Part 4

Johansson var i själva verket närmaste grannen utom gästgivarens och ägde en liten präktig gård neråt slätten till. Som han var och endast utgav sig för att vara bonde, sågs han över axeln av traktens »godsägare», från vilka i grund och botten patronen icke utgjorde något undantag. Men för varje år som gick, utan att någon annan friare syntes till, uppmuntrade han allt mer Johanssons obestämda planer på att bli måg i huset och till slut lärde han sig att uppskatta hans duglighet och redbarhet och tog honom under sitt beskydd.

Och Johansson tänkte nog en vacker dag visa sin tacksamhet genom att ta hand om Hedvig och hennes morsarv. Men han bodde inte för ro skull på slätten, där Gud ingen brådska skapte. Han var dessutom åtskilliga år yngre än sin utvalda. Han gick därför i godan ro år ut och år in som barn i huset på Ödele, drack patronen till i hans bästa vinbärsbrygd och gav Hedvig en och annan vänskaplig klapp, då patronen låtsades vända ryggen till, för att hålla dem båda varma.

Och Hedvig. Hela sitt varma, försmådda hjärta hade hon gett denne den förste, som visat henne någon verklig vänlighet. Hon älskade Johansson med snus och allt lika rörande varm och rent som ett barn den gode guden. Hon lät honom bära hela korgar med trasiga strumpor till Ödele och satt sedan afton efter afton med ett jättelikt hål över stoppsleven. Många gånger hade hon också under dessa år med stoppnålen fått träda sina och hans lyckotrådar till en drömväv, som ej endast skulle hålla Johanssons rebelliska hälar kvar i strumporna, utan även honom själv med ännu starkare band.

Och Johansson tog strumporna och tackade med en klapp. Så satte han dem på sig och gick på i ullstrumporna både ute och inne, tills där fanns ett nytt jättehål att stoppa och drömma ljuva drömmar över.

Psykografen gjorde just en betydelsefull sväng bort mot J:et – – då ett kraftigt vagnsbuller hördes på vägen och hastigt närmade sig uppåt allén.

– O Gud, pappa, ropade Hedvig förskräckt. Jag känner igen giggen. Han får inte se det här. Han tycker det är syndigt. Det är två vagnar, det är främmande med. Hjälp mig, för allt i världen, Märit!

Hur de sprungo om varandra som yra höns, kom allting till slut på sin rätta plats. När patronen rullade in på gården, kunde han följaktligen genom det upplysta fönstret njuta av den uppbyggliga synen av Hedvig i full fart med sin strumpa, medan Märit föreläste ur »Livet på landet», i all hast hämtad ur patronens magra bokskåp.

* * * * *

Kort därpå stampade det och dånade i förstugan som av en hel buffelhjord och patronens röst hördes utropa: – Stig in, stig in!

– Hör du, Hedvig, skrek han sedan inåt salen. Här är tre gubbar, som vill ha något i pälsen. Jag hittade Älging och Nyberg vid Anebys vägskäl och Johansson, den stackarn, gick som en vägapil i smörjan ner vid slaktarns. Och då förbarmade jag mig över dem och tog dem med mig hit ner till Ödele. Och nu skall du i rödaste rappet göra i ordning en supé, som kommer Älging att blekna av avund och din vän Johansson att bli ännu rödare än han är av förtjusning.

– Men, pappa, ursäkta, men Linda – – försökte Hedvig teaterviskande parlamentera.

– Jag ger fadren i din Linda, förklarade patronen högljutt och sköt Älging och Nyberg in i rummet. Hälsa och säg henne, att jag skall linda henne, jag, om hon inte lägger sin svarta själ i hönssåsen!

Patron Svensson kom från staden och doftade glädje och mod och fruktade tydligen varken Linda eller hennes mormor längre.

– Se här, Älging, skall jag presentera dig för vår nya guvernant. Det är en liten arger tös, så akta tassarna! Jag skall säga er, fröken Märit, ni skall också akta er för den karlen, han har till specialitet att förvrida huvudet på guvernanter och hushållsfröknar, så gammal och gift han är, och förresten på alla kvinnor han träffar på.

Åhå, en slättens Don Juan, då hade ju hennes huskatt inte trollat ihop det så illa ändå till slut. Inte för att hon var rädd för egen del, men det kunde ju vara roligt att se, hur ett sådant underdjur var beskaffat.

Men när Märit såg upp på den så öppenhjärtligt föreställde, måste hon frapperas av hans originella utseende, som var som helst skulle väckt uppmärksamhet. Det ungdomliga ansiktet under det stålgrå håret, de tunga, trötta, liksom förstenade ögonen och det livliga, spefulla leendet bildade sällsamma kontraster. Slog han ned ögonlocken över de kupiga, stengrå ögongloberna, var han i allt en bild av den tröga slättbon. Men drog han den magra, nervösa handen upp genom håret och spände ögonen i den han talade med, medan det snabba ironiska leendet drog likt en försvinnande glimt över dragen, blev intrycket frappant livfullt. Den långa, gängliga gestalten bar upp den välsittande kostymen av en gråmelerad, obestämd färg med en viss ledig nonchalans, som tydde på resor och världsvana.

– Jag tycker, att fröken i stället bör akta sig för bror Svensson, sade han litet nonchalant. Han har redan haft två fruar och kan väl hinna med den tredje, varefter han med en lätt axelryckning steg in i patronens rum för att hälsa på Hedvig, som upprörd och lyckostrålande redan skramlade med groggbrickan borta vid soffan.

Patron Svensson blev ännu rödare i sitt redan förut eldröda ansikte, men svalde tyst förtreten. Älging var nämligen en av de få människor han bar respekt för och han inlät sig aldrig i ordstrid med honom. Ty han visste, att han säkert skulle dra det kortaste strået. Lika öppet och friskt som patron Svensson hanterade storsläggan, lika lömskt och vigt hanterade nämligen hans granne och trätobroder den uddvassa nålen och Svenssons sårbara punkter voro ej svåra att finna.

– Fröken skall väl också lära känna vännen Nyberg, traktens storpamp, fortsatte han därför presentationen. Han som har de största ägorna och de fetaste gässen på denna sidan Åköping. Nånå, det syns väl också på utanskriften och de fina lackstövlarna.

Patron Nyberg gjorde en tafatt bugning för Märit.

Detta var således ägaren av det gamla, vackra Aneby, som ända sedan sextonhundratalet och till för några år sedan tillhört en adlig storsläkt, men måst säljas på konkursauktion vid den siste ättlingens död. Patron Nyberg var en några och trettio års man med ett välmående och godmodigt utseende. Han tycktes ingalunda tyngas av de traditioner, som månghundraåriga tassade genom Anebys stenlagda salar. Han hade köpt det gamla godset precis som det stod med familjeporträtt och allt för egna lyckade grisspekulationer och sin frus förmögenhet. Hans egna korta anor började i förra generationen med en torpare och en ladugårdspiga. Men det var inga dumma anor att komma med, när det gällde att rycka upp en gammal gård, som låg i lägervall. Äkta torparseghet låg i blodet och ingen kunde heller lura på honom en ko, som inte mjölkade sina ordentliga liter om dagen.

– Äro barnen friska nu? frågade Märit med en glad tanke på den andra guvernanten och olycksfågeln, som väl satt i bur i något av de små tornen på Aneby.

– Jaha, de badade i går, hela subberten, i badrummet. Si vi har badrum på Aneby, tillade han med rättmätig stolthet.

– Har fröken hört en sådan vekling, han badar en gång i månan, bekräftade patron Svensson.

– Och – – guvernanten?

– Jaha, hon har ju haft ledigt den här tiden och bara suttit och sytt kläder åt barnen. Hon går tillhanda också, se. Fast en sådan där liten stadstös duger inte mycket te. Men så har hon ju också bara fritt _vivoir_, tyckte patron Nyberg och klev generad in förbi Märit.

– Fröken kan väl ta och åka upp till Aneby någon dag och hälsa på, vände han sig om i dörren.

– Åh, upp till Aneby kan jag väl gå, den lilla biten.

– Gå – – jaha, javisst. Det går ju också an, visst går det an. Men här _åker_ vi, ser fröken. – Förresten hoppas jag få se er alla på gåsmiddag snart, vände han sig därpå till värden.

– Det hoppet skola vi icke svika, kära bror. Men tusan skall ta dig, om du håller din hand över den fetaste gåsen. – – Men vad sjutton står du där och smusslar med i vrån, Johansson? Hedvig har groggen klar för länge sedan.

– Strumporna – – träskorna, hördes Johansson förvirrad mumla bakom dörren.

– Vad är det med dig, karl? In med dig i ljuset, så man får se på dig!

Och patronen kom indragande med en ömklig figur, som vid närmare påseende befanns vara vår vän Johansson. Han bar en gammal, av ålder grön rock, som var alldeles vit av mjöl och ett par byxor, som voro så nedstänkta av lera, att man knappt kunde urskilja deras ursprungliga färg. Ut ur deras fransade underkanter stucko ett par väldiga fötter i tjocka, gråblå ullstrumpor fram. Och ur strumporna två kolossala, svarta och levnadsfriska stortår. Bakom dörren hade han efter vanligheten ställt sina träskor. Patronen hade tagit honom som han gick och stod, då han kom från mjölnaren.

Med de utstående öronen plommonblå av genans gjorde Hedvigs hemliga kärlek en våldsam knyck på sin långa hals för Märit, medan han samtidigt förgäves sökte sticka stortårna tillbaka i respektive hål.

– Hahaha. Patronen klappade honom på axeln, så det small. Ingen skam i det. Jag tycker du är så fin, så du kunde gå på hovet. En hederlig karl i arbetsdräkt måtte väl vara nog så bra som en tallriksslickare i söndagsryttarekostym – det sista med en menande blick bortåt Älging till, som dock gick totalt förlorad. – Hedvig, har du ett par strumpor till Johansson?

Med en bjärt rodnad på de vissna kinderna, kom Hedvig med sin välkända stora korg, full av stoppade och ordentligt hoprullade strumpor av diverse kulörer.

– Sätt dig i gungstolen, Johansson. Sätt på honom strumporna, Hedvig!

Belåtet välvde sig Johansson knakande i gungstolen, medan Hedvig med nedslagna ögon utvalde ett par varmt guldgula strumpor med trofasta bruna stoppar.

– Hedvig är då alltid så snäll, måste Johansson rörd erkänna, när han sträckte fram högra foten.

– Ja se, ursäkta, men Johansson har ju ingen, som ser till honom, värjde sig Hedvig blygt och drog med darrande fingrar av honom den dyvåta strumpan.

– Nej, en får ju reda sig själv som det blir, erkände Johansson och kliade sig på den svarta foten.

– Johansson skulle ta sig någon hjälp, uppmuntrade Hedvig och drog kärleksfullt den torra strumpan över tårna.

– Ja, det kanske inte vore så dumt det, erkände Johansson, hypnotiserad av all denna ömma kvinnlighet mot hans stackars övergivna ungkarlslabbar.

Men så segrade slättbons medfödda tröghet och försiktighet. Bara inga förhastade löften. En satt ju inte i sjön, vet jag, och inte arvet heller.

– Först måste slakten bli och sen får en väl si, sade han och stack fötterna i patronens rödrosiga tofflor.

Undergivet plockade Hedvig upp de våta strumporna, lyfte upp korgen och gick suckande ut i köket för att ta itu med Linda och supén.

Virabordet var nu klart.

– Du, Älging, blir den, som får sitta över först, avgjorde patronen.

– Inte mig emot, sade denne. Kortspel kan roa mina klåfingriga händer men inte min rebelliska själ. Efter första partiet ger den sig vanligen av på annat håll och lämnar mig skamligen i sticket med mina usla kort. Och då blir jag naturligtvis klådd.

Och han reste sig lättjefullt.

– Spelar fröken piano? frågade han Märit.

– Till husbehov, svarade hon och reste sig villigt som alla små förmågor.

Hon valde på måfå en liten Lied av Grieg.

Älging stod lutad mot pianot och såg på henne.

– Varför har fröken egentligen den där hårlocken rakt i pannan, avbröt han henne oförmodat mitt i hennes »Bauernlied».

Märit såg häpen upp, men ville ej låta sig förbluffas.

– Jag lyfter upp mig själv i den som salig Münchhausen gjorde, när slätten blir alltför platt, svarade hon i samma gäckande ton och hamrade oförtrutet på med sin bondvisa.

Men Älging hade visst föresatt sig att göra henne förlägen.

– Gula lockar, svarta lockar, fortfor han i samma mångtydiga ton. En gång i min ungdom bar jag några hårstrån i en medaljong. Alla trodde förstås, att det var en flickas. Men det var från åsnan i stadens menageri och färgen var lik min.

Poseur, tänkte Märit och slog an G-mollsonaten.

– Tänker fröken stanna på slätten med sådana där ögonbryn? hördes åter den gäckande rösten, eller misstog hon sig, var den nu en annan, nästan vemodig?

– Hur menar patron, frågade hon, nu på allvar bragt ur fattningen.

– Nej, det tror jag ej, fortfor den beslöjade rösten som för sig själv. Det är alltför mycket optimism i de ögonbrynen. Och längtan efter det stora äventyret. Ett par unga vingar. Tag dem och flyg någon annan stans. Här finns inte äventyret.

Det var utan tvivel något, som lockade och band i den låga rösten, något, som kunde snärja oerfarna sinnen i sitt nät.

Men Märit sökte bekämpa sin förvirring.

En flickfångare, fast betet är mindre vanligt, tänkte hon och hade på tungan att svara: Patronen lär ju ej ha långt efter sina äventyr, men steg endast tigande upp och stängde pianot.

Men det var som om Älging läst hennes tankar.

– Jag ser, att ni tänker på mina små äventyr, sade han, och såg med ens gammal och härjad ut. Men om mitt stora äventyr har ni nog ingenting hört. Där är den gode Svensson boven. Nu skall ni få höra det av mig i stället. Ty det var något av susande skog i ert spel, aldrig trampad skog. Jag undrar, vem som en gång skall finna stigen ditin? Det går så många stigar in i kvinnosinnen, ibland går man vilse och finner aldrig ut. – Kom, skall jag visa er något?

Märit följde honom tveksamt in i förmaket.

Därinne stod Älging tyst försjunken framför det stora porträttet av den döda frun i huset. En flackande eld brann i hans ögon, som den, som tändes under en lyftad trollsten.

– Ser ni henne, sade han bittert. Hon var det. Hon var så ung och full av längtan, när hon kom, just som ni. Han därinne tog henne. Bergatrollet brukar ta vallflickan i sagan, det är väl som det skall vara. Men ingen prins kom och befriade henne, han hade väl ej tid för sina små äventyr. Och bäst hon längtade och väntade, så dog hon en vacker dag. Inre lidande, sade doktorn. Var skulle väl lidandet sitta, om inte inuti en? Där sitter det och där sitter galenskapen också. Och galne Älging, det är jag, en slättens fånge som hon.

Märit lyssnade förvirrad och fann inga ord till svar.

Då ljöd patronens röst befriande från rökrummet:

– Älging, är du redan där? Nu har du naturligtvis försuttit din tur igen.

– Som alltid, svarade »galne Älging» och gick in till de spelande.

Resten av kvällen var den underlige mannen tyst och sluten och höll sig till spelbordet. Endast någon gång kunde man höra hans låga, ironiska röst yttra en bitande sarkasm, riktad till patronen, som klumpigt värjde sig som en sårad björn.

Till Märit yttrade han icke vidare ett ord.

Genast efter kvällen lyckades flickan finna en förevändning för att smyga sig upp på sitt lilla rum.

I trappan hade hon så när snavat över Kisse Måns, vars gröna ögon flammade som två bottenlösa avgrundsbrunnar i mörkret.

– Usch, så du skrämde mig, ropade hon förfärad, du trollar visst otyg på en, du.

Väl uppe i rummet, stängde hon dörren efter sig med en lättnadens suck. Därpå drog hon ut alla hårnålarna ur håret och lät det falla ned kring axlarna. Med den böljande hårmassan kring sin spensliga gestalt såg hon ut som en sagoprinsessa av Bauer.

Så öppnade hon fönstret och böjde sig ut i den tysta natten.

Regnet hade nu upphört och månen hängde blek på en trädgren. Tystnaden var mjuk som sammet och genom den svävade blott en läderlapps ljudlösa flykt. En natt, »som vindlöst andades i sig själv», en natt för trånsjuka drömmar och bleka, olovliga tankar. En natt för en pudrad Pajazzo att sjunga sin visa i till Colombine. När har väl en sådan med skrävel och konster för den breda publiken, ett målat grin över pudret och ett blödande hjärta under kåpan sjungit förgäves?

En slättens fånge sade han sig vara. Var det skryt eller verklighet?

Kunde den då fånga och binda för livet, denna enformiga slätt, vars vardagsansikte hon hittills blott sett? Tänk, om hon själv en dag skulle snärjas fast i dess gråa tröstlöshet? Vad var det för kvävande spindeltrådar den stundom spann av mörka tankar och främmande frestelser?

Hade hon verkligen lärt känna en ny Märit i kväll, en, som hon aldrig drömt om?

Då hon liksom eftersinnande lade handen mot hjärtat, hörde hon något prassla under blusen – – det var den lilla pappersdockan, som hon klippt samma afton. Hon drog ut den. Stackars doktor Haller, han hade allt blivit en smula tillskrynklad, men de öppna, manliga dragen voro oskadade. Ett veck hade dock kommit till vid munnen. Sannerligen såg det inte ut som om han skrattade, riktigt storskrattade åt all världens dumma flickgriller!

Märit måste också skratta åt sina egna fantasier. Skrattet rev itu den grå drömväven, det var skönt att åter andas fritt. Med sinnet ljust igen, stängde hon obarmhärtigt fönstret för den melankoliska Harlekinlampan på himmeln och kröp i säng.

När hon släckt ljuset, hörde hon redan den första lilla råttan börja sitt magra kalas i garderoben.

– Vi gnager oss allt ut, du, om det behövs, sade hon ut i mörkret.

FEMTE KAPITLET.

Om flera regndagar, en gåsmiddag och en uppgörelse

Men slätten släpper inte så lätt sitt rov.

Det envisa regnet fortfor långt in i november och förlamade alltjämt både vilja och håg.

Trögt gingo veckorna sin vanliga, släpande gång. Lättade himlen en dag, var den dubbelt så tungsint den nästa. Det påbörjade umgänget med grannarna avstannade åter av sig själv, ty ingen ville dränka sig på öppen landsväg.

Det eggande minnet av den galne Älging och hans likgiltigt snärjande ord hade Märit plockat ut ur sin själ som en stickande tagg. En sådan man skulle aldrig kunna få någon verklig makt över henne, det visste hon. Skulle hon en gång älska, ville hon inte vara någon mitt inne i ett eller annat dussintal. Nej, den enda ville hon vara, den enda möjliga, så ung var hon.

Och som en blixt skymtade åter det främmande och dock så välbekanta leende, som hon blott sett en gång, för hennes fantasi.

Aldrig skulle hon väl få veta, vad det leendet betydde. Men den lilla pappersdockan förvarade hon som en mascot mot slättens alla illfundigheter.

Bäst att arbeta och slå bort alla onyttiga funderingar! Hoppet om att kunna göra några snillen av de små Svenssonska fidekommissarierna hade hon för länge sedan uppgivit. Att med två tomma händer förgylla upp de torra kurserna var heller inte lätt. Det återstod intet annat än att med hammare och storslägga trumfa in läxorna dag för dag. Och kunde annat vara möjligt i denna omgivning, utan eggelse av kamrater?

Vad hennes elever bäst av allt behövt, hade varit att komma i en skola och slipas av i andra barns hårdhänta sällskap. Ty de äldres uppfostran kan aldrig ersätta kamratlivets. Därtill är den för överdrivet hänsynsfull och finkänslig, särskilt om den måste gå helt i »pjåskpedagogikens» anda, som går kring barnens själsliv som katten kring het gröt. Trots sina andra reformer ville Märit på inga villkor komma in i den trallen, men gjorde det ändå omedvetet, så var den läran en gång inhamrad i henne.

Märit tyckte nog om dem, men de behövde få en levande livets fläkt inblåst i sig och den kunde endast andra barn ge dem.

Allteftersom tiden gick tyckte sig Märit grundligt få besanna även den strofen i sitt invigningstal:

Hans kall är tungt på många vis, och stundom är så svårt att plugga latin i mammas »lilla gris», som att få gudsord i en sugga.

Även om det nu inte var just latin hon fick plugga in.

Mången gång avundades Märit i dessa dagar jungfrurna. De hade kamrater i alla knutar och sina lördagsdanser, då Märit satt ensam på sin kammare, ångrade sin halsstarriga nyck och längtade sig sjuk efter litet ungdom och glädje. Hedvig fick man ta mera i småportioner och någon annan fanns ju ej till hands.

Jungfrurna hade var kväll sin sunda kroppsliga trötthet, medan hennes satt som en leda och avsmak i halsen. Deras själsliv hade tydligen inte heller så många försåtliga krokar och döda punkter.

För att komma över dem, började Märit på nytt ta upp sin länge försummade korrespondens. Som en ropande röst skrev hon långa utgjutelser till släkt och vänner och letade till slut upp gamla bortglömda skolkamrater och förvånade dem med oväntade brev.

Tre gånger i veckan kom posten till Ödele. Så fort Märit hörde den välkända kärran skramla på den dyvåta vägen, var hon utom dörren. Letade han då fram ett tjockt brev ur sin tunna väska, var dagen räddad.

Men det var många postdagar, då inga brev kommo. Märit hade kanske förut under de goda dagarna försummat alla dessa »Kära lilla Anna» och »Käraste Kerstin», som hon skilts från för ett år sedan under eder om evig trohet. Nu fick hon stå där i de onda.

Det talades om storstadens frestelser. Aldrig hade hon förstått, vad det innebar, hur fritt hon än umgåtts med sina manliga bekanta.

Men landets frestelser, se det var något, det. Satt hon inte redan här mitt i paradiset före Adam och längtade efter en aldrig så liten orm?

– – – Men även de segaste veckor måste rulla runt det stora klotet och ramla ner på den andra sidan, hur de än streta emot. Och nu närmade sig allt mer Mårtensdagen, då den stora gåsmiddagen skulle gå av stapeln på Aneby.

Ingen, som lever i livets brusande mitt och kastas från nöje till nöje, kan förstå, vilka proportioner en sådan liten omväxling kan anta för den, som trampar runt i det dagliga som en ekorre i en bur. Långt innan man kommer dit, kastar den ljusa dagen sitt fyrsken framför sig över de gråa.

Aldrig hade Märit trott, att hon skulle kunna längta så löjligt mycket efter något så banalt som en middag! Men nu gladde hon sig som ett barn åt den och avvaktade med otålig nyfikenhet mötet med sina kamrater på de båda gårdarna, som hon egendomligt nog ännu ej träffat.

* * * * *

Så kom äntligen den stora dagen. In i det sista fick Märit knoga med sina lektioner. Middagen var utsatt så tidigt som till klockan fyra, för att få ett tidigt slut, ty vägarna voro livsfarliga på nattkröken. Märit fick därför lov att klä sig under pauserna mellan lektionerna. Patronen tålde nämligen inte, att hans dyrbara hästar väntade en minut vid trappan och som han aldrig underrättade bestämt om tiden för avresan, så var det att hålla sig beredd som till den yttersta domen.

Den ena rasten fick guvernanten springa upp och kamma sig i flygande fläng. Den nästa fick hon klänningen på sig och rasten därpå fick hon knäppa om alla knappar, som kommit fel i brådskan.

Hon tog en enkel klädning i gråblått crèpe, som dock genom sin chic förrådde storstaden och klädde henne förträffligt. Med en rysning av välbehag kände hon den ikring sig. Att en enda gång få kasta av sig arbetsdräkten, vardagen, vad det gjorde allting lätt igen!

Precis halv fyra höll skjutsen vid trappan. I dag slogs det på stort, den nya droskan och de två härliga, svarta parhästarna. Och på kuskbocken satt själve Karlsson, inklämd i ett grått fodral med blanka knappar och insvängd midja, avsedd att ge hans kantiga figur en löjtnantsaktig sväng. Ur denna stöpform klämde sig hans hederliga, röda ansikte, förläget och stolt, med svårighet upp.

När patronen for ensam till staden, var det inte alltid så noga. Då satt han ofta på mjöllasset bakom Axel, som var i arbetströja och träskor. Men nu skulle man imponera på de andra patronerna. Därav denna ståt.

På kökstrappan stod Linda och nästan grät av beundran. Och hos arrendatorns var fönstergeranien behängd med nyfikna ansikten som med jättelika blommor.

Nu syntes patronen på stora trappan i päls och Hedvig i en gammal, antik röd supékappa med väldiga puffärmar.

De satte sig upp och Märit intog blygsamt platsen baklänges.

Alltid ett framsteg, tänkte hon, på Sehlstedts tid satt man bredvid drängen.

Så fjäskade Linda och Svea med schalar och filtar, Karlsson hälsade med piskan och så bar det av.