Part 7

1. Halleluja! stäm upp och sjung Din frälsare, din Gud och kung. Må ämnet för den sången bli Hans stora nåd, som är så fri. KÖR. Stäm upp och sjung en segersång Till Herren Gud ännu en gång. Allena han skall äran ha På jorden och i himlarna.

2. Jag är så glad, ty Gud är god, Han renat mig i Jesu blod Samt tagit mig till barn åt sig. Ja, pris ske Gud evinnerlig!

3. Må för hvar själ på denna jord Hans rika nåd snart blifva spord, Att skaran må till slut bli stor, Som sjunga skall i himlens kor.

4. Snart kommer han, vår store Gud, Att hemta hem sin köpta brud. Då ämnet för vår sång skall bli: Hans stora nåd, som var så fri.

175. Vi marschera framåt.

1. Vi marschera framåt under jubel och sång I en härnad för sanning och rätt. Blir än drabbningen het, blir än härnaden lång, Vi behöfva ej göra reträtt. KÖR. Vi marschera framåt, med vår konung och Gud, Herren Sebaot, mägtig i strid. Om blott troget vi följa hans vilja och bud, Han oss leder till seger och frid.

2. Vi marschera framåt trots en frestande verld, Trots mång’ fiendes ränker och hot; Ty vi bära som vapen ett segrande svärd: Med Guds ord gå vi tryggt dem emot.

3. Vi marschera framåt, och vi bjuda en hvar: Kom gå med i vårt jublande tåg, Tills vår skara må te sig, hvarhelst den framdrar, Som en stor öfversvämmande våg.

4. Vi marschera framåt, som vår konung befalt, Och från seger till seger vi gå. Snart hans ljufliga röst kommenderar ett halt! Och i himmelska glädjen vi stå.

176. Jesus lefver.

1. Jesus lefver, grafven brast. Han stod upp i glans och ära. Nu det står som klippan fast, Att hans död skall seger bära. Blixten ljungar, jorden bäfvar, Grafven brast, och Jesus lefver.

2. Jag har vunnit — Jesus vann Öfver döden härlig seger; Ty ur grafven uppstod han. Frid och tröst jag derför eger. Öppnad har jag himlen funnit; Jesus vann, och jag har vunnit.

3. Jesus lefver, o hvad mer; Grafvens fasor jag vill glömma. Trött men gladt mitt öga ser Kullen, som mitt stoft skall gömma. Hoppets ankargrund förblifver: Grafven brast, och Jesus lefver.

177. Solens strålar sakta sjunka.

1. Solens strålar sakta sjunka, Aftonen nu byts i qväll; Jorden kläds i stilla skymning, Dagen bjuder sitt farväl. Evigt borta! Dystra skuggor Samla sig så småningom, Men hur ljuf är denna tanke: En dag närmare vårt hem!

2. När på hafvet ljuset slocknar, Och sig mörkret börjar te, Mången sjöman gladt hörs sjunga, “Åter en dag närmare!” Så Guds barn på verldens bölja — Arken skall nog bära dem — Också får hvar qväll instämma: “En dag närmare vårt hem!”

3. Trötte vandrar’n ofta fröjdas Öfver solens nedergång: En dag närmare till målet — En dag mindre resan lång! Äfven på vår genomresa Till vårt mål, Jerusalem, Få en skymningssång vi sjunga: “En dag närmare vårt hem!”

4. En dag närmare till hemmet, Der dess sol går aldrig ner, Men Guds härlighet upplyser — Natt och mörker blir ej mer. Snart skall lifvets afton stunda; Gladt den helsas utaf dem, Som i Jesus hafva lifvet: Det blir sista steget hem.

178. I blodet jag är nu rentvagen.

1. O nu vill jag sjunga en fröjdefull sång Om blodet, som renar min själ, Om honom, som frälst mig ur synder och tvång, Om honom, som allting gjort väl. KÖR. I blodet jag är nu rentvagen Och klädd i rättfärdighetsskrud. Jag aldrig förgäter den dagen, Då Herren mig upptog till brud.

2. O tänk hvilken sällhet det är här på jord Att ega sitt allt uti Gud, Att vandra helt trygg uti tron på hans ord Och hvila med tröst vid hans bud!

3. I ljuset vi vandra mot himmelen fram I sällskap mång’ tusen Guds barn Och prisa vår Jesus, det milda Guds lam, Som löst oss ur träldomens garn.

4. Ack blodet, det blodet, det dyrbara blod, Hvari all min sak blifvit god! Ack att hela verlden den kraften förstod, Som är uti frälsarens blod!

179. Afskild för min Herres räkning.

1. Afskild för min Herres räkning Och i blodets purpurelf Tvagen ren från alla synder För att lefva ej mig sjelf, Vare det min högsta ära Att på korsets helga stig Följa mästar’n alla dagar: Afskild, Herre, helt för dig. KÖR. Dyre mästare, bevara Mig så varm, så varm i dig, Att jag öfver allt må sprida Kristi vällukt omkring mig.

2. Afskild för min Herres räkning Till att fatta mer och mer Höjden, djupet i den kärlek, Som han sina barn beter! Må ej jordens korta lycka, Jordens skatter dåra mig! Nej mitt mål står mycket högre: Afskild, Herre, helt för dig.

3. Afskild för min Herres räkning, Mer och mer jag känna får Höjden, djupet i den kärlek, Som all kunskap öfvergår. Och dess mera jag utgifver Af hans kärlek innerlig, Desto mera kan jag älska: Afskild, Herre, helt för dig.

180. Ande, kom och blås.

1. O du kärleksrike Ande, kom och blås. Gör oss Kristus like, Ande, kom och blås. Lifva upp de matta, Lär oss nåden fatta, Jesus mer uppskatta, Ande, kom och blås.

2. Läk de brustna hjertan, Ande, kom och blås. Lindra syndasmärtan, Ande, kom och blås. Låt oss himlen smaka, Aldrig se tillbaka, Ständigt bedja, vaka, Ande, kom och blås.

3. Väck de döda benen, Ande, kom och blås. Vattna späda grenen, Ande, kom och blås. För att syndar’n böja Och Guds son upphöja, Borttag otrons slöja, Ande, kom och blås.

4. Låt bland de förströdda — Ande, kom och blås. Barn likt dagg bli födda, Ande, kom och blås. Elden Herren tände Sprid till verldens ände; Borttag allt elände, Ande, kom och blås.

181. Går du med?

1. Går du med, går du med Hem till fridens land? Vägen dit är trång och smal, Räds dock ej, gör nu ditt val. Kom gå med, kom gå med, Följ oss dit, räck oss din hand.

2. Går du med, går du med Till vår faders hus, Bort från synd och sorg och nöd, Bort från värk och qval och död? Kom gå med, kom gå med Till ett land af ljus och frid.

3. Går du med, går du med? Nu all tvekan bort! Ja just nu, i denna dag Handen, som dig räckes, tag. Kom gå med, kom gå med; Tiden dyrbar är och kort.

4. Ja gå med, ja gå med: Känn din sökningstid. I den strid dig förestår Hjelten stark sjelf med dig går. Kom gå med, kom gå med: Slutet blifver evig frid.

182. Snart kommer Jesus.

1. Som en ljungeld, den af öster Utgår, synes intill vester, Skall vår Jesus komma i sin härlighet. Bruden då på örnavingar Mot sin brudgum upp sig svingar Att hos honom evigt bo i salighet. KÖR. Si snart kommer Jesus att hemtaga sin brud; Han kommer snart och ger oss bud. O låtom oss stå klädda i vår bröllopsskrud Och bida tåligt, ty vår brudgum kommer snart.

2. Vi upplyftas snart i arken, Slippa att bli qvar på marken, Slippa äfven lön med skrymtare att få. Jesus kommer som en snara, Må vi derför redo vara, Att den dagen ej för hastigt kommer på!

3. Jesus kommer — hvilket möte, När vi ila i hans sköte, Och hans ansigte vi verkligt skåda få! Salig den sig håller vaken, Att han ej befinnes naken, Då likt tjufven Herrens ankomst smyger på!

4. Jesus kommer — si han kommer, Ja och snarligen han kommer. Sägen, syskon, hafva vi ej orsak stor Att en fröjdesång uppstämma Redan här, tills vi derhemma Då få jubilera med Guds englakor?

183. Mitt hem är ej på jorden.

1. Mitt hem är ej på jorden Bland sorger och besvär; Jag är som mina fäder En gäst och främling här, Men i min faders rike En boning väntar mig, Den aldrig sett på jorden sin like. KÖR. Sälla hem, sköna stad, Der englaskaran sjunger så glad! O, hvad frid, o, hvad fröjd, Inom de perleportarne klara!

2. Som seglarn uti stormen Med längtan ser mot land, Så längtar jag till hemmet På himlens gyllne strand, Dit stormens brus ej hinner Och vågens svall ej når, Och intet hjerta lider och saknar.

3. En vinning skön det blifver Att lemna jordens mull Och med de frälsta vandra På gatorna af guld Och i den nya sången Med jubel stämma in Och locka harpotoner så klara.

184. Sittande vid Jesu fötter.

1. Sittande vid Jesu fötter, Hvilka ljufva ord jag hör! Lycklig plats — så när min Jesus! Der jag alltid vistas bör. Sittande vid Jesu fötter, Ser jag hän mot flydda da’r, Ty hans kärlek stor mig följde, Den mitt hjerta vunnit har.

2. Sittande vid Jesu fötter, Hvilken fristad för min tro! Mina synder, sorg och smärta Der jag lägger och får ro. Sittande vid Jesu fötter, Gråter jag och längtar, ber, Och till svar Guds fullhet skänkes Hvarje dag jag vistas der.

3. Frälsare, mig nu välsigna, Då jag sitter vid din fot. Se i nåd och kärlek till mig, Tag ifrån mig klagan, knot. Gif mig af ditt milda sinne, Gör mig helig, from och skär, Att det syns, hos dig jag varit, Som mitt allt i alla är.

185. Verka, ty natten kommer.

1. Verka, ty natten kommer, Verka, då morgon gryr, Verka, då dagen glänser, Verka — tiden flyr. Verka, när solen bränner, Verka, till qväll’n håll ut. Verka, ty natten kommer, Då är verket slut.

2. Verka, ty natten kommer, Verka, då Gud ger tid. Gif honom helsans perla, Gör din bästa id. Hvarje minut, som flyger, Fyll på ett nyttigt sätt. Bördan på Herren kasta, Han gör värfvet lätt.

3. Verka, ty natten kommer, Snart sjunker sol i haf. Gör något du för honom, Som för dig sig gaf. Lef till hans pris, som köpt dig; Tiden du än har qvar. Du är ju hans; så verka, Tills han hem dig tar.

186. Väktare, hvad lider tiden?

1. Väktare, hvad lider tiden? Tager natten snart ej slut? Huru länge varar striden? Snart vi önska hvila ut. Natten är re’n långt framskriden; Trötte pilgrim, gif ej opp, Väntans tid är snart förliden, Snart fullbordadt är ditt lopp.

2. Väktare, hvad lider tiden? Randas icke dagen snart? Kommer icke öfverherden, Så att allt blir uppenbart? Jo han kommer snart — var vaken. Salig den han finner så! Han skall ej befinnas naken — Saligt, saligt blir det då.

3. Väktare, hvad lider tiden? Sömnen blir oss allt för svår. Mången tröttnar under färden. Herre, hjelp. Du om oss rår. Kort är tiden, kort är tiden; Se på målet blott, o själ. Inom kort så slutar striden, Och si då blir allting väl.

187. Lef för Jesus.

1. Lef för Jesus. Allting annat Är ej värdt att kallas lif. Åt den vännen framför andra Hjertats första kärlek gif. Lef för Jesus. Verldens äflan, Rykte, rikedom och glans Gifva aldrig åt din ande Blott en timmes frid som hans.

2. Lef för Jesus. Samla själar Kring hans dyra korsbaner. Skynda, innan natten kommer, Då du ej kan verka mer. Tusen, tusen qvalda hjertan Sucka efter lif och frid. Säg dem något ord om Jesus, Medan du ännu har tid.

3. Säg dem blott hvad sjelf du funnit, Vittna om hvad sjelf du sett, Om den kärlek utan like, Om den nåd han dig betett. Lef för Jesus. Gif åt honom Lifvets sköna vårdag, men Gif ock mannaåldrens styrka Och den sena hösten än.

4. Gif dig helt, ty det begär han, Sjelf han gaf sig helt åt dig, När han fattig och föraktad Gick här nere korsets stig. Gif dig helt, och vet att ingen Än förlorat deruppå. Lef för Jesus, tills du salig In uti hans ro får gå.

188. Jesus, om dig vill jag sjunga.

1. Jesus, om dig vill jag sjunga. Du som med blod löste fången, Stäm nu mitt hjerta för sången, Lär mig att sjunga om dig.

2. Glad vid min harpa jag sitter Under den eviges skugga. Kärlekens regnskurar dugga Mildt i min frigjorda själ.

3. O att min Jesus jag kunde Högt för all verlden beprisa! O att båd’ dårar och visa Kände, hur ljuflig han är!

4. Ängsliga hjerta, som lider, Tänk på din Jesus och bida Tätt vid hans huldrika sida, Snart han dig gläder igen!

5. När mina dagar försvunnit Här på den ödsliga stranden, Far jag till himmelska landen. Bättre då klingar min sång.

189. O små pilgrimer.

1. O små pilgrimer, mig sägen, Der I gån i främlingsland — Mörk och farlig synes vägen — Sviker modet ej ibland? Visst vi pilgrimer må heta; Dock för faror och besvär Vi ej frukta, ty vi veta, Segerhjelten med oss är.

2. Segerhjelten — o jag frågar, Hvem är det I kallen så? Ingen synlig med er tågar — Är beskyddar’n med ändå? Han är med, fast han sig döljer, Jesus är hans ljufva namn. Genom allt han med oss följer, Ömt oss vårdar i sin famn.

3. Men hvart gäller denna färden, Och hvad vinnen I derpå? Mycken glädje fins i verlden — Skolen I väl mera få? Ja förvisst, ty fram vi draga Mot den stad, som evig är. Der vårt arf vi få intaga, Evig glädje få vi der.

4. Men när I som alla andra Hinnen fram till dödens flod Och deröfver måsten vandra — O då sviker väl ert mod? Öfver döden Jesus vunnit, Han oss ömt deröfver bär; När vi till dess strand blott hunnit, Då vår vandring slutad är.

5. Eder väg min väg skall vara, Eder frälsare ock min, Tills uti den staden klara Jag med er får träda in. Vårt “välkommen” högt må skalla; Gladt vi räcka dig vår hand, Och vi bjuda alla, alla: Följen med till himlens land.

190. Klippa, du som brast för mig.

1. Klippa, du som brast för mig, Låt mig gömma mig i dig. Vattnet, blodet, hvilket går Från din stungna sidas sår, Tvage i sin himlasaft Mig från syndens skuld och kraft!

2. Med min svett och möda jag Aldrig fyller upp din lag; Om mitt nit blef aldrig matt, Om jag grät båd’ dag och natt, Syndens fläckar stå dock qvar, Du, blott du min frälsning har.

3. Intet kan jag gifva dig, Till ditt kors jag sluter mig, Naken, dig om kläder ber, Hjelplös, upp till nåden ser. I din lifsvåg låt mig tvås, Herre, annars jag förgås.

4. Vid hvart flyktigt andedrag, Och när jag skall dö en dag, När till okändt land jag går, När inför din tron jag står; Klippa, du som brast för mig, Låt mig gömma mig i dig.

191. Tala alltid sant.

1. Om du än är späd och vek, Tala alltid sant. Är det allvar, är det lek, Tala alltid sant. I din ungdoms gyllne vår Tala sanning, hur det går. Om du lefver hundra år, Tala alltid sant.

2. Sanning för till målet fram, Tala alltid sant. Lögnen sluta får med skam, Tala alltid sant. Den med lögn sig nu bespar Obehag, har värre qvar. Den, som mod i bröstet har, Talar alltid sant.

3. Lögnen sköfla vill ditt väl, Tala alltid sant. Lögnen mörda vill din själ, Tala alltid sant. Hvarje last i lögnens spår Smyger fram och ingång får, Sanning segra dock förmår; Tala alltid sant.

4. Har du orätt, det bekänn, Tala alltid sant. Sanning aldrig skadat än. Tala alltid sant. Den med lögn vill skydda sig Fortgår på förderfvets stig. Derför mod! bemanna dig: Tala alltid sant.

192. När i grafvens tysta, mörka gömma.

1. När i grafvens tysta, mörka gömma Sänkas måste hvad kärast är, Tungt är sorgens bittra bägar tömma; Ordlös smärta i hjertat tär. Men i sorgens tjocka dimma Lyser vänligt en hoppets strimma, Sorgset bröst får Jesu röst förnimma: Han skall uppstå, ty jag uppstod, Han skall uppstå, ty jag uppstod.

2. Sälla äro de i Herren döda. Ljuft som barnet i moderns famn De nu hvila från all vedermöda, Seglen bergats, de hunnit hamn. Brustna äro alla banden, Och den frigjorda, sälla anden Hyddan lemnat qvar på andra stranden, För att uppstå i härlighet, För att uppstå i härlighet.

193. Hvar helst jag än vandrar.

1. Hvar helst jag än vandrar på jordlifvets stig, Guds englar omkring mig gå. Han hafver dem sändt i sin kärlek till mig, Att de mig ledsaga må. På händerna sina de bära mig opp, Bevara min fot från fall; Mot hotande faror de skydda min kropp, Att intet mig skada skall.

2. För nattliga fasor jag är icke rädd: När jag mig till hvila lagt, Då sväfva Guds englar så tyst kring min bädd Och hålla sin trogna vakt. Till sist, när jag hunnit min yttersta qväll, Och stilla jag slumrar in, Då föra de själen så lycklig och säll Till himmelska glädjen sin.

3. Haf tack, käre fader, som har mig så kär Och englar mig skickat har! Och tack, kära englar, som vårdat mig här, Allt sedan jag liten var! Si snart är jag hemma och blir eder lik Och klädd i min himlaskrud; Då skola vi sjunga med lika musik Vårt “Halleluja vår Gud!”

194. Min själ, var på din vakt.

1. Min själ, var på din vakt, Din ovän passar på Och brukar all sin afgrundsmagt Att dig på lifvet gå.

2. O vaka, kämpa, bed; Gif aldrig striden opp, Men hvarje dag till strids dig red, Och sätt till Gud ditt hopp.

3. Tänk ej på hvila här, Lägg aldrig vapen ner. Trons kamp den ej fullbordad är, Förr’n Gud dig kronan ger.

4. Min själ, så kämpa då, Tills döden hemtar dig. Då skall du ostörd hvila få Hos Gud evinnerlig.

195. Mitt hem.

1. Från jordens hvimmel min tanke flyr Till Guds Jerusalem, Der jag, när fröjdernas morgon gryr, Skall vakna och få mitt hem. KÖR. Mitt hem, mitt hem! O sköna, härliga hem! Der råder evig sabbatsfrid, Hos Jesus i himlens hem.

2. Min broder, Jesus, har gått förut, Att rum bereda dem, Som skola taga i arf till slut Det lyckliga fridens hem.

3. Visst skall det blifva en salig stund För hvarje Jesu lem, När vi få höra från Jesu mun: “Välkomna, välkomna hem!”

4. Mitt hjerta, höj nu en fröjdesång, Min tunga, glad instäm, Och sjung om hemmet ännu en gång — Mitt härliga himlahem.

196. Åren komma, och åren gå.

1. Åren komma, och åren gå, Flyta fram som en rastlös å. Tidens pendel hur jemt den slår! Hvarje knäpp är ett år. KÖR. Åren komma, och åren gå, Men Guds nåd blir oss qvar ändå; Herrens sanning och trofasthet Vara i evighet.

2. Åren komma, jemt komma de, Fulla utaf välsignelse. Må vi prisa vår Gud derför! Honom äran tillhör.

3. Tiden ilar framåt, framåt, Bär oss med på sin dunkla stråt. Bäst vi fröjdas, vi hasta bort — O vårt lif är så kort.

4. Snart skall evighetstimmen slå, Snart min själ skall vid målet stå. Ett år närmare nu jag är — Eja vore jag der!

197. Ära vare Gud i höjdene!

1. Härlig den natten, då neder sig sänkte Himmelens strålande sångarehär! Härliga sång den åt men’skorna skänkte, Älskad af gamla, för barnen så kär! KÖR. “Ära vare Gud i höjdene, Ära vare Gud i höjdene, Och frid, frid, frid på jordene, Men’skomen en vilje god!” Härliga sång, som oss englarne bringat! Härligt den hörts under seklernas gång. När andra sånger i glömska förklingat, Klangfull och ny ljuder Betlehems sång.

2. Härliga upphof till sången den sköna! Härliga kärlek, som Gud oss bevist! Budskapet genljöd kring nejden den gröna: “Födder är frälsaren, Herren och Krist.”

3. Jublen och fröjdens, vår själ och vår ande; Gud oss har gifvit sin enfödde son. Barnen sin röst med de gamles nu blande Uti den heliga lofsångens ton!

198. Kom till oss, o himmelska dufva.

1. Kom till oss, o himmelska dufva, Kom, milde Guds ande, kom ned. I ordet, det härliga, ljufva, I ordet om Jesus oss led. I ordet, det härliga, ljufva, I ordet om Jesus oss led.

2. Kom, säg oss hur fadern oss älskar, Förklara oss gåfvan han gaf. Predika, att Jesus han frälsar, Och synden han dränker i haf. Predika att Jesus han frälsar, Och synden han dränker i haf.

3. På Golgata blodet har runnit, Det utgöts på korset för oss. Förlossning i blodet vi funnit, För blodet vi slippa förgås. Förlossning i blodet vi funnit, För blodet vi slippa förgås.

4. Ja inskrif hjertat de orden, Och säg till min fattiga själ, Att Jesus har kommit till jorden Och lagat, att allt är nu väl. Att Jesus har kommit till jorden Och lagat, att allt är nu väl.

199. Har du sett, hur träden fälla?

1. Har du sett, hur träden fälla Sina löf för höstens vind? Har du sett, hur färgen vissnar På den fagra rosens kind? Mera djup den sorg dock kännes, Som sig borrar i vår själ, Då de kära här vi älskat Säga till vårt hem farväl.

2. Då inunder djupa locket Matta ögat gömt sig har, Då de kära läppar kallnat Och vår röst får intet svar, Då den älskade gestalten För oss ligger blek och stum, Och vi måste bära ut den Ned i grafvens mörka rum.

3. De ha endast gått i förväg Till ett mycket bättre hem, Till ett land, der ros ej vissnar Och der Gud hugsvalar dem. Seger, seger der de njuta. Seger, seger! sjunga de, Då de med den helga skaran Samlas kring sin frälsare.

200. Jag står på stormig Jordans strand.

1. Jag står på stormig Jordans strand Och ser med längtans blick Upp till det sköna Kanaans land, Der jag mitt hemman fick. Der jag mitt hemman fick, Der jag mitt hemman fick, Upp till det sköna Kanaans land, Der jag mitt hemman fick.