Part 3

Men på sitt rum låg patronen för nedrullade gardiner och sov ut efter striden med en Allehanda över ansiktet.

FJÄRDE KAPITLET.

Om självrannsakan, om stjärnor och spådom, goda vänner och trogna grannar

Ute skvalade höstregnet i dagar och veckor. Envist som synden rann det i frätande tårefloder över åkrar och leriga vägar och plöjde djupa fåror av grämelse i slättens gråa ansikte. Gammalt och härjat tittade landskapet in genom dimmiga fönster, som en åldrad själ genom skumma ögon.

När man mötte den blicken, blev vardagssläpet så slitande grått och söndagsvilan så sövande tung.

Så hade det regnat nu vecka efter vecka, så regnade det också denna oktoberafton.

Märit satt vid skrivbordet och skulle programenligt njuta av sin dyrt förvärvade ensamhet. Om benen hade hon lindat en filt och på fötterna hade hon galoscher för golvdraget.

På soffan låg som vanligt hennes tyste förtrogne, den gamle katten, och sov en senfången råtta av sig.

Märit var sålunda på allvar hänvisad till sig själv. Nu gällde det att utnyttja tiden, ty det gick fortfarande trögt med bekantskapen med det egna jaget. Och här satt hon nu och jagade förgäves efter sina vilsna tankar. Nå, hon fick väl vänta tills de frivilligt kommo flygande och satte sig kring kakelugnen, där en sur brasa och hennes gamla blåa sommarhatt falnade ned till fallfärdiga herrgårdar.

Det var förfärligt, så det drog i den gamla kåken! Det hjälpte inte, att Märit var vecka offrade åt elden de glödande breven från tandkandidat Jonasson, där hon ömsevis hette »fröken» och »grymma drottning, kom tillbaka». Trots kandidatens brinnande ande, var och förblev rummet lika kallt som hennes känslor för honom. Hon hade till slut ingen annan råd än att plocka fram hela sin yllegarderob. Värst var det med nätterna. Då sov hon i morgonrock och strumpor med täcke, två filtar och en aftonkappa över sig.

När hon så tinat upp så pass, att hon kunde somna, hände det ofta, att hon väcktes av råttorna.

Råttorna voro, utom guvernanten, de enda bokintresserade på herrgården. I en stor skrubb bredvid Märits rum hade de sitt bibliotek av kryddade franska romaner och gamla årgångar av »Rationell svinavel». Sin bibliotekstid hade de tydligen på natten. När hela det övriga huset sov, släpade de oförtrutet böckerna fram och tillbaka över golvet och gnagde i sig vetandet med starka gnagartänder. Ibland uppstod det strider mellan den estetiska och den praktiska visdomens representanter. Men på det hela taget höllo de ihop, ty de voro alla svartråttor. Så gammalt var Ödele.

Mången gång vaknade Märit vid en kraftig duns alldeles i närheten av sitt huvud och kröp halvvaken in under täckets källarvalv för att undvika »bomben». Men när hon förstod, att det bara som vanligt var råttorna, låg hon i stället vaken en timme och väntade spänt på något litet och ludet, som kvickt skulle komma kilande över täcket. Det kom aldrig, men det kunde komma.

Till och med på dagen gjorde de sig påminta. Någon gång under en lektion kunde de höra ett skrapande i taket. Det var en råtta, som anmälde sig som intresserad åhörare.

Då kände sig Märit nästan smickrad över besöket, ty det är dock inte alla råttor här i världen, som fått sig ett kapitel av Selma Lagerlöf.

Men Sigrid, som var ett barn av sin fader och tyckte, att även den lärdaste råtta endast tär i mjölbingen, gick resolut upp på vinden och gjorde ett dödligt slut på dess vetgirighet.

Men nästa natt var den litterära balen lika livlig ändå i garderoben. Och Märit var därför ofta endast halvsövd, då hon på morgonen stack foten utanför täcket, som man gör det i ett kallt bad för att mäta temperaturen.

Sedan var det att komma i kläderna med fart, medan andedräkten överallt gick före likt en materialiserad astralkropp. Det kunde väl i all sin dar inte vara det förargliga självet, som gick omkring och spökade för att hämnas?

Vad det nu var, så ramlade det sömndrucket tillsammans med henne utför trappan till salen, där barnen huttrande och blåfrusna väntade kring vällingen. På den följde så lektion på lektion i det iskalla lektionsrummet, som först efter många övertalningar lät beveka sig till några graders högre temperatur. Så hade det nu gått i flere veckor i slöaste enformighet.

Hur hon än stretade emot, lade sig denna slöhet förlamande över både henne och barnen. Kvasten var inte längre ny. Den började lämna sopor här och där i vrårna. Det nya schemat var också redan gammalt. Vad har man för glädje av en reform, som gått igenom, då man hör till oppositionen?

För var dag återvände hon verkligen ett steg närmare till »naturen». Hon kände en allt starkare förståelse för gårdens kor, som feta och skinande dag efter dag tåligt idisslade åt sina fyra magar. Och vem kunde ha anat bara för en månad sedan, att hönsen hade en så intressant psyke?

Hos många av hönorna fann Märit likheter med sina bekanta. Där var en liten mager höna, som såg ut att ha pingsné och som alltid sprang och vaktade och schasade de andra. Det var hennes föreståndarinna. Och den stora granna Leghornstuppen, för vilken alla hönorna döende vände sina vitögon ut och in, det var »Den store läraren», för vilken alla flickorna, även de världsligaste, valde kristendom.

Men den lille dvärgtuppen med den ynkligt hesa rösten, vem var han väl annat än den arme Jonasson, när han övade in sitt nya sångsystem?

Och hönan i hans följe, det var en alldeles kolsvart en, som satte näbben i vädret trotsigt och utmanande i stället för att ödmjukt plocka mask åt sin herre. Gick den övriga skocken åt höger, så sprang hon åt vänster och gapade i luften, som om den gick att äta. Var det solsken, satt hon i en vrå och kurade, medan de andra solade sig på backen. Och kröpo de andra undan för regnet, så stod hon och fånade mitt i slasket. Med den hönan fann Märit en sorglig likhet i sig själv. Ty när hon av en underbar händelse fann ett korn, såg hon ut att inte veta, vad hon skulle göra med det.

Precis så satt nu Märit här med sin stolta ensamhet och visste rakt inte, vad hon skulle göra med den. Hon tyckte, att den satt i knäet på henne som en tjurig barnunge och att hon inte fick ett förnuftigt ord ur den.

Vad det var tyst i det ensamma huset! Inte kunde man väl höra rösten i sitt inre, när det var så tyst! I stället för de snillrika och mogna tankar, som med ens bort falla ned i ljudlöshetens tomma strut, kommo alltjämt tjogtals med dumma och meningslösa infall utramlande likt sådor och boss.

Hade hon verkligen lärt känna något av sig själv på dessa veckor, så hade hon aldrig i sitt liv gjort en så tråkig bekantskap, tyckte hon. Hon var rent ut sagt utled på allt, som hette Märit Grahn.

Föga anade vår filosof, att hon med denna upptäckt kommit en bra bit in på självrannsakans svåra väg.

Inte ett ljud, annat än de murkna väggarnas knäppningar! Förtvivlad reste sig Märit och kastade filten i soffan. Därpå gick hon till byrån och hämtade en näsduk. Men när hon skulle stänga lådan, överraskade hon sig själv med något oerhört. Innan hon visste ordet av, hade hon böjt sig ned och bitit i lådkanten, två hårda, djupa märken.

Skamsen gick hon tillbaka till sin vrå. Vad i all världen kom åt henne, åttaklassiga, »bättre» flickan? Att bita som en gammal krubbitare i patron Svenssons stadiga, hemmagjorda möbler?

Nej, hon måste höra en röst i kväll, om så bara sin egen! Och därmed gav hon katten en omild puff, så att han vresig for upp och fräste.

– En biktfader får aldrig visa humör, förmanade Märit.

– Hör nu på, min vän, började hon därpå. Det var en gång en vis man, som sade: Känn dig själv. Men han gav visst inget recept på hur det skulle gå till. Sannerligen tror jag inte att den riktiga Märit och jag ännu ej ens lagt bort titlarna med varann. I alla fall ha vi ohyggligt tråkigt tillsammans i kväll. Du, som kan trolla, skaffa hit en talbar människa åt mig! Finns här inga trevliga grannar på den här släta slätten?

Och gamle Måns spann och trollade och trollade och spann, så gott han kunde. Men ingen levande människa steg ut ur väggen till den ensamma flickan.

Hon försökte då själv erinra sig, om hon sett till några tecken till ett lovande umgänge i det närmaste grannskapet.

På sina promenader hade hon emellertid hittills endast mött bönder, som foro från eller till marknaden och »gästgivarens» på gården strax intill. De kallades så ännu, fast den ej längre var någon gästgivaregård, utan blott en större bondgård.

Utom »gästgivaregården» fanns ingen större gård strax i närheten utom Aneby herrgård, vars vackra tvåvåningsbyggnad lyste så inbjudande mot henne genom allén. Många aftnar hade Märit redan stått vid grindstolpen och tittat upp mot de upplysta fönstren. Hon visste, att där uppe fanns en ung guvernant som hon. Men på Aneby var än så länge portförbud, ty de minsta barnen hade difteri.

En mil därifrån låg det stora Älgholma, om vilket Märit dock föga visste. Någon annan granne än lantbrukaren Johansson på Torpa, som sades skola bli måg i huset, fanns sedan ej, så vitt hon visste, på ett par mils omkrets.

Nej, hon var ensam, ensam! Och så här på avstånd tedde sig med ens alla dem hon lämnat, vänner och kamrater, oersättliga och felfria. Hon hade varit högfärdig och trott sig för mer än dem, det var vad hon varit, hon med sina eremitidéer! Om själva kandidat Jonasson uppenbarat sig i kväll, skulle han fått ett leende, som han aldrig drömt om.

Då klampade och stampade det plötsligt i trappan. Det tisslade och tasslade som en hel råttfamilj och slutligen hördes en tveksam knackning.

Ungarna, tänkte Märit med lättnad.

Det var visst inte ovanligt, att de besökte henne på rummet, men hittills hade hon ej sett det med någon vidare förtjusning. Hon tyckte sig ha gudi nog av dem på den långa dagen. Men i kväll var hon dem uppriktigt tacksam.

– Stig in, sade hon, och Lillan stack försiktigt in huvudet. Med sina pigga, bruna ögon hade hon redan hunnit uppsnappa, att fröken fått en låda hemifrån med posten.

– Få vi komma in? parlamenterade hon.

– Ja, kom ni!

– Det var ett ord i tyskan, som jag inte förstod, fortsatte underhandlaren listigt, medan hennes spelande ögon redan hunnit leta reda på knäcklådan, som stod på byrån.

– Är det frökens pappa, frågade Lillan inledande, för att få ett ärende dit bort. Märit bejakade släktskapen med sin hundra gånger tåligt förevisade fader.

– Och det där, är det frökens fästman?

Olyckan var, att valet råkade falla på den alltid olycklige kandidat Jonasson som student, halvkvävd under Filipstadsflickornas beundran i rosenform.

Nu föll han huvudstupa som en gnista i allt det torra fnöske, som hopat sig i hennes själ.

– Ge mig porträttet, Lillan!

Småle åt en sådan där egenkär idiot ens om man höll på att dö av tråkighet? Nej, det hade hon väl aldrig kunnat tänka!

Och med plötsligt återuppvaknad energi rev hon ut den arme kandidaten ur ramen och kastade honom obarmhärtigt på brasans sista glöd.

Det var som om hon med detta eldoffer lyckats beveka ledsnadens demon, ty hennes dåliga humör var med ens försvunnet.

– Nu, barn, få ni äta så mycket knäck ni orka och så skola vi ha en hemafton, sade hon därpå till de häpna eleverna, som ju ej kunde förstå offrets rituella betydelse.

– Hemafton, vad är det?

– Jo, det är – – det är – – bruka ni aldrig sitta och sy och sådant där?

– Nä-hä – –

Då skall vi börja nu i kväll. Ni få sy, jag skall klippa pappersdockor åt er och du, Sigrid, får läsa högt.

Och barnen stormade förtjusta nedför trappan.

Långsamt följde Märit efter för att börja en ny fas av sitt liv på Ödele.

* * * * *

När Märit kom ner, sökte hon först upp Hedvig och fann henne slutligen i köket, där hon satt och gäspade över en gammal Allers.

– Skall inte Hedvig komma in och sitta och sy med oss? frågade hon husets dotter, som nu utbytt sommarstassen mot en svart- och vitrutig blus av ylle.

– Joo, ursäkta, men jag syr så litet, stammade denna förvirrad och knäppte en knapp i blusen. Men jag stickar förstås strumpor åt far.

– Det bästa är gott nog, tyckte Märit och drog henne med sig.

I dörren till salen hejdade Hedvig henne och viskade: – Jo, ursäkta, men skulle inte Märit kunna skoja upp Linda litet? Hon har tandvärk och är vid så dåligt humör, att jag rakt inte vet mig någon levandes råd.

Linda var köksan i huset och hade reda på det också. Hon var fyrtio år med ett förflutet. Det förflutna kunde emellertid nu försörja sig själv och Linda hoppades åter på framtiden.

Ingen koketterade för de unga drängarna som hon och ingen hade så brått att tvätta sig och borsta sina få tandstumpar om lördagskvällarna som hon. Men när hon sedan kom hem litet på nattkröken, var hon ofta vid dåligt humör och talade om »tråkigheten på landsbygden», som hon läst i tidningarna om.

Men om tråkigheten på landsbygden visste däremot patronen ingenting, ty de tidningar han höll, »Åköpingsbladet», »Den mindre svinuppfödaren» och »Ardennern», talade ingenting om sådant.

Däremot höll han på tukt och sed enligt gamla tiders begrepp och sökte inplanta dem i »pigorna». Följden var, att han aldrig kunde behålla någon jungfru, förrän han i Linda fann sin överman.

När hon en lördagsnatt kommit hem klockan två och på söndagsmorgonen gett honom bränd välling och rå potatis, begav han sig i hela sitt majestät ut i köket för att läsa lagen för henne.

Men det skulle han inte ha gjort. Hade han aldrig förr stuckit huvudet i ett getingbo, så gjorde han det nu. Och så utskälld blev han, att det sved i öronen en vecka efteråt.

Så fort han försökte sticka in ett ord, högg Linda in på nytt och överröstade alldeles hans mullrande bas med sin gälla diskant. När patronen till slut måste hämta andan, blev Linda ensam herre på täppan och gav på fem minuter i rasande tempo sin husbonde en sådan mängd värdefulla upplysningar om honom själv, hans karaktär, vanor och familj, att han fann för gott att retirera.

– Å si det ska jag säga patron, att jag får när jag vill en mycket finare plats med W. C. å bio å inga herrar har jag sitt, som ligger med stövlarna på sig i sängen. Å nog kan jag gå för all del å patron får ta sig en annan!

En annan, hit, långt ut på landet. Det var minsann inte så lätt. Det var skillnad på en guvernant och en duktig köksa. Ty laga mat kunde Linda, när hon ville.

Så blev slutet på visan, att patronen i stället för att någorlunda trösta henne för tråkigheten, fick ge henne en tia mer i månaden än som ansågs skäligt åt guvernanten. Och Linda stannade och utnyttjade sin seger i ett oinskränkt herravälde i köket, som stundom urartade till skräckvälde.

Som Linda ropade, så svarade Svea, husjungfrun, en adertonårig skönhet med rapp tunga och rött hår. Höjde Linda en tia, så höjde Svea en femma. Och kom den första hem klockan ett, så kom den senare hem klockan två.

Med sina aderton år var hon dock en ständig stötesten på Lindas kärleksvägar och de kunde därför på inga villkor dra jämnt.

– Isch me dej rälia röa jänta, skrek Linda och vände en plåt i ugnen, så det dånade. Tror du inte jag såg, hur du kysste’n Axel bakom grishuset. Inte kan jag då förstå, vad kararna sir på en så’n blekgräddad bulla som du.

– Ja, nog finns det väl mer att si på än på en ugnsraka som du, replikerade Svea snabbt och fortsatte att locka håret på griffeln, så att ansiktet till slut stack fram som ur en brinnande buske.

Det var åter lördag, men Linda hade tandvärk, vilket ingalunda förskönade hennes naturliga fysionomi. Hon slets nu mellan sin svartsjuka och sin fåfänga som mellan två vilda hästar.

– Skall du ut med Karlsson? slapp det till slut ur hennes plågade hjärta. Är det dans borti Åby, på låschen?

– Tror du en går till dans med tockna gamla spattiga krakar, när det finns pojkar med fläng i bena? hånade Svea och drog på en körsbärsröd sidenblus, som svor riktiga kötteder mot eldhåret.

– Lägg du gröt på kind’, fortsatte hon, så kanske Karlsson kommer in och ger dej en puss. Ajöss med dej, Linda, ska’ jag hälsa’n om jag råkar’n?

– Ge dej i väg, din lea röspotta, fräste Linda och kastade en bränd bulle i grismaten.

Hedvig, som satt vid köksbordet och med sina slöa, bruna ögon beundrande hängde fast vid en vacker bild i Allers av de femton siamesiska kronprinsarna i jaquette och hög hatt, lade sig inte i jungfrurnas gräl. Hon var så van vid, att man inte fäste sig vid hennes närvaro. Det hon inte ville höra gick henne förbi, och ofta det hon ville höra med förresten.

Det var då, som Märit kom med sitt förslag.

– Skoja upp Linda litet, viskade Hedvig ännu en gång bevekande.

Märit hade verkligen lyckats vinna Lindas bistra kosackhjärta genom att lägga »stjärnan» och »långa raden» för henne på måndagsaftnarna, då Linda var melankolisk och vidskeplig.

Beredvilligt vände hon sig därför mot Linda, som uppriven stod med huvudet inne i ugnsluckan på utkik efter den sista bullen, och frågade: – Skall jag lägga »brudsängen», Linda?

– Ja, kära hjärtanes, fröken lilla, pep Linda förtjust och drog ut plåten så hastigt, att bullen föll i golvet. Brudsängen, ja, den går ju alltid sönder för mig, förstås. Men kanske fröken lyckas den här gången. Vänta nu bara – – sitt där vid köksbordet.

Och sedan hon nödtorftigt sopat av bullen, stoppade hon in den till de andra, som lågo och pöste under den gamla randiga filten på kökssängen.

– Se här, fröken lilla, den är åt fröken, för det hon sa om Karlsson sist, viskade hon därpå hemlighetsfullt och lade en extra fin med socker och mandel på bredvid den smutsiga kortleken.

– Nu skall Linda dra färgen, sade Märit, sedan hon med något besvär lyckats blanda de trasiga korten.

– Asch, det behövs väl inte, fröken lilla, blinkade Linda. Karlsson och jag gå ju i hjärter, vet jag, särskilt Karlsson.

– Nej, men se, Linda. Vännen kommer till huset. Där är vägen, en liten vattuväg. Och en aftontraktering och tre åttor med bestämmelse.

– Så fröken säger, pep Linda upprörd.

– Ja, och står inte bröllopskortet rakt över huvudet på’na, Linda, broderade Märit vidare. Nog får jag väl komma på Lindas bröllop, säg?

– Ja, si lilla fröken skall då vara brudnäbb, myste Linda och makade schalen över huvudet bättre till rätta.

– Men akta sig för den ruter damen där bakom kungens rygg!

– Ja, hon sir fali’ rö ut, tyckte Linda menande.

– Och spader ess upp och ner. Aj, aj, vad skall Karlsson säga om det?

– Åh, han kan väl ente misstöcka, att en är prövader av livet. Men – – bara vara logner, så ordnar det sig nock, det har alltid varit Lindas receft.

I detsamma knackade det på dörren och in steg Karlsson, dyvåt och generad, för att få sig en kopp kaffe och litet vänligt bemötande, helst i form av färska bullar.

– Stig in, stig in, Karlsson, strålade Linda och kastade schalen på bakbordet och log med hela sitt sneda ansikte. Nu skall han få Jonssons extra blandning med dopp. Och så skall jag sjunga för honom och fröken.

Och sedan Linda satt fram kaffet, sprang hon efter guitarren, som hängde bredvid spegeln i rött sidenband och var ett minne från den tid, då hon var i staden och var ensajn i frälsningsarmén.

Så satte hon sig på vedbänken, drog ett tag med hela näven över strängarna på en gång för att få litet effekt och stämde upp i den ljusaste falsett:

Den blomsterprydda gondolen gled utöver Älvsborgs böljor ned. Det var så hemskt i den mörka natt. En kvinna skön vid rodret satt.

– Ta »Lejonbruden» i stället, föreslog Karlsson, som hade föga sinne för den alltför blomsterprydda romantiken.

– Se, Karlsson tycker om det modiga, förklarade Linda. Men se fröken, som är ung och glad, hon tycker om kärlek och sån’t. Den här är så vacker och sorglig.

Och med några glidande mollackord av eget fabrikat övergick Linda till följande patosfyllda kväde:

Tekla skyndar glad till Tyckos möte, full av kärlek, tro och kärleksglöd. Hon lade sällt sitt huvud i hans sköte, men detta blev den unga jungfruns död.

– Nu får fröken spela »Söderlund» för oss därinne på pianot, föreslog hon därpå, då ej Karlsson tycktes vilja tina upp i Märits närvaro.

»Söderlund» var en av de enkla Orfeustoner, med vilka Märit förut lyckats besvärja Lindas underjordiska humör. Hon gjorde därför som Linda ville, drog Hedvig med sig in i salen och lämnade de unga tu i köket åt sig själva.

* * * * *

I salen väntade barnen otåligt med papper och sax. Hedvig drog fram en jättestor grå strumpa och satt sedan och smånickade över den, medan Märit började klippa pappersdockor, som hon lovat. Då och då iakttog Hedvig hennes förehavande, i det hon tankfullt petade sig med strumpstickan i örat.

– Klipp, fröken, klipp, ropade barnen. Först vill vi ha en guvernant.

Och Märit ritade och klippte _Guvernanten_ med kanonlockar och glasögon, krinolin och en väldig pekpinne, och hon uppväckte stor förtjusning.

Men så fick hon befallning att rita till en fästman åt guvernanten. Vem tror ni det blev?

En kraftig gestalt, en skarp profil. Häpen betraktade hon sina händers verk. Fullkomligt omedvetet hade hon ritat dit den originelle främlingens drag.

– Sannerligen tror jag inte det är doktor Haller, sade Hedvig och kliade sig med strumpstickan på näsan.

– Doktor Haller – – vem är det?

– Åh, han är lärare vid samskolan i staden, upplyste Hedvig. Erik hade honom, då han gick där. Han tyckte så mycket om honom, för han brukade lyfta småpojkarna på rak arm och snäll var han ändå.

– Jaså, har han varit länge där?

– Jaa, i en fem, sex år minst, sade Hedvig, för vilken begreppet tid alltid var vagt och flytande.

– Kanske han brukar vara här ute någon gång? frågade Märit med ett svagt hopp.

– Neej, visst inte – – doktor Haller lär förresten sällan gå bort – – håller sig visst mycket på sin kant, fortfor Hedvig, som tycktes ovanligt väl underrättad i fallet Haller.

Under samtalets gång hade Märit bättrat på sin hastiga skiss. Hur det var, fick hon fram både drömdraget över ögonen och den viljestarka hakan. Försiktigt klippte hon ut bilden.

– Den dockan vill jag ha, skrek Lillan, men Märit lade hastigt handen över papperet.

– Du skall få en annan docka Lillan, sade hon och kände själv, att hon rodnade. Doktor Haller är nog inte en docka för små flickor att leka med. Och behändigt lyckades hon sticka ned dockan i sin blus.

– Ursäkta, men Märit, som kan spå, hon kan väl också psykograf? kom det oväntat från Hedvig, som i fulla fem minuter suttit och drömt med strumpstickan i örat.

Ivrigt grep Märit denna undanflykt.

– Joo då, hur så?

– Jo, ursäkta, men det var något jag gärna skulle velat veta, kom det alltjämt dröjande från Hedvig, medan en bjärt rodnad steg uppåt den rynkiga halsen. Barn, ni kan gå in i barnkammaren och leka, befallde hon därpå med så ovanlig bestämdhet, att de genast lydde.

– Det skall vara en tallrik och ett papper, sade Märit, och gjorde beredvilligt i ordning hela den mystiska apparaten; skrev siffrorna och alfabetet runt papperet och satte ett märke på tallriken, som de båda skulle hålla händerna på. Det tycktes vara en kväll i sejdens tecken.

– Fråga nu, Hedvig, uppmanade Märit.

– Nej, ursäkta, det var just ingenting, skruvade sig Hedvig och bad åter om förlåtelse, för att hon fanns till.

– Åhjo, visst var det någonting, uppmuntrade henne guvernanten.

Men först efter mycket skruvande och många ursäkter kröp den stora frågan ut ur Hedvigs mun.

Den arbetsnötta handen på tallriken darrade och äntligen kom det tveksamt:

– Kommer – paus, kommer – paus – men så pressades namnet oemotståndligt fram, – _Johansson_ snart hit?

För första gången måste detta trogna hundhjärta i ord ge uttryck åt vad det burit på i snart tio år.