Part 6

Och patronen fällde en tår i förvirrad beundran över sin faderliga omtänksamhet. Han var inte sned, hut, blir man sned av litet vin och litet punsch och några små fattiga groggar? Men glad var han och hans hjärta, det brann.

– Jag hade två fruar, började han.

Märit hoppade upp ur sina egna funderingar.

– Jag hade två fruar, återtog patronen.

– Jaha, det vet jag, sade Märit.

– Och den ena är en guds ängel. Men den andra, hon brukade komma och hämta mig från marknan ibland med häst och kärra. Hon körde själv som en karl, den tusan. Ja, det var sabeln till kvinna!

Och patronen försjönk i sina minnen.

– Varför skulle jag inte kunna gifta om mig, återtog han därpå hetsigt. Säg, varför skulle jag inte kunna det?

– Det är väl ingen, som hindrar patron, kan jag tro, sade Märit förstrött.

– Tack, lilla pullan, det skall hon inte ångra, sade patronen rörd och gjorde otympliga försök att lägga armen om Märits hals. Men pälsen var lyckligtvis för trång.

– Vad i herrans namn menar patron? flämtade Märit.

– Vill hon inte bli en mor – – för – – för gamle patron? Nej, nej, fru menar jag.

– Nu pratar patron det han inte menar, sade Märit kort och kröp längst bort i sitt hörn.

– Menar – – varför skulle jag inte mena det? Gamle patron är inte högfärdig, det vet du, Märit. Rider hon inte som en hel karl, kanske, sen Karlsson fick hand om henne? Och hon tycker nog om barnen och gamle patron börjar bli gammal och vill ha ungarna hemma och inte byta guvernant mer.

– Tack för anbudet, men jag tror vi skola tänka på saken till i morgon! – Men är det inte Fix, som skäller, lyckades Märit äntligen avleda patronens tankar.

Fix var taxhyndan, som var ute och tjuvjagade.

Och innan hunden var infångad i mörkret och vederbörligen avstraffad, hade patronen glömt alla eldiga giftastankar.

Och där lyste nu ett fönster från Ödele som ett milt vakande öga emot dem.

Den festliga kvällen var slut. Natten stod sedan länge färdigbäddad i smala pinnsängar och väntade.

SJÄTTE KAPITLET.

Om ett berg att andas ut på och en tjänstvillig hatt

En söndags morgon kan slå upp sina ögon så olika. Den kan vakna så blid och tyst, att man hör helgens sus i luften, långt innan klockorna ringa in den. Men den kan också vakna mera trög och däst än andra morgnar.

På vilket sätt tror ni den vaknar efter en gåsmiddag, en uppgörelse och ett frieri på narri?

Jag är rädd, att den mornar sig länge i den kvava bädden och förgäves river sig i hårstubben för att minnas alla gårdagens upplevelser.

– – – Hela Ödele gård sov hårt och tungt morgonen efter kalaset på Aneby. Endast Märit vaknade av gammal vana vid samma tidiga timme, då den lilla hetsiga väckarklockan i vardagslag brukade ilsket stampa på brickan.

Jaså, det var söndag nu! Den där efterlängtade söndagen, som punktligt kom var vecka i alla väder. Och som det ibland gick med precis som med ensamheten – man visste inte riktigt, vad man skulle ta sig till med den.

Söndagsbrevet hem skulle snart vara expedierat. En bok? Patronens bokskåp bestod av några Reuter, en sönderläst »Svea» av år 89 samt ett par utlästa årgångar av Hvar 8 Dag 1902 och 1903. Samt förresten av en fullständig upplaga av »Hästkännaren» i praktband med guldsnitt. Ur den hade Märit redan hämtat mycken visdom under långa vinterkvällar. Hon kunde skilja en ardenner från en islandshäst och visste, hur man skulle bota krubbitare, åtminstone fyrbenta. Därtill kom »Bakom fällda rullgardiner» och sådan litteratur, som patronen hemfört från marknadsresor men som han försiktigt nog gömde längst nere på bottnen av en byrålåda i säkert förvar för ungdomens moral.

Sina egna böcker kunde hon ej släpa med sig genom hela Sverige. Mussets och Rousseaus Confessions och några utvalda till följde henne dock alltid. Men hon började bli led på att läsa dessa tårdränkta bekännelser, där »hjältarna» gräto hela syndafloder på åtminstone varannan sida.

En promenad? Ja, det skulle hon bestå sig. En riktigt lång, rivande sträckpromenad. Och sannerligen skulle hon inte leta reda på det där berget, som man kunde andas ut på, om vädret inte var alltför tårdränkt, det med. Vädret ja, hurdant kunde det väl vara i dag?

Med ett kraftigt tag i Münchhausenlocken lyckades hon slutligen lyfta sig själv upp ur sängen och fram till fönstret och få upp gardinen.

Nej, men se, hade inte tåreflödet äntligen stannat, på allvar som det tycktes! Himmeln var ännu matt av all gråten, men den kämpade mot ett ljus där bakom, som mot ett oemotståndligt leende. Längre fram på dagen skulle säkert leendet bryta fram på allvar och solen, den stora, varma tröstaren, torka slättens ansikte och göra det ungt på nytt.

Det såg verkligen ut som om Märit äntligen skulle få komma upp på sitt berg.

Först funderade hon på att få något sällskap med sig dit upp, kanske den mörka tillhandan. Men nej, hon såg så färdig och förlovad ut, hon brydde sig nog inte om något berg, så vida inte fästmannen stod på det. Den lilla Elsa satt ljuslockig en hel mil därifrån och grät efter sin Lohengrin och Hedvig kunde ej fatta, att man gick för sitt nöjes skull allenast.

Nej, hon fick nog gå ensam. Och det var kanske lika bra, för hon kände på sig, att hon bestämt skulle skrika eller sjunga eller göra något annat lika söndagsgalet, bara hon väl kom upp på det där berget.

Söndagsfrukosten åts klockan tio. I stället för vardagarnas salta spickesill med grädde eller pyttipanna, bestods då en sorts stenkakor, som Linda var mästare i att grädda. När Märit kom ned, var patronen ännu osynlig och visade sig ej förrän frampå eftermiddagen. När han då kom in var han kort och tvär och tycktes totalt ha glömt sitt nattliga frieri. Det enda minne han bevarade var en viss frän misstro mot Märit, som om han dunkelt inbillade sig, att hon på något sätt drivit med sin husbonde. Men när hon ingenstans syntes till, vek den så småningom undan och gamle patron tinade upp i kapp med vädret. Frampå aftonen strålade han som själva solen. Ty Hedvig, som hela dagen gått och lyst av ett rent förklarat ljus över städning och disk, kunde nämligen först då förmå sig att gå fram till honom och säga:

– Jo, ursäkta, pappa, men se Johansson undrade i går, om vi inte kunde gifta oss till våren!

* * * * *

På söndagsförmiddagen ansågs det ej passande att »driva efter vägarna». Men genast efter middagen rusade Märit ut i tamburen och fick på sig hatt och kappa i en fart. Hon mera åkte än gick nedför den fuktiga stentrappan och stretade så den branta backen upp till allén.

Fyra vägar korsade sig vid Ödele. Men hur ofta Märit än gått där, hade hon ännu aldrig lyckats få se sin tillkommande. Ni vet den där man genast känner igen en torsdagskväll i ett vägskäl.

Just vid vägkorset låg källan, där korna vattnades vardag som söndag. När Märit kom vägen fram, voro de nyss utsläppta och stodo nu där och sörplade i sig vattnet i långa, filosofiska drag. Där hade de för tillfället övergivits av ladugårdskarlen, vilken med sin långa piska var på jakt efter en bolsjevikisk kalv, som vilt sökte undfly den borgerliga ordningen.

Märit ställde sig och såg på kossorna en stund. De stodo där i en tät klunga, stora, vackra och svartbrokiga och idisslade plikttroget. Ibland vände de på huvudet och gåvo Märit en oändligt överlägsen blick ur sina Venusögon.

Allt detta tunga svarta och vita mot den gråa bron under de kala svarta träden bildade en tavla av sorgsen bundenhet, som tycktes Märit som en bild av slättens kloka, aldrig svikande plikt.

Aldrig lärde hon sig förstå det, aldrig! Hon var det unga landets barn, det landets, där älvarna gå som mäktiga stråkdrag av brusande liv från fjället ner till havet och där arbetet dansar i takt med dem.

Vad de sågo uttråkade ut, de gamla, anrika konåderna! De hade ej fjällkornas kvicka och envisa uppsyn, utan voro tröga och väldiga som de kolossala åkerfälten. Den allra förnämaste döpte Märit till »l’Ennui».

– Det vet ni förstås inte, vad det är, predikade hon för dem, där hon stod uppflugen på en sten. Jo, det är bron och ni och alltihop och det där usla jaget, som narrade mig hit.

– Vad i jisse namn, står fröken och predikar för sig själv? frågade Karlsson, som just återkom med rebellen.

– Hm – –, jaså det är Karlsson, godafton, godafton, hälsade Märit och steg värdigt ned från stenen. Ser Karlsson, jag höll bara på att läsa på en lektion tills i morgon.

Och brådskande räddade hon spillrorna av sin nimbus upp på vägen igen.

Karlsson såg efter henne med en huvudskakning, men lyckligtvis gav kalven honom så mycket att göra, att han snart glömde guvernanten. Sån’t där »höglärt» folk var ju alltid mer eller mindre konstiga. Han kände en småskollärarinna, som gifte sig med en fattig klockare, då hon kunde få byns rikaste hemmansägare. Så de’ så.

Men Märit traskade tappert vidare i lersörjan. Fälten lågo svarta och dyvåta, feta och glänsande efter regnet. Det doftade starkt och fränt av kalk och bränd halm. Överallt kraxade och skränade kråkor och kajor, som slogos om matbitarna på fälten eller tunga och stinnmätta lyfte och flaxade över vägen, rakt framför ansiktet på en.

Vägens långa, raka linjer kantades varken av träd eller stenmurar. Intet fanns, som i mörkret kunde markera de förrädiska dikena.

Stugorna lågo glesa och strödda. Vid själva vägen lågo endast ett par, tre stycken.

– Goddag, fröken, skall hon åka? hördes en skrovlig röst. Det var Mosingebonden på väg in till Café Alprosen i staden, ej fullt så oskyldigt som sitt namn.

Märit antog tacksamt anbudet. Det var ännu en god bit till berget och vägen var verkligen eländig.

Gladeligt kravlade hon sig därför upp på hösäcken bredvid Mosingen, som dock redan nu doftade starkt av söndagsfröjd och hembränt.

– Det ä’ ju hon på Ödele, ä’ de’? inledde han konversationen och gav hästen ett tjyvnyp, så att han i häpenheten stegrade sig som på en ryttarfest.

– Joo då, gick Märit med på saken.

– Och här ska’ hon vara piskad å gå som en ludis på vägera, när Svensson har hästar, så hon kunde få åka som en anständig människa.

– Det måtte väl inte vara farligt att gå här ensam mitt på ljusa dagen?

– Jo, vad det är, lilla ros, sade Mosingen chevaleriskt och klämde i med fulla lungor:

En liten jungfru ensam gick på vägen, medan han allt mer satte hästen i munter galopp.

– Snälla herr Mosing, nu måste jag av, bad Märit ängsligt.

– Av – – nej, nu skall hon få åka, som vi åker till bröllops på slätten. Hoppsan, gamla flicka, visa nu fröken, vad du duger till!

Och märren dög förvånansvärt bra. Det gick, så det slog gnistor i stenarna.

Vid en krök saktades farten något. Mosingen skulle ha sig en pris. När han vände sig bort, tog Märit gud i hågen, tog fart, blundade och hoppade av, snett framåt. Till sin glädje återfann hon sig själv och benen ganska hela i ett djupt dike.

Långt framför henne skumpade Mosingen ystert vidare lika sjungande och säll, fast han mist barlasten.

Märit fick sig ett gott skratt – – hon tog bestämt igen litet på livslängden med det.

Hon hade hoppat av mitt för en liten grå backstuga. Den låg där så hopkrupen bakom sin förfallna stengärdsgård som en frusen och ruggig katt. Bergets skugga hängde skymmande över dess tak. Fönstren voro utan gardiner. I det ena stod en ansjovisburk med ett tynande pelargonieskott. Men runt om stugan växte gamla knotiga äppelträd, som på våren säkerligen gömde dess armod i en slöja av skäraste blom.

Vid grinden stod en gammal gumma, det uråldrigaste Märit någonsin sett. Hennes ansikte var brunt som den bruna jorden och fårat av djupa fåror som den. Ögonen voro nästan slocknade, också de hade jordens färg. När hon fick syn på Märit, tändes en svag glimt i deras trötta glober.

– Ä’ ho’ fröken te’ Ödele? frågade gumman.

– Jo, det stämmer, det, svarade Märit muntert. Man tycktes vara välkänd på orten.

– Varifrå’ ä’ ho’ då? fortfor slättens oldmor.

– Jag är ända uppifrån en stad, som heter Umeå, om mor vet var det ligger.

– Jo dä – – dä – – legger la i Nörget, dä, prövade gumman sig fram.

Norrland eller Norge, det kunde komma på ett ut, inte bara för en gammal gumma, utan för många andra här neråt. Vad kännedomen om landet beträffade. Det visste Märit sedan gammalt.

Hon mindes också alla överdrivna berättelser om nöden och lasten i lappmarken, från vilka många hämtade hela sin visdom i frågan. Tänk om hon skulle skildra denna fattiga, förfallna stuga på slätten, denna okunniga gumma, så att de som läste det skulle få en allmängiltig uppfattning av det. Säkerligen skulle det då bli opposition. Där som här fanns rikedom och armod sida vid sida, där som här var det olika trakter och människor. Men en jämförelse smög sig ofrivilligt på henne vid tanken på mångmilt isolerad fjällbors förbluffande goda kännedom om sydsvenska förhållanden.

Omedvetet begick hon dock själv en orättvisa. Ty för henne blev med rätt eller orätt den okunniga gumman med de döda ögonen till en personifikation av slättens stora ålderdom.

Skuggan från berget kändes kall. Frysande skyndade sig Märit åter ut i solskenet på vägen.

Rakt ovanför henne låg nu Aneberg som en mossbelupen ruin, dyster och ännu drypande av kall fukt. Det hade inte de stora bergens lugna båglinjer, som sågo så »skapade» ut. Det var liksom byggt av människor. Blocken kunde ha huggits av slavar. Till en grym härskares fäste.

Stigen dit upp gick brant och rasslande över skiffersplittror. Just för att den var så mödosam och brant, gav den dock en intensiv känsla av att föra en högt upp från den släta marken. Varje steg var som ett hugg mot en mur.

Utan att hon själv märkte det, ökade Märit takten, tills hon slutligen flämtande halvsprang uppför sluttningen. Hon måste upp till den översta stenens altare, rest mot himlen åt någon uråldrig gud.

Med vilt klappande hjärta nådde hon den och såg sig förväntansfullt om.

Långt nedanför henne låg slätten i lätt gråblått dis. Så här uppifrån sett, var den vacker, hon hade aldrig kunnat ana, att den var så vacker! Dess tusen rutor av grönt, av gult och brunt vävde ett väldigt täcke med milt sammansmältande senhöstfärger. Dess stora yta böljade svagt som en sovandes bröst.

Den var en stor palett i gud faders hand, på vilken han prövade färgen med ilsnabbt flyende skuggor och dagrar. De många fläckarna skiftade oupphörligt. Eller den låg som en matta av sammet för bergets fot att träda på. Och de farande molnen ströko ystert med fingret över den, så att den strimmade sig i grönt, i mörkgrått och sennabrunt.

Så speglade den himmelns alla växlande stämningar. Nu såg Märit, att också slätten kunde drömma. Fast dess drömmar voro minnen. Långt borta höjde sig ett kummel. Det var en forntida kungagrav.

Men här satt ett nutida flickebarn och drömde med vakna ögon om framtiden.

Märit hade kravlat sig upp på den flata stenen. Där tog hon av sig hatten och lät håret blåsa, som det ville. Vinden grep i kjolen, hon tyckte, att hon flög. För att se, om hon rådde på vinden, började hon sjunga, först svagt, så allt starkare och starkare. Hon sjöng allt som föll henne in, som hade ett ord om ungdom och frihet, bitar och stumpar utan sammanhang, just som en dum liten stare förfrusen kan ge sig till att sjunga, så fort snön går.

Beredvilligt tog vinden sången med sig och blåste den i öronen på en, som stod en bit därifrån bland buskarna.

Men Märit anade ingenting utan sjöng och sjöng för sig själv. Hon riktigt skrek ut allt det främmande, vars mara så länge tryckande legat på hennes bröst. Och det är väl egentligen meningen med all sång.

Men plötsligt väcktes hon till verkligheten igen av en ilsken vindstöt, som ryckte hatten till sig ur hennes hand. Kanske hade den fått nog av musiken.

Lössläppt hoppade hatten i väg på upptäcktsfärd över stenar och buskar, och Märit fick följa efter. I farten tappade hon resten av all påtvingad guvernantsvärdighet och seminaristvisdom och när hatten tog ett jättesprång över en hög enbuske, samlade Märit ihop kjolarna och tog språnget efter.

Rakt i armarna på någon, som tog henne och höll henne mycket hårt fast.

På vem?

Naturligtvis på den ende, som hon borde flyga i famnen på, enligt denna historias mening. Föremålet för hennes skyggaste funderingar och tystaste undran. Som en liten trött fågel flög hon rakt i den omöjliga drömmens famn.

Tänk, om det nu inte varit han, utan i stället långe Jönsson? Då hade vi allt varit bra stygga mot Märit, eller hur?

Men nu var det verkligen doktor Haller själv, ty verkligheten är någon gång lika barmhärtig som dikten.

Det var ej heller så underligt som det kan låta. Ty när någon dag ut och dag in i ur och skur går upp på ett berg i hopp att få träffa någon, som inte bor långt därifrån, så vore det väl bra stor otur, om det inte till slut skulle lyckas. Det var vad den unge mannen hade gjort. Men hittills hade flickan envist gäckat hans väntan som ett skyggt skogsrå. Och nu flög hon sjungande i hans famn. Undra på att han höll henne hårt!

Flickan med de lustigt nyfikna grå ögonen, som sett på honom så stort och trolskt en gång.

Han var ej sämre detektiv han än Märit, han visste sedan länge, vem hon var.

En lång stund stodo de så och sågo varandra med stum förvåning i ögonen. Men till slut gjorde sig Märit rodnande fri.

När hon förvirrad sänkte ögonen, upptäckte hon i den unge mannens hand något tillskrynklat och hoptufsat, som en gång varit hennes gamla hösthatt.

– Åh, min hatt, sade hon.

– Jag är rädd, att jag gjort illa vid den, sade Torbjörn Haller och lossade tafatt på det järngrepp, varmed han lyckats fånga rymmaren.

– Ingen skada skedd – den är inte född i år, svarade Märit raskt.

Torbjörn Haller skrattade, så att hans vita tänder lyste.

– Än ni då, lilla årskalv, har ni skadat er? frågade han och log bra mycket mera ömt, än man strängt taget hade lov till, innan man ens presenterat sig.

Att bli kallad »årskalv» av en främmande herre på toppen av ett berg mitt på blanka söndagsaftonen! Märit började få aktning för slätten, som kunde bjuda på sådana sensationer.

– Nej, visst inte, svarade hon en smula stelt och så uppstod den paus, som endast kan uppfyllas av två nya namn.

– Tillåt mig att presentera mig – mitt namn är Haller, adjunkt vid samskolan där inne i staden.

– Märit Grahn.

Två händer tryckte varandra konventionellt.

Men två odygdiga ögonpar sade så här:

– Tro inte, att jag talar om, att jag gjort en pappersdocka av dig och:

– Du skall inte inbilla dig, att jag gått här i krokarna och tittat efter dig nu i snart tre månaders tid.

Därpå började de skyggt och nyfiket granska varandra närmare.

Märit plockade fram drag efter drag av sin minnesbild, där var _det_ och där var _det_ – – jo, hon hade uppfattat honom nog så rätt redan vid första anblicken. Men så vacker mindes hon inte att han var. Det var första gången hon tyckte, att ett sådant epitet passade för en man, utan all sliskighet.

Nu i det skarpa ljuset på berget kommo de stora, fria dragen riktigt till sin rätt och ögonens havsblå. Vilken Herkules han var, trots kateder och inneliv! De stora, vita händerna sågo ut, att kunna böja hästskor.

Men det märkvärdigaste var håret, det hade hon ju inte sett förut. Tillbakastruket över pannan, en kort, vågig man, sträv och mörkblond, gav det den rätta resningen åt pannans höga valv och den stolta nacken. Det var, vad som fattats i hennes bild, och nu var den färdig.

Tänk, att våga bära håret så i Åköping! Där varje anständig man med hygglig taxering bar bena på vänstra sidan av huvudet. Säkert blev han misstänkt att hysa sympatier med bolsjeviker och förbudsvänner.

Den unge mannen å sin sida tänkte, att han aldrig sett något så ungt och rankt och prinsesslikt stolt som flickan, som nu såg upp på honom med stora, undrande, gröngrå ögon.

Av hans längtan hade hon skapats ut, av ett ben ur hans sida, denna drömlikt klarnande söndagsafton.

Hör – – – klockorna!

Från alla slättens klockor steg klockspelet upp till dem likt en kör av klara gossröster. Det ringde till aftonsång.

Andäktigt lyssnade de tillsammans. De tyckte om att tiga en stund bredvid varandra. Tystnaden gjorde dem så bekanta.

Därpå började de peka ut kyrkorna. De kivades om namnen och föllo varandra i talet och innan de visste ordet av, pratade de som gamla goda vänner om ditt och datt.

– Vi äro alltså kolleger, konstaterade Märit.

– Kolleger, låtsades han undra, bara för att få henne att tala om sig själv.

– Ja, medan ni skakar kunskapens träd i Åköping, så gör jag det i all anspråkslöshet på Ödele herrgård. Jag är guvernant där, om ni vet, vad _det_ är.

– Naturligtvis.

– Nej – – det vet ni visst inte. Ni har ingen aning om, huru förfärligt antediluviansk jag är. Strängt taget är jag inte ens till.

– Det måtte vara förfärligt, medgav Torbjörn Haller skrattande och strök håret tillbaka, så att det stod som borst kring det livliga ansiktet.

– Ja, det är det, men jag skall väl så småningom lyckas nå åtminstone till varats stadium. – – Än ni, då? Naturligtvis är ni inte från Åköping, då ginge ni inte upp på ett berg den här tiden på året, om det så sutte er på näsan.

– Det är jag inte heller – gudskelov – sade den unge läraren. Jag är värmlänning med en stor droppe norskt i ådrorna. Den droppen kommer mig att då och då knata upp på bergen för att kika efter stora vatten. Det där vållade mig inte så litet besvär redan i Uppsala, skall jag säga. Och här. Men se blodet, vad frågar det efter litet besvär? Mors alla fem bröder drunknade på sjön – – det ser ut som om jag skulle göra det i småstadsslöheten i stället.

– Nå, hur trivs ni i Åköping?

– En sådan fråga! Trivs? Om ni icke är till, så existerar jag, men mer är det inte heller. Men platser växa gunås inte på träd – – man får ta, vad som finns och tacka till. Man har väl studieskulder, vet jag.

– Hur får _ni_ tiden att gå?

– Åh – – det såg ni väl, då ni först kom till staden. Säg, fröken Grahn, nog minns ni väl, att vi redan sett varandra en gång?

– Joo, svarade Märit tvekande och rodnade på nytt vid minnet av sitt ohyfsade stirrande vid detta tillfälle. Vad gjorde ni egentligen där nere, doktor Haller, lyckades hon avleda frågan.

– Jag höll på med min favoritsysselsättning på lediga stunder, att peta i ån, förklarade hennes nye vän. Om ni visste, vad det är mycket, som fastnar efter stränderna i den där ån, vissna löv och friska kvistar och skräp, äggskal och granna fjädrar. Där ligga de i krokar och vikar och skvalpa i dödvatten och komma ingen väg. Då går jag dit med min käpp och ger den en smula fart, så att de stolt segla ut för ån och kanske ända ut i havet. Men själv får jag stå där och bara titta efter dem.

– Ni har i alla fall en å att peta i – – jag har inte ens så mycket, knotade Märit. Jag är till hälften förtorkad av brist på vatten, som rör sig.

– Nå än jag då – – – tror ni att man kan dricka ur min å? Ja, Åköpingsborna gör det ju, förstås, och tvättar sina kläder i den, paltorna på norr och spetsarna på söder. Men längtar jag efter en riktig dryck vatten, då ger jag mig upp till berget och slår på det med käppen i ett ständigt gäckat hopp att få se en levande källa springa ut. Men först i dag kom ni fram ur berget som en frisk vårflod. Nu går jag bestämt hit var dag och slår på stenen.

Och han såg på Märit med sina på en gång skälmaktiga och drömmande ögon, så att blodet varmt steg henne i kinderna på nytt.

Hon kände som om samma längtan drivit dem båda ut i den tysta aftonen och kastat dem i varandras armar.

– Säg, nog träffar jag er väl någon gång till här ute? frågade han då rent ut. Kära ni, förbarma er över en andligen svältfödd magister i Österås! Kollegiet i Åköping är strängt uppdelat i mans- och spinnsida, som hata och förfölja varandra. Mina manliga kolleger spela kort var afton i förtvivlan över att aldrig veta, hur mycket eller rättare sagt hur litet de ha i lön. Och de kvinnliga kunna aldrig förlåta Adam, att han skyllde på Eva i paradiset.

– Nå, men det finns väl andra?

– Ja, men jag kan inte tala ostpris och svinavel. Och de små familjeflickorna, av vilken utdöende ras Åköping äger en liten uppsättning, envisas att tro, att vi ännu skriva kvinna med q.