Part 8

-- Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. Jag fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, som hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och med Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.

-- Jag har också misstänkt att hon saknar fasthet, -- sade Hanna, -- men kanske kommer den ännu, hon är ju så ung.

-- Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På hvarje rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle experimentera med sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en essence af bränvin och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smör med irörda okända krydder.

Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så tankfullt uttryck, att Bella märkte det.

-- Hvad tänker du på, Hanna min?

-- Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något . . . som du ej blir glad öfver.

Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.

-- Nej, så roligt! Din mammas . . .

-- Alls icke roligt, -- afbröt Hanna tvärt. -- Och jag besvarade det på ett sätt, som du icke skulle ha gillat.

Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. -- Nog vet jag huru du skulle ha gjort, -- tillade hon, -- men jag är nu en gång icke som du.

Bella såg eftertänksam ut. -- Jag skulle i ditt ställe ha skrifvit om. Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra henne.

-- Då skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min afsigt att såra henne riktigt känbart.

-- Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.

De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.

-- Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, -- sade hon. -- Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn!

-- Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?

Lena skrattade. -- Det är då visst, att Bella är ett troll, -- sade hon och gick.

De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste högt, brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.

Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.

-- Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det?

Fru Palmfelt betraktade henne forskande. -- Hvarifrån har du fått dessa skrupler? -- frågade hon vänligt och fattade Hannas hand.

-- Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på Bella, -- sade Hanna rodnande. -- Och jag har ibland tyckt mig märka, att också tant med oro ser vårt täta umgänge.

-- Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar att vara Bellas vän. Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej misstager mig, kan Bella i sin tur göra dig godt . . .

-- Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min starkaste sporre till det goda.

Fru Palmfelt tryckte hennes hand. -- Gud skydde er vänskap, -- sade hon varmt, -- och låte den få fortfara till lifvets slut. En verklig vän är dyrbarare, än alla jordens skatter.

[Dekoration]

[Dekoration]

1 September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas föräldrar hade stannat qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen med gamla Lena till hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt det lilla rummet i närheten af Bella, det var det billigaste hon kunde få.

I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme hvarandras händer.

Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och uppförde sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på klassen eller tenterat in, stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga för de nya förhållanden, i hvilka de råkat.

-- Nej, Bella, så brun du blifvit! -- utbrast Agnes Lund och slog ihop händerna af bestörtning. -- Du har då alls icke brytt dig om att bevara din hy.

-- Nej, det har jag sannerligen icke, -- skrattade Bella och höll upp sina runda bruna händer. -- Men du är fin och hvit som en prinsessa.

-- Åh, -- sade Agnes blygsamt, men tacksam för erkännandet.

-- Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se ut! -- Och Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.

-- Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har jag blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.

-- Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! Se hit, flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. -- Och Bertha hurrade henne förtjust.

-- Uff, så tjock som en gris, -- hviskade Agnes till Alma.

-- Men mer i min smak, än du, -- gaf denna käckt till svar.

Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i sina nya praktiska reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.

-- Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna spetsigt.

-- Jag ser ju inte byxorna, -- sade en annan med låtsad öfverraskning.

-- Skola ni leka skolflickor hela ert lif? -- frågade en tredje.

-- Nej, vi skola leka _menniskor_, -- och Bertha slog sig på knäet med stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa kjolarne! Lefve friheten!

-- Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan att göra som alla andra, -- utbrast Bella enthusiastiskt.

-- Bravo! -- skreko flickorna.

-- Hvad är detta för slag? -- sade Bertha och låtsade bestört bulta Siri i ryggen. -- Har du magrat så, stackare, att du blifvit bara fiskben?

Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, emedan hennes mor i det längsta hållit emot.

-- Ja, när jag begynte bli så tjock, -- ursäktade hon sig och smög sig undan i flocken.

-- Ett nederlag! -- hviskade Bella till Hanna.

-- Ja, men tio segrar, -- svarade denna. -- Här äro tio, som slagit sig på att bli förnuftiga, -- utom vi, -- tillade hon skrattande.

-- Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! -- hviskade Bella och knep Hanna hårdt i armen.

-- Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att _öfvertyga_, icke att _öfvertala_.

När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast Bella:

-- Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej skulle mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till Kajsaniemi på eftermiddagen?

-- Ack ja, det blir rysligt roligt! -- hördes från alla håll, och flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på "frimurarns graf".

Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö vikens strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala om sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville urarta till ett pladder, som ingen förstod.

När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och sade:

-- Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr af mig.

-- Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! -- Och Bertha hängde näsduken öfver sitt hufvud.

-- Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa för att bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.

-- Det var bastant motion! -- kom det från näsduken.

-- Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga bekantskaper. Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera, mitt hjerta . . .

-- Var krossadt af ett Lovisalejon, -- ifylde näsduken.

-- Men, Jenny, att du _kunde_ vara så oförsigtig, -- just när du skulle sköta din helsa, -- inföll Bella förebrående.

-- Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa sig, när man är ung, -- sade hon alltid.

Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade varit rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade varit i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de kejserliga vid "Kofladan". Alla hade upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen hade de ganska bra reda på hvarandras sommar.

-- Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna gå och musicera i sjösalongen, -- föreslog Agnes.

Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra våningen med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. Himlen var rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några röda och guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och stilla, och luften fyld af höstdofter.

Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade till Agnes sång inne i salongen.

-- Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, -- skröt Bertha och utförde till allmän förlustelse ett konstprof.

-- Och jag att gå på lina, -- skämtade Bella. -- Skada, att vi ej ha ett rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.

Med ett skutt var hon uppe på det smala staketet, der hon, trotsande kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.

I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle hon göra en helsande gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade handlöst ned till marken.

Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar deruppe, bleka och tysta.

Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad -- om icke död.

Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. -- Hjelp mig att lyfta henne upp! -- sade hon kort, -- och sedan in.

De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha skyndade efter en läkare.

Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella, derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.

Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens ankomst.

Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att skaffa. Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet sådant kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött mot vattentunnan.

Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. -- Det är troligen en svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara farligt. För henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.

Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute på gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.

-- Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? -- skrek hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur fläcken.

-- Gör i ordning en säng, Lena, -- sade Hanna befallande ehuru med flämtande andedrägt. -- Vi ha ej tid att gråta nu.

Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande och högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.

Hanna fick tänka och handla ensam.

-- Det är sant, -- utbrast hon till hälften för sig sjelf, -- vi måste ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka någon . . . vänta, jag skall skrifva några rader.

Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af frossa, och hon såg ej hvad hon skref.

-- Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom flyga om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.

Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna var ensam med Bella.

Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: -- måtte doktorn komma . . . måtte tant hinna i tid . . . måtte doktorn komma . . .

Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.

Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.

Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på Bella.

Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att afvakta verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga hjerta sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in i sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef natt, utan att vanmakten gifvit vika.

Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan. Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.

Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och ingen förändring hade inträdt.

Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände, fortfor det dvallika tillståndet ännu, och läkarne fruktade det värsta.

Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades. Hon fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som möjligt kunna se till den sjuka.

På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde sig med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin närhet.

Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning, hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden. Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.

Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: -- mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: -- Hanna! -- hviskade hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den sökt en annan.

Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att skrämma Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att känna spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af ångest småningom rinna bort med tårarne.

När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver, men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.

Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej orkade sjelf.

-- Du är så snäll, Bengt, -- hviskade systern en dag, när hon förmådde tala. -- Du blir nog en bra doktor.

Bengt smålog. -- Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall bli stark som en elefant, bara du har tålamod.

-- Tror du Gud vill det? -- Bellas ögon sågo forskande i hans och hon försökte lägga sin arm kring hans hals, men orkade ej. -- Jag tänker ibland att jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så sjuk? Jag mins ingenting . . .

-- Du får ej tala så mycket, syster lilla, -- afbröt Bengt förståndigt. -- Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu får du ej tänka på annat, än att sofva, äta och bli frisk.

-- Som du vill! -- sade Bella i trött och undergifven ton.

Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej aldrig i verlden.

Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt eftertryckligt.

[Dekoration]

[Dekoration]

Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de matta ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga öfver två halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två hvita kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.

Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta inflytande. Hon kände med förvåning att hon längtade efter att få älska någon, hon, som fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti att vara oberoende af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd oro och längtan kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter droppe, huru törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af en aldrig anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas omgifning, som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och sist, i allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande menniskor. Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej förmådde rymma en enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade efter att kunna, om än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så många svaga skullror.

I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg? Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig, lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas på dens återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart nio veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . . ännu känner jag mig lika oförsonlig som då . . .

Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, som skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig känt en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var död, att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste göra.

Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra väggar, hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon kom nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande, försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.

Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock aldrig tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen minnen, hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle bli så rikt med kunskaper, arbete och . . . och Bellas tillgifvenhet som ett solsken öfver alltsammans.

Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det gält att qvarhålla ett flyende lif.

-- Hvad jag är svag i dag, -- utbrast hon slutligen halfhögt och reste sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. -- Här drömmer jag i timtal, som om min hela framtid berodde af detta lilla lif.

Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften trots och hälften snyftning inom sig.

I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om Bella, och långt innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades hennes rum af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som kamraternas vänliga hjertan hade behof att gifva.

-- Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella är borta, -- plägade Bertha säga. -- Och just den knappen, som höll det varmast på klassen.

Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför mycket upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt oftare fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå till henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga samvetets påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre hon uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som måste ske. Det enda hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke ville gå med hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det allt ännu var.

Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville. Det var ej svårt att i en adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig dit en dag utan att för någon omtala sin afsigt.

Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod utanför huset, men hon tvang sig att se lugn ut och gick uppför trapporna. Det var låga, beqväma trappsteg, och likväl var hon alldeles utan andedrägt när hon kom upp. Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna. Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan.

En tjensteflicka öppnade. -- Ja, fru Meilert var hemma. Var god och stig in.