Part 9

Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne. Hon kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor och draperier. Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik. Det kändes som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än någonsin skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga, illa försedda bostad.

Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med en viss artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen.

Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. Det var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.

Hanna stannade på tröskeln.

-- Jag är Hanna Rappe, -- sade hon, och en förlägenhet som hon ej kunde betvinga, dref blodet till hennes kinder. -- Jag har kommit att bedja om ursäkt för mitt ohöfliga bref.

En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.

Fru Meilert betraktade henne forskande. -- Låt mig se, -- sade hon, -- om du är din mors dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men hon hade ett vekare, vänligare uttryck . . .

Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. -- Ja, -- sade hon, -- innan sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag liknar min far till det yttre, min mor till det inre.

Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. -- Tala litet om din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för mig.

Hanna smålog bittert. -- Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne! Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.

-- Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke förlåta, att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej ens var värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, att jag _måste_ stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved . . .

-- Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.

Fru Meilert blickade hastigt upp. -- Nej, -- sade hon häftigt. -- Kärleken _kan_ icke försona allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på allvar älskade honom, dertill stod han för lågt under henne. Men om så var . . . ja, då förstår jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer, . . . och han! En mera själlös, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig sett. Men förlåt -- jag sårar dig kanhända?

-- Nej, -- svarade Hanna kort, -- jag känner ingenting alls för min far.

-- Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man älskade mer än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad och bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde det ej, jag kände det som ett förräderi mot mina principer att förlåta något sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon kommit till mig . . .

-- Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på hennes bröllopsdag? -- Hannas kinder lågade. -- Detta bref var tillräckligt att för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.

-- Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen och åter tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för att ha detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes hjerta, men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags tröst för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som möjligt.

När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga förlåt? Nej, dertill var jag för envist hård och stolt. Jag ville tvinga henne att först komma till mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon led nöd. För att freda mitt samvete sände jag henne årligen en liten penningesumma för din räkning . . .

-- Ni? -- afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. -- Min mor rörde aldrig dessa penningar.

-- Det var likt henne, -- sade fru Meilert med skymten af ett leende. -- Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin ett närmande, och dock skulle detta ha räddat oss begge.

När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var ej lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, som skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade ju icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, trofast och rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en sällsynt högsint karakter, men jag älskade honom ej, jag var för trött att mera kunna älska. Det var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, som jag blef hans hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att jag icke under denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans förtjenst, och hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor och blifva lycklig igen . . . Men -- jag ansåg det numera för sent, vägen oss emellan hade vuxit igen med högt, snärjande gräs, vi kunde ej mera nå hvarandra.

. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.

Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att hon gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.

Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos någon. De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidröra dessa känsliga strängar, som ännu vibrerade så starkt; hon ville låta spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det deltagande, som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken sorg, hon hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig förtrogen med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som ett eko ur andras hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en sådan bittert naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.

Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon innerligt hennes hand och kyste den.

-- Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?

Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade Bellas.

-- Jag har intet att förlåta. -- Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand. -- Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam. Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad du kan påminna dig och allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan få höra är dock ett intet mot anklagelserna inom mig sjelf.

Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och vid den kärlek hon så sent fick smaka.

Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu efter döden.

Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville se henne igen.

[Dekoration]

[Dekoration]

Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta lång. Då brukade Bengt bära in lilla Helmi och sätta henne i Bellas säng, der hon med stor färdighet slog omkull saftglaset på nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i sängkarmen, tills hon vann önskad uppmärksamhet. Ibland sutto alla syskonen kring Bellas säng och pratade om skolan, och ett par gånger hade hon haft glädjen att mottaga ett par af kamraterna som helsningsdeputation från hennes klass.

Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och satt vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga att berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt trötta. Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant Karin, och Bellas förtjusning kände inga gränser.

-- Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du gå dit igen? Tycker du mycket om henne?

-- Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går min väg.

-- Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. -- Och Bella höll henne i kjolen. -- Men ser du, jag mår så bra i dag och känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta drufvor och jag är så förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete, så ville jag skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de togo nyss slut. Men . . .

-- Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt samvete, -- skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.

-- Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan och välj de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!

Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. -- Vänta, Hannibal, jag tror ändå att min druftörst hör till de "själsaffectioner", som stå under viljans inflytande. Ergo _kan_ jag beherska den; ergo _vill_ jag beherska den. Lägg femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i fattigsparbössan, än i min snåla mage.

Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats.

I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på armen.

-- Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? -- frågade Bella och vinkade honom till sig.

-- Hejdat skenande hästar, -- svarade Bengt lakoniskt.

Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.

-- Det är dagens sanning, -- bedyrade han. -- Jag kom gående längs Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med kursläde komma i ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot och inne i kuren jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min uppspända paraply emot hästen, som deraf blef så häpen att han tvärstannade. Men af farten slängde släden i detsamma omkull och kusken kom under. Några personer kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd och kusken upphjelpt. Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men då jag skulle lyfta upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm. Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?

-- Hjelpa! -- skrattade Hanna. -- Du menar, att vi turvis skulle taga ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.

Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.

-- Men, Bentu, -- hviskade Bella skälmaktigt från sängen, -- hvem var det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?

Bengt funderade. -- Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för det du tog vara på min sjelfständighet.

Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd. Flickorna skrattade och läto honom hållas.

Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemödanden, artade sig att bli lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda vilja.

Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i väfnaden.

-- Flickor äro ändå flickor! -- utbrast han med en suck af beundran.

-- Och pojkar äro och förbli pojkar! -- nickade Bella från sängen.

Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, och hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades, fruktade ett recidiv.

Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!

Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet, och ögonen glänste stora och klara.

-- Huru är det? -- hviskade hon ångestfullt. -- Är du sämre? Vill du, att jag skall väcka tant?

-- Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu måste dö.

Det gick ett stygn genom Hanna, som nästan tvang henne att skrika. Men hon förblef till det yttre lugn.

-- Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? -- Bellas ögon voro oroligt fästade på Hanna.

-- Jag har endast sett _en_ menniska dö, och det var min mor. För henne kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge varit sjuk.

-- Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket förskräckande att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?

-- Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid och trygghet, icke fruktan, -- svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon knapt kunde tala.

-- Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . jag har så litet brytt mig om Gud . . . om han skulle vara ledsen på mig . . .

-- O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet ju, vid hvem vi få trygga oss.

-- Ja! -- hviskade Bella matt.

Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: -- Hanna min, skall du sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?

Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: -- jag har ju ingen i verlden kärare, än dig.

-- Bara Gud! -- hviskade Bella åter.

-- Ack, icke ens Gud, -- sade Hanna sorgset. -- Jag har icke kommit så långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser så trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.

Bella nickade. -- Jag ville så gerna lefva! -- hviskade hon och försökte småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.

Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var dödstrött, men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att ej väcka henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande blickar.

-- Hon sofver! -- hviskade Hanna gladt till svar.

Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.

[Dekoration]

[Dekoration]

Det var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella ej mer behöfde så trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var så välgörande, det var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der, än annorstädes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver studierna. Så knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de likväl det bästa hon för närvarande kunde få.

Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det, vänligt, men fast. -- Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till dig, tant, -- sade hon, -- och det skulle dessutom vänja mig vid onödig vällefnad.

Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.

Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år och ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga kärfva sätt. Tant Karin såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att hon skulle följa med på det vilkor, att hon i framtiden skulle få återbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.

-- Det är din rätt, -- sade tant Karin allvarsamt. -- Men min rätt är att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.

Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade hennes tillgifvenhet för tant Karin.

-- Det är bara för att jag håller af dig, tant, -- sade hon, -- som jag går in på detta.

-- Jag förstår, -- sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga panna.

En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.

-- Bevars, så svällande kanapéer du har! -- sade Bertha och slog sig ned på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. -- Man blir rent af förvekligad i dina divaner.

-- För all del, tag plats på golfvet, om stolarne äro för mjuka, -- sade Hanna. -- Som du ser, föredrager jag att sitta på ett ostoppadt bord.

-- Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? -- utbrast Bertha i extas. -- Tänk, att få sofva på ejderdun, inte behöfva gå i en tråkig skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, jaja!

-- Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? -- sporde Hanna.

-- Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16 tjenare . . .

-- Och jag skulle ruinera mig på hästar, -- sade Alma, som hittills bladat i en bok. -- Jag är galen i hästar. Skulle du gerna vara rik, Hanna?

-- Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att tacka för hvar penni.

-- Jemmer, så förståndig du alltid är, -- suckade Bertha. -- Sak samma, hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.

Flickorna skrattade.

-- Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga pojkar, -- sade Alma, -- jag har hört dig säga det engång.

-- Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, -- inföll Bertha. -- Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är bara en skolpojke.

-- Jag har hört det, -- sade Hanna och hoppade ned från bordet. -- Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände honom som en godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och när jag frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för Valter stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att dricka.

-- Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få blygas för honom! -- utbrast Alma.

-- Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han nu är. Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått så mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa honom.

Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.

-- Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka verlden ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som duger lukta på?

-- Det är ju eaudecologne, -- förmodade Alma.

-- Skönt! Man får väl njuta?

Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.

Bertha förde flaskan till näsan. -- Uh . . . ptschi! Din kanal . . . ptschi! Det är ju stinkspirit . . . ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa' Anders åt presten.

Hanna måste skratta. -- Visst inte, jag har ej sagt att det var eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.

-- Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff, det svider i näsan!

När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke. Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.

Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade ifrigt.

Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda för fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon tvärstannade och hviskade brådskande:

-- Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det icke långt borta.

Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rökte, skrattade och anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.

Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt i armen. -- Det är nedrigt! -- hviskade hon.

-- Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.

-- Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och bjuda till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går in . . .

-- Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, -- sade Bertha bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.

-- Jag kan ej, jag _kan_ ej . . . flämtade Hanna upprörd. -- Jag måste ha honom bort.

-- Han skulle visst lyda dig, -- inföll Alma. -- Kom bort nu, snälla, söta Hanna!

-- Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det käns, som om jag gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . . släpp mig, Alma, jag _måste_ gå in.

-- Är du rent från vettet, Hanna? -- Bertha var upprörd, också hon. -- Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här alltför länge!

-- Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva natten ännu, -- tillade hon halft för sig sjelf, -- tänk, hurudan han skall vara i morgon!

Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa. Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon säga honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle få betala? Förnuftet hviskade: -- gå ej! -- och hon stod tvekande vid dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, och hon öppnade dörren.

I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: -- var god och bed herr Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.

Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.

När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. -- Det är bra, -- tänkte hon, -- jag skulle ej velat, att Valter sett dem.

Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter Hagen kom ut.

Hon gick ett par steg mot honom.

-- Det är jag, Valter, -- sade hon, och rösten var osäker. -- Vill du ej vara snäll och följa med mig?

-- Hvart då? -- sade Valter upprymd, men en blick på Hannas djupt allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.

-- Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? -- frågade han och försökte se styf ut.

-- Ja, Valter, -- sade Hanna fast. -- Jag tror du icke anar, hvart dessa kamrater vilja locka dig.

-- Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Något måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.