet nervös nu. Jag tycker inte om nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen.

Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att den saken var alldeles i sin ordning. Fransmannen hade varit med om en sju helsikes drabbning, och var alldeles smäckfull av intressanta detaljer, som han inte önskade något högre än att få genom mig sprida ut i världen. Han gick på och pratade en hel timme nästan, och jag samlade materialet och gjorde naturligtvis med min vanliga skicklighet en verkligt intressant historia av det. Han hade förmodligen hållit på att prata än om jag inte till slut bett sjukbärarna bära bort honom och då grät han av sorg över att behöva skiljas från mig. Han hade aldrig förr träffat en så tjusande personlighet, sa han.

Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid. Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.

Det gjorde vi, och på en halvtimma gjorde jag ihop en korrespondens, som för all framtid kommer att betraktas som en av amerikanska journalistikens skönaste pärlor.

När jag höll på med de sista raderna öppnade Bob dörren:

"Är du färdig snart, Harry?" sade han. "Så få vi sällskap till telegrafen."

"Visst", sade jag. "Vänta bara i sex rödkindade sekunder så kommer yours truly som en oljad blixt."

"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren.

Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev inte alls förvånad utan tvärt om.

"Lås du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."

"Det är en stark och bra ekdörr den här!" svarade han.

"Well, folk är väl inte döva här i huset i alla fall. Jag skall föra ett sådant helsickes liv, att jag snart skall bli utsläppt, om inte annat, så på en stege genom fönstret."

"Jag skall säga, att du är full och galen, och inte får släppas ut!" svarade fähunden. "Om du vet någon mer möjlighet att komma ut, så gör mig den tjänsten och nämn den, så att jag kan få nöjet att förebygga den. Inte? Nej, inte jag heller. Ja, ajöken då. Var inte ledsen. Jag skall telegrafera till din tidning att du vågat dig för långt fram och ligger svårt sårad på ett militärsjukhus."

Med det gick han nedför trapporna, men kom snart upp igen.

"Hör du Harry", sade han. "Om du hoppar ut genom fönstret, så bryter du nog nacken. Gör det!"

Se'n gick han, gudskelov, definitivt.

Jag satt kvar och tänkte. Ut måste jag, även om jag skulle följa Bobs råd, och hur det var tilltalade det mig inte precis. Jag slog trumvirvlar på dörren, men inte en själ kom. Då gjorde jag, som alla sköna riddardöttrar brukade på den gamla, goda tiden. Jag band ihop mina lakan och hissade mig ut.

När jag var tre meter från marken släppte knuten som höll ihop lakanen och jag hamnade i en blomsterrabatt. Sammanträffandet med moder jord var inte särdeles behagligt, och förbättrade inte precis mitt utseende, men alla ben och grejor höllo, och förresten ser nästan varje anständig människa ut som en buse här nere.

När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som jag ovillkorligen måste träffa på vägen.

Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en stabsadjutant. Jag tog ögonblickligen betäckning, försvann helt enkelt i terrängen och sprang på omvägar till telegrafen.

Där inträffade det underverket, att den ende tjänsteman, som befordrade allmänhetens telegram för ögonblicket var ledig och mitt telegram kablades i väg genast. Men medan jag stod där fick jag en idé, rusade ut, och direkt in i närmaste hus.

"Det finns väl en bibel i huset?" frågade jag en flicka, som öppnade för mig.

"Bibel?" sade hon, som om hon inte trodde, att hon hört rätt.

"Ja, bibeln eller den heliga skrift, med eller utan illustrationer av Gustave Doré. Jag betalar tjugu francs i guld extra kontant för en bibel."

Jag fick en inom tre sekunder och lämnade efter mig tjugu francs och det intrycket att jag var vansinnig.

Med bibeln i hand rusade jag in på telegrafstationen, rev ut första Mose bok, skrev min tidnings adress på titelbladet och lämnade den till telegrafisten.

"Ilkabla genast det här", sade jag.

Nummer två trodde naturligtvis att jag var vansinnig.

"Det här?" sade han.

"Ja, det där! Första Mose bok! Tror ni inte att censorn släpper den igenom? Här är femhundra francs till porto. Det som blir över får ni behålla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i väg innan det här är expedierat."

Det var ett argument, som han förstod. Han gav mig en medlidsam blick, som jag håller honom räkning för, och tog pengarna så hastigt som möjligt, för att jag inte skulle hinna att ångra mig.