Part 10

-- _Ett_ glas? -- Hanna log sorgset. -- Jag räknade redan tre. Vet du icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande öfver honom. Nu är han en försupen stackare, som ingen glädje har i lifvet.

Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans hederskänsla.

-- Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt . . .

-- Såå! -- Valter rätade på sig. -- Menniskorna äro så färdiga att döma.

-- Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill du icke taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?

-- Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. -- Valter försökte tala lugnt och imponerande.

-- Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda föresatser. Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada att se dig igen.

Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en flicka få honom till hvad hon ville.

-- Jag vet ej, om jag täcks, -- sade han, -- jag är ej klädd för visiter.

-- Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så roligt. Du har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är du snäll!

När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: -- är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en flickas ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför Palmfelts port, låtsade han påminna sig något mycket angeläget, tog ett kort farväl af Hanna och rusade sin väg.

Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och missräkning. Sådana stackare vi äro, -- tänkte hon. -- Det fordras ofta mycket mera mod att taga _ett_ litet steg framåt till det goda, än tio tillbaka till det onda. Jag är säker att Valter nu går att upphjelpa sin manlighet med några glas punsch och har till hands en passande förklaring öfver sitt hastiga försvinnande.

Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.

-- Vi skola ej lemna honom ur sigte, -- sade hon ifrigt, -- vi skola taga till vår uppgift att göra honom till en bra karl.

Hanna tryckte hennes hand. -- Jag har ej stora förhoppningar, -- sade hon modfäld. -- Der karakteren i sig sjelf ej har någon fasthet, der kan första vindpust kullkasta en god föresats.

-- Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för andra, -- sade Bella. -- Den långa overksamhetstiden har gjort mig riktigt sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.

-- Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, Bella min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse af min egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens kraft att hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få se dig blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde jag af idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, åt någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde nedslå mitt sinne.

-- Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, -- sade Bella och kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.

[Dekoration]

[Dekoration]

Ryktet om Hannas "värdshusbesök" hade emellertid spridt sig i skolan. Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta skrämda och ogillande blickar fästade på sig. Några flickor från högsta klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter händelsen.

-- Klockan var nära 12 på natten -- sade en, -- när min kusin, som satt och läste tidningar i inre rummet, såg henne komma in.

-- Såg han henne komma in? -- Ögonen stodo vidöppna af häpnad.

-- Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej är någon hygglig gosse.

-- Och de promenerade länge och väl på några bakgator, -- hviskade en annan. -- Thure Öst mötte dem.

-- Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så der . . . -- inföll en tredje med tonvigt.

-- Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om natten! -- bifogade en fjerde.

-- Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr Hallgren ens dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!

-- Få se, om hon ej blir relegerad, -- sade en femte. -- Jag täcks knapt säga, att jag är på samma klass, som hon.

-- Hvad tisslas här om för vigtiga ting? -- frågade Bertha, som i detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.

-- Ts! -- sade en af flickorna hemlighetsfullt. -- Vi tala om Hanna Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.

-- Hva', hva', hva' ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? -- utbrast Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der aftonen. -- Hanna dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men jag förstår, historien har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur det var, för jag var sjelf med.

-- Var du med? -- Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.

-- Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. -- Och Bertha berättade huru allt gått till.

-- Är du riktigt säker på, att hon strax kom ut igen? -- afbröt henne en af flickorna. -- Det kunde ju ha varit någon annan.

Bertha såg osäker ut. -- Jag _tyckte_ precis, att det var Hanna, -- svarade hon dröjande.

-- Ja, att _tycka_ och _veta_ är alls icke detsamma . . .

-- I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att Hanna icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt åt. Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de dåliga kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt af henne och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod att göra detta.

Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.

Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning. Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig sjelf.

-- Men detta är rent outhärdligt! -- utbrast Bertha en dag, då hon het och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. -- Kan du icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har predikat för döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till _mitt_ omdöme. Jag tror också, att man på visst håll söker undergräfva ditt inflytande, och ett par af de våra hålla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, så . . . adjö med ditt förmynderskap på klassen . . .

-- Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, -- sade Hanna och reste sig häftigt från sin plats. -- Åtminstone icke _medvetet_, -- tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad flög öfver hennes kinder. -- Hvarför skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som måste föra min egen talan? Nej, låt mig vara. Terminen är ju snart slut och sedan slippa ni vidare se mig.

-- Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så tager jag min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och denna trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i min smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så misstänker jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få dig relegerad.

Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i detsamma vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. -- Detta kunna ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så långt, afgår jag frivilligt, -- i morgon dag . . .

-- Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. Betänk, hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den mest skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt på rätt . . .

-- Tyst, jag tigger icke om er aktning! -- Och Hanna gick ut med kinder, som brände af harm och förödmjukelse.

Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. -- Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon sjuk.

Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han såg, att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.

-- Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar uppvaktat henne, -- sade han skämtsamt. -- Kom hem till oss, jag ville också gerna höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.

-- Jag skall komma, gå du förut. -- Hanna undvek att se på honom, men hennes röst var alldeles lugn.

Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: -- Bella, jag kommer att afgå från skolan endera dagen.

-- Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för sqvallrets skull?

-- Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans anseende. Jag _kan_ icke bli qvar.

En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det skulle vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf. Men på samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka ett godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.

Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva bortvisad.

-- Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, -- sade hon uppbragt. -- Hon har sqvallrat om saken för "pappa och mamma", och nu ha dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej en så farlig kamrat, som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande spektakel, då inte Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då äfven du är borta, som annars brukar kunna tala förnuft till de odågorna.

Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en så enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha och lofvat tala med Hanna.

Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.

-- Hanna min, du skall _icke_ afgå. Saken är ej värd ett så stort offer och kan nog hjelpas på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du är ju advokat, vet jag.

-- Mot hvem skulle jag försvara mig? -- utbrast Hanna häftigt. -- Ingen har anklagat mig. Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.

-- Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du retirera! Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har ju lärt mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. Och nu skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du verkligen handlat orätt.

-- Men hvad _kan_ jag väl göra, Bella? -- frågade Hanna upprörd. -- _Om_ jag blir relegerad! Bättre, att förekomma, än att förekommas.

-- Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och lita på mig.

Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. -- Du är min _vän_, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls för din skull.

Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas skiljande från skolan flera gånger varit före. I den utsmyckade form historien antagit, var det icke underligt, om den väckte allas djupa ogillande. Man öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild från skolan.

Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid densamma.

Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och begärde ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, nyss talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning öfver tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en liknande berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde finnas. Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet och der blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der intagit någon förfriskning.

Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och Valter.

-- Och enligt min åsigt, -- slöt hon sitt andragande, -- förtjenar Hanna Rappe vår aktning och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf, sökt räcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.

En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt omstämma sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter och anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt sig på falska rykten.

Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt misstänkt elev.

De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna uppfattning. -- Det är väl icke meningen, -- sade de, -- att skolan för ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa elever?

-- Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra _en_ för att kunna qvarhålla de andra, -- utlät sig en af de äldre.

-- Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller jag genast att blifva skild från skolan, -- utbrast Verna Sommar med en hos henne sällsynt häftighet.

Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och direktionen såg framför sig det svåra valet att antingen genast mista fem af sina bästa lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid skolan.

Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle noga öfvervägt alla skälen för och emot.

-- Jag behöfver ingenting öfverväga, -- sade Verna Sommar. -- För mig gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa eller ock se mig om efter en annan plats. Det är icke svårt att välja.

[Dekoration]

[Dekoration]

När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade öfningarne, kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan mekaniskt, och man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger glömde hon gifva det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de olika rörelserna.

Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara nedslagenhet den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.

När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, kallade Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något att säga dem.

-- Jag ville fråga er, flickor, -- sade hon, och hennes röst lät som en generals, som anställer räfst bland sitt folk. -- Jag ville fråga, om det är med er vetskap och ert samtycke, som en af edra bästa kamrater varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och det ovänligaste bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i begrepp att för alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar . . .

Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det alls icke rört dem.

-- Åtminstone icke med _mitt_ samtycke, -- kom det plötsligt från Bertha.

-- Icke med mitt heller, -- hördes några osäkra röster ur skocken.

Jenny skrufvade sig litet nervöst: -- Det är ju icke underligt, om flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som . . .

-- Jag vet, hvad du vill säga, -- afbröt henne Verna harmsen, -- men du har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, flickor, att allt ondt, som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag har sjelf varit i tillfälle att taga reda på saken.

Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt hvad hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på kaféet.

Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: -- hvad var det jag sagt hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från _alldeles_ säkert håll . . . Stackars, söta Hanna . . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.

-- Säg mig, -- fortfor Verna Sommar, -- har hon någonsin svikit ett löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt och rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som måste såra henne djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap. Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af allt.

Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. Flickorna talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. -- Hvad jag är glad, att Hanna är oskyldig! -- skrek Bibbi och dansade om med Aina Berg.

-- Jag har hela tiden trott, att hon var det, -- sade Lilli, alldeles glömsk af att hon troget undvikit Hanna.

-- Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch med pojkarne, -- inföll Jenny, ännu misstrogen. -- Och jag hörde från _alldeles_ säkert håll . . .

-- Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, -- ifylde Bertha hetsigt. -- Jag har ju predikat för er dag ut och dag in, att alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.

-- Visst har jag trott, -- hördes en röst ur hopen. -- Och jag med . . . och jag med. -- Alla voro angelägna om att intyga, att de "verkligen i grunden trott på Hannas oskuld", men då de ej kunde bevisa den, så . . .

-- Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, -- inföll Verna Sommar, som med ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. -- Gå nu och säg Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .

-- Ja, ja, -- skreko flickorna. -- Det kan man ej undra öfver! . . .

-- Hon är modig, uppoffrande och sann, -- fortfor Verna Sommar -- hon har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.

-- Nej, hvem skulle vilja gå in på ett _värdshus_? -- utbrast en af flickorna och såg förnärmad ut.

-- Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. Skulle du ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina kläder? Den är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna Rappe har visat oss huru vi böra handla.

Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter för dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin kunnat misstänka henne för något ovärdigt.

-- Inte skall man få skilja henne från skolan, -- sade en med beslutsam min.

-- Om hon afgår, så går jag med, -- sade en annan.

-- Ja, ja, det göra vi också, -- ljöd det från flera håll. -- Kom, så gå vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för Hanna!

Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla sig neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem kunde ej glömma sin misstro.

Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.

-- Lättrörda, små insjövågor! -- tänkte Verna Sommar, när hon såg dem gå.

Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig för Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.

Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då hon följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring rummet.

Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget, men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana sammanhanget.

_Sådan_ var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. Lika färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.

Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.

Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida. Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade ständigt misslyckats. I skolan åter höll han sig undan så mycket som möjligt, och besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas "korståg", som de kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken smälek af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den blygsel Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera sin ära med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att bortblåsa en ärlig ånger.

Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.

Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld varelse som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma stod rotad i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i afgrunden, utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare jordmån? Det föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust hon kände växa inom sig, på detta område skulle få sin bästa tillämpning. Och som om hon bäst kunde gifva sin skärf till mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat till sådana stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .

Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra, innan hon var vid målet. Ja, -- skulle hon någonsin känna sig hafva nått målet?