Part 5

-- Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak, -- sade Lilli Enestam, -- annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura och missnöjda. Jag föreslår derför, att vi dela oss i två partier och att hvar och en får taga med den hon helst vill.

En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla litet illa till mods.

-- Nej, vet ni hvad, flickor, -- begynte Hanna, -- inte dela vi oss af en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om vi inte kunde gå alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med förslaget att taga gossar med, så afstår jag helt och hållet från det, hellre än att klassen splittrar sig på olika håll.

-- Hanna har rätt, -- inföllo flera. -- Hellre gå vi för oss sjelfva, än dela oss af en så lumpen anledning.

Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade i största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse utsågs, som skulle taga hand om korgarne och man skildes med öfverenskommelse att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.

Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var det så litet lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma med.

Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders värme i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna samlades på utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor, för hvilka de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på stora korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden. På andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: "låt vår lätta, raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp", hvarvid de togo hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.

Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett qvitter som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll afsynades af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för kaffekokningen i banvaktens lilla kök.

-- Måntro ni ha tillräckligt mat? -- sade Bertha och nosade i en af korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.

-- Gå din väg, snålbytta! -- skrattade Bella. -- Den som är nyfiken får ingenting.

-- Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få bära hem mig på bår, det få ni till straff.

Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo smutshvita snöfläckar, -- våra tvättfat, -- som Hanna kallade dem, och små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i sanden på landsvägen.

Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig med kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflåg i gräset och tuggade på några torra strån.

-- Hör du, Hanna, -- sade Lilli, som satt bredvid henne, och följde Bella med ögonen, -- är det sant, att Bella är din bästa vän?

Hanna kände ett visst obehag vid frågan. -- Hvarför använder du det uttrycket, Lilli? -- sade hon nästan häftigt. -- Jag tycker ej om det. Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att det ej säger någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den högre eller lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.

Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.

-- Har du ej märkt, -- sade hon vänligare, -- huru litet uttrycket "bästa vän" i våra dagar betyder?

-- Ja, -- inföll Bertha, som satt i närheten, -- jag _hatar_ det uttrycket. Jag var en gång Molly P--s "bästa vän" i hela tre veckor, tills hon fick hem en kusin från Schweitz, som öfvertog rollen. Och det var det allra bästa för mig, ty jag gick redan och begynte bli hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och presenter hon lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt hvarandra, när vi mötas.

Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig sett Bella och Hanna kyssas. Så underligt! Men sjelf hade hon till vana att i tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra onödigt. Blott när man _riktigt_ höll af någon . . . Om hon ändå hade en vän, icke en sådan der "bästa vän", som skollifvet så ofta bjuder, utan en verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, hon tyckte det var något halft med henne. Och den menskligaste af alla känslor, åtrån att stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes ögon med tårar.

-- Har jag gjort dig ledsen? -- utbrast Hanna förskräckt, när hon kände en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade:

-- Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall få en?

-- Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet sjelfmant bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det brådskar inte, vi äro ju bara snärtor ännu.

Lilli nickade och var synbart lugnare.

Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.

-- Hvad ser jag? -- utbrast Bella då hon såg tårarne i Lillis ögon, -- jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedskölj dina bekymmer med äkta kaffetårar!

Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt ansigte.

-- Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst . . . utan ben!

Bella vände sig oförsigtigt om.

-- April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, när hon skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.

-- Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! -- Bella tog en handfull gräs och stoppade det i nacken på den sprattlande Bertha. -- Ät nu det här, till dess du får annan mat.

-- Ack ja, kaffet! -- suckade Bertha melankoliskt. -- Jag fruktar det kommer _för sent_.

Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17 salta strömmingar, -- en potatis och en half strömming per man.

-- Berthas påhitt! -- skreko flickorna, -- hon ämnar doppa salt strömming i kaffet.

-- April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt misstag! -- hördes Berthas mumsande röst. -- Men hon måste ju säkerställa sig för möjlig hungersnöd.

-- Du har en torndyfvel på . . . din näsa! -- skrek Bella med låtsad förfäran och puffade Alma i sidan.

-- Åhnej! -- sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. -- Men jag har ett bref från _"Oskar"!!_ på fickan . . . hm! -- Och hon skramlade med en bit tidningspapper i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.

-- Gerna för mig! -- skrattade Bella utan den minsta lilla häntydan på förlägenhet.

Det April'ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren tömd.

-- Åhå, den som hade en mage till! -- och Bertha såg längtansfullt på två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit öfver.

Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina ben. Först måste välplägningen få tid att sätta sig.

-- Och derför sätter jag mig här, -- sade Bertha, i det hon slog sig ned på en upp- och nedvänd bytta, som stod på gården. De öfriga lägrade sig hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.

-- Nu skola vi hålla tal, -- föreslog någon. -- Hanna börjar.

Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad och ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde sitt "tal" till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och lyckade arrangementer. -- När jag blir välbestäld häradsskrifvare någonstädes, -- slutade hon -- ber jag att få bjuda klassen på limonad och pumpernicklar.

-- Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? -- frågade någon.

-- Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, -- snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.

-- _Jag_ ämnar bli polismästare, -- sade Sanna Wilhelmsson, en af "sportflickorna", och slog sig för sitt bröst. -- Jag har så bastanta näfvar. Eller också blir jag baderska.

-- Hvad tänker du bli, Bella? -- frågade Siri skälmskt och ritade i detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: _fru_.

-- Visst inte, -- skrattade Bella litet förlägen, -- åtminstone ämnar jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma och så inrättar jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.

-- Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett så simpelt arbete, -- sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till artist eller författarinna.

-- Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och dessutom, söta Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en menniska hans ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som ingen nytta gör, det kallar jag _simpelt_.

-- Jag tänker inrätta en samskola, -- inföll Aina blygt.

-- Åhnej, det får du visst inte! -- skrek Bertha från byttan, -- det är min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster sötnos, skulle handtera pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest oregerliga, skulle du se mildt förebrående på dem och säga: mina söta, älskade pojkar, vill ni nu inte vara snälla! Och om de inte lydde, skulle du gråtande gå din väg, vända dig om i dörren och utbrista: farväl . . . mitt hjerta blöder! . . . Nej, gumma lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara boxarenäfvar för dem. Du kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.

Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma, och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga fasoner.

-- Bertha blir veterinär, -- sade Agnes med betoning, -- hon tycker ju om att peta i kadaver.

Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken på Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig öfver henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett gråtskof, som litet störde stämningen.

-- Ett sådant litet fruntimmer! -- hviskade Bertha föraktligt.

Bella såg förebrående på henne. -- Du vet ju, att många menniskor -- också män -- ha en obetvinglig afsky för spindlar. Det var dumt gjordt af dig.

Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.

För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.

-- Jag tror, att jag blir målarinna, -- sade Jenny och kisade med ögonen, som hon sett artister göra. -- Jag tycker så om allt vackert och konstnärligt.

Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag att vara sentimental, och Bibbi till konditor.

-- Nej, jag blir trädgårdsmästare, -- sade den senare, -- jag tycker om att gräfva.

-- Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din fot?

Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för sig sjelf.

-- Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en Egyptens prest? -- Bertha slog Hanna broderligt på axeln.

Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes ögon hade antagit det uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom henne.

-- Ja, -- sade hon och mötte kamraternas blickar, -- nog skämta vi nu om vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det kunna vi ej, fastän vi äro "bara flickor". Jag hörde en dag en gosse säga till en annan: "flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i land med". Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället näfven för mig sjelf och tänkte: -- det _skall_ bli annorlunda . . .

-- Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! -- utbrast Bertha harmset.

-- Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och jag säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att vara "söta" och att möjligen i framtiden blifva gifta? -- Jag talar ej om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. -- Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. Men vi skola visa att man har orätt, att vi kunna både tänka och arbeta sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en bättre tanke om oss. Men det är ej för att vinna någons gillande, ej ens de goda menniskornas, som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan för att _det är rätt_. Så tänker jag . . . Och derför -- fortfor hon, halft skämtsamt, halft allvarligt, -- derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan blir smed, sömmerska eller advokat.

Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma tankar uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade Hannas ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en längtan att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och nyttigt arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bättre tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas beundran, men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så nära.

Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: -- nu se vi alla ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi, der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej springa!

I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn, andtäppa och hjertklappning.

Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste af dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och jernvägsskenor. Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som påsvantar fram ur deras gömställen.

Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.

[Dekoration]

[Dekoration]

Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och man hade blifvit van att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde de icke undgå att märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut; hon hade icke tid med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid deras inbjudningar och var ofta förströdd under deras betydelselösa pladder. Hon var aldrig ovänlig, men hade fått ett sätt att mera oförbehållsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket, just emedan det var så olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon hade, med ett ord, blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin fördel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade blifvit uppblandadt med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet, som alls icke klädde henne i en del kamraters ögon.

Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men de mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att af egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså spår af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när framträdde så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något förmildrats och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om menniskorna. Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett slags intresse för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för andra. Men hon kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade sin trotsiga sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter Bellas varma, tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de hårda kanterna inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det klara med sig sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, eller som ett menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära kärlek.

Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge flickornas vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde behöfva stödet af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då hon tid efter annan varseblef prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet hos Bella. Den fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka likna Hanna, så i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af alltför olika material för att någonsin kunna omformas efter precis samma mönster.

Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna, men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.

Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade.

En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en stund. Hanna kom, utan att ana att ett förhör väntade henne. Fru Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon rustade sig till försvar.

-- Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, -- afbröt hon häftigt fru Palmfelt. -- Hvarför skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke _kan_ förställa mig.

-- Det begär jag icke heller, -- svarade fru Palmfelt lugnt, -- men aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone afhålla dig från att afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man har sagt mig, att du kallat de närvarande marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam, väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt vid supén. Ehuru jag tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är osant, ville jag likväl för din egen och Bellas skull gerna höra huru det förhöll sig. Jag ville gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rätta misstagen; derför måste jag få veta allt.

Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? -- tänkte hon, och trotset växte. Men orden _för Bellas skull_, kommo det att mjukna och gjorde henne tankfull.

-- Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, -- sade hon nästan ödmjukt. -- Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas mor.

Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli, sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig. Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars skull hon behöft vara orolig för Bella.

-- Tack för din uppriktighet, -- sade hon vänligt, då Hanna slutat, -- jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är visserligen i och för sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro outvecklade och utan erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och bruk.

Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan, utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.

En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma. Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:

-- Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och krånglig, sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt fel.

Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af att en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram för ett ögonblick, men sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys anklagelse.

-- Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit ovänlig, som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke blott vi, som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket snällare förut.

Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af sina sårande ord, med låtsad vänlighet sade: -- adjö, glöm icke bort mig! -- svarade Hanna blott: -- jag skall tänka på hvad du sagt.

Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.

-- Jag ser det! -- utbrast hon passioneradt, -- mitt inflytande är skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår vänskap, _hon_ förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som icke sett detta förr! Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra också henne misstänksam och sträng; att min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit sig till mig, utan att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg och hård!

Men _är_ du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig! Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när hon talade om "det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott sin flicka". Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat fästa dig vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.

. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick utveckla dig fritt! Jag _kan_ nog, om jag _vill_. Och jag måste, ack, jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det blir ej lätt, . . . det måste ske så småningom . . . men Gud vare lof, att det ej är för sent!

Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men hon blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. Hon hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det ifrån sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli ett minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne, liksom solstrålarne uppsöka en mörk och ödslig väg, och när den åter gick, skulle hon bevara återskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma hjerta.