Part 6

Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu var hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom till skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes fasta och lugna ansigte.

Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande brådska. De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och försökte genom stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. Det blef icke tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande; hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och samvetsqval vid tanken på, att numera endast _ett_ år återstod af deras glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha försökt sitt bästa.

Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet, som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.

Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.

-- Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? -- frågade Bertha, då de en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till skolan skulle öppnas.

-- Jag kommer att vara i Hangö med mamma, -- sade Jenny Stenman. -- Doktorn säger, att jag har bleksot.

-- Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, sade Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.

-- Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, -- utbrast Jenny hetsigt, -- jag kan få hela handen in mellan snörlifvet och kroppen.

-- Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal som en alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! -- Och Bertha spände med välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska svängningar med sina runda, starka armar. -- Tacka vet jag, att kunna sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade burar! Hvart reser du, Bella?

-- Vi skola vara på vårt kära _Fågelvik_, -- svarade Bella. -- Jag skall arbeta i hushållet och hjelpa mamma med trädgården.

-- Skola vi icke göra en fotvandring? -- skrek Bertha förtjust. -- Hvem kommer med?

-- Jag! -- ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella hade smått funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa dammiga vägar.

-- Än du då, Hanna? -- frågade Bertha. -- Jag vill gerna ha dig med.

-- Kan icke, -- svarade Hanna kort.

-- Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?

-- Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.

Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna upptogo mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.

Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.

-- Jag kommer hem med dig en stund, -- sade Bella, när de skulle skiljas. -- Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan jag varit hos dig.

-- Kom, om du vill, -- sade Hanna likgiltigt, -- men jag måste läsa.

De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt kretonne på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet. Allt var tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog hatt och tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle kunna muntra upp Hanna.

-- Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, -- började hon.

-- Jaså.

-- Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne vore bra? Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?

Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.

-- Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan hakas fast vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju ha varma byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker du ej det är bra?

-- Jo, -- sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella märkte det och steg upp för att gå. -- Du är trött och tankspridd, -- sade hon vänligt, -- Jag skall ej störa dig längre. Men det förefaller mig så rysligt länge sedan vi fått tala _riktigt_ med hvarandra.

Hon tog sin hatt. -- Se der kommer brefbäraren tvärs öfver gatan. Jag undrar om du får bref, jag är så nyfiken.

Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den var främmande. Hon öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så ytterst sällan hon mottog bref från andra, än sin mor.

Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och ett drag af oro lägrade sig kring ögonen.

-- Hvad är det, Hanna? -- utbrast Bella skrämd. -- Väl icke något ledsamt?

-- Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör komma hem genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till derom i skolan.

-- Det skall jag. Ack, Hanna!

Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon betvang sig och nickade blott tacksamt. Så begynte hon med stor hast ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade henne.

Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan, men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot sig sjelf: -- stackars Hanna, hur skulle hon _nu_ kunna tänka på mig?

Tåget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur kupéfönstret.

[Dekoration]

[Dekoration]

Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad öfver sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter. Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den aflägsna skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade, och hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.

Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon lemnade skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla. Hennes mor var sig så olik, -- o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes kärlek, den bad om förlåtelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida, insupande med törstande hjerta den moderskärlek, hon aldrig fått smaka. Hvarför kom den så sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen kom!

Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet, hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig och hviskade med möda: -- lofva mig, att du _aldrig_ använder dessa penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla uttryck.

Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna, lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes uppmärksamhet. Hon rätade på sig med full föresats att icke låta det kufva sig, att göra sig oberoende, så vidt det i hennes förmåga stod.

Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle läsa med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta senare arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar till att vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon fick ej välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon erhöll, 20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.

Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra stora förlust. Stundom kommo tvifvel _om_ hon verkligen gjorde rätt. Men då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande.

Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande varmt. Nålen flög icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i Hannas hand. Hennes ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande bad i ån, det var blott en qvart timme till dess. -- Det är eländigt att blifva sömnig midt på förmiddagen, -- tänkte hon och afbröt den gäspning hon nyss börjat.

Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet, hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig öfver hennes läppar.

Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan hos Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med strykkläderna.

Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och ett par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop af glädje. Drömde hon ännu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande och glad? Var det icke hennes kära muntra röst som utbrast: -- ser man på, en sådan flitig flicka! Här äta flugorna upp klädningen, medan du roar dig på Fjäderholmarna.

Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, att hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få tro, att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.

-- Låt oss gå ned till stranden, -- sade hon, -- jag vill tala med dig. -- Tanken att nödgas förställa sig, eller att utan förklaring vara afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.

Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och -- till råga på öfverraskningen -- Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de öste öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för att locka henne med sig.

Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der fortsattes pladdret.

-- Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser du, att stanna och vänta på dem.

-- Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!

-- Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i mitt öra, -- skrattade Lilli. -- Uff, bara den inte studerar der ännu!

-- Huru ha edra fötter stått ut? -- frågade Hanna småleende, då en paus i ordströmmen gaf henne tillfälle att falla in.

-- Åh, tackar som frågar! -- svarade Bertha och sparkade af sig ena skon. -- Tårna må bra . . . aber strumporna!!! . . .

-- Jag har brutit ena klacken af mig, -- gnälde Alma. -- Har du ej litet syndetikon, så jag fick limma dit en annan i stället.

-- Jag vet ett bättre råd, -- inföll Verna Sommar, som nästan blygt hållit sig på afstånd från flickskocken. -- Vi skära bort den andra klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!

-- Bravo, det var det bästa! -- skrek Bertha, men Alma såg mycket misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst oestetiskt att gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en stunds funderande utbrast hon raskt:

-- Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja mig vid lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne härefter, jag kommer att tassa som en utkörd krake.

Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga knifvar ville bita på den sega gamla klacken.

Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett ställe, der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset för att ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. Hon hade svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga ton, som anstod vanliga bekanta.

Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.

-- Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? -- sade hon halft skämtande, halft sorgsen. -- Just då jag trodde mig ha fått dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför har du ej skrifvit ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarför är du katig och tvär, som en enrisbuske?

-- Du inbillar dig, -- sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon ljög och blygdes. -- Nej, du inbillar dig _icke_, Bella, -- rättade hon sig. -- Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.

Bella såg på henne med stora ögon.

-- Icke vara som förr mot mig? -- upprepade hon och kände tårarne porla upp i halsen. -- Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, _har_ du ledsnat?

Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till det; hon måste tvärt om säga nej.

-- Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt att få veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig full förklaring öfver orsaken.

Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.

-- Jag skall säga dig hur det är, -- sade hon och fattade Bellas hand. -- Jag har märkt . . . nej, _jag_ har icke märkt, men andra ha gjort det, att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa sinne håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i tid. Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde känna mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga det till någon af oss . . .

-- Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! -- Bella såg riktigt tröstad ut. -- Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! Och hur hon är glad, att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du förderfvar mig? Jag, som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, sedan jag lärde känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och klarare såge hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för sådana toma inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?

-- Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så elak, så ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel karakter, som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltför svårt.

-- Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! -- utbrast Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motsträfviga hals.

-- Nej, jag _vill_ icke, men det kan hända, att jag _bör_. Tror du ej, att du gör din mor mycken oro, genom att vara så ofta med mig?

-- Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af dig! Du har aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag _vet_ det. Hon sade engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig icke?

Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna. Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas ord. Det var som om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och låtit de djupa, varma vågorna der under välla fram allt högre och högre. Hon böjde sig ned öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu kanske finge behålla i sin. -- Om jag vågade tro dig! -- hviskade hon.

-- Det kan du, Hanna min! -- Bella strök lätt smekande hennes hår. -- Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden så kär, som dig.

-- Halloh, flickor! -- hördes i detsamma Berthas hojtande röst. -- Hvad i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom vackert och håll oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg. Verna, -- obs.! vi ha ju alla blifvit _du_ med henne, -- tar sig en lur fram och tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma, somnar också jag.

Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen. Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur. En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd rutig väst. Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. Ingen underkjol, men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna vidtogo. En lätt jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der Verna nu stod, frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, såg hon så söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: -- Herre Gud, Verna, hvad du ändå är nätt!

-- Tyst, Bertha, inte säga "Herre Gud", -- sade Bella allvarsamt. -- Du har ju lofvat det.

-- Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men medgif, söta flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.

Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.

-- Är det icke sant, -- sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i gräset, -- att man får mera aktning för sig sjelf, när man afskuddat sig en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter egen smak och eget behof?

-- Det är sant, -- sade Verna. -- Redan det, att man vågar trotsa det allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en sådan enkel, beqväm och praktisk drägt känner man sig som en _hel_ menniska, och icke som en klädhängare för modets alla galenskaper.

-- Får jag taga er drägt till modell för min nästa vinterklädning?

-- Gerna. Jag är glad om du gör det.

-- Och jag med! -- skrek Bertha. -- Hjertandes, hvad flickorna skola gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif! Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den gamla stubben der. Men si, jag _skall_ ha den i alla fall.

-- Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser hon det nog, -- sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken på att någon afsigtligt ville göra sin mor emot.

Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med gästgifvare-spiseln.

-- Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i etablissementet derborta, -- sade Lilli artigt och bjöd armen åt Hanna med en sirlig bugning.

-- Nej tack, jag har min middag hemma, -- sade Hanna och drog sig tillbaka.

-- Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. -- Bertha knuffade dem framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. -- Vi kunna vänta oss något extra rart, det kan jag se på "Lillis näsa".

Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.

I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med filbunke, fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick åt, till och med den del af fläskpannkakan, som brunnit likt en fackla, då Aina störtade till för att släcka.

Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex använde sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon var obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med lilla Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete från domarns.

-- Hvad du är odrägligt hederlig, -- puttrade Bertha. -- Kan du inte göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose också våra intressen?

Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen. Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.

[Dekoration]

[Dekoration]

Flickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu 15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig att hon gick med tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle ihågkomma hennes nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de båda begynte känna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en oklar längtan efter något bättre, än det deras lif och tankar hittills innehållit.

Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.

Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var lätt och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och mättad med doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. Här och der låg ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag. Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar "stämning" smög sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.