Part 7

Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst qvar, innan de fingo klifva i säng.

-- Åhå, hvad jag trött! -- suckade Alma. -- Jag orkar bestämdt inte ända fram.

-- Gäss, hvad du är pjåkig! -- utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och halade henne framåt.

-- Bertha! -- påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse att hålla efter hennes syndiga utrop.

-- Jag ber, jag sade det med _G_ den här gången, -- triumferade Bertha, -- och då har du väl ingenting att anmärka. Men raska på nu, jag är hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med smöröga i.

De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att hålla humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt att få sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det var temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på huru långt de hade qvar.

-- Nej, nu börjar jag säga upp! -- klagade Alma, och tårarne voro icke långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin fot så hon haltade.

-- Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en gård. -- Verna lyssnade med handen bakom örat.

-- Jag tycker det är en hund -- jag har åtminstone aldrig hört en ko skälla -- sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.

-- Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i närmaste gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.

Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart få kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem krafter att gå ännu några steg.

Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.

Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som låg vid fähusdörren.

-- Skola vi bulta på? -- frågade Bella.

-- Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn. Hellre söka vi oss in i någon lada, -- föreslog Aina.

-- Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på trappan. -- Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af genom grinden utåt ängen.

-- Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, -- inföll Bella, -- ty höbergningen pågår ju som bäst, och ladorna stå tomma.

-- Uff! -- huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring sig, -- hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något bås.

Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. -- Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att ligga på. Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu ej inkördt.

-- Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som andra hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och dunkar på farstudörren.

-- Vänta, Bertha, -- Verna tog henne i armen, -- deruppe är ju ett loft, till hvilket dörren står på glänt. Der sofva bestämt gårdens pigor . . .

-- Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna Sommarsol. Jag klifver genast dit upp och rekognoscerar.

-- Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, -- varnade flickorna.

-- Var bara lung-qvist! -- hviskade Bertha och var i ett nu uppför stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att glömma sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången af Berthas höganloftsfärd.

-- Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . -- hördes Berthas röst uppe på loftet. -- Jag hör några ljufliga nästoner härinifrån . . . ts! . . . en . . . två . . . tre . . . fyra, -- i fyra olika tonarter.

-- Tänk, om det vore drängarne! -- hviskade Alma nedifrån med skrämd röst.

-- Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt . . .

-- Inga dumheter nu, Bertha, -- varnade Alma, -- mins, att vår nattro står på spel.

Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. Hon lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: "dåne liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!" Derefter lyssnade hon med spända öron.

-- Intet resultat! -- rapporterade hon.

-- Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! -- gnälde Alma der nedifrån.

-- Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en fluga . . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är bäst att taga en mindre högstämd visa.

Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:

"Raatikkoon, raatikkoon Vanhat piiat pannaat . . ."

-- Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, -- bådo röster nedifrån.

-- Aha, det tog skruf, -- blef svaret. -- En af de sköna rör på sig . . . tyst! . . .

-- _Kuka siell' on?_ -- frågade en sömnig röst bakom dörren.

-- Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? -- hviskade Bertha i nöd. -- Vänta nu, vänta nu . . . _Ole hyvä ja pääse sisään_ . . . var det rätt så? . . . _Me . . . tahtovat nukkumaan_ . . .

Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstälde deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit ut med en kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, att pigans hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.

Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De skulle lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.

Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: -- loppor!

-- Kantänka, -- utbrast Bertha, som satte sig öfver alla betänkligheter. -- Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni kunna ju sofva här ute på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här fins ju en nyckel till hufvudgärd och en pieksa till täcke.

-- Fins det inga sängar i stora byggningen? -- frågade Alma dristigt.

-- _Ei ole_, -- svarade flickan. -- Det är främmande hos värdinnan.

Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, togo sina regnkappor till täcken och lågo snart försänkta i en efterlängtad sömn. Trångt var det visserligen. Bella, som låg ytterst, hade blanka golfvet under sig, och en halmtapp under ena örat, Alma och Lilli somnade med armarna kring hvarandras hals, och Verna Sommar, som låg innerst, pressades som en gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.

Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej ville ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette svarade med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.

-- Låt oss få sex koppar kaffe, -- bad Bella, som fortfarande agerade tolk.

Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med mycket intresse.

-- Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? -- sade hon och petade om ryscherna kring hals och ärmar.

-- Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, -- svarade Bella.

-- Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa mig lika vackra spetsar, -- sade flickan med ett längtansfullt tonfall i rösten, i det hon gick att hemta kaffet.

-- Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, -- sade Lilli, i det hon eftertänksamt drog strumporna på sig. -- Jag skall gifva henne en af mina ryscher till tack för nattqvarteret.

-- Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! -- Bella ruskade duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under solen.

-- Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.

Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut okänslig för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. Slutligen tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.

Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, -- det var aldrig så noga med tvättning och sådant, -- och var färdig före de andra.

Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10 först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.

[Dekoration]

[Dekoration]

Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas. Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär från sin trädgård.

Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta Hannas nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå _hvarför_ hon ej fick tänka som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt efter som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad _de_ ansågo rätt och passande för en ung qvinna.

Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade som en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.

Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården och kände sig upprorisk och missnöjd med allt -- sig sjelf främst. Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med skräddarens puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon sade och tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. Men alla andra finge för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke deras deltagande, hon slapp helst att behöfva tacka dem för något.

I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, såg hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes kinder. Brefvet lydde:

"Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång stått din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös saknad drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de minnen, som trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En vexel medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!

Din moders vän, tant Karin".

-- Aldrig! -- utbrast Hanna och rusade upp, som om någon slagit henne. -- Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som kommit min mor att lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden . . . "Gränslös saknad" . . . "ljufvaste minnen" . . . Tro det, den som vill! I aderton långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en "gränslös saknad".

Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar:

"Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan eder och mig".

Hanna Rappe.

Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd att något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina tankar.

Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen beroende ställning, -- allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor. Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid honom och sade så obesväradt hon kunde: -- god afton, Erik, har du något metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.

Erik såg upp med ett förnöjdt leende. -- Fröken får mitt, det är bättre, än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!

Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. Erik gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte, att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga: -- fröken har visst ett napp nu, tycker jag.

Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande, silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg och satte nytt bete på. Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med henne och då hon engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig och började:

-- Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en dag, att man skall vara snäll mot sina ovänner . . .

-- Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, -- sade Hanna sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid gossens trohjertade blick.

-- Nå ja, men ni sade det också, -- fortfor han. -- Och i dag gick jag till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och jag lemnade spöet åt syster hans och sade Ville skulle ha det till skänks.

-- Det var rätt, Erik, -- sade Hanna och hennes röst darrade. Hon visste att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den stackars puckelryggen, och som till och med en gång misshandlat honom.

-- _Hvarför_ gjorde du så? -- frågade hon om en stund, hon ville gerna veta hans bevekelsegrund.

-- Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt, som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom bättre . . .

Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet närmare henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes knä, som för att visa sitt deltagande.

Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis fylde hennes inre till bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade, metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och gråtande lutat sitt hufvud intill hans.

Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.

Om en stund blef hon lugnare. -- Jag har varit litet ledsen i dag, -- sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. -- Nu skall jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.

Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst helsning.

Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar på tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte den ej in, -- icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne till rätta vägen.

[Dekoration]

[Dekoration]

Sista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa ned till Fågelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en häst hela sommaren, och tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.

Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd nu, när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en kappsäck, som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så mycket mera af färden.

Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqväma drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade hon en rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade postmästarinnan nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik hade vid afskedet förärat henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist, och sett efter henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också Hanna kände det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket tillsammans den sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif från Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.

Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade rågskörden, och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde låta bli att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först unnade hon sig en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt nära tre mil.

Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för öfrigt var allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.

Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att tillhöra henne sjelf.

Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så. Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar till högmod, lättja och andra dårskaper.

Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade Gud till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen af en lätt och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med sina tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet och böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten var som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes sinne.

Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När hon vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll som hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på Bella, som alls ej väntade henne.

Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver natten. Fick en liten, qvaf kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre qvinnor snarkade, den ena värre än den andra. Fick en katt till sängkamrat och diverse andra objudna gäster, som slutligen gjorde sängen så trång för henne, att hon full af förtrytelse rusade upp, klädde sig och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.

Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett berg, der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.

Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.

Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.

-- Hvar är Bella? -- hviskade hon.

-- Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon simmar som bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.

Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. Ingen Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska varelse. Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud gunga på vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred, glittrande kil.

Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i vattnet. Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt ansigtet från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på rygg. Nu fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma se Hanna tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt upp till gården.

-- Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag af glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du regnat ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur jag dyker . . . vänta nu . . . ett, tu . . . tre! -- Och hela hufvudet försvann under vattnet.

-- Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa vatten . . . ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.

Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De simmade vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.

Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.

-- Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt blå ut.

-- Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax. Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.

Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade öfverljudt åt hvarandra.

-- Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?

Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.

-- Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den är förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men har du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre . . . Och ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett huj! Och slipper alla band, som alltid gingo i stenknut.

Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i hufvudsak var lik Bellas. Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog sig fylligare ut i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser för att visa Bella, att ingenting tryckte eller spände.

På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i små bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten väntade, fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på eftermiddagen.

I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden. De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen, som räckt i tre veckor.

-- Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? -- frågade Hanna leende.

-- Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så snäll, vet du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla på att bli goda vänner.

-- Än Aina då?