Part 5

De präktiga hästarna sprungo, så att hagar och träd flögo. Märit njöt och tyckte med ens, att hon var en lolla, som ej uppskattade landet. Kunde man tänka sig en färd, härligare än denna? Det var bara så sällan det förekom. När Hedvig ibland om förmiddagarna for in till staden i sina ärenden, var guvernanten hindrad av sina lektioner och hon var för stolt att be om lovdagar, som ej gåvos frivilligt.

Nu skymtade allén och flög hastigt förbi som en trupp på flykt. Var färden redan slut? Precis tio minuter hade den räckt, med pälsar och fällar och allt.

Och där låg Aneby i full belysning, vitt och stort i dunklet. På trappan stod en ung betjänt i blått livré och bugade en bugning, som hans herre ej kunde kopiera. Men så hade han också sina fyratusen om året för den, medan den lilla tillhandaflickan fick tacka vackert för sitt »fria vivoir».

Betjänten förde in gästerna genom en förstuga med välvt, massivt stentak i 1500-talsstil in i ett gästrum med 1700-talsspeglar och värmeledning.

Där pälsade de av sig och Hedvig kröp som en fjäril ur puppan i en riktigt snygg, brun sidenklädning, från vilken Märit efter lång övertalning fått sprätta bort en jättestor rosett och en ljusblå pärlfrans. Märit var även upphov till koaffyren, som på ett underbart sätt förändrade Hedvigs milda fysionomi. Över de skygga, bruna ögonen lågo ett par lockar, som hennes kammarjungfru lyckats leta fram under de åtstramade striporna, och från den böjda hjässan stack en hårknut ut, så trotsig, att den utmanade vem det vara månde. Med en djupt olycklig min balanserade Hedvig detta Babelstorn på sitt förkrossade huvud.

– Skall jag ta handskarna, tycker du, viskade hon till Märit och visade fram ett par smörgula sådana.

– Nej, låt dem vara, rådde denna och satte det vickande tornet på sitt offers huvud till rätta.

– Nu går vi in, förkunnade patronen, som stod klar i sin brudgumsfrack.

– Ja, men pappa, sockorna, halvgrät Hedvig och sjönk förtvivlad ned på en sidentaburett för att dra av patronens gamla ullsockor från sina sidenskor.

– Förbaskade sölsoppa, ramla på bara, röt patronen och tog sig en pris.

Äntligen var Hedvig klar, och med fyratusenkronorsbetjänten i têten gingo de uppför den magnifika trappan. Genom en hemtrevlig hall med öppen spis kommo de så in i matsalen, en härlig gammal slottssal med porträtt av gårdens bortkursade förfäder och ett alldeles nytt av patron Nyberg själv i riddräkt och med en uppsvällning på ena kindbenet.

– Här har va’t stengolv, förklarade värden för den beundrande Märit efter växlade hälsningar. Men si Adilina tycker bättre om paketten. Eller hur, Adilina?

Adilina var husets fru i en förfärlig klarblå sidenklädning, överlastad med dyrbara och smaklösa broderier kors och tvärs, mest tvärs. Det första, barbariska intrycket försvann dock, när man över virrvarret fick syn på ett stort, ljust ansikte med rena, fast litet sömniga drag och en präktig knippa korngult hår. Märit fick ett stadigt och vänligt handtag, som genast vann henne.

– Välkommen, sade fru Nyberg och menade det också tydligen.

* * * * *

Gästerna samlades tills vidare i förmaket. Där stod redan Älging och bet sig frånvarande i mustaschen. Bredvid honom stod en lång, mager dam med mörkt hår och i förtid åldrade drag och med något bittert och besviket i mungiporna. Hon bar en toilett, som tydde på en annans goda smak och gav Märit ett litet sylvasst och avhugget handtag. Hon var en sådan, som lyfte upp handen högt i vädret på den hon hälsade i tanke, att det var förnämt. Det var fru Älging.

– Jaså, detta är den unga fröken på Ödele, sade hon nedlåtande och granskade ogenerat Märit från hjässan till fotabjället. Kom hit, fröken Creutz, så får jag presentera!

En liten späd, ljus tjugoårstös med ett ängsligt och förskrämt uttryck kom fram ur en vrå och räckte Märit handen. Hon hade en typ, som måste ha gropar i kinderna, men av dem syntes nu ej ett spår. I stället kastade hon en outgrundlig blick av fruktan på sin matmor och en lika outgrundlig av bön på Märit.

Men ännu outgrundligare var den blick, som Älging kastade på den nya lilla flickan. Intet av allt det gäckande, glittrande och falskt patetiska, varmed han sökt förbrylla Märit, låg i den. Vore det inte Älging, skulle man i stället kunna kalla det något av vördnad och helgd, av ett heligt minnes makt.

Var hade Märit förresten sett denna fröken Creutz förut? Någonstans hade detta blida, ljusa ansikte skymtat henne förbi.

Nu hade hon det, den dödas porträtt på väggen! Det var samma böjda huvud, samma milda ögon, fast yngre och vekare. Likheten låg mera i själen och uttrycket än i själva anletsdragen och observerades kanske därför icke av flertalet.

Forcerat vände sig Älging till flickorna:

– Fröken Märit, rider ni? När skola vi börja med regelbundna ridturer? Du, Olga, anser det väl ej förenligt med dina fyrtio år att åter bestiga hästryggen? nedkastade han därpå vårdslöst till sin fru, som satt sig på en stol bredvid honom.

– Åhå, då det är förenligt med dina, så, bet denna skarpt av. Naturligtvis skall jag vara med.

Märit kände sig högst obehagligt berörd. Hon fann deras ton mot varandra avskyvärd. Mellan barken och veden på det trädet var nog inte angenämt att vara, och hon beklagade uppriktigt den lilla fröken på Älgholma.

– Tack, vad mig beträffar, är jag ännu för ovan att vilja rida i sällskap, avböjde hon litet stelt, tog den lilla guvernanten under armen och drog henne längre inåt rummet.

Vid bokhyllan stod Johansson på nåder i en hederlig gammal bonjour och bläddrade förstrött och oförstående i en ouppskuren fransk roman, som kommit med på auktionen.

– Tjänare, fröken, sade han belåten och räckte fram en väldig, röd labb. Trots en hel flaska åderkålång, doftade han ladugård.

Märit skakade eftertryckligt den hederliga arbetsnäven och pekade på Hedvig, som satt delvis på en stol och delvis i luften av hänsyn till klädningen.

– Skall inte herr Johansson hälsa på Hedvig? frågade hon muntert. Om herr Johansson visste, vad jag tycker hon är för en snäll och präktig tös. Och så’n mat hon lagar se’n!

– Säjer fröken det? Jaha, nog är Hedvig redig alltid. Det var jädrans, vad hon är fin i kväll, upptäckte Johansson och stegade beslutsamt fram till sin utvaldas sida.

– Var ha vi husets omtalade »tillhanda», vår kollega, frågade Märit sin nya, blonda vän.

– Åh, hon klär väl barnen. Se, där kommer hon.

In kom en lång, mörk flicka med håret uppkammat från en klar, slät panna. På fingret blänkte en ny förlovningsring. Hon tillhörde tydligen typen: »Förlovad flicka önskar komma till större herrgård, för att under erfaren husmors ledning etc.»

Hennes lärospån bestodo dock mest i att hjälpa till med städning, rensning av grönsaker och bär, lappning av barnkläder och dylikt. För detta fick hon betala med att planta in i de båda synnerligen istadiga pojkarna a b c och kindergartens första grunder. Vad bemötandet beträffar, såg det inte ut att gå någon nöd på henne. Herrskapet Nybergs voro båda vänliga och godmodiga människor och ovanligt litet bekajade med uppkomlingshögfärd.

Men de båda hemmavarande pojkarna tycktes inte brås på dem. Med näsan i vädret och händerna i fickorna på sina vita sjömansbyxor spatserade de omkring i rummet, fullt medvetna om sin ställning som arvfurstar till millionen, och lade sig oförsynt i de äldres samtal.

De tre flickorna hade just nödtorftigt hunnit bekanta sig med varandra, då den oklanderlige tillkännagav, att det var serverat.

– In med er, flickor, befallde patron Svensson, som hittills hållit sig undan, och fick en under vardera armen.

På bordets mitt tronade redan, enligt gammal tradition, det helgade djuret på ett silverfat över en uppvärmare.

Gamle patron släppte flickorna och dunkade värden i ryggen.

– Den valde du bra, Nyberg, skrek han. Det är som med flickor, hull skall det vara.

Det var klent med kavaljererna vid bordet. De tre flickorna fingo därför samsas bäst de kunde om lantbrukseleven på Älgholma, den rödhårige herr Jönsson, som genast kastade blint förälskade blickar på den blida Elsa. Rörd redan av första vinglaset berättade han sedan oupphörligt anekdoter utan slut.

Middagen avåts annars så gott som under tystnad. Gåsen band patron Svenssons mun och Älging satt som ibland tyst och disträ.

De tre flickorna pratade lågt med varandra, när herr Jönsson någon gång hämtade andan. De kommo då överens om promenader och möjligen något teaterbesök i staden.

Johansson satt vid Hedvigs sida och gnagde strålande på ett gåsben, medan han från babord beundrade den djärva hårknuten. Djädran till bra hår hon hade, flickan! Att han inte sett det förrän i kväll. Hon såg ju riktigt ung ut, där hon satt. Kanske ändå – – – vem vet – – – sedan.

Äntligen var den grundliga middagen slut och gamle patronen reste sig för att hålla talet.

– Mina damer och herrar, började han och strök en droppe gåsflott från hakan. Då han oförmodat avbröts av yngste herr Nyberg, som dök upp under bordet, där han länge till sin förnöjelse krupit omkring och nupit gästerna i benen. Med gäll röst framställde han nu till sin mamma följande viktiga fråga att genast besvaras:

– Mamma, i vilket rum är jag född?

– Tyst, lille Karl Otto, viskade fru Nyberg nervöst och stoppade den frågvisa munnen full med choklad från desserten.

Lilla Karl Otto tuggade nödtorvtigt och svalde därpå hastigt för att med ännu gällare röst kunna upprepa sin fråga.

– Var det här i matsalen, säg? Jag vill veta det, vill, vill, vill.

– Sådant frågar inte små barn om, svarade fru Nyberg krampaktigt och försökte resa sig upp.

Men hennes energiska telning hade nu gripit tag i den blå kjolen och grät i full ilska: Vill, vill.

– Det var där inne, sade hans svaga moder och pekade obestämt mot de inre regionerna.

– Var? I skafferiet, undrade lille Karl Otto, som älskade den osminkade sanningen, då en stark hand lyfte upp honom i nackskinnet. Det var patron Svensson.

– Kom nu, vasker, skall du få visa farbror dina hundvalpar, avlöste han situationen.

Under den starka nävens järngrepp tvärtystnade Karl Ottos lip med ens och sällskapet reste sig lättat från bordet.

* * * * *

Efter kaffet spred man sig i rummen. Johansson visade alltjämt en tydlig tendens att hålla sig vid Hedvigs sida.

Husets beklagansvärda tillhanda försvann med den upprivne Karl Otto, som bums skickades i säng, sedan han förevisat hundvalparna.

Men den lilla blonda guvernanten viskade blygt: – Kom fröken! till Märit och drog henne med sig in i ett annat rum, som för tillfället stod tomt. – Säg mig, hur skall jag göra?

– Hur är det fatt? frågade Märit uppmuntrande.

– Jag är så olycklig, stötte den andra fram.

– Åh, så farligt är det väl inte. Förresten skola vi väl inte vara fröknar med varann. Jag heter Märit.

– Och jag heter Elsa.

– Hur är det nu då?

– Jo, fru Älging är så ond på mig, så ond, så ond. Och jag undrar inte på det, fast jag ingenting gjort. Men jag vill inte lämna min plats för dem där hemma. Vad skulle folk säga och tro? Och jag måste vara hos främmande, för – för vi har inte så gott om det hemma och jag har fyra små syskon, halvsnyftade den lilla stackaren, som såg ut att med ens hårdhänt ha blivit väckt ur barndomens lyckliga sömn till de storas kvalfyllda strider. Det känns som om jag hatade dem båda, fortsatte hon, och jag har aldrig hatat någon människa förr. Det gör så ont.

– Fru Älging hade det nog inte alltid så lätt, försökte Märit medla. Du har kanske omedvetet retat henne på något sätt.

– Nej, nej, det är inte så enkelt, sade Elsa rodnande. Jag svär, att jag inte medvetet velat göra henne emot. Jag tänkte inte på någonting. Herr Älging är ju så vänlig, inte kunde jag tro – –. En gammal, gift karl – – och jag, som – –

– Nå, sade Märit.

– Hur skall jag kunna säga det? Det började så bra, tyckte jag, jag började redan trivas. Och så en kväll försökte han kyssa mig. Utan vidare, då jag mötte honom i trappan. Kan du förstå det? Och fru Älging kom och fick se det. Jag trodde, att jag skulle dö. O, Märit, säg mig, är livet sådant? Som i skämttidningarna, där herrn alltid kysser pigan? Då vill jag aldrig, aldrig gifta mig, inte ens med Gösta.

– Gösta, vem är det? frågade Märit mera för formens skull.

– Det är – – vi hålla av varann. Men hän är fattig som jag, en underlöjtnant med skulder. Vi få vänta på varandra några år. Fast nu – –. Fru Älging ville inte tro mig, förstår du. Hon ville köra mig på porten, men jag förödmjukade mig, föll på knä och tiggde och bad att få stanna. Det hjälpte inte. Då kom herr Älging och tog henne i enrum. Jag vet inte, vad han sade, men hon kom tillbaka och sade helt kort: Ni får stanna, om ni vill!

– Hur kunde du be att få stanna – och på ett sådant sätt! frågade Märit upprörd.

– Det säger du, ja! Du har din examen och kan gå, när du vill. Jag, vad har jag? Min lilla åttaklassiga och det där andra, som alla de andra annonsflickorna ha. Tror du, att just jag fått platsen bland trettio andra, om inte far varit major och haft gamla relationer här neråt? Jag _kan_ inte komma tillbaka så snöpligt. Vad skulle Gösta säga, om han finge höra detta?

– Så skulle han tro dig och ingen annan.

– Ja, men då känner du inte männen! En liten tagg skulle kanske sitta kvar, en liten misstro. Nej, jag stannade, men allt känns med ens så underligt. Säg mig, hur skall jag göra?

Vad skulle Märit råda till?

– Ja, jag vet ingen annan råd, än att du stannar och gör det bästa möjliga av det då. Kanske jag kunde tala med herr Älging åt dig, sade Märit osäkert. Henne känner jag knappt.

– Gör du det, törs du det? utropade Elsa strålande. Det är just det, som är det förfärliga, ser du, att det ingenting blivit sagt efteråt. Jag vet inte, vad jag skall tro. Och jag känner mig så osäker, så ensam. Så – – så rädd.

– Ja, jag får väl försöka då, sade Märit motvilligt. Hon hade ingen aning om, vad hon skulle säga. Det hade bara flugit på henne som ett infall, då hon såg den andras förtvivlade uppsyn. Hon avskydde ingenting, som att blanda sig i andras affärer. Och så ömtåliga som dessa till.

Men det var som om denna flickas sak även varit hennes, hon var ju i »rang med husets katt», även hon. Och som sådan kanske utsedd att bli Älgings nästa »äventyr», för patronerna att berätta om med många detaljer vid virabordet. Nej, hon var sannerligen för god för det, den unga flickan med den oskyldiga uppsynen! Dessutom tycktes Älging ej vara rädd om sina hemligheter, det kom hon ju ihåg sedan sist. Med en liten rysning mindes hon även alla de ord, med vilka han drog en till sig och stötte tillbaka, den gången henne, nu en annan, svagare.

Sannerligen skulle hon inte våga ett försök, ändå! Hon var inte rädd för galne Älging längre.

Hon gav sig ej tid att ångra sitt beslut, utan steg djärvt in i rökrummet, där Älging, en smula röd av groggar och punsch, stod och munhöggs med gamle patron.

– Jag skulle vilja säga några ord åt patron Älging, sade hon oförfärat och låtsades ej se dennes häpna min eller den giftiga blick, med vilken hans fru från det yttre rummet iakttog hennes närmande.

Något förvirrad följde henne den gråe cynikern in i det tomma lilla förmaket på andra sidan. Vad trodde han månne, att det gällde?

– Det är fråga om fröken Creutz, sade Märit hastigt, för att ta honom ur alla villfarelser med detsamma.

Älging stramade till. – Nå, sade han kort.

– Hon har själv bett mig tala med patronen, fortfor Märit.

Älgings högdragna min förbyttes till en lätt tvekan och förvirring.

– Jaså, sade han med nedslagna ögon. Vad har hon att säga då?

– Det förstår nog patron Älging, sade Märit med ens lika förvirrad. Hon är fattig, den lilla stackarn, och måste ha kvar sin plats. Och så vill hon inte ha skenet emot sig. Det är någon hon tycker om.

– Så ung? mumlade Älging, men i hans ögon hade åter det flackande skenet tänts.

– Er fru är ond på henne i stället för på er, fortsatte Märit obarmhärtigt.

Över Älgings ansikte drog det fula, hånfulla leendet.

Då blev Märit ond.

– Varför tar aldrig patronen sina kyssar på rätter ort? bröt hon ut.

– Lilla barn, sade slättens Harlekin med sitt allra mångtydigaste scenleende, man kysser inte varandra längre genom en hagtornshäck. Av bittra ord och minnen. Jag har själv både planterat och sått den och nu står jag där, när ålderdomen nalkas och kommer inte längre över.

– Man skall inte plantera vassa häckar åt andra för det, predikade Märit.

– Ni spelar inte skyddsängel illa, sade Älging med ett lätt skratt. Det är bra av er, fröken Grahn! Nästa gång får ni spela botpsalmer för mig.

Men under hans gäckeri låg en underton av allvar och med alldeles förändrad röst fortfor han:

– Ni kan hälsa fröken Creutz, att hon kan lugnt stanna i mitt hus, hon behöver ingenting frukta. Ser ni, många sorts flickor ha gått ut och in på Älgholma, men inte många som hon – – eller ni. Jag såg visst inte på flickan först. Säg, har ni sett, vem hon är?

Märit tänkte på den sällsamma likheten och nickade stumt.

– Det var håret jag bort kyssa, det helgonljusa håret, som stod som en gloria över min ungdoms renaste dröm. Min ungdom skulle jag kysst, lätt och svalt som en grånad far sitt barn. Därför kan hon vara lugn. Nog är galne Älging usel, men så usel är han inte, att han skändar sin egen ungdom.

– Men, fortfor han, och tonen var åter den vanliga blandningen av vemod och gäckeri, som jag är mera kött än ande, så är jag kanske mera villig än stark. Därför, fröken, får ni sannerligen hjälpa mig. Tror ni man ostraffat utnämner sig till någons samvete? Ser ni mig därför på orätt väg igen, så går ni utan vidare som en snäll skyddsängel anstår fram och tar mig i armen.

Märit fann det bäst att gå in på raljeriet, för att skingra sin egen förlägenhet.

– Ja, och då skall jag visa, att mina äventyrliga ögonbryn kunna göra riktigt fula rynkor, vad de nu annars kunna duga till.

– Äro vi överens om det då, avgjorde galne Älging, top!

Och därmed var den originella överenskommelsen beseglad.

– – – När de kommo ut, kunde Märit omöjligt undgå att såras av den svidande blick av bittert misstroende och förakt, varmed fru Älging tog emot dem. Hon höll på att bli ond, då hon tänkte på sitt ärende, men medlidandet var starkare. Inte skulle hon vilja byta med den kvinnan. Hon förstod, att hon alltid måste ge de unga flickorna skulden och finna dem utmanande, koketta och alltför lättfångade.

Då gick Älging fram till sin fru.

– Hur har du det, Laura? frågade han och hans ton var ovanligt vänlig.

Det var märkvärdigt, vilken underbar verkan denna enkla fråga hade. Allt det förstenade och bittert misstrogna i det mörka ansiktet liksom löstes upp inifrån och ett klart ljus lyste upp det, kärlekens varma återsken. Vad hon måtte älska honom, trots allt, vad hon fått lida! I den blick hon kastade på honom låg något av den blinda tron på en fetisch. Vad han än gjorde och vad hon än sade i överilning, innerst inne gav hon aldrig honom skulden för någonting och blundade förtvivlat för det hon inte ville se. Värdigt var det kanske inte, men rörande, ja, rörande var det!

* * * * *

I rökrummet hade stämningen redan hunnit bli hög. Virakorten dunkade och röken hängde tjock och tung i taket.

– Skål på dig, Nyberg, skrek gamle patron. Ja, du har det bra, du. När en annan stackare får ligga och gno efter vägarna med sina hästar och grisar för att tjäna en hacka, går du hemma på jakt i lackstövlar och ger tusan i alltsammans och låter inspektorn sköta om hela ruljangsen.

– Jag tycker du har inga skäl att klaga, bror Svensson, replikerade Nyberg sävligt. Vad fick du av Björk på Storvik för den belgiska ardennern, den där sista, den mörkblå? Sjuttontusen, va’? Jag såg nog felet på framhasorna, jag, men inte är Nyberg den, som förråder en vän.

– Åh hut på dig, Nyberg, skrek gamle patron argt, skall en sån där jäkla torparpojke som du komma och kritisera hederligt folks framhasor? Sköt du dina egna framhasor, det råder jag dig till, nog sköter jag mina.

Varpå diskussionen om den blå ardennern höll på att urarta till ett livligt gruff, som dock efter en titt i punschflaskan resulterade i en skål för alla världens framhasor och en doftande broderskyss.

Ute i förmaket sutto fruntimren uppradade och talade stelt och ansträngt om konstväv och matrecept. Kapitlet »pigor» och »fröknar» förbjöd sig tyvärr av sig självt genom flickornas närvaro. Vad skulle man då hitta på?

Bakom pianot satt lilla Elsa och läste i smyg i en bok. När Märit kom in, såg hon ängsligt upp, men fick en betydelsefull nick, som tycktes lugna henne.

Husets tillhanda hade lyckligen avslutat den stora avklädningsscenen och satt nu på en stol och såg ut, som om hon snart tyckte sig vara fullärd.

I ett soffhörn satt fru Nyberg, värdinnan, och gäspade högljutt och ogenerat. Hon var en duktig lanthusmor och steg upp var morgon klockan sex. Så att när kvällen kom, tyckte hon sig ha rätt att vara trött, vare sig det var främmande eller inte.

– Spela något, bad Hedvig, när en ängel gick genom rummet vid Märits inträde.

Märit gick fram till pianot och slog an »Valse triste». Hon tyckte den såg ut att passa till stämningen.

– Usch nej, spela något gladare, ryste fru Nyberg till, vaknade upp och kom fram med »Herrgårdsvalsen», som var den enda dansmusik huset bestod sig med.

Märit smällde lydigt an på det hårda pianot.

Bäst det var, kröp Elsa fram ur sin vrå och fick fatt på den trötta tillhandan i en liten sväng. Exemplet smittade, herrarna kommo i dörren för att se, vad som stod på, och snart svängde alla om, utom fru Älging, ty hennes man hade bjudit upp värdinnan i stället för henne.

Mitt på golvet klev Johansson på i en underlig stegvals med Hedvig, som nickade och rodnade och oförtrutet neg i gammalvals. Och patron Svensson hade fått tillhandan med i en sannskyldig björndans, som inte var utan sina vådor på det hala parkettgolvet. Efter honom förde Älging elegant sin dam, som ideligen tappade takten till stort nöje för långe Jönsson, som lycksalig skuttade strax bakom med Elsa.

Och så fortsatte Märit att spela och spela den trippande herrgårdsvalsen på de hårda tangenterna, tills den oklanderlige gled in och sade till om att hästarna voro framme.

* * * * *

Det blev ett liv och ett stim i den gamla högtidliga förstugan och i gästrummet, där påpälsningen skedde. Nu var man i stämning och ville inte skiljas så fort. Men de dyrbara hästarna fingo ej heller vänta. Man hade därför ingen annan råd, än att göra sig i ordning för hemfärden. Men det skedde under skämt och glam och utan synnerlig brådska.

Outtröttligast av alla var gamle patron. Han var med överallt, drog pustande på de unga damerna ytterskorna och stack lekfullt ned en knapp i ryggurringningen på Elsa. Det var nu en gång hans sätt att skämta.

Johansson skulle köra för patronens. Karlsson i sitt grå paradfodral fick därför trots sina protester köra hem Johanssons gula märr.

Hur det bar till, så måste Hedvig absolut sitta på kuskbocken för att råda Johansson om vägen.

Kvällen var mild, men beckmörk och stjärnlös. De två på kuskbocken syntes endast som två skuggor, som ibland smälte ihop, när Hedvig måste peka ut vägens försåt för sin något dimögde älskling.

Inuti vagnen satt Märit på hedersplatsen vid patronens högra sida.

Patron Svensson var vid ett lika lysande humör som kvällen var mörk. Han doftade idel punsch och faderlig välvilja och måste absolut lyckliggöra någon genast och i ett sammanhang. Han skänkte ej som araben bort sina hästar. Förr skulle han ha förskrivit sig åt alla onda makter. Men sin hand, säg varför skulle inte han, unga karlen, gifta om sig ännu en gång? Här gingo så många flickor och sörjde alldeles i onödan.

Borde han ej, hej hoppsansa, tänka på sina minderåriga barn och sin lilla överåriga Hedvig och skänka dem en mor, jaha, just en mor. Och det i denna kväll.