Part 11

Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till hennes framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla möjliga visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till Pompeji och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta med en längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter. Den ena hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte dag efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå upp den vida verldens portar för alla trötta och sjuka, alla fattiga, längtande barn, som knapt hade en aning om tillvaron af en verld och en mensklighet utanför sina fyra väggar!

Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de intryck en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18 år?

Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne och sporra henne till att lefva upp på nytt.

Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka sig detta år utan de gamla kära kamraterna.

Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och ansågo henne för den lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne med goda råd och visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes resetoaletter.

Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt beslutat följa.

En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum, ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära puckelrygg.

Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som nästan kändes vemodsfullt.

Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.

En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss uppstigit från sjukbädden; ögonen voro infallna, han andades kort och tycktes ha svårt att gå.

Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: -- är ni fröken Rappe?

-- Ja, -- svarade Hanna.

-- Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, -- sade den främmande. -- Det är så länge sedan . . . Jag är din far . . .

-- Min far! -- utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, mot hvilken hon stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt slag, hvilket nästan beröfvade henne sansen. -- Min far? . . . jag förstår ej . . .

-- Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till hemlandet. Jag har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig . . . jag ville icke dö der borta. Resan var svår . . . jag har varit mycket sjuk, men jag hann ändå fram. Nu tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem hos mig . . . Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju . . . den enda jag har qvar i lifvet.

Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas öron; hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ångest och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld herraväldet öfver sig sjelf när hon svarade:

-- Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan . . . förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni misstager er, om ni tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot er; bandet oss emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig och hemlös, men jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och rikedomar, och det är min personliga frihet.

Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif. Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han ändtligen, dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på sin unga dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse och på samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare dager.

-- Jag vet, Hanna, -- sade han sorgset, och hans aftärda drag sågo ännu blekare och skarpare ut, -- jag vet, att jag icke har handlat mot dig som en far. Men jag trodde . . . Jag har varit så ensam . . . under dessa år, jag har stundom lidit nöd . . . jag har qvalts af längtan efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig förmögenhet och beslöt . . . resa hem. Du vet ej hvad allt jag lidit! . . . Jag kunde förefalla eder hjertlös, och dock voro . . . mina tankar ofta hos er.

. . . Det var min afsigt, -- fortfor han, då Hanna ingenting sade, -- att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, uppslukade allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades ständigt . . . att kunna skaffa mig en förmögenhet och med den återvända för att . . . för att bjuda er ett sorgfritt lif.

-- Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg och hårdt arbete. -- Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i stolkarmen för att synas lugn. -- Ni lät henne framsläpa sitt lif ensam, fattig och bitter, utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon var förr så lycklig . . . och ni . . . ni stal _allt_ ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni gifvit henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte på henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som så länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne så helt, som en menniska kan ega en annan -- och ni kastade henne bort, som ett sönderslaget kärl.

Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, denne man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma och taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för denna sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.

Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: -- Och nu kan ni gå, jag har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.

Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.

-- Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro . . . Jag går igen, ensam som jag kommit . . . Förlåt . . . att jag ett ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag talade om att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . . skall glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din väg . . . jag ville, . . . jag trodde . . . jag . . .

Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han dö här och hade hon dödat honom?

-- Se här, drick litet vatten! -- sade hon och räckte honom glaset.

Hans hand skakade, då han mottog det. -- Tack! -- sade han. -- Det är kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.

Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas hjerta. Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut genom porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en skymt af den aftärda gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han åter vidare och nu . . . nu försvann han om gathörnet.

Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom, så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att göra?

Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde två hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för öfrigt fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är sant, hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg det icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon skulle med dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.

Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon hade så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett steg tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför skulle hon ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få följa tant Karin?

Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af ånger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och endast lefva för _en_, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna ena var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att det varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad hos henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.

Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste, att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon fattat sitt beslut.

Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i hennes förtroende.

En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till skrifbordet.

-- Ser du de der papperen? -- sade hon muntert. -- Det är vingarne, som skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?

-- Tant Karin! -- Hanna drog henne ned i soffan. -- Får jag tala med dig?

Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast blef allvarsam. -- Hvad är det? -- frågade hon orolig.

-- Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och . . . resa ensam.

Ett moln drog öfver tant Karins anlete. -- Jag trodde icke att du var nyckfull, -- sade hon.

-- Det är jag ej heller, tant. -- Hanna var blek, och ett drag af tungt allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen försökte le.

-- Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut med mig?

-- _Vill?_ Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om något herligare. Men nu _kan_ jag det icke. Jag har fått ett band som binder mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag varit det hittills . . . Min far har kommit . . .

Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede. Hon tog Hanna hårdt i armen.

-- Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva också dig ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga skyldigheter mot honom, _inga_! Du får ej . . . du får ej öfvergifva mig, Hanna!

-- Låt mig berätta dig allt, tant, -- bad Hanna, som blef lugnare, ju mera upprörd tant Karin blef.

-- Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . han sade sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, så öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, som nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något ensligt rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö fullkomligt ensam -- och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej ana hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min pligt.

-- Tala ej om pligt! -- afbröt henne fru Meilert hårdt. -- Han har längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, jag genomskådar honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som han återvändt, det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva betjenad och omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, allraminst en, som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger dig, att du icke har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.

-- Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det, att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig, som om de band _lidandet_ och _medlidandet_ knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag känner det så nu.

-- Svärmerska! -- log fru Meilert, men blef åter allvarsam. -- Du kunde ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag skall sörja för att han får all den omvårdnad han någonsin behöfver.

-- Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den långa vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer än en mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar som helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen kunde ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en stackars larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån mig den första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?

Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de förhållanden, i hvilka hennes älskling nu skulle komma.

På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna gjorde det i stället.

-- Älskade tant, -- sade hon och kyste ömt hennes hand. -- Du har gjort så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke ond på mig.

-- Ond på dig? -- Tant Karin drog henne innerligt till sig. -- Jag hade knapt trott min "hårdhjertade" Hanna om så mycken menniskokärlek.

-- Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha gjort mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men något föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och glädje, och det skulle göra henne så obeskrifligt godt att få resa. Hon är så varm och god och ändå så vaken, jag tror att ni skulle få det rysligt roligt tillsammans.

Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon kunde: -- nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi få roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och skrifva ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk och rödbrusig till dig.

Hanna tryckte tacksamt hennes hand. -- Det blir så roligt att få bref från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya planer. Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.

Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken, funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde älska sin far. Men hon förstod, att den lycka hon kände, liksom behöfde gifva sig luft i en handling af motsvarande kärlek och uppoffring. Hon var så glad öfver Hannas handlingssätt, att hon nästan glömde de pröfningar det kunde medföra.

-- Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! -- utbrast hon och slog armen om vännens hals.

-- Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla på samma sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och jag. Kan du gissa?

-- Nå, -- sade Bella frågande. -- Att uppskjuta resan naturligtvis?

-- Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas på sin resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . Ts . . . inga invändningar, jag har talat med farbror och tant, de äro med om saken. Och du har ingenting annat att göra, än foga dig efter klokt folks råd och göra dig i ordning till nästa lördag.

Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes tanke ej hunnit smälta den. -- _Jag_ skulle resa med tant Karin! -- utbrast hon. -- _Jag_ skulle få hvad du ej fick! Det är orättvist, och jag reser icke.

-- Du reser, söta barn, -- sade Hanna med låtsad myndighet. -- Tant Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har fått en alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför allt förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom någon att pyssla om, det är en så god afledare för sinnets sorgbundenhet. I detta fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant Karin tänker vistas någon tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tänk, så godt för dig att få bada och bli _riktigt_ frisk!

-- Ja, men huru skall jag _kunna_ resa, när du gladt dig så förfärligt deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej Hanna, jag kan ej.

-- Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning för tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det, Bella, -- för min skull!

Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. Hon hade hållit af tant Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.

Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi kältade att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få komma ned till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få leta efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.

På aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en afskedsfest i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och ville än en gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var sjelfskrifven deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit lösryckt från skolan ett helt år.

Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med så många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var framtiden detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få var den en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras unga sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.

Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll det sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos de i små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna Rappe skulle framföra klassens afskedsord.

Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt lyckas. Den ena och den andra af flickorna försvann på en liten stund och uppträdde åter med misstänkligt röda ögon. Bella snyftade ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit så vexlande, och hon var ännu svag efter sjukdomen. Tanken på skilsmessan från kamraterna var mer, än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk, inpackning och brådska.

Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har du min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta Bella, vi äro redan våta om fötterna!

Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte tala om resan. -- Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är, Bella, -- utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. -- Jag hoppas du tänker på oss fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till exempel . . .

-- Ja, hvad vill du ha? -- afbröt henne Bella skrattande midt i tårarne. -- En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en kamelsvans?

-- Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle nöja mig med ett hårstrå ur påfvens skägg eller . . . en metmask från Garibaldis graf.

-- Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, -- sade Alma.

-- För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?

-- Hvarför inte?

-- Och jag beställer ett olivfrö, -- sade Lilli, -- jag har hört så mycket talas om de vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha rum för i din kappsäck.

-- Då måste den vara stor som ett kyrktorn, -- skrattade Verna Sommar, som sällat sig till dem.

-- Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag hela klassen att _äta_ din skål.

-- Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa unga vänner. -- Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. -- Jag skall i gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade metmask.

Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. -- Är du inte bra ledsen ändå, Hanna, att du ej kan resa? -- frågade hon mera vänligt än finkänsligt.

-- Gör inga samvetsfrågor! -- svarade Hanna undvikande. -- En annan gång blir det min tur.

Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.

-- Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför skoltrapporna af gammal vana, -- sade Bertha. -- Jag har så svårt att öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just hurudana de skosulor skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen.