Part 4

Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? -- tänkte hon. -- Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket mindre fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad jag begär af det, och alla dessa andra -- hur lyckliga och nöjda äro de icke!

Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra sidan skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom skärmen, utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.

-- Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! -- sade den ena.

-- Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar bättre till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är förtjusande. Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda vänner i qväll?

-- Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och att hon säger allt åt henne.

-- Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez' bästa vän.

-- Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma sagt om henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.

-- Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard P. berättade mig i förtroende, att . . .

-- Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått min väg -- hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne passera, innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.

Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid en blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett steg.

-- Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? -- frågade hon vänligt.

-- Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd med att ha roligt på danser.

-- Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så får du dansa nästa fransäs med honom?

-- Nej, nej, för all del! -- Elin såg blyg och förskräckt ut. -- Om han velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej farligt med mig, qvällen är ju snart slut.

Hennes röst skälfde litet och hon vågade icke se upp på Bella för att ej förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något, utan tog vänligt hennes arm, sägande: -- kom, så söka vi upp Hanna Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert tillsammans.

De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och medan dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli kom och bad dem in till supén.

Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta stilla och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte också Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig. Bertha och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna sutto här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle betjena dem.

-- När Bella skulle gå, kom Jenny efter henne i tamburen med ett paket i handen.

-- Förlåt, kära, söta Bella, att jag ej kommit mig att skicka dig den der boken. Kanske kan du taga den nu?

-- Ack, jag har ej frågat mamma om den ännu, -- sade Bella. Hon hade glömt hela saken.

-- Det behöfs ej heller, -- sade Jenny öfvertygande, -- jag har lånat den åt flera flickor, yngre än du, och de ha alla tyckt om den.

Bella tog motvilligt boken och gick, följd af Bengt och Hanna.

När hon kommit hem och begynte kläda af sig, kom hon ihåg boken. -- Nog måste jag ändå titta litet i den, -- tänkte hon, stälde ljuset vid sängen, kröp upp i den och begynte läsa: "Betsy eller ett brustet hjerta".

Gång efter annan kom hon ihåg sin mors förbud att läsa något utan hennes tillåtelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon väcka henne för att begära hennes tillåtelse, och inte var det nu så farligt med en enda gång. Hon skulle berätta alltsammans i morgon.

Ju mera hon "tittade", dess mer fastnade hon. Boken var en af de många, hvilka icke innehålla något direkt omoraliskt, men hvilkas hela anda är som ett omärkligt gift för unga sinnen. Flärd, lättsinne, koketteri och lek med kärleken möta dem på hvarje blad, men äro så skickligt dolda under täckmanteln af goda egenskaper, att de ej lägga märke till dem. De läsa med förtjusning om huru hjeltinnan firar triumfer genom sin skönhet, krossar männens hjertan och slutligen lyckliggör en mindre nogräknad man med sin lilla omtvistade hand. Att hon framställes som en varelse, endast skapad att behaga, och endast lefvande för uppgiften att blifva gift, det se de ej, förblindade som de äro af bokens färgrika skildringar och intressanta konflikter.

Bella läste med stigande spänning. Hon var alltför kritiklös för att spåra det ohelsosamma i detta slags läsning. Slutligen, när hon hörde klockan slå fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrämd och flat för sig sjelf, och släckte ljuset.

Men bilderna från boken förföljde henne, och dess intrig höll henne vaken. När hon följande morgon steg upp klockan 9, såg hon så blek och utvakad ut, att hennes mor förebrående frågade hvarför hon dansat så länge qvällen förut.

-- Jag kom hem strax efter 1, -- sade Bella skamsen, -- men jag låg och läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna somna.

-- Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att läsa.

-- Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny Stenman lånat mig. Hon försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.

Fru Palmfelt såg missnöjd ut. -- Du vet ju, att jag inte tycker om att du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?

Bella nämnde titeln.

-- Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut för en sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de, som på ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de, som med en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och låta honom insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans rättskänsla. Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag anser den farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af oskyldighet och renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten gilla en flicka, som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig och väcka beundran? Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig med en man som hon ej tyckte om för att kunna försörja sina små syskon?

Bella blickade förvånad upp. -- Men, mamma, var ej det senare en vacker och ädel handling?

-- Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, innerlig kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd, som icke ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan att tillgripa denna förnedrande utväg. Men den åsigten är tyvärr så allmän och så djupt rotad hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma hurudant, är att föredraga för qvinnorna framför att bli hvad man med hån kallar "en gammal mamsell". Att en qvinna är något i och för sig sjelf och att hon kan finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet också utom hemmet, det glömmer man alltför ofta.

Bella smög sig till sin mor och kyste henne. -- Förlåt mig, älskade mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att ej göra så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om sådant, som jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma med mina frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så vackra och upphöjda tankar som du och Hanna.

[Dekoration]

[Dekoration]

Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen. Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga ryggradsdjuren, medan Hanna som kunde lexan, och lånat en anatomielärobok af Bengt, intresserad betraktade de medelmåttiga planscherna.

-- Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer skulle innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne. Se hit, två rader _handrotsben_, fyra i hvarje och så fem _mellanhandsben_ som fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad jag gerna ville ha ett riktigt benrangel att studera, det är så litet jag vet om min egen kropp.

-- Ja, vi äro bra konstigt skapade, -- sade Bella. -- Du skulle bedja Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju bli läkare och är så grymt intresserad af allt sådant der.

I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för qvällsdukningen. Hon var god vän till de båda flickorna och deltog intresserad i allt deras görande och låtande. Det kunde nu icke hjelpas, att hon såg på verlden och tingen med en annan blick, än dessa unga, som voro af en nyare tid, än hon. Men äfven der hon ej förstod eller gillade dem, behöll hennes hederliga gamla hjerta all sin tillgifvenhet för "barnen", som hon kallade dem. Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga väckelser ungdomen i vår tid är utsatt för eller den oreda och förvirring de första knoppande tankarna kunna tillställa i ett ungt sinne. Hon hade tagit emot hvad hon fått, utan att så noga skärskåda det och söka bilda sig ett omdöme om dess värde. Och derför såg hon ofta med undran huru ungdomen "bråkade" och satte sig upp mot gamla åsigter, hvilkas riktighet hon trott vara höjd öfver allt tvifvel.

-- Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker? -- sade Lena med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg planscherna med de anatomiska afbildningarna.

-- Det är läran om vår egen kropp, Lena, -- sade Hanna, -- det är menniskans skelett, och visst icke något gudlöst otyg.

-- Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se på sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon icke envisas att vilja se. Och den arma menniskans "schelett" tycker jag kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett spektakel för de lefvande.

-- Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden, -- sade Bella undrande. -- Och dessutom, inser du inte, att det är nyttigt för oss att känna vår egen kropp.

-- Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett hus, bör veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå och taga reda derpå.

-- Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de icke veta huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?

Lena såg fundersam ut. -- Jaa, doktorerna . . . de må nu ha lof att vara kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en menniska frisk, som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra en sjuk frisk, så inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför tycker jag, att schelettbilder och droppar och tocket der är så platta onödan, för ska' en dö, så dör en.

-- Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet och blef qvitt den genom doktorns recept?

-- Ja, hjertandes, visst var jag glad, men det var väl, tänker jag, för det jag är en usel, syndig menniska, som inte kunde lida och bära utan knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt gjordt att vilja kasta bördan ifrån sig, men si, när jag behöfde benet . . .

-- Det är just det, -- inföll Hanna. -- Hvem behöfver icke alla sina lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder Gud sjukdomen för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag tänker mig, att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af naturens lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.

-- Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i tio Guds bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola syssla med "schelett" och tocket der.

-- Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli läkare, -- utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i Lena.

-- Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, -- sade Lena förfärad. -- Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför icke lika gerna konstaplar eller gardister!

-- Till och med det, -- sade Bella road. -- Det fans en vallflicka i Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig för sitt land.

-- Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att vilja leka karl och slå ihjäl menniskor för att få deras "schelett". Men si, det säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och en bra mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket der.

-- Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu hindra en flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste huru hon skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en mixtur? Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?

Lena skrattade. -- Vilja? Nog _vill_ man alltid, när man _får_ en bra man.

-- Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för sent nu, -- skrattade Hanna.

-- Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta flickor som ni, att få friare, hela hopen. -- Och Lena plirade skälmaktigt med sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. -- Ja, jag kallar er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med er.

Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.

-- Vet du hvad, Hanna, -- skrek Lulle. -- Min Lunkentus skall få nya segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen, i jul, blir den färdig.

-- Men det blir sommar, förrän det blir jul, -- upplyste Lisi, som redan var i färd med smörgåsarne.

-- Jaså, -- sade Lulle. -- Janå, då får jag den till sommaren då. Och den skall hemta apelsiner från Borgå.

-- Växer det apelsiner i Borgå? -- frågade Hanna förvånad.

-- Jo. Så här stora. -- Och han bildade med armarne en så stor ring han kunde.

-- Åhnej, Lulle, du narras, -- sade Lisi undervisande. -- Inte växer det apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela Finland.

-- Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, -- skrattade Bella.

Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt missförstånd.

Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk. Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: -- Se så, nu säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.

Men då vaknade motsägelseandan hos lilla syster, och hon satte sig till motvärn. Nedra läppen sköts fram med en trotsig blick, och hon gjorde sig styf som en gärdsgårdsstör. Något straff skulle Bella ha, som ville stoppa henne i sängen. När Bella det oaktadt bar henne mot dörren, satte hon i att tjuta af alla krafter och slog Bella i ansigtet med sina knubbiga händer. Bella tog en mycket allvarsam min på sig, alldeles som mamma, och sade: -- Helmi, nu är du ej snäll.

Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas bestämda min. Hon skakade på hufvudet: -- mamma törs ej taga dig, Nukku Matti väntar, -- sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun.

Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man drömmer i englarnes vakt.

Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta sig lilla systers nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bära henne i säng när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedröfvad vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en förbön för henne. Men nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det oundvikliga lilla krånglet och bemötte den lillas vrede med stora systers värdiga lugn.

Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte falla af.

När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo upp i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund. Dessa "pratstunder" hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte till att utveckla och mogna hennes sinne.

Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt motståndslösare åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef mindre förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med en öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom hennes reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för stränga, kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående tonfall i hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin öfverilning.

Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och småhviskade om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast gaslyktan utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom skärmen hördes Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla bädd bredvid Bellas.

-- I dag, -- hviskade Bella, -- förtrodde mig en af kamraterna, -- jag vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett förtroende, -- att hon var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt hvad jag skulle svara till detta, jag kände mig så osäker och tror jag sade någonting i allmänhet.

-- Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet ut och in på sig sjelf. -- Det kom något retligt i Hannas ton. -- Har du någonsin hört, att det blifvit allvar af ett skolflickstycke, som slagit ut på barnbalerna eller skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för annat än onödig inbillning.

Bella blef tankfull. -- Jag har sett litet i den vägen, -- sade hon. -- Men något inom mig säger, att det är att leka med något mycket allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf fastnat ut för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en tråkig tid.

Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon lutade sig närmare Hanna.

-- Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. Han bor ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen, derför kan jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag gick och blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. Men så fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande, så det var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra flickor -- och det var nu väl det -- men antingen jag talade om honom eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar. Till slut blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga Oskar, bara för att flickorna gingo på så der. Och när jag riktigt ransakade mig sjelf, fann jag, att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom, jag kunde afstå från den när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel så mycket om honom, som jag nu tycker om dig, Hanna.

Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden. -- Jag tror, -- sade hon, -- att vi böra akta oss för sådana inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg och liksom pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något dylikt, men föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. De inbilla sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.

Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls intet. I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig intressant och inte vara sämre än andra.

-- Ja, så tror jag, att mitt tycke var, -- log Bella. -- Jag visste, att nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, som de hviskade om och voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara dumt att inte ha ett sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden illa till mods, som om jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle så vara.

Tror du dock icke, Hanna, att det _kunde_ vara möjligt, att verkligt varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du ej, att om _du_ nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?

-- Huru kan jag veta? -- sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om att tala om sina personliga känslor eller analysera dem. -- Men, -- fortsatte hon, -- jag tror medvetandet om en sådan känsla vaknar långsamt och först sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända, att min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller någon annan har ett varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke ännu.

Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid skulle förblifva vänner! _Hon_ åtminstone var fullt säker på sig.

De sutto tysta en stund.

-- Hvad tänker du på, Bella? -- frågade Hanna slutligen.

-- Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din tillgifvenhet för mig är varaktig.

-- Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den är ju icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt motsatta håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge vi växa och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det omöjligt för oss att hålla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du är väl icke ond på mig?

-- Nej, men litet sorgsen.

-- Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med några löften och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?

[Dekoration]

[Dekoration]

April hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar återstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga ut. Gräsplanerna i esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med ett och annat grönt strå.

I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, som tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas vinge eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif. Men siffror, grammatik och döda årtal . . . puh!

Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.

-- Då taga vi gossar med, -- föreslog Hanna, -- de äro så duktiga att slå boll och spela boccia.

-- Nej, nej, -- ropades i korus från ett håll. -- Inga pojkar med, vi vilja ha vår riktiga frihet.

Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.

Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef en ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda _sina_ bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke in på.

-- Nej, -- sade Bertha Eriksson med bestämdhet, -- om vi bjuda Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det hela bara skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.

-- Inte vi heller! -- hördes några röster.