Part 3

"Om jag har! Var lugn för det! För det första är jag principiell motståndare till dödsstraffet, och för det andra har jag ju redan en gång sagt ifrån, att vi inte skall tala vidare om den här saken. Jag har förlåtit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi här en hel del amerikanska korrespondenter som allesammans äro mina personliga, kära vänner. Fråga bara Bob Hyes om han inte älskar mig! Om jag skulle bli skjuten, så skulle varenda en få klart för sig, att han riskerade samma sak om han inte ordnade för sig, och alltså kom han att ordna för sig. Detta kom att ske genom en samfälld och enkel presskampanj mot er för att ni mördat en amerikansk undersåte och en av nationens förtroendemän, och de skulle inte ge sig förrän etthundratio miljoner amerikanska strupar ropade efter ert blod. Tja, se'n hade ni bara att veta hut och bedja om ursäkt, och betala några miljarder i skadestånd, i annat fall kommo yankees hit och hjälpte tyskarna att möblera om er karta. Nej, monsieur, det finns så fullt av argument mot min arkebusering att man knappt kan komma fram för dem."

"För bort fången!" sade överstelöjtnanten. Och Harry Taylor fördes bort.

Hans ansikte sken av belåtenhet när han åter fördes in för att höra sin dom, och underkäken arbetade taktfast.

"Fått igen tobaken! Sergeanten hade lånat den och tagit sig en bit. Det fick han gärna! Jag nekar aldrig en människa en buss."

Ståndrätten låtsades inte höra, och överstelöjtnanten klarade strupen.

"Monsieur Taylor! Ni är befunnen skyldig till spioneri, och skall alltså enligt krigslagen arkebuseras. Men ståndrätten har funnit det till full evidens ådagalagt att ni varken vid brottets begående eller senare, möjligen inte heller tidigare, varit vid förståndets fulla bruk, varför ni frikännes."

En kort sekund såg Harry Taylor nästan förbluffad ut. Så log han.

"Ja, det är ju också ett motiv", sade han.

"Men", fortfor överstelöjtnanten, "uppmanas ni samtidigt att omedelbart lämna landet. Åtlyder ni icke denna uppmaning komma militärmyndigheterna att utvisa er. I annat fall bekosta vi en bil till vilken bakom fronten liggande ort ni väljer, varifrån ni kan fortsätta vidare. Antar ni tillbudet?"

"Visst fadren", svarade Harry Taylor. "Jag sköter korrespondensen lika bra i London."

"Bilen väntar!" sade överstelöjtnanten och reste sig, tillsammans med rätten i övrigt.

"Ja, ajöken på er då, gubbar! Trevligt att träffa er, men jag säger i alla fall inte au revoir. Hälsa hustrur och barn!"

Med det gick Harry ut, nickade nådigt åt några officerare i närheten och vräkte sig komfortabelt tillbaka mot bilens kuddar.

Chauffören vände sig och gjorde honnör.

"Varthän, monsieur?"

"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tände en svart cigarr. "Till närmaste telegrafstation, naturligtvis."

SKÖNHETSVÅRD

Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av kullar och dalar.

Ingen hade någonsin sagt ett ont ord till Erlandsson för den sakens skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio åren, men Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest omsorgsfullt benade hår eller vaxade mustascher kunde göra hans ansikte ens hälften så tilldragande som till exempel hans vän Hilmérs, en skillnad som ytterligare pointerades av att fröken Vira på Flasklocket alltid ställde sig på Hilmérs sida om bordet och pratade när de tillsammans tömde sin aftongrogg.

Det var därför endast helt naturligt, att följande annons i Morgonblackan skulle sätta Erlandssons hjärna i verksamhet. Där stod:

_Varför är ni inte skön?_

Oregelbundenheter i anletsdragen rättas genom paraffininsprutning. Renaste grekiska, romerska eller semitiska profiler erhållas efter behag. Full diskretion. Svar till "_Profil_", denna tidning.

Erlandsson funderade i två dagar, så svarade han och fick per omgående post svar från tandläkare Skoglöf, som erbjöd sig att på ett par timmar möblera om Erlandssons anletsdrag, så att han sedan skulle kunna ta första pris på vilken skönhetsutställning som helst.

Erlandsson funderade en stund till, men inte länge. Sedan gick han upp till Skoglöf och beställde en grekisk profil. Morgonen därpå satt han i Skoglöfs tandläkarstol och såg i en spegel sin näsa sakta rätas ut och antaga en fullkomlig form, om man bortser från det faktum att näsborrarna voro litet för stora.

Under de närmaste timmarna förädlades Erlandssons profil ofantligt, och när han till sist steg ut ur tandläkarens port, var han till oigenkännelighet förskönad, och med svallande glädje i hjärtat promenerade han hemåt.

"Det här skall bli en överraskning för Adolfine!" tänkte han, när han ljudlöst öppnade tamburdörren och steg in. "Jag undrar vad hon skall säga, när hon får se hur vacker man hon fått."

När han passerade tamburspegeln stannade han ett ögonblick och granskade sina nya drag i stum beundran. En ädelt formad näsa, hög, klar panna, fylliga kinder och ett belåtet, självsäkert drag kring munnen, som icke funnits där förut. Om det härrörde från paraffin eller den med skönheten följande självsäkerheten är ännu outrett.

Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen--för mindre gick det inte av--och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen och stannade förvånad i dörren.

"Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade förvånad på Erlandsson.

"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende.

"Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?"

"Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road.

"Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett er förut."

Hon granskade honom litet närmare, och bleknade.

"Himmel!" skrek hon till. "Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!"

Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge.

Men han tog saken mycket lugnt.

"Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön yngling. Stackars Dolfi! Men hon blir så mycket gladare när hon får veta hur det är."

Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde.

"Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har mördat och rånat min Mikael."

Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor på hans smala armleder.

"Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du gömt liket, så kanske straffet blir mildare."

"Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick? Det här är endast ett skämt."

"Det där kan du säga till kommissarien", sade konstapeln. "Kom med nu och håll käft."

Men nu intervenerade fru Erlandsson.

"Stopp ett ögonblick!" sade hon. "Han kanske talar sanning. Min man har så'na där idiotiska påhitt ibland. Vem är ni?"

"Känner du verkligen inte igen mig, Dolfi?" sade Erlandsson ömt. "Jag är ju din egen lille man."

Det galltjut fru Erlandsson uppgav väckte uppseende i de tre närmaste kvarteren.

"Min man! Vilken fräck usling! Denne knoddsköne bandit vågar påstå att han är min käre, fule och litet enfaldige, men dock så beskedlige man."

"Nä hörru! De där är för grovt", sade polismannen. "Nu åker du med."

Och gripen av fjorton starka armar, fördes Erlandsson mot dörren. Men då blev Erlandsson på allvar rädd.

"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag har på magen."

"Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad.

"Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson bevekande. "Så känner du säkert igen mig."

I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in.

"Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva sta'n."

"Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."

Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog.

"Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?"

"Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han, andra på att det inte är han."

"Det här är jag!" kved Erlandsson.

"Jag kan inte yttra mig bestämt förrän jag får tala med honom om någon sak, som jag säkert vet, att bara Erlandsson och jag känner till."

"Gör det, Hilmér!" bad Erlandsson, "så ska du få se, att det är jag."

"Till exempel den där hundralappen, som du lånade av mig i förra månaden", sade Hilmér.

"Vilken hundralapp!" utbrast Erlandsson förvånad.

"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det är inte Erlandsson."

Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till:

"Jo, jo, jag minns!"

"Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur det gick till när du lånade den?"

"M--nej--jag menar jo."

"Nå, berätta då!"

"Jag bad dig låna mig hundra kronor, och jag fick det!" sade Erlandsson enkelt.

"Stämmer!" instämde Hilmér. "Men jag är inte riktigt övertygad än. Betala igen pengarna, så skall jag tro dig. Det är klart", sade han till poliserna, "att karlen inte betalar Erlandssons skulder, utan att det är Erlandsson."

"Naturligtvis inte!" ansågo dessa.

Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det orättfångna godset försvinna i sin ficka.

"Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna kan låta honom gå."

När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände ögonen i honom och sade sakta och tydligt:

"Ge mig tillbaka mina pengar!"

"Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt.

"Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt.

"Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...."

Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek undan. Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett hörn av mattan och slog ansiktet i golvet.

När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika knölig.

Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.

Erlandsson är fortfarande inte skön.

DEN ENERGISKE LIKKISTSNICKAREN

Gamle likkistsnickare Anderson i Barbacka avsomnade en vacker dag och vart begraven i ett fodral av sin egen välkända tillverkning, och änkan, som var för gammal till och med för att gifta om sig, överlät affären åt första biträdet, snickare Petterson, som var känd Barbackabo och hade kundkretsens fulla förtroende.

Barbacka tyckte att detta var i sin ordning och sjönk, när begravningen var över, åter ned i samma idylliska ro som förut. Det hörde till kutymen i Barbacka, att affärer skulle skötas stillsamt, och staden hade ingen anledning att befara att dess nye borgare, som till på köpet utövade det mest diskreta av stadens alla hantverk, skulle bryta denna goda sed.

Men Petterson var en man med energi och ambition. Gamle snickare Anderson hade visserligen blivit husägare och rådman på att ta hand om cirka hälften av Barbackas befolkningsförluster, men detta blygsamma mål räckte inte för Petterson.

Följden blev den att Barbacka en vacker lördag, när tidningen kom, brutalt rycktes upp ur sin slummer av följande annons:

_Barbacka Begravningsbyrå_--Direktör K. P:son Petrini--levererar prydliga och bekväma likkistor samt klädsamma svepningar fort, väl och billigt. Rabatt vid större beställningar. Klipp ur annonsen!

Samtidigt visade sig likkistsnickare Petterson, numera direktör Petrini, på stadshotellet iklädd splitter ny kostym, lackskor och damasker, vilket i Barbacka ansågs vara höjden av elegans, sedan en yngre handelsresande från Örebro visat sig där så utstyrd. Denna prakt förhöjdes ytterligare genom att Petrini förtärde ett glas renskt vin, vilket både han och staden i övrigt ansågo mycket passande för hans yrke.

Dagen därpå upphängdes stadens första glasskylt över direktör Petrinis affär, och efter ytterligare ett par dagar förstorades skyltfönstret till i Barbacka dittills oanade dimensioner.

Barbacka häpnade, och avvaktade med spänning vidare händelser.

De läto inte länge vänta på sig. I stadens tidning syntes lördagen därpå åter en annons:

_Ni sover sött_ om ni vilar i en av Barbacka Begravningsbyrås charmanta kistor iförd en av våra verkligt eleganta svepningar. Gör ett försök!

Och på söndagen skyltades i det nya fönstret med en mängd på varandra ställda kistor. Stora, svarta nederst, så allt mindre och mindre, tills toppen pryddes av en liten vit kista. Och på alla kistorna stod det plakat: "Hållbar men billig!"--"Högst komfortabel!"--"Senaste modell!"--"Rymlig och luftig!" o.s.v. Och på den lilla vita stod en vackert målad skylt: "För er lilla älskling!"

Det var folksamling utanför Petrinis fönster hela söndagen, och de damer som inte hade några barn sade: "O, så älskligt!" och "Tänk, så sött!" Men de som hade småttingar gingo hem och voro särdeles vänliga mot dessa hela dagen, men tänkte däremot ganska ovänliga tankar om direktör Petrini.

Likkistsnickare Olsson, som var Petrinis konkurrent och en dålig psykolog, bragtes nära förtvivlans brant, när han såg denna imponerande skyltning, och Petrini själv, som var ännu sämre psykolog, såg framtiden i ett rosenskimmer och drömde om egna stenhus, ordförandeskap i stadsfullmäktige och till sist en liten vasatrissa på begravningsfracken om allt ville sig väl, och detta sporrade honom till nya ansträngningar för att genom en rationell modern reklam driva upp sin affär till så stort omfång som dödsprocenten i Barbacka tillät.

Men nu spurtade även Olsson upp sig, och i nästa nummer av Barbacka Veckoblad annonserade även han. Visserligen räckte hans fantasi endast till för ett vanligt enkelt påpekande av likkistsnickare Olssons existens, medan Petrini annonserade:

_Beställ edra likkistor_ hos Barbacka Begravningsbyrå. Köp i dag, innan lagret tar slut! Eleganta kistor sändas gärna till påseende.

Men Petrini märkte dock att konkurrenten började röra på sig och tog i med friska tag, för att ytterligare distansera honom.

På måndagen lämnade Petrini till stadens mera framstående familjer elegant tryckta affärskort, vari han påpekade att hans affär var den absolut förnämsta på platsen och rekommenderade den vid förekommande behov. Olsson hade inte förstånd till sådana finesser. Han gick bara till fattighusföreståndaren och skrev kontrakt på tio år om leverans av fattigkistorna.

Detta retade visserligen Petrini ganska betydligt, men gjorde honom alls inte nedslagen. Han var ju en energisk man och insåg att ett motdrag måste göras. Efter något funderande fick han också en idé, som han ansåg god och genast satte i scen.

På tisdagen fick således Barbacka åter tillfälle att förvåna sig över ett väldigt plakat i Petrinis skyltfönster:

_Realisation!_ Endast två dagar säljas varma och dragfria likkistor samt fullt moderna svepningar till häpnadsväckande billiga priser. Försumma icke detta enastående tillfälle, utan skynda att förse er!

När de två dagarna voro slut blev Petrini verkligen något missmodig, ty han hade under hela realisationstiden inte lyckats sälja en kista, och han låste in sig på sitt rum för att under aftonen fundera ut något nytt slagnummer.

Den kvällen dog den rike garvare Erikson av slag. Petrini fick inte veta det förrän morgonen därpå, men då blev han samtidigt underrättad om att Olsson redan varit där, klädd i frack och vit halsduk mitt på blanka förmiddagen, beklagat sorgen och givit änkan en stor bukett vita rosor. Som en liten erkänsla för denna sin finkänslighet hade han fått beställning på hela begravningen. Det skulle nämligen bli en mycket storslagen affär och änkan var för medtagen för att sköta om någonting.

Petrini var en av de mest uppriktigt sörjande vid garvare Eriksons bår, och han välvde i sin hjärna vilda planer på att slå sin lika obetydlige som besvärlige konkurrent ur brädet.

Så sjuknade borgmästarens fru. Kjorteltelegrafen meddelade, att hon var mycket dålig och att slutet kunde väntas när som helst.

Då insåg Petrini att stunden var inne, då han skulle göra sitt stora slag, och skrudad i sin begravningsfrack, hög hatt med högt sorgband och svarta handskar steg han upp till borgmästaren, som blek och förstörd tog emot honom i rummet utanför sängkammaren.

"Herr borgmästare!" sade Petrini med stark, om än ganska sorgbunden stämma. "Det har kommit till min kännedom att fru borgmästarinnans slut väntas när som helst, och då ju givetvis stadens förnämsta dam skall sova sin långa sömn i en kista från stadens förnämsta begravningsbyrå, tog jag mig friheten att gå hit för att taga mått. Så lovar jag att kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna."

Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på kinderna.

"Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet. Vill han ta mått till kista på en levande människa?"

Hur Petrini kom ut kan han inte bestämt säga. Det gick för snabbt. Men när han plockade upp sig från gatan kände han sig i starkt behov av en mjukbäddad och behaglig liggplats av sitt eget fabrikat.

Nu är han borta från Barbacka. Men f. likkistsnickaren, numera fabrikör Olsson, som är rangerad karl, gift med garvaränkan, husägare, stadsfullmäktig och väntar på Vasen, säger alltid när hans namn nämnes:

"Petrini var det inget fel på. Men han var för energisk för sitt yrke."

I TRAPPAN

Nathanael Lundbom hade stannat i sta'n över natten och låg nu ensam i våningen, ty familjen var på vischan och njöt av mygg och lantluft. Det var alldeles tyst i våningen. Till och med klockorna hade fått permission, det var bara den evinnerliga gökklockan inne hos Bergfelts som tjatade med sitt kuku varenda kvart.

Lundbom hade alltid hatat den gökklockan.

Nu låg han vaken och slö, klockan var visserligen tio, men det gav han katten. Han hade varit på sammanträde dagen förut, och det blev sent. Det var därför han låg i stan.

Rrrrr! Det kom en lång och ilsken ringning på tamburklockan.

"Ring ni!" sade Nathanael Lundbom uppmuntrande. "Det mår ni bara bra av. Gno på! Sätt fingret på knappen och tryck. Det är så enkelt, så."

Men det kom ingen mera ringning, fastän Lundbom med spänning väntade.

"Kanske det var posten!" mumlade han och stack ett ludet ben över sängkanten. "Jag får allt lov att se efter den saken."

Enkelt och flärdfritt klädd i bara nattskjortan steg Lundbom ut i tamburen, kikade försiktigt för att se, att ingen var i trappan, öppnade se'n dörren och smet ut.

Riktigt, det låg något i brevlådan. Sablar! Vad det var kallt på trappstenen.

Lundbom öppnade brevlådan och tog ut brevet. Samtidigt öppnade någon annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.

Lätta fruntimmerssteg närmade sig uppför trappan, och det fasansfulla i situationen trängde sig allt mera inpå Nathanael. Det var ingen tid att tveka. Han smög sig ljudlöst uppför trappan. Stegen följde.

"Det var mig ett sabla fruntimmer att bo högt", tänkte Lundbom, som redan smugit förbi generalkonsulns i andra våningen, manufakturhandlarens i tredje och var på väg till urmakarens i fjärde.

Stegen följde!

Lundbom svor för sig själv, tills han slog stortån i ett trappsteg. Då svor han högt.

Genast stannade stegen. Nathanael stannade också. Med den skadade stortån i handen och ett stort lidande avspeglat i de ädla dragen.

"Är det någon där?" frågade en något darrande kvinnlig röst.

"Nä!" svarade Nathanael i hastigheten.

"Hjälp!" sade den kvinnliga rösten i rätt hög tonart.

"Fröken skall inte vara rädd", svarade Lundbom vänligt. "Det är inte farligt alls. Bara ni inte går högre upp."

"Fröken!" sade rösten indignerat. "När jag har varit gift snart ett helt halvt år. Hjälp!!"

"Vad skriker ni för?" frågade Lundbom med värme. "Har jag rört er?"

Med det steg Lundbom några trappsteg ned och befann sig ansikte mot ansikte med ett ungt fruntimmer med fördelaktigt utseende.

Fruntimret gallskrek och svimmade, och Lundbom lade liket åt sidan, varefter han fortsatte nedåt. På nedersta trappstegsavsatsen stod portvaktsfrun och undrade var skriket kom ifrån. När hon fick se Lundbom komma neddansande i bara nattskjortan skrek hon inte och svimmade inte heller--portvaktsfruar ha inte sådana nerver--utan hon störtade in i sin bur--inte genom luckan utan bakvägen--och kom om ett ögonblick tillbaka, klädd i en sopborste och sin man.

"Vill ni öppna för mig?" skrek Lundbom.

"Jag har blivit utestängd."

Pang! kom sopborsten till svar mitt i planeten på Lundbom.

Då blev Nathanael arg, och som han ju inte kunde slå en kvinna, ryckte han till sig borsten och planterade den bland hennes mans anletsdrag i stället. Portvaktsfruns man slocknade ögonblickligen, och portvaktsfrun störtade åter in i sitt rum, körde huvudet ut genom luckan och röt:

"Mord, hjälp, polis! Det är en galen karl här."

Vilket genast hade till följd att en poliskonstapel, som befann sig inom hörhåll, smet in i en butik. Sin därvaro motiverade han genom att telefonera efter förstärkning.

Det samlades nu rätt mycket folk utanför huset, och portvaktsfrun fortfor att skrika:

"Hjälp! Lidberg! Mordbrännare! Oss välsigna och bevara!"

"Han mördar henne nog snart", sade den församlade allmänheten.

Nathanael gick in i portvaktsfruns bur och drog henne vänligt men bestämt från fönstret.

"Mördare! Sablars blod! Brandkåren!" skrek portvaktsfrun i diskant, så att en lomhörd fru i nästa kvarter sade till sin kanariefågel: "Kvittrar du, lilla pippi?"

"Nu mördar han henne!" sade allmänheten, och poliskonstapeln i butiken ringde efter mer förstärkning.

När Nathanael fått in portvakts frun, band han henne till händer och fötter och stoppade en handduk i munnen på henne. Då tystnade hon.

"Nu har han mördat henne, och ingen polis finns här", sade allmänheten och gick hem för att skriva insändare om saken i Dagens Nyheter.

Äntligen hade Nathanael Lundbom lugn omkring sig, och han kunde börja söka efter en nyckel som gick till hans tamburdörr.

Då gjorde han en upptäckt! Han hade sin egen nyckelknippa i handen. Hade haft den hela tiden sedan han gick ut för att öppna brevlådan.

Tyst och stilla smög han upp för trappan och steg in i sin våning samtidigt med att polisen sprängde porten.

GETINGBOET

"Jag förstår inte var alla getingarna kommer ifrån", sade herr Ahlbom när han kom ned till frukosten på verandan, och fann ett halvdussin av dessa midjesmärta insekter surrande kring honungsburken. "Här har jag slagit ihjäl den ena getingen efter den andra hela sommaren och ändå finns det fullt upp kvar."

"Ja, nog har du verkat förödande på getingarna alltid", sade fru Ahlbom med en blick på det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp.